Regi: Lars von Trier

Manus: Lars von Trier

Medverkande: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland mfl.

Produktionsbolag: Zentropa/Memfis Film/Slot Machine mfl.

År: 2011

Längd: 136 min

Land: Danmark/Sverige/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1527186/

Justine och Michael är på väg till sin bröllopsmottagning där släkt och vänner väntar. Stämningen är spänd då bland andra Justines mor, en kvinna med ungefär lika mycket social kompetens som en bulldozer, medverkar. Justine själv mår uppenbart inte särskilt bra och festen slutar i total katastrof. En tid senare återvänder Justine till huset där allt gick snett för att hennes syster ska ta hand om henne under den djupa depression hon hamnat i efter sitt havererade äktenskap. Samtidigt står hela världen inför en annalkande katastrof - en tidigare oupptäckt planet i solsystemet har brutit sin bana om är på väg mot Jorden.

Okej, oavsett vad von Trier sa eller inte sa under Cannes-festivalen nyligen kommer jag inte väga in detta i recensionen av danskens senaste film. Varför? För att det helt enkelt inte är relevant. Det finns många excentriska filmskapare och von Trier är bara ännu en av dessa. Så, avklarat. Dessvärre, oavsett nazisnack på presskonferenser eller inte, är von Triers Melancholia en riktig skitfilm.

Det huvudsakliga problemet finns att läsa i min synopsis - en historia om depression, systerskap och... en planet på väg att krocka med Jorden?! Den här uppdelningen ger en totalt galen slutprodukt som inte hänger ihop någonstans. Om von Trier hade fokuserat på en eller kanske två av historierna (exempelvis depression och annalkande förstörelse av Jorden) skulle filmen kanske ha funkat - nu blir det en tunn och vattnig soppa som efter den första halvtimmen förlorade det lilla driv i historien den ändå lyckats bygga upp.

Det värsta är att här finns potential till något riktigt bra. Skådespelarna finns där (även om Dunst varit bättre) och det är riktigt kul att bland andra se Alexander Skarsgård utanför True Blood igen. Fotot är många gånger utsökt (Trollhättan har aldrig varit vackrare) och det finns små korn av genialitet utspridda här och där under filmens 136 minuter. Men det här räcker inte, Lasse! Det här är det sämsta av von Trier jag sett och en fruktansvärd besvikelse. Det som hade kunnat bli så bra slutar nu i ett pretentiöst magplask från tians trampolin. Undvik.

Betyg: 1+ man får ta det goda med det onda, men fan Lasse, det här sög av 5 möjliga