Alla inlägg under juli 2011

Av Ulf - 14 juli 2011 02:54


Regi: Greg Mottola

Manus: Simon Pegg & Nick Frost

Medverkande: Simon Pegg, Nick Frost, Seth Rogen mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films

År: 2011

Längd: 104 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), troligen 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1092026/


Clive och Graeme är två brittiska serietidningsnördar som precis har uppfyllt sin livslånga dröm om att åka till USA för att gå på Comic Con. För att avrunda sin resa tänker vännerna åka till de mest kända platserna i södra USA där utomjordingar har "siktats". Utanför Area 51 får de dock sitt livs chock - en utomjording vid namn Paul behöver deras hjälp.


Simon Pegg och Nick Frost har gjort sig kända som nördkomikerna nummer ett i Storbritannien - inte minst genom sina filmer Shaun Of The Dead (2004) och Hot Fuzz (2007). Stilen i Paul är lik tidigare nämnda filmer, men dragen till sin spets. Tyvärr blir det heller inte lika roligt när referenser staplas ovanpå varandra in absurdum. Det blir lite som Family Guys parodi på Robot Chicken: "Haha, those shows existed!".


Pegg och Frost har som vanligt fantastisk kemi tillsammans och får mycket hjälp av Seth Rogen som röstskådespelare till Paul. Jag brukar vara allergisk mot Rogen men här lyckas han faktiskt över all förväntan. Problemet med karaktären Paul och filmen i stort är att man aldrig riktigt blir klok på vilken nivå Pegg och Frost vill lägga skämten i manuset. Vissa saker är riktigt roliga men lika ofta, om inte oftare, faller skämten bara platt och man sitter mest och skakar på huvudet. Greg Mottolas regi faller inom hans vanliga stil - referenser på referenser och filmiska citat - och även om det stundtals är charmigt blir det till slut ganska tröttsamt.

Paul är ingen dålig film, men efter filmografin som Pegg och Frost tidigare varit med i är det en besvikelse. Bättre kan ni.


Betyg: 3 varför inte göra en film om välanpassade sci-fi fans? av 5 möjliga

Av Ulf - 13 juli 2011 13:00

 


Regi: Duncan Jones

Manus: Ben Ripley

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Michelle Monaghan, Vera Farmiga mfl.

Produktionsbolag: The Mark Gordon Company

År: 2011

Längd: 93 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0945513/


Colter Stevens, kapten i amerikanska flygvapnet, vaknar upp i vad han bara kan förstå som en annan mans kropp. Han befinner sig på ett tåg på väg till Chicago - ett tåg som exploderar. Plötsligt finner sig Stevens i sin egen kropp, i någon form av kapsel, och informeras om att han blivit rekryterad till ett topphemligt regeringsprogram med syfte att stoppa terrorhandlingar. Det visar sig nämligen att Stevens har genom kapseln förmågan att återuppleva de sista åtta minuterna i en död människas liv och på så vis försöka förstå vad som hände med tåget och förhindra en ny terrorattack.


Oh yes, it's a mindfuck. Dessvärre inget vidare bra... sinnesligg, utan ett typexempel på hur en bra idé kan förstöras med överdriven sentimentalitet, logiska luckor i manuset stora att köra ett tåg (ha!) igenom och en brist på fokus. Ben Ripley har skrivit ett manus som försöker göra så många olika saker att det tyvärr faller platt. Det är en kärlekshistoria (vilken är ganska störande om man analyserar vad som verkligen händer), en thriller, sci-fi och ett trevande försök till samhällskritik. Allt detta på 93 minuter. Det funkar inte. Speciellt dumt blir slutet - en slags kompromiss med både manuset och den inom-diagetiska vetenskapen.


Jake Gyllenhaal gör som alltid en helt okej roll. Jag börjar tro att den mannen kan spela vad som helst i vilken film som helst. Dessvärre kan jag inte säga det samma för Michelle Monaghan som gör ett väldigt oinspirerat kärleksintresse.


Duncan Jones, son till David Bowie, har nu fått mig entusiastisk inför både hans förstlingsverkMoon (2009) och den här filmen och jag tror fortfarande att killen har potential. Till sin nästa film bör han dock se över sitt val av manusförfattare.


