Alla inlägg under oktober 2009

Av Ulf - 16 oktober 2009 10:53

 


Innan jag ger mig i kast med en recension av ovanstående film står jag inför ett litet pikant problem - originaltitlar eller inte? Jag är allergisk mot dåliga svenska och engelska översättningar av titlar och brukar föredra att använda mig av originaltitlar när jag skriver. Vad tycker ni? Bör jag inkludera den internationella titeln också? Hur som helst är den internationella titeln i det här fallet Samaritan Girl.


Jae-Young är prostituerad på eftermiddagarna efter skolan. Hennes bästa vän Yeo-Jin är hennes "hallick" och tar hand om pengarna som ska gå till en resa till Europa för de båda flickorna. En dag missar Yeo-Jin att två poliser ska göra en razzia mot ett motell där Jae-Young arbetar. Jae-Young har att välja mellan att bli arresterad eller att försöka ta sig därifrån. Hon bestämmer sig för det senare och faller handlöst från ett fönster. Allvarligt skadad tar Yeo-Jin med henne till sjukhuset där hon senare dör. Yeo-Jin har fruktansvärt dåligt samvete för vad som har hänt och beslutar sig för att göra sin egen form av botgörning.


Sydkorea är Asiens absolut bästa filmland just nu och har varit det de senaste tio åren. Även om jag gillar japansk kitsch så är det till den lilla grannen i väster som gör filmerna av högst kvalité. Samaria är ytterligare ett exempel på detta. Skådespelarna, särskilt Ji-Min Kwak som Yeo-Jin och Eol Lee i rollen som hennes far, är superba och lämnar inget övrigt att önska. Förhållandet mellan far och dotter är otroligt vackert och tragiskt skildrat, vilket inte minst är Eol Lees förtjänst som den välmenande fadern.


Ki-duk Kim har gjort en otroligt vacker film satt i ett sydkoreanskt höstlandskap som både känns levande och väldigt sällsamt. Jag har inte sett något annat han har gjort för att jämföra med, men om det är tillnärmelsevis lika snyggt som det här är han definitivt en regissör att hålla ögonen på. Vad som verkligen utmärker Kim är hans sätt att låta skådespelarna ta sin tid och inte prata sönder sin film med onödig dialog. Det här är ett utmärkt exempel på ren filmkonst - att berätta utan ord.


Manuset, även det av Kim, är välskrivet och ändrar tema flera gånger genom filmens dryga 100 minuter. Det genomgående temat är dock sexualmoral och att se en koreansk film om detta ämne blir i viss mån en utbildning inom samma område. Jag som sekulariserad svensk har en viss typ av moral när det kommer till de här frågorna och en kristen korean har en annan. Det är skillnaderna däremellan som gör filmen så intressant. Som betraktare måste man sätta sig in i ett nytt moralsystem och det är både spännande och givande. Samtidigt är det inte en fördömande film utan snarare ett konstaterande av hur saker och ting ligger till. För den som trots allt har svårt att se sex på film i för stor utsträckning kan jag avslöja att det inte ens visas någon sexakt. Eller som min sambo sa: "En film som handlar otroligt mycket om sex utan att visa sex". Allting ligger i betraktarens fantasi. Det gäller även det öppna slutet som inbjuder till diskussion.


Det här är en rent ut sagt skitbra film. Jag vet att jag ger högsta betyg lite väl ofta, men så går det när man ser om favoritfilmer.


Betyg: 5 sällsamma historier av 5 möjliga



ANNONS
Av Ulf - 14 oktober 2009 01:31

 


Det här blir en speciell recension eftersom jag ska försöka mig på konststycket att recensera min bäste vän. Snacka om ett blogginlägg som kan sätta mig i skiten! Nu är det tack och lov ganska enkelt att recensera Niklas eftersom han är riktigt duktig. Niklas Almqvist spelar egenkomponerade visor tillsammans med äldre saker som han grävt upp från tidigt 1900-tal. Dessa ackompanjeras av spel på gitarr och ukulele. För den som intresserad av att höra hans musik rekomenderas hans sida på Myspace på http://www.myspace.com/niklasalmqvist


Wickmanska gården är ett pittoreskt litet café på Bredgatan i Lund. Förutom att servera förvånansvärt gott kaffe (enkelt, svart kaffe är inte det allra lättaste att hitta alltid i dessa lattetider) är lokalen rätt så mysig och har en air av fritidsgård för vuxna över sig. Almqvist inledde sin spelning med vad jag anser är en av hans bästa låtar, den socialkritiska Vi måste tänka på ekonomin. Texten är väldigt rolig och den tjänar verkligen på att höras live där artikulation och uttryck kommer till sin rätt. Överlag är det just humorn som utmärker Almqvists texter. Den är både högtravande och låg och Almqvist har ett sätt att vränga ord som imponerar. I sina bästa stunder låter han som en Tom Lehrer på gitarr - något som blir som allra tydligast i låtarna Jag älskar att jobba med människor och Jag var höjden utav manlighet. Almqvist visar prov på skarpsynta iaktagelser och även om låtarna är spetsade med en bitskt ironi känner man alltid igen sig i andemeningen i texterna.


