Alla inlägg under november 2010

Av Ulf - 8 november 2010 11:14



Titel: Boken om OKEJ - 80-talets största poptidning

Författare: Jörgen Holmstedt

År: 2010

Sidor: 344

Förlag: Premium Publishing

ISBN: 978-91-89136-55-7


Under 1980-talet fanns det bara en tidning som var oumbärlig för alla musik, film och tv-intresserade tonåringar - OKEJ. Från sin start 1980 till 80-talets slut lyckades OKEJ skapa sig ett namn inte bara i Sverige men även utomlands. Många världsartister ställde upp på exklusiva intervjuer och fotograferingar och allt slukades med hull och hår av en tonårspublik för vilken OKEJ var i mångt om mycket det enda sättet att få nyheter om sina favoritband. Jörgen Holmstedt, långvarig medarbetare på tidningen, har sammanställt reportage, tillbakablickar, kuriosa och givetvis fotografier på 344 sidor.


Jag var lite för ung för OKEJ när tidningen hade sin storhetsperiod (jag var åtta år när 80-talet slutade) och var inte den tilltänkta målgruppen. Det var däremot min fem år äldre syster och många eftermiddagar satt jag och bläddrade i hennes samling. Eftersom jag lärde mig läsa vid ung ålder kunde jag ta mig igenom artiklar och brevspalter och även om jag inte förstod allt stod det helt klart att detta var dörren till en annan värld. Så fort jag fick egen veckopeng började jag köpa tidningen själv och hade en imponerande samling från 90-talets början tills jag i ett svagt ögonblick sålde alla tidningar i slutet av samma decennium. Störst intryck på mig personligen gjorde ödlorna från V (1983, 1986), det tidiga 90-talets stora supermodell Cindy Crawford och framförallt Michael Jackson. Jag, liksom många andra i min generation, var fanatiskt Jackson-fan och redan innan jag lärde mig engelska kunde jag hela Jacksons repertoar på fonetisk väg. 


Nåväl, nu skulle inte det här handla om min egen vurm för OKEJ utan om boken om samma publikation. Holmstedt har verkligen lyckats sammanställa en guldgruva av nostalgi och följer upp många av dåtidens artiklar med kommentarer från artisterna idag. Det är slående hur tillmötesgående många storheter, såsom Alice Cooper och Dee Snider, var samtidigt som svenska artister i många fall verkade vara otroligt snobbiga. Det är klart att det fanns utländska storheter som också var mer eller mindre medieskygga (återigen Jackson och Madonna) men för mig som läsare framstår det som många svenska artister från 80-talet fick någon typ av storhetsvansinne.


Hur som helst är Holmstedts texter initierade och ofta mycket underhållande. Jag skulle önskat lite mer fokus på film och tv, men å andra sidan får jag erkänna att jag själv köpte OKEJ främst för musikartiklarna (och posters!). Boken är mycket snyggt layoutad och verkar väldigt påkostad. Det märks inte minst på den väl tilltagna vikten. Jag undrade vad fan de lagt i min påse på Akademibokhandeln när jag släpade hem tegelstenen.


Dessvärre lider boken av samma typ av problem som så gott som alla antologier gör - det blir gärna lite ryckigt och ofokuserat emellanåt. Dessutom (jag trodde inte det var möjligt) får man lätt nostalgiöverdos och blir tvungen att lägga ifrån sig boken ett tag. Därför räcker de 344 sidorna också ett tag. Gör dig själv en tjänst och läs bara ett kapitel då och då.


Boken om Okej är kanske inte stor litteratur, men den är ytterst underhållande och väl värt ett köp - om inte annat för det som hänt åtskilliga gånger sedan jag köpte boken. Helt plötsligt verkar det som att folk försvinner från lägenheten. Det har de inte - de har bara hittat boken.


Betyg: 4 rymdödlor, supermodeller och insomnade popartister av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 7 november 2010 22:16



Regi: Gareth Edwards

Manus: Gareth Edwards

Skådespelare: Whitney Able, Scoot McNairy mfl.

Produktionsbolag: Vertigo Films

År: 2010

Längd: 94 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej granskad, med största sannolikhet 15 år


Genom ett ödesdigert misstag kom utomjordiskt liv tillbaka till jorden efter ett NASA-uppdrag. Sex år senare har stora delar av södra USA och norra Mexico blivit en karantänzon där stora, bläckfiskliknande, varelser rör sig som de vill och dödar allt i sin väg. Andrew är en frilansfotograf som skickas in i zonen för att få bilder av varelsernas årliga migrationsperiod. Hans uppdrag förändras dock helt när han får order om att föra chefens dotter, som också befinner sig i zonen, hem till USA igen.