Betyg: 2- alternativa tidslinjer av 5 möjliga

Av Ulf - 12 juli 2011 16:45


Regi: Don McKellar

Manus: Don McKellar

Medverkande: Don McKellar, Sandra Oh, David Cronenberg mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media

År: 1998

Längd: 95 min

Land: Kanada/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), troligen 11 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0156729/


Det är sista natten på mänsklighetens existens. Som om inte det vore nog är Patrick Wheeler inbjuden till att fira fejkjul tillsammans med en släkt som han inte tål. Samtidigt försöker Sandra desperat nå sin man för att spendera planetens sista timmar med honom och Duncan gör sin sista dag på gasbolaget för att tacka kunderna för lång och trogen tjänst. Det här är berättelsen om Jordens sex sista timmar. Vad skulle du göra?


All hail Wikipedia! Om inte denna underbara sida funnits hade jag troligen aldrig hört talas om den här kanadensiska independentrullen. Don McKellar har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i en väldigt annorlunda version av apokalypsen utan zombies, sjukdomar eller naturkatastrofer skildrade genom ett Michael Bay-filter av explosioner. Istället fokuserar McKellar på det psykologiska samspelet mellan karaktärerna och ställer frågan vad var och en av dessa skulle göra under sina sista timmar i livet. Det låter som ett väldigt tungt och jobbigt ämne, men McKellar har lyckats skriva ett både rörande och ofta väldigt roligt manus. Absurditeterna avlöser varandra, exempelvis David Cronenberg (ja, den David Cronenberg) som den extremt plikttrogne chefen för stadens gasverk. Den svarta galghumorn överskuggar dock aldrig den väldigt medmänskliga tonen i filmen och när slutscenen kommer bjuds vi på ett ögonblick som verkligen grep tag i mig.


Skådespelarna, med Sandra Oh som största stjärna, är överlag väldigt bra. McKellar själv gör en väldigt bra tolkning av en på ytan otroligt cynisk man som har större djup än man kan tro vid första anblicken. Han har även lyckats med en väldigt minimalistisk och bra regi och det är inte utan att tankarna förs till dogmafilm. Last Night rekommenderas varmt till alla som vill se en annorlunda film om civilisationens fall. Se bara upp så ni inte får tag i den romantiska komedin med samma namn!


Betyg: 4+ lojala anställda av 5 möjliga

Av Ulf - 11 juli 2011 12:24

 

Möjliga förklaringar till clownskräck

 

Clownen som arketyp kan, som jag tidigare visat, ses som en vidareutveckling från mytologiska väsen, stamsamhällenas rituella clowner och de medeltida narrarna. Det är enklare att se vad dessa typer av underhållare har gemensamt än det som skiljer dem åt:


1. Clownen, i alla sina inkarnationer, har tillåtelse att sätta sig upp mot överhögheten. Denna överhöghet kan bestå av gudar (rituell clown/mytologiska väsen), makthavare/överklass (narren/modern clown) eller samhälle (alla tre inkarnationer om än mestadels för den rituella clownen och narren). En mer modern företeelse i sammanhanget är att det går illa för clownen när han överskrider sina befogenheter – han misslyckas med allt han företar sig. Detta var ingen nödvändighet för narren och definitivt inte för den rituella clownen eller de mytologiska väsen som delar arketypens attribut. Vi kan alltså se en förminskning i makt mellan de gamla tidernas clowner och vår typiska clown idag.


2. I och med att clownen traditionellt stått utanför samhällets normer hade han alltså också en slags reell makt i äldre tider. Det var inte bara den samhällskritiska ådran som närdes utan även, i fallen med rituella clowner, en ambivalent inställning till den sexuella identitetens gränser, droger och för den sakens skull sakers naturliga varande. Denna vilja att ägna sig åt avvikande beteende gav clownen en slags oförutsägbar makt – man visste helt enkelt inte vad han skulle få för sig.


3. Ur ett rent biologiskt perspektiv är människor rädda för saker och ting som är annorlunda. Vi har övat oss själva att acceptera och till och med omfamna det som är annorlunda under årtusenden, men i grund och botten styrs vi fortfarande till stor del av impulser. Det egentligen inte särskilt konstigt eftersom det handlar om överlevnadsinstinkt. Djupt inbäddat i vår reptilhjärna ligger två livsnödvändiga kommandona för överlevnad, ”anfall” eller ”fly”. När vi står inför något som är okänt, maskerat (läs: sminkat) och som beter sig rakt emot de sociala regler vi fått lära oss sen barnsben är gränsen mellan roande och skrämmande ibland väldigt tunn. Hos några av oss blir splittringen mellan vårt rationella tänkande och våra för situationen irrationella impulser en grogrund för rädsla och fobi. Medan rädslan kan vara nyttig (exempelvis ger rädsla ökad adrenalinproduktion och därför också för tillfället starkare muskler och uthållighet) verkar fobier som något förlamande. För den som lider av en fobi, i detta fall för clowner, blir rädslan övermäktig och den positiva överlevnadsaspekten som rädslan kan medföra blir åsidosatt.