Musikaliskt behärskar Almqvist både gitarr och ukulele väldigt väl. Han gitarrspel är fullt av små detaljer som gör att hans spel aldrig blir enahanda eller tråkigt att lyssna på. Om jag skulle klaga på något är det att låten Substitut antagligen skulle göra sig bättre med ett fullt band än med en ensam gitarr.


Niklas Almqvist förtjänar en större publik än vad han har. Hans låtar kanske inte passar alla, men han fyller ett tomrum i trubadurgenren med sina influenser från så skilda världar som kampsånger från andra världskriget till skånska skillingtryck. Det är mycket möjligt att jag är partisk, men skit samma - all kulturjournalistisk är partisk och tur är väl det? Vem skulle vilja läsa recensioner där recensenten är rädd för att tycka till?


Betyg: 4 ekivoka samtidsskildringar av 5 möjliga



ANNONS
Av Ulf - 13 oktober 2009 11:04

 



I en avlägsen framtid har mänskligheten utforskat en handfull galaxer och har kontakt med ett tiotal utomjordiska civilisationer. Dessvärre lever de också under konstant hot från de mystiska "invaders" som...tja...invaderar? Rydra Wong är galaxens mest framgångsrika poet, populär på båda sidorna av konflikten och ett allmänt språkgeni. När hon får besök av en högt uppsatt general angående ett språk ingen kan förstå blir hon genast intresserad. Det verkar som att språket kan sättas i samband med en rad olika terroristaktioner mot utposter viktiga för kriget. Rydra beger sig ut i rymden för att studera språket och kanske även stöta på vem det än är som talar det.


Samuel R. Delany har en lång och framgångsrik karriär som science fiction-författare bakom sig. Babel-17 var hans genombrott och vann Nebulapriset för bästa science fiction-roman 1966. Vad som först slår en när man inser att boken är över 40 år gammal är hur väl den åldrats. Inte någonstans kan man skönja de mer tidstypiska drogeskapaderna (om ni inte läst science fiction från 60-talet kan jag berätta att det är det knarkigaste man kan läsa) eller daterade referenserna till Kalla kriget. Vad som däremot blir smärtsamt tydligt är hur Delany, likt många av hans manliga kollegor inom genren, har en väldigt överkompenserande kvinnosyn. Istället för att vara det traditionella våpet som dominerade genren under tidigt 1900-tal blir Delanys Rydra Wong det totalt motsatta i någon slags kompensation för tidigare synder. Wong klarar verkligen allt. Hon är otroligt vacker, galaxens mest framstående poet, har telepatiska förmågor, är en duktig rymdskeppskapten, har svart bälte i aikido och kan lära sig ett nytt språk på några dagar. Jisses! Det är vad jag brukar kalla för "Dianasyndromet" efter Fantomens fru Diana och det är inte menat som en komplimang precis.


Just karaktärerna är väldigt sekundära i den här boken. Det här vore helt okej om det vore så att narrativet går före, något som är vanligt inom genren, men här flyter historien utan egentlig riktning. Det genomgående temat är kommunikation eller brist på den samma. Som gammal språkvetare borde jag tycka det här är riktigt intressant, men det blir det inte förrän de avslutande kapitlen. Jag har som sagt läst en hel del språk i mina dagar, men jag hade ärligt talat svårt att ta mig igenom vissa delar av boken på grund av de väldigt tekniska semantiska beskrivningarna. Som exempel kan jag ta den stream-of-consciousness som Wong hasplar ur sig när hon vaknar upp i början av ett kapitel:


"Abstract thoughts in a blue room: Nominative, genitive, elative, accusative one, accusative two, ablative, partitive, illative, instructive, abessive, adessive, inessive, essive, allative, translative, comitative. Sixteen cases to the Finnish noun."


Ok...? Vi säger väl så?


