Det är jul i första världskrigets skyttegravar, 1914. På ena sidan står tyskarna och på den andra fransmännen och skottarna. Efter en spänd höst med många dödsfall händer något fantastiskt. På julaftonsnatt börjar tyskarna sjunga julsånger, skottarna svarar och fransmännen stämmer in. De stridande parterna kommer överens om en vapenvila för julhelgen. Det visar sig dock att ta upp vapen mot en fiende man brutit bröd och gått i julotta med inte är lika enkelt som den demoniserade bild de fått av sina respektive stater.

Historien om vapenvilan 1914 har berättats och återberättats i en rad olika media och jag förstår varför. Första världskriget kan vara det mest meningslösa av meningslösa krig. Det fanns inte två stridande ideologier som stod öga mot öga och ingen egentlig vilja att ockupera landområden. Soldaterna, trots propagandan, avskydde inte sin fiende som representanter för ett förtryckande system utan mycket av ilskan riktades mot de egna militärledningarna och de styrande. Bara det faktum att en vapenvila där fiender kunde umgås utan att skjuta på varandra faktiskt ägde rum är ett bevis på hur fruktansvärt onödigt kriget var.

Joyeux Noël beskriver kanske inte händelserna helt historiskt korrekt, men faktum är att de utelämnat vissa saker som antagligen skulle förefalla som för otroliga också. Skådespelet är utsökt, med Bruno Fürmann som största behållning som den tyske tenoren/soldaten Sprink. Manuset är väldigt väl uppbyggt och även om det blir känslosamt blir det aldrig överdrivet sentimentalt. Speciellt scenen med julottan är helt magisk och fick mig faktiskt att gråta en skvätt. Scenen är prov på när filmkonst är som allra mäktigast. En detalj som gör filmen än bättre är att alla soldaterna talar sina egna språk - inte engelska med tysk eller fransk brytning. Sättet som kommunikationssvårigheterna övervinns på är ofta genialiskt. Teckenspråk och charader blandas med det universella språket fotboll.

Jag skulle verkligen vilja rekomendera den här filmen till alla som vill se något annorlunda med julens budskap i år och inte samma gamla vanliga filmer som TV repriserar år ut och år in. Det här är ett vackert julmirakel och är jämte Tomten är far till alla barnen (som i mitt tycke är den ultimata julkatastroffilmen) ett måste i mitt filmtittande runt jul.

Betyg: 5 skyttegravsjulgranar av 5 möjliga