Människan har vissa fobier som är enkla att förklara, såsom basala rädslor kopplat till vår överlevnadsinstinkt. Fobi för ormar, höga höjder eller insekter kan förklaras med situationer som våra förfäder kunde räkna in under säker död. Det fanns inget ormserum, inget sjukhus som kunde plåstra om en fallskada eller vaccin mot sjukdomar som sprids via insektsbett. Dessa fobier är i allra högsta grad närvarande än idag eftersom vi fortfarande inte har kommit fram till ett säkert medel för att motverka de negativa effekterna de kan medföra. Men varför vara rädd för något till synes så trivialt som clowner? Denna och liknande fobier kan gå in under samlingsnamnet kontrollberövande fobier.


En kontrollberövande fobi är inte direkt farlig för vår fysiska kropp men kan ge upphov till ett så starkt obehag att vi känner dödsångest. Den moderna människan är van vid att ha fullständig kontroll över sitt liv och sina handlingar. Vi omger oss själva med maskiner och tekniska hjälpmedel för att kunna förändra vår verklighet och vardag, men till syvende och sist är det vi som sitter med fjärrkontroll, bakom ratten eller vad det nu kan röra sig om. Vi bestämmer. En kontrollberövande fobi ställer detta förhållande på sin kant. Vi ställs inför en situation som vi inte kan kontrollera och plötsligt blir vi påminda om hur lite vi egentligen har att säga till om. Detta kan appliceras på coulrofobi genom att observera de saker jag redan varit inne på - någon bakom en mask uppträder på ett sätt vi inte är vana vid eller som vi fått lära oss är ”fel”. Han eller hon döljer sitt rätta jag bakom en spelad roll som vi inte vet hur den ska utvecklas. Vi saknar helt enkelt kontrollen över situationen och kan inte förutsäga hur clownen tänker agera. Vi hamnar i ett ovisst förhållande till den maskerade och när denna ovisshet slår över till rädsla och vår reptilhjärna gör sig påmind.


4. Inflytandet från media får inte heller underskattas. Eftersom clownen i den inkarnation vi känner idag utvecklades till att främst vara underhållning för barn är tropen ett tacksamt rubrikoffer. Varje förälders värsta mardröm är att något ska hända deras barn. Clownen är en person som många barn litar på och/eller tycker är underhållande. Det finns ett slags förtroende mellan clown och barn. All typ av förtroende kan också missbrukas och om det finns en tillstymmelse till ett missbrukat förtroende mellan offer och förövare (speciellt om offret är ungt) kan vi vara säkra på att media blåser upp det ur all proportion. Jämför med det tidigare beskrivna fallet med John Wayne Gacy.


Applicering av teorier på Stephen Kings IT


IT (1986) handlar om sju barn som växer upp under slutet av 1950 – talet i den fiktiva staden Derry, Maine. Barnen förenas i sina roller som mobbningsoffer för det lokala mobbargänget under ledning av den minst sagt socialt missanpassade Henry Bowers. Allt eftersom karaktärerna presenteras för läsaren får vi också stifta bekantskap med Pennywise – en diabolisk varelse som ofta tar formen av en clown. Pennywise visar sig ligga bakom mordet på en av protagonisternas yngre bröder. När det visar sig att Pennywise kan kopplas till andra försvunna barn beslutar sig gänget för att ta upp kampen med honom. Det hela måste göras i hemlighet eftersom Pennywise bara är synlig för barn. De sju spårar clownen till hans boning i Derrys kloaksystem. Väl där står en strid som slutar med att Pennywise dör. Gänget splittras efterhand men en av medlemmarna stannar kvar i Derry för att kunna samla alla om det skulle visa sig att Pennywise trots allt kommer tillbaka. Drygt 25 år senare vaknar Pennywise mycket riktigt också till liv och gänget måste samlas igen för att besegra honom en gång för alla.

                     

Pennywise har många saker gemensamt med de arketypiska clowner jag tidigare presenterat. Mest påtagligt är hans utseende, med den klassiska vitmålade ansiktsmasken, röd lösnäsa, påmålat leende, färgglada kläder och peruk. Han är ett övernaturligt väsen som inte spelar efter vanliga fysiska lagar utan kan ta vilken form han vill (jämför med de arketypiska mytologiska clownerna). Vidare följer han inte någon samhällelig moral eller rådande norm. Pennywise är en mästare på att manipulera diverse fobier och rädslor och tar sina olika former mycket beroende på vad den enskilda personen är rädd för.