Ett annat stort problem med berättelsen som helhet är avsaknaden av en tydligt definierad antagonist. Vi får aldrig reda på varför kriget startade, vem "The Invaders" egentligen är eller vad deras motiv kan vara. Vi vet bara att de måste stoppas. Likaså, premissen med ett språk som är kopplat till terrorattacker och/eller en invasion är ganska intressant, men den faller lite på att utomjordiska språk i allmänhet tycks vara vardagsmat i Delanys universum. Det vore bra mycket mer intressant om boken hade satts i nutid då ett utomjordiskt språk verkligen hade varit främmande. Nu förefaller det mer som en kuriositet än något annat.


Boken lyckas dock ge några poänger i de avslutande kapitlen angående tanke, semantik och lingvistik. Jag kom att tänka på Noam Chomskys teorier om lingvistik och fann dessa avslutande poänger väldigt intressanta. Jag tycker dock att de borde gjorts mycket tidigare i boken och utvecklats. Nu blir det istället ett avhugget slut där man önskar att Delany hade fortsatt i femtio sidor till och på så vis kanske hade kommit fram till något med mer substans.


Betyg: 2 semantiska krumbukter av 5 möjliga

Av Ulf - 12 oktober 2009 23:40

 


Casey lever ett ganska vanligt tonårsliv med barnpassning, skolgång och en fest då och då. En kväll när hon sitter barnvakt åt en familj börjar ett av barnen uppträda konstigt. När Casey konfronterar honom får slår han en liten spegel i huvudet på henne. Efter den händelsen börjar Caseys liv ta en märklig vändning. Hon börjar se en liten pojke med onaturligt blå ögon både i verkligheten och i sina drömmar. Håller Casey på att bli galen precis som sin mamma?


Skräcktemat fortsätter med en film som gick mig rätt obemärkt förbi när den gick upp på biograferna. I och med videobutikernas erbjudande om att hyra tre filmer i en vecka för en ganska liten summa föll dock mitt sistaval under förra räden på den här filmen. Så är det något att vilja ha, eller kunde jag lika gärna fortsatt att ignorera den? Tja, det här är väl inte världens bästa skräckfilm, men den har faktiskt något att erbjuda.


Skådespelarna är av väldigt varierande kvalité men Gary Oldman är som alltid bra även om jag önskat att han fått lite mer screen time. Jane Alexander, stor skådespelerska under främst sent 70 och tidigt 80-tal, gör en väldigt bra biroll. Det är just birollerna som lyfter ensamblen eftersom ingen av de tre skådespelarna med flest scener är särskilt bra. Visserligen är de inte särskilt dåliga heller utan deras insats kan sammanfattas i ett inte speciellt entusiastiskt "meh".


David S. Goyer är inte en särskilt erfaren regissör men har ett desto mer imponerande CV när det kommer till manusskrivande med inblandning i de två senaste Batman-filmerna som största merit. På något sätt varvar han dock väldigt bra filmer med riktigt usla, där Jumper kan stå som symbol för de sistnämnda. Intressant nog är det också lite så man kan beskriva The Unborn där riktigt bra scener blandas med riktigt dåliga. Speciellt tydligt blir det i de rent skräckcentrerade scenerna där de bästa har en kuslig surrealistisk känsla och de sämsta är mer skrattretande än skrämmande. Till syvene och sist handlar det dock om filmen var underhållande. Jag har definitivt sett sämre skräck och den fick mig att hoppa till lite under vissa av de bättre skräckscenerna. Om du inte har något bättre att se eller göra, ge den en chans.


Betyg: 3- envisa småungar av 5 möjliga

Av Ulf - 11 oktober 2009 23:30

 


I en liten amerikansk småstad tas firandet av Halloween på största allvar. Varje år anordnas en stor parad och alla traditioner, från att pumporna måste ha tända ljus i sig till att man inte får ta av sig kostymen innan natten är slut, följs slaviskt. Det här är fyra (fem om man räknar introt) historier som tar plats under kvällen/natten den 31:e oktober. En handlar om en rektor som har fått nog av barn i största allmänhet, en om en gammal urban legend, en om en ung kvinna som försöker hitta en dejt till kvällens fest (vilket kan vara nog så skrämmande) och en om en bitter gammal man som får lära sig Halloween verkliga innebörd.


Efter att först ha blivit ivägskrämd av den löjliga stavningen i titeln tänkte jag dock ge den en chans. Jag älskar Halloween. Nu pratar jag inte om den svenska, protestantiskt sobra tillställning med Alla helgona afton utan om den extravaganta amerikanska varianten med skelettkostymer, onyttigt frossande i godis och givetvis pumpor! Pumpor! Överallt pumpor! Jag började fira min egen variant av Halloween när jag var 13. Dessvärre kunde jag knappast knacka dörr och fråga om godis eftersom de flesta bara skrattade åt mitt tilltag i alla fall. Istället blev det pumpakarvande, tända ljus och skräckfilmsmaraton som hette duga. Så har det fortsatt och oktober är numera min skräckmånad. Så är den här filmen ett bra tillskott till min reda digra samling skräckfilmer? Svaret är ett absolut ja!