Titta på den där postern. Ser spännande ut, eller hur? Läs min synopsis. Låter fortfarande rätt okej, va? Glöm det, det här kan vara en av de filmer jag blivit absolut mest besviken på på mycket, mycket länge. Jag hade förväntat mig någonting i stil med District 9 (2009) eller möjligen något i likhet med slutscenerna av The Mist (2007). Istället är det här helt enkelt falsk marknadsföring. Vi har en film som heter Monsters som i över 90 minuter fokuserar sig på en fruktansvärt torr kärlekshistoria mellan huvudkaraktärerna. Det är inget fel på kärlekshistorier (jag hrm... har en viss svaghet för vissa romantiska drama min sambo tvingar mig... ja, "tvingar" låter trovärdigt... mig se) men kärleksparet i Monsters har noll och ingen kemi och det var något annat också... DET ÄR EN FILM VARS TITEL UTLOVAR MONSTER! Sammanlagt blir det omkring fyra minuter monster mash och 90 minuters trånande blickar som inte leder någonstans.


Ok, ok, kanske menar de titeln som en metafor? Att vi som västerlänningar åker till andra länder och suger ut dem och att det är vi som monstren? Nej, då hade filmen antagligen fokuserat på det och inte på att folk flyr från stora monster vi aldrig ser! Visserligen tar manuset med alla mexikanska stereotyper utanför sombrerobärande mariachiband, men någon vidare samhällskritik rör det sig inte om.


Det heter ju att psykologisk skräck är den "finare" formen av skräck. Jag håller med - men när Monsters inte heller bjuder på någon suspens är det svårt att tala om psykologisk skräck. Att filmen i stort sett inte hade någon budget är inte heller en ursäkt. Det finns gott om independentrullar som med mycket små medel lyckats skapa stor suspens.


Finns det inte något som är bra? Tja, postern är ju snygg. Fotot är ganska snyggt det med. Men om du vill se något mer intressant, titta bara ut genom fönstret och se löven falla. Betydligt mer action.


Betyg: 1 bortslösad förmiddag av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 1 november 2010 21:28



Regi: Roy Ward Baker

Manus: Anthony Hinds

Skådespelare: Christopher Lee, Dennis Waterman, Jenny Hanley

Produktionsbolag: Hammer Film Productions

År: 1970

Längd: 96 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej granskad, med största sannolikhet 15 år


På grund av att han råkat ligga med borgmästarens dotter tvingas Paul fly från staden han bor och hamnar i en liten byhåla med osedvanligt otrevliga bönder. Efter att ha förvägrats ett rum på det lokala värdshuset ser han inget val än att söka sig till det gamla slottet i närheten. När Paul inte står att finna börjar hans bror Simon och Simons flickvän Sarah leta efter honom. Deras spår för även dem till slottet och en charmerande greve med fäbless för vackra blondiner.


I år blev det inte den sedvanliga visningen av Halloween (1978), mest för att jag ville ha något nytt att recensera till bloggen. Som liten parvel (eller medelstor parvel snarare) såg jag en hel del av de klassiska skräckfilmerna från det brittiska bolaget Hammer. I år tänkte jag återuppliva bekantskapen med dem. Så är de lika bra som jag kommer ihåg dem? Det finns helt klart filmer i Hammers bibliotek som håller än, men dessvärre visade sig Scars Of Dracula inte vara en av dem.


Det är en stolpig historia utan några nämnbara överraskningar. Christopher Lee gör sin Dracula lika felfritt som alltid, men då han bara har en handfull scener blir filmen rätt långsam och seg emellanåt. De övriga skådespelarna är dessutom usla. Allra värst är Jenny Hanley i den kvinnliga huvudrollen. Jag satt och funderade på om hon var dubbad, men med tanke på att hon är brittiska skulle jag inte se poängen med att dubba om henne. Med andra ord, hennes replikskiften är så usla att det låter som en annan skådespelerskas röst.


Jag kan dock inte helt avfärda den här filmen. Den har den charmiga estetiken som är typisk för Hammers Dracula-filmer. Det är dimma, fladdermöss på trådar och djupa skuggor. Om inte annat är Scars Of Dracula en uppvisning i gotisk scenografi. Det är också en förvånansvärt blodig film med 1970 års mått mätt så för den som är ute efter rödfärg finns här en del att hämta. Det finns dock bättre Dracula-filmer från Hammer. Se Christopher Lees två första tolkningar av titelrollen först.


Betyg: 2 blodröda ögon (och leendet du gav mig) av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27 28
29
30
<<< November 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se