Regi: Daniel Farrands

Manus: Thommy Hutson & Anthony Masi

Medverkande: Tom Savini, Sean S Cunningham, Kane Hodder mfl.

Produktionsbolag: Masimedia

År: 2009

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB). Troligen 15 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1282052/

En tillbakablick på en av vår tids största skräckfilmsserier i samband med franchisens 30-årsfirande. Kan det vara något? Dessvärre inte.

I och med att vi barn av 80-talet nu börjar röra oss upp mot och i vissa fall över 30-strecket fylls dvd-hyllorna av mer eller mindre genomtänkta dokumentärer om saker från vår uppväxt som blivit kultförklarade på ett eller annat sätt. I bästa fall är det en produktion som faktiskt vill förklara, tillföra något eller utforska element som kan ha gått tittaren förbi. Detta är exempelvis fallet med den ypperliga dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010) där filmserien A Nightmare On Elm Street diskuteras och dissekeras i ett minst sagt ambitiöst projekt om fyra timmar.

Jason Vorhees, antagonist/protagonist beroende på hur man ser det, i Friday the 13th är själva antitesen till något analyserbart. Han är en mördarmaskin, punkt slut. Daniel Farrands försöker få fram Jasons motivation i dokumentären vilket bara blir pinsamt. Om du inte sovit de senaste 30 åren känner du till bakgrundshistorien - Jason drunknar som barn på ett sommarläger eftersom lägerledarna hade sex och inte var uppmärksamma. Jasons mor återvänder x antal år senare till samma sommarläger för att ta död på ungdomar som hämnd. Hon dör, Jason vill hämnas från bortom graven. End of story. Det är detta som är både seriens styrka och svaghet - du vet exakt vad du får. Det är formelslasher 1a.

Att Friday the 13th (1980) skulle ha startat den moderna slashervågen är bara ren dumhet att påstå. Att utröna vilken film som var först med formeln är en hel vetenskap men att påstå att Friday the 13th var först är helt enkelt inte sant. Ändå trycker dokumentären extremt mycket på detta felaktiga antagande - att filmen skapade en genre. Samtidigt är det mycket sällan som intervjupersonerna har något intressant att säga annat än att "yeah, huh huh, Jason is like cool and stuff". Vad som däremot skulle vara intressant skulle vara mer fokus på moralpaniken som omgärdade de här filmerna när det begav sig, exempelvis den legendariske recensenten Roger Eberts försök till bojkott. Där finns något intressant att berätta, inte om hur skådespelare efter skådespelare som spelade Jason hade mer eller mindre dumma sätt att sätta sig in i rollen. Vilken roll?! Det finns ingenting att säga om rollen, inga tolkningar som skiljer sig åt. Den enda skådespelaren som gjort något med rollen är Kane Hodder som åtminstone tog med sig sin bakgrund som stuntman för att kunna göra mer krävande fysiska stunts än tidigare inkarnationer.

Så visst, som en snabborientering i seriens historia funkar väl det här ganska bra. Som dokumentär däremot är den riktigt usel. Se filmerna istället om du är nyfiken.

Betyg: 1 psykologiska analyser utan psykologisk grund av 5 möjliga