Manuset är smart uppbyggt med intressanta och ibland förvånansvärt roliga historier. Man bör dock gilla svart komedi om man ska tycka det är roligt, men för alla oss som uppskattar denna ädla konst bjuder filmen på många skratt. Skådespelarna är överlag väldigt bra med Anna Paquin (X-Men, True Blood) som största stjärna. En massa roliga cameos får också plats så som Leslie Bibb och Brian Cox. När filmen dessutom är producerad av serietidningsfilmsmästaren Bryan Singer kan man inte annat än applådera. Michael Dougherty har som sagt skrivit ett tajt manus med bra timing för både skräck och skratt. Dougherty och Singer har tidigare arbetat ihop på bland annat X2 och Superman Returns och det märks att de verkligen trivs ihop. Doughertys regidebut för långfilm är också en underbar syn att se. Hans sätt att använda sig av kameravinklar och färgsättning påminner inte så lite om Tim Burton och jag skulle verkligen vilja se honom fortsätta regissera filmer i skräckgenren.


Jag dansar lite runt handlingen för jag vill verkligen inte avslöja för mycket. Här finns till och med en stark referens till Dickens, vilket inte tillhör vanligheterna när det gäller skräckfilm. Om ni vill se en film som går tillbaka till det gamla sättet att göra skräck (innan allt började handla om tortyr alá Saw eller Hostel) så är det här filmen för er. Det är blodigt, roligt och lite obehagligt också. Allt som bra skräck ska vara.


Betyg: 5- mysiga oktoberkvällar av 5 möjliga


Av Ulf - 10 oktober 2009 15:03

Ingen bild till det här inlägget. Hittade ingen tillräckligt bra scan.


Under apartheidstyret i Sydafrika fanns det ett fängelse som alla fruktade mer än de andra - Robben Island. Robben Island kallades även för "Afrikas Alcatraz" och låg sju kilometer från Kapstadens kust. Livet var givetvis fruktansvärt för fångarna men mot slutet av 1960-talet fick de en idé. De skulle tjata sig till att få spela fotboll på helgerna. Det här är historien om hur fångar som inte hade något annat att se fram emot blev så uppslukade av spelet att de startade sin egen liga och på så sätt också fick tillbaka hoppet.


Jag hittade den här filmen i den lokala videobutiken (borde vi börja kalla dem dvd-butiker nu?) och tänkte den kunde fungera som en lämplig uppladdning inför kvällens VM-kvalmatch. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig om jag ska vara ärlig. Kanske lite inspirationella fotbollsscener och lite intressant nutidshistoria? Vad jag fick var en djupt rörande film om människans sätt att hantera fruktansvärda förhållanden och hur sporten kan fungera som en väg till frihet även om man sitter inspärrad av en av de värsta diktaturerna någonsin. Något som verkligen gör den här filmen speciell är det dramadokumentariska greppet regissören Juanid Ahmed har valt. Intervjuer med fångar som var aktiva i fotbollsligan under sent 60-tal varvas med dramatiserade scener om vad de berättar. Tekniken fungerar ypperligt och man känner sig väldigt nära fångarna som berättar. Det här är Ahmeds första och hitintills enda film som regissör och jag har därför ingenting att jämföra med. Den här filmen visar dock att han kan vara ett framtida namn att räkna med.


Manuset, baserat på en litterär förlaga, är väladapterat. Det blir aldrig överdrivet sentimentalt, vilket många filmer som utspelar sig i fängelser tenderar att bli. Istället är det en realistisk bild vi får av fångarnas dagliga liv. Livet är förvisso väldigt hårt i fängelset men det är inga dödsläger som visas upp. Ett stort plus också för att de visar upp vakternas mänskliga sidor och inte låter dem bli stereotypa våldsverkare som agerar utan att tänka.


För den som har det minsta intresse för fotboll, sport i en social kontext eller för sakens skull nutidshistoria borde se den här filmen. Rekomenderas.


