Alla inlägg under augusti 2010

Av Ulf - 8 augusti 2010 19:27



Regi: Harald Zwart

Manus: Christopher Murphey

Skådespelare: Jaden Smith, Jackie Chan, Taraji P. Henson

Produktionsbolag: Jerry Weintraub Productions/China Film Group

År: 2010

Längd: 140 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11 år


Tolvårige Dre flyttar tillsammans med sin mamma till Kina. Efter att ha pratat med "fel" tjej hamnar Dre snabbt i trubbel med det lokala kung fu-gänget. Dre blir påpucklad några gånger innan han räddas av vaktmästaren Han. För att pojkarna ska lämna Dre ifred följer Han med honom till dojon där hans plågoandar tränar. Jo, de kan lämna honom ifred - om han går med på att ställa upp i en kung fu-turnering.


The Karate Kid från 1984 är en av mina favoritfilmer genom alla tider. Sedan jag var liten kan jag inte se den utan att fälla en tår. Jag vet inte vad det är med den som gör den så bra - förhållandet mellan Daniel och Mr. Miyagi, lärdomarna Daniel får motta eller hela filmens sprakande scenografi och stämning från tiden då 80-talet var som mest pastellfärgat. Drygt 25 år senare kommer då en re-make. Rent semantiskt borde "re-make" innebära att man gör om något, att man ändrar på vissa saker från den tidigare utgåvan och tillför något nytt. I Hollywood idag verkar det mest betyda "ta ett gammalt manus från en film som folk gillade och flytta handlingen till ett annat land". Klart! Nu tar vi kafferast!


Det är lite svårt att kritisera den här filmen, eftersom den i grund och botten är samma film som originalet. Scenografin är annorlunda och fightingen är mer korreograferad men när man tar scener ord för ord ur originalmanuset blir det mest en gäspning av det hela. Nu är jag inte helt rättvis - det finns smärre skillnader, men dessa gör historien sämre. Exempelvis tryckte Mr. Miyagi alltid på att det enda som räknades i livet var balans på olika sätt. Detta kunde gälla karate eller förhållande till andra människor. Jackie Chans Mr. Han försöker uttrycka något liknande men det faller mest platt och blir till mystiskt mumbo-jumbo. Scenografin har som sagt förändrats även den och även om Kina är ett förbaskat vackert land fick jag känslan av att filmen mestadels gjort som ett försök att locka turister. Den skulle lika gärna kunnat heta The Karate Kid: Welcome To China, We Got Old Shit. Varenda landmärke ska med, från Den förbjudna staden till Kinesiska muren.


Var den här filmen faller är dock på en mycket viktig punkt - bristen på konflikt. Ja, Dre får spö åt höger och vänster men gänget han hamnar i trubbel med känns inte alls lika hotfulla och elaka som Cobra Kai gör i originalet. Sen saknade jag verkligen den elakaste av de elaka - John Kresse. Den "onde" tränaren här blir mest en pappfigur (pun intended om ni tänker tillbaka på originalet).


Några ord om skådespelarna också. Jackie Chan är bra i rollen som Mr. Han men han är ingen Pat Morita. Jag älskar verkligen Chans filmer, men Chan är en fysisk komiker alternativt en lagom trovärdig hårding - han är inte en gammal mysfarbror och kommer nog aldrig att bli. Jaden Smith har jag klagat över i tidigare recensioner, men här är han faktiskt inte helt illa. Han börjar växa in i samma typ av charm som hans far har. Ibland blir det lite väl mycket Fresh Prince of Beijing, men på det hela taget sköter sig Smith helt okej.


Så, ska du se den här filmen? Tja, gillar du urvattnade versioner av klassiker, kör på. Jag skulle personligen investerat i en dvd-box med orignalfilmerna (nåja, nummer ett och nummer två i alla fall) från valfri videobutik. Såg en sådan för strax under hundralappen för inte så länge sedan.


