Alla inlägg den 24 oktober 2010

Av Ulf - 24 oktober 2010 15:07



Regi: Ridley Scott

Manus: Brian Helgeland

Skådespelare: Russell Crowe, Cate Blanchett, Max von Sydow mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Imagine Entertainment

År: 2010

Längd: 140 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år


När Rikard Lejonhjärta dör på väg hem från sitt korståg ser Robin Longstride och hans vänner sin chans att ta sig tillbaka till England innan den engelska kanalen svämmar över av britter med hemlängtan. På väg till kusten ser de hur männen som ska föra kungens krona tillbaka till England anfalls i ett bakhåll. Robin och hans män får tag i kronan men Robin tvingas även svära en blodsed till den döende Robert av Loxley - att föra familjesvärdet tillbaka till Loxleys far. Iklädd identiteten som Robert av Loxley beger sig Robin och hans vänner hemåt till ett England som står inför stora förändringar och faror.


Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den här filmen. Jag älskar verkligen Robin Hood-legenden, men samtidigt lämnade trailern till den här adaptionen en riktigt dålig eftersmak. Det såg ut som att Ridley Scott hade sett till att Robin Hood fått en "gritty reboot" som så många andra hjältar vi växte upp med. Det är delvis också sant, men Robin Hood har en hel del förmildrande omständigheter... som sen slarvas bort. Låt mig ta några exempel:


1. Karaktärerna verkar mer välskrivna än i många adaptioner och agerar mer som jag tänker mig att människor på 1100 - 1200-talet agerade... tills slutet då det blir kvinnokamp och demokratisträvan för hela slanten.


2. Prins John har fått en mer ambivalent roll i historien och man vet aldrig var man har honom... tills han gör exakt det alla förväntade sig mot slutet ändå.


3. Russell Crowe och Cate Blanchett har en väldigt bra kemi som Robin och Marion...tills Marion bestämmer sig för att gå upp och slåss på barrikaderna.


Missförstå mig inte nu, visst är det bra med starka kvinnliga roller, men om man strävar efter att låta karaktärerna agera så som människor agerade på medeltiden (det lilla vi vet om hur människor faktiskt agerade då) så klingar det bara rätt falskt med en krigarprinsessa/adelsdam/bondmora/läkare. Scenerna mellan Blanchett och Crowe är dock oftast riktigt bra och har sina roliga replikskiften. Annars verkar det som att Helgeland glömde att Robin Hood brukade vara synonymt med underhållande äventyrsfilm med mycket humor. Det är mörkt och inte så lite deprimerande på sina ställen. Å andra sidan måste Helgeland prisas för sitt utforskande av de politiska intrigerna som känns verklighetstrogna... tills den där invasionen i slutet av filmen som aldrig hände. Seriöst, om ni vill göra en realistisk Robin Hood, fine, gör det, men gör det i så fall fullt ut. Kör inte med historierevisionism som går väldigt mycket djupare än vilken färg en karaktär råkar ha på tunikan.


Jag har redan varit inne på skådespelarna och Crowe och Blanchett är bra, även om Crowe inte har några av de "tricksteregenskaperna" som jag förknippar hjälten med. Max von Sydow gör en mycket bra biroll som Sir Walter Loxley och visar vilken proffs han fortfarande är. Filmen är också annars fylld med duktiga birollsskådespelare såsom William Hurt och Eileen Atkins.


Den här filmen gör mig ordentligt kluven. Den har sina stunder och har definitivt potential till något större, men tempot är för långsamt på sina ställen och manuset haltar till lite här och där. Det mesta av den för Robin Hood så karakteristiska humorn är som bortblåst samtidigt som filmen åtminstone försöker göra något nytt av historien. För mig är fortfarande de två bästa Robin Hood-filmerna The Adventures Of Robin Hood (1938) för sin humor och Robin Hood: Prince Of Thieves (1991) för sin blandning mellan den gamla tidens lättsamma äventyrsfilm och lite mer svärta. Inkarnationen från i år dessvärre ganska enkel att förpassa till mellanfilmsträsket.


Betyg: 3 filmer i behov av gröna trikåer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 24 oktober 2010 00:22



Regi: Steve Pink

Manus: Josh Heald/Sean Anders/John Morris

Skådespelare: John Cusack, Craig Robinson, Rob Corddry mfl.

Produktionsbolag: MGM

År: 2010

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ingen svensk rating på IMDB


Adam, Nick och Lou är tre män mellan 40 och 50 vars liv inte riktigt blev som de planerat. De tre var bästa vänner på 80-talet men har mer eller mindre tappat kontakten med varandra. När Lou hamnar på sjukhus för ett "självmordsförsök" träffas vännerna på nytt och Adam och Nick bestämmer sig för att pigga upp sin suicidale vän med en weekend på en skidort de brukade åka till som unga. Med sig har de Adams systerson och tillika socialt inkompetente Jacob. När gänget kommer till skidorten blir de snart varse om att orten, liksom dem själva, har gått ner sig sedan 80-talet. När de senare på kvällen lyckas få igång hotellets bubbelpool inträffar dock något väldigt märkligt - de vaknar upp på 80-talet, med sina minnen de hade som vuxna, men i sina tonårskroppar.


Jag såg den här filmen av två orsaker - John Cusack och komedi brukar vara en bra kombination och titeln. Kom igen, Hot Tub Time Machine? Det måste vara en av årets bästa titlar! Jag gillade även grundidén som utvecklas till en märklig blandning mellan It's A Wonderful Life (1946) och Back To The Future (1985). Dessvärre är utförandet inte lika bra.


Skådespelarna sköter sig men inte mer. Cusack verkar mest gå på tomgång och ser ut att bara vill få sina scener överstökade. Det känns mest som han tackade ja till den här rollen för regissören Steve Pinks skull då de tidigare arbetat tillsammans med en del, mycket bättre, filmer. Det är något som går igen hos de flesta skådespelare, med visst undantag för Clark Duke i rollen som den socialt missanpassade Jacob. Dialogen har sina poänger och det fanns till och med vissa riktigt roliga dialogdrivna scener. Oftast är det dock mest dumhumor och inte ens rolig sådan. En sak som verkligen störde mig var hur manusförfattarna försökt trycka in precis hela 1980-talet i den här filmen i form av referenser. Vi fattar, de är i 80-talet, vi behöver inte ännu en neonrosa benvärmare för att förstå. Pinks (seriöst, hur kul kan det vara att heta det?) regi är liksom skådespelarnas insatser mestadels trött.


Det här är knappast den sämsta komedi jag sett de senaste åren, men den känns bara så förbaskat menlös. Samtidigt irriterar det mig att jag inte kan tycka riktigt illa om den heller, eftersom idén är rolig och man hade kunnat få ut något bättre av den. Som det blir nu är det en film jag inte kommer komma ihåg om en månad.


Betyg: 2 referenskåta manusförfattare av 5 möjliga

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se