Betyg: 4- inspirerande sporthistorier av 5 möjliga

Av Ulf - 10 oktober 2009 00:42

 


Dakota (North eller South?), 1879. Fergus Coffey, en irländsk immigrant har rest från New York till The Badlands för att söka arbete. Han blir förälskad i den vackra Maryanne och arbetar upp modet för att fråga om hennes hand. Dagen det hela ska ske märker han dock genast att inte allt står rätt till på gården där Maryanne bor. Hennes familj har attackerats av vad Coffey tror är indianer och alla utom Maryanne ligger döda i huset. Coffey bestämmer sig för att sätta ihop en räddningsexpedition. Vad varken han eller någon av de andra i expeditionen vet är att det inte är indianer som ligger bakom dådet utan något mycket, mycket märkligare.


Jag borde älska den här filmen. Det är western och skräck, två av mina favoritgenres. Hur skulle det inte kunna bli bra? Historien är ju snodd från en av de bästa westernfilmerna genom tiderna, The Searchers och är uppblandad med en hel del inspiration från en av mina favoritskräckrullar, Tremors. Filmen börjar dessutom bra med vackra vyer, bra skådespel och förvånansvärt rolig dialog. J.T Pettys regi är stram vilket passar filmen som handen i handsken. Mr. Petty verkar dock ha missat föreläsningen om dramaturgisk uppbyggnad på filmskolan. Den strama och tysta tonen som imponerar i filmens öppning blir efter en halvtimme väldigt seg och tråkig. Sen får vi se monstren. Uppbyggnaden till att filmen avslöjar monstrens utseende och motivation är lång och segdragen. När vi slutligen får se ett av dem är det genom en av de värsta CGI-effekterna jag sett på många år. Jag är medveten om att det här är en film som gick direkt till dvd-marknaden, men jag ser dagligen bättre effekter på TV i avsnitt med hälften så stor budget som den här filmen.


Hur är det då med blod och gore? Inte särskilt mycket där heller. Några nakna bröst? Inte då. Det här är ett totalt slöseri med tid och en riktigt dum film som - och här kommer mitt eviga mantra - inte ens är logisk inom sin egen kontext. Undvik.


Betyg: 1 skamlös ripoff på populära filmer av 5 möjliga


PS: Folk har frågat mig varför jag inte skriver något om nobelpristagaren i litteratur. Kort sagt är det av samma anledning som jag inte bryr mig om det priset längre. Det är en klubb för inbördes beundran som väljer obskyra författare som ingen eller i bästa fall få har läst. Dessutom blir jag alltid besviken när jag plockar upp en roman från en av vinnarna.

Av Ulf - 8 oktober 2009 20:36

 


En mystisk man dyker en kväll upp på ett världshus i en liten småstad. Han är bandagerad runt hela ansiktet och befolkningen i den sömniga lilla hålan undrar genast vem han är. Efter att ha hyrt ett rum på världshuset avslöjas snart sanningen. Mannen, forskare till yrket, har lyckats med konststycket att göra sig själv osynlig.


För ett antal år sedan köpte jag en dvd-box med Universal Pictures klassiska skräckfilmer från 30 och 40-talet. Många av dem är idag ytterst daterade och egentligen bara av intresse från ett filmhistoriskt perspektiv. The Invisible Man från 1933 är dock ett av undantag. Filmen är ett utsökt samarbete mellan två av decenniets största stjärnor; Claude Raines i titelrollen och Frankenstein-regissören James Whale bakom kameran. Det som många främst kommer ihåg med den här filmen är de för tiden fantastiska specialeffekterna. Idag är vi vana vid att se allt möjligt få liv på vita duken, men det är otroligt hur väl specialeffekterna från 30-talet står sig än idag. Jag föredrar detta framför dåligt gjord CGI vilken dag i veckan som helst.


Raines är fantastisk i rollen som den osynlige mannen, ett faktum som är än mer imponerande om man har i åtanke att ha inte ens har sitt ansikte att arbeta med. Hela hans tolkning ligger i rösten och vilken röst mannen hade! De andra skådespelarna varierar från ofrivilligt komiska (som stadens polisetablissemang) och irriterande (Gloria Stuarts eviga skrikande) men eftersom Raines stjäl hela showen är det ingenting man tänker särskilt mycket på. Undantaget är när Gloria Stuart är framför kameran och vrålar åt allt och alla så högt hennes lungor förmår.


H.G Wells klassiska historia presenteras väl om än lite väl korthugget. Andra irritationsmoment är de logiska luckorna i manuset, men detta var snarare en regel än ett undantag för den här typen av film för 70 år sedan. Trots mina lovord om filmen i sig är även den här produktionen ganska daterad. Om man bortser från de tekniska landvinningar som gjordes med specialeffekterna och Claude Raines skådespel är det här en ganska banal om än underhållande historia.


Betyg: 3+ otroligt svårimponerande poliser av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7 8
9
10 11
12 13 14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Oktober 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se