Betyg: 2+ filmer som gjordes bättre för 26 år sedan av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 7 augusti 2010 12:53



Titel: När mardrömmen blev sann

Författare: Glenn Forrestgate

År: 2010

Sidor: 153

Förlag: anomaR Förlag

ISBN: 978-91-977951-5-9


Glenn berättar sin historia om hur han fastnade i ett väldigt destruktivt förhållande med en psykiskt sjuk kvinna som slog honom sönder och samman. Läsaren får ta del av Glenns tankar om sitt förhållande, vad som höll honom kvar och hans turer i den svenska psykvården.


Min sambo berättade för mig om den här boken och jag tyckte att det var en lysande idé - en bok som tar upp våld mot män från kvinnor för en gångs skull. Missförstå mig inte, jag är fullt medveten om att mäns våld mot kvinnor troligen är mycket större än tvärtom, men faktum är att det finns förhållanden där kvinnan är den aggressiva parten som misshandlar. Dessvärre blev jag gruvligt besviken på Forrestgates bok. Istället för att ge förslag på vad som kan göras för att förbättra den svenska psykvården blir Forrestgates historia mestadels en gråtfest från början till slut. Det här är Forrestgates historia, rakt upp och ner. Den kan sammanfattas med följande mening: Hon slår mig, jag kan inte slå tillbaka, den svenska psykvården fungerar inte.


Boken tar upp ett viktigt ämne men misslyckas med att ge förslag på vad som kan göras för att förhindra att andra hamnar i samma situation. En aspekt som aldrig berörs ingående är varför det är "okej" att slå tillbaka när en kille slår dig men inte när en tjej gör samma sak. Det skulle vara väldigt intressant att läsa om Forrestgates tankar angående könsroller, uppfostran och varför han tror att han utvecklades till den person han blev. Det ges vissa ledtrådar i bokens inledande kapitel, men det behövs mycket mer.


Forrestgates språk, trots att det blivit redigerat, är dessutom inte särskilt bra. Han lyckas berätta vad han vill ha sagt, men hans väldigt pragmatiska språk blir aldrig så rakt och drabbande som hos vissa andra författare som använder samma stil. Kort och gott är det här en dålig bok. Bara för att en historia är sann betyder det inte att man kan välja bort att berätta den på ett bra sätt. Synd, eftersom böcker på det här ämnet behövs.


Betyg: 1 historia som behöver berättas bättre av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 5 augusti 2010 22:00



Titel: Tell No One

Svensk titel: Berätta inte för någon

Författare: Harlan Coben

År: 2001 (svensk utgåva 2004)

Sidor: 301

Förlag: Orion Paperback/MånPocket

ISBN: 91-7001-124-9

 

Dr. David Beck lider efter sviterna av en fruktansvärd tragedi – hans fru blev mördad av en seriemördare och han själv blev allvarligt skadad när han försökte hjälpa henne. Åtta år senare har David fortfarande inte lyckats komma över sin frus död. När två kroppar grävs upp vid platsen där hans fru blev kidnappad börjar emellertid märkliga saker att inträffa. En dag får David ett mejl med en länk till en övervakningskamera. I kameran ser han sin fru…

 

Harlan Coben har skrivit en deckare som är perfekt som lättsam läsning. Den är smart men inte allför invecklad och passar såldes ypperligt som tågpendlarbok. Coben har ett enkelt men effektivt språk som påminner en aning om Stephen Kings. Ramhistorien är spännande och bjuder på en och annan överraskning även om det står relativt klart vad som kommer att ske några kapitel in i boken. Något som grumlar den annars så trevliga läsningen är Cobens användande av etniska stereotyper i tid och otid. Visserligen är en av bokens sekundära protagonister svart, men givetvis är han en knarklangare med ett hjärta av guld. Ja…just det. Desto mindre som sägs om bokens torterande nordkorean desto bättre. Det är bara en pinsam karaktär.

