Direktlänk till inlägg 3 oktober 2009
I en alternativ historieskrivning mördas USA:s president och hela kongressen i ett fejkat terroristdåd. Morden blir startskottet på implementerandet av en förtryckande regim, Gileadrepubliken, där kvinnor räknas som andra klassens medborgare. Efter att ha fått se sina tillgångar frusna och fått sparken försöker June fly över gränsen till Kanada med sin man och deras dotter. Flykten misslyckas och June blir tillsammans med sin bästa vän Moira skickad till ett interneringsläger för att lära sig vilken roll kvinnorna har i den nya republiken. June får slavnamnet "Offred" och blir en "handmaiden", tjänarinna, för en högt uppsatt kommendör i republikens armé. Tjänarinneklassen är dock inte vanliga städerskor utan de förväntas agera som konkubiner för att föda friska barn till republiken. Det här är June/Offreds historia om sitt liv och sina försök att anpassa sig till en arkaisk kvinnosyn.
Margaret Atwood är en av vår tids mest prisade författare och The Handmaid's Tale är en av hennes mest kända böcker. Den räknas som en modern klassiker inom science fiction/spekulativ fiktion-genrerna och vann bland annat det första Arthur C. Clarke-priset, 1987. Så håller den fortfarande 20 år senare? Svaret är både ett ja och ett nej enligt min mening.
De positiva sakerna först. Atwood har ett fantastiskt språk som verkligen fångar läsaren. Det är poetiskt, drömskt men ändå så pass lättläst att det inte bör vara några problem för vem som helst med gymnasieengelska som grund att läsa den på originalspråk. Texten är laddad med symbolik och aforismer som riktar hård kritik mot både vårt samhälle och våra genusmässiga föreställningar. En favoritrad som jag fastnade för var när Offred talar om hur kvinnorna i det gamla samhället inte var lyckliga ändå, på grund av valfrihetens tidsålder:
"If you don't like it, change it, we said, to each other and to ourselves. And so we would change the man for another one. Change, we were sure, was for the better always. We were revisionists; what we revised was ourselves."
Atwood lyckas med att skicka kängor åt båda håll, både åt stereotypiskt kvinnligt beteende och manschauvinistiskt dito och det är på grund av den här helhetsbilden som karaktärerna också växer fram som trovärdiga och levande. Just karaktärerna är bokens andra starka punkt. Som läsare bryr man sig verkligen om vad som kommer hända med Offred. Bikaraktärerna är också intressanta med kommendörens något ambivalenta inställning till hela samhällsprojektet som höjdpunkt.
Tyvärr så är boken något daterad. Den skrevs under Kalla krigets slutår och sättet som Atwood beskriver Gileads uppgång på är idag rätt långsökt från perspektivet vi har på globalisering nu. Det finns fortfarande mer eller mindre slutna samhällen i världen, men det enda som tycks vara nästan helt otillgängligt är Nordkorea. Det här skulle helt enkelt inte fungera på en så här stor skala och speciellt inte i ett land som USA där individualism är ledstjärnan i så mycket. Utan att avslöja för mycket så skulle det behövas en konspiration mellan alla män i maktpositioner för att det här skulle kunna införas så smidigt som Atwood beskriver det. När jag diskuterade boken med min sambo menade hon på att det är inte bakgrundshistorien som är bokens poäng och det kan jag hålla med om. Jag anser däremot att en bok som försöker beskriva uppkomsten av en totalitär regim bör hålla sig trovärdig inom sin egen kontext, något som Atwood misslyckas med. Det är klart att det är intressant att följa Offred och hennes medsystrar men när grunden för handlingen haltar så ligger den i alla fall för mig i bakhuvudet hela tiden och stör.
På det hela taget är det här, trots mina invändningar, en bra bok. Den är ytterst välskriven rent språkmässigt och har intressanta karaktärer. Jag kan förstå att folk räknar den som en modern klassiker, men som den science fiction-nörd jag är måste jag tyvärr säga att jag läst bra mycket bättre alternativa historieskildringar, exempelvis The Man In The High Castle av Philip K. Dick och Bring The Jubilee av Ward Moore.
Betyg: 3 något haltande feministepos av 5 möjliga
Linda hatar allt, Ulf är trött och frustrerad på att bli avbruten och Matti har ingen penis som bakgrundsbild den här veckan. Läget bland trupperna kunde alltså varit bättre för general Gustaf, som förgyller tillvaron med sin bästa Henke Larsson-im...
Regi: Guillermo del Toro Manus: Guillermo del Toro & Kim Morgan (baserat på William Lindsay Greshams roman) Medverkande: Bradley Cooper, Rooney Mara, Cate Blancett mfl. Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Double Dare You/TSG Entertainm...
Linda är sjuk – igen! Frågan är om det var Darkman som var i farten eftersom Linda absolut inte kunde förstå varför veckans titelkaraktär heter som han gör. Det gör hur som helst att de tre medlemmarna med Y-kromosomer får hålla ställningarna...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 |
||||||
5 | 6 |
7 | 8 | 9 |
10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 |
|||
19 | 20 |
21 | 22 |
23 | 24 |
25 | |||
26 |
27 | 28 |
29 | 30 | 31 |
||||
|