 

Det här är en bok som uppfyller vad den lovar – en stunds litterär spänning utan större tuggmotstånd. Framförallt är den skyhögt mycket bättre än alla svenska deckare som spys ut ur tryckpressarna.

 

Betyg: 3+ kryptiska mejl av 5 möjliga

Av Ulf - 4 augusti 2010 16:51



Regi: Duncan Jones

Manus: Nathan Parker

Skådespelare: Sam Rockwell, Kevin Spacey, Dominique McElligott mfl.

Produktionsbolag: Liberty Films UK

År: 2009

Längd: 97 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år

 

Sam har inte världens roligaste jobb. Faktum är att han inte har ett jobb i världen överhudtaget om vi ska vara petiga - han sitter fast på en månbas med ansvar för skörden av helium-3. Men snart ska Sam få åka hem till fru och barn efter tre långa år på den karga himlakroppen. Då börjar mystiska saker att inträffa på månbasen. Sam bestämmer sig för att tillsammans med den intelligenta roboten GERTY ta reda på vad som egentligen pågår.

 

Jag hade länge sett fram emot att se Moon men måste säga att jag blev ganska besviken. Sam Rockwell gör sitt jobb i huvudrollen och Kevin Spacey är född till att ge röst åt en robot. Designen är skönt retrofuturistisk och allt ifrån scenografi till musik är också av yppersta klass. Men de glömde den där lilla historien med manuset. Nathan Parker har skrivit ett manus som lider av total brist på överraskningar. Efter halva filmen får man lösningen på ”mysteriet” och efter det är filmen en enda lång transportsträcka mot ett mål som inte överraskar det heller. Inte ens lösningen på vad som pågår är särskilt originell utan man sitter hela tiden och väntar på något som kommer få historien att sticka ut. Spoiler - det kommer aldrig något som får historien att sticka ut.

 

Jag ville verkligen gilla den här filmen mer än vad jag gjorde. Det görs på tok för lite stilsäker science fiction i dagens filmlandskap, men det här är handen på hjärtat inte särskilt intressant. Det filmiska hantverket, med skådespelarregi och tidigare nämnda förtjänster, räddar filmen från bottenbetyget, men jag kan inte låta bli att störa mig på den uppenbart bortslöade potentialen. Något säger mig att den här filmen har blivit så hyllad som den blivit på grund av regissören. Om du inte visste det sedan innan gömmer sig en son till en känd brittisk glamrockare bakom pseudonymen "Duncan Jones". Ground control to Major Tom...

 

Betyg: 2 känslosamma klossrobotar av 5 möjliga

Av Ulf - 2 augusti 2010 00:00




Regi: Todd Phillips

Manus: Jon Lucas & Scott Moore

Skådespelare: Bradley Cooper, Ed Helms, Zach Galifianakis mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures

År: 2009

Längd: 108 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11 år


När Doug ska gifta sig planerar hans tre vänner ett sista blött äventyr i Las Vegas. Efter en natt av supande av fantastiska proportioner vaknar de tre vännerna i en sönderslagen hotellsvit. En höna springer omkring i rummet, en av dem saknar en tand, i garderoben ligger ett spädbarn och en tiger har gjort badrummet tills sitt hem. Men framförallt - var fan är Doug?!


Alla har tjatat på mig att jag skulle se den här filmen sedan den kom ut. Tydligen skulle det vara den roligaste komedin på år och dar. Personligen blev jag något besviken. Filmen har klar potential med en lika enkel som lysande idé. Zach Galifinakis äger varenda scen han är med i som brudens något, ska vi säga mentalt utmanade, bror. Han är helt klart filmens stora behållning. Resten av skådespelarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Det är dock alltid lika kul att se den undersköna Heather Graham i en film, även om det i det här fallet bara rör sig om en mindre biroll.


Idén är som sagt bra, men manuset haltar på sina ställen. Vissa fruktansvärt roliga scener med humor svart som natten blandas med scener där man uppenbart försöker vara roliga men det bara faller platt. Den här splittade aspekten ser man även i regin. Todd Phillips har uppenbar komisk timing när han vill, men vissa scener känns mer stressade än roliga. Jag satt och grämde mig lite i vissa scener eftersom jag kunde peka ut "felen" i dem och vad som skulle kunna göras för att göra dem roligare.


The Hangover må alltså inte vara det bästa sedan skivat bröd, men är gott och väl en komedi man kan se en tråkig kväll. Den lider dessvärre av sitt rykte och är en oerhört överskattad film. Därmed inte sagt att den är dålig, bara mindre bra än vad jag hade hoppats på.


Betyg: 3 nakna asiater i bakluckan av 5 möjliga

Av Ulf - 1 augusti 2010 00:00



Titel: Watch Where You Bleed: The Saga Of Guns N' Roses

Svensk titel: Welcome To The Jungle: Legenden om Guns N' Roses

Författare: Stephen Davis

År: 2008 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 410

Förlag: Gotham Books/Norstedts

ISBN: 978-91-1-303256-6


När jag var omkring tio år gammal hörde jag Guns N' Roses för första gången. Dessvärre var detta i slutet i bandets storhetstid och det skulle bara dröja ytterligare något år tills bandets sista skiva med vad som kan kallas originalbandet såg sitt ljus. Guns N' Roses hade dock ett otroligt inflytande på min musikaliska smak och var en av anledningarna till att jag började spela gitarr några år senare. Precis som alla andra ungar som såg honom ville jag vara Slash.


Stephen Davis har skrivit en, vad jag har förstått efter att ha läst boken, väldigt infofficiell biografi över vad som skulle bli det sista riktigt stora arenarockbandet. Eftersom jag läste boken på svenska är det svårt att bedöma Davis språk på grund av den skrattretande översättningen. Idiomatiska uttryck som man aldrig ens bör försöka översätta lägger sig på hög och ibland var jag tvungen att lägga ifrån mig boken i fnitter över semantiska krumbukter.


Davis har lyckats med något jag trodde skulle vara omöjligt - han har gjort en bok om ett av världens mest skandalomsusade band i mångt om mycket långtråkig. Visst, han redovisar pliktskyldigt vad som hände på den och den spelningen, men berättandet är väldigt blodfattigt - troligen på grund av att inga medlemmar i bandet har medverkat eller ens ställt sig bakom boken.


Det är dock inte bara tråkigheter som skildras. Bokens första halva ger en fascinerande bild av Los Angeles rockscen under tidigt 80-tal och för någon som växte upp med banden som nämns är det en källa av roliga anekdoter jag antagligen kommer berätta en lång tid framöver. Bland favoriterna finns Guns N' Roses gruvliga hämnd på The Cult som nästan var värd de 50 kronor jag betalade för boken i sig själv.


Men Davis skildring vill som sagt aldrig lyfta. Exempelvis spenderas endast fem sidor (eller något liknande) med att återge vad som utmynnade i en av bandets största skandaler - upploppet i St. Louis som Axl Rose ansågs ha orsakat. Den tragiska händelsen under spelningen i Donnington, England, där två personer i publiken blev ihjältrampade, får större utrymme. Det blir tyvärr ganska sorgligt när Davis beskriver händelseförloppet med en nästan orgasmisk rockjournalistisk ådra som inte ställer några vidare frågor om hur denna händelse påverkade bandet. 


Sammanfattningsvis är bokens första del relativt läsvärd medan den andra mest skildrar hur Axl Roses problem blir allt större och hur många spelningar de missade utan egentligen någon större insikt om vad som verkligen pågick i bandet. Det är visserligen svårt när man inte har tillgång till personerna man skriver om...


Betyg: 2 uselt översatta titlar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se