                     

Men det som verkligen ligger till grund för den skräck som Pennywise lyckas förmedla är maskeringen, som i hans fall går mycket djupare än sminket. Han framstår som ett okontrollerbart väsen som protagonisterna inte har något inflytande över. En viktig aspekt med hans maskering är att den vid andra mötet ”faller av” eftersom huvudpersonerna nu är vuxna. Paradoxalt nog framstår han i filmatiseringen som mycket mindre skrämmande i denna form. I den litterära förlagan är Pennywise mer av ett metafysiskt väsen och detta gör att skräcken bibehålls mycket längre och till och med går djupare. Detta är dessvärre ett vanligt förekommande fenomen inom skräckgenren i allmänhet men skräckfilmen i synnerhet. Som exempel kan jag ta en personlig favorit bland uppsjön av subgenres, nämligen slasherfilmen.


Slashers är ofta inte särskilt skrämmande, men de innefattar ett djupare mythos än vad som kan skönjas på ytan samtidigt som de fungerar ypperligt som standardiserad underhållning. Dessvärre har filmmakare gång på gång satt krokben för sig själva när man ”demaskerat” monstret eller helt enkelt överexponerat det. De tre stora serierna inom slashergenren är Halloween, Friday The 13th och

A Nightmare On Elm Street. De två förstnämnda förlorade mycket av sin mystik i och med demaskeringen av sina respektive huvudantagonister. Den sistnämnda förlorade sin mystisk i och med att antagonisten, Freddy Krueger, i  den fjärde filmen i serien genomgick en transformation till en antihjälte som publiken hejade på.


Pennywise hamnar i det första facket. Vad vi inte känner till är så mycket mer skrämmande än att ha rakt framför sig. Skräcken blir då något fysiskt påtagligt och kan därför också besegras. Detta är också vad som händer Pennywise i filmatiseringen. När han kastat alla förklädnader förminskas han till något som kan besegras med ren råstyrka. Som clownfiguren var han däremot oövervinnlig, inte minst på grund av att han flera gånger i historien spelar på barns förtroende för clownen som en underhållare. Eftersom han inte styrs av fysikaliska lagar kan han också genomföra ”magiska” handlingar och blir på så vis den ultimata clownen/cirkusartisten – någon som inte behöver förlita sig på illusioner och knep för att frammana magi.


Det ska samtidigt påpekas att Pennywise också har starka drag av den klassiska spökgestalten. Denna arketyp, ofta även den beskriven i mytologi, förlorar sin makt över sitt offer när offret vägrar ”mata” den med sin rädsla. Speciellt i den första striden med Pennywise har viljan att bestämma vad man ska tro på och inte stor betydelse. Det är på sätt och vis inte särskilt konstigt att Pennywise främst ger sig på barn eftersom barn kan luras att tro på väldigt många saker vi senare i livet förkastar. Det kan även spekuleras i att det är just på grund av denna möjlighet att tro på saker och ting som inte vuxna har som gör att det är en grupp barn som för första gången besegrar Pennywise. När gänget i vuxen ålder står inför en andra strid går den inte alls lika bra. En av protagonisterna, Eddie, var den som vände striden till gängets fördel när de var barn genom att yttra frasen:

 

I believe in Santa Claus, I believe in the Easter Bunny, I believe in the Tooth Fairy, but I don't believe in you.”


När Eddie försöker något liknande i den avslutande striden blir han av med både en arm och ett ben. Det rationella vuxenlivet har utplånat hans uppriktiga tro på magi. Det är just det som är det kluriga med tro – om du inte tror på något ovillkorligt så kommer din övertygelse heller inte vara säker från tvivel. I vuxenlivet är detta tvivel oftast nödvändigt (de som inte hyser det riskerar att bli fundamentalister av något slag) men i striden mot Pennywise är det ett klart handikapp. Anledningen är att den moderna clownen har, samtidigt som han har sin makt bland barnen också sin värsta fiende bland dem. En clown är beroende av barns övertygelse om att en clown är en roande arketyp. Om barn inte tror det är det min övertygelse att de flesta skulle bli livrädda första gången de gick på cirkus – något som också beskrivs ha varit fallet av många som lider av clownfobi.


Det är en invecklad kombination av rädsla för det okända, sociala koder som lärt de flesta av oss att clowner är roliga och ett förtroende mellan barn och clown som också kan missbrukas. Det är därför Pennywise fungerar så skrämmande i sin inkarnation som clown – han tangerar inte bara en av dessa punkter utan alla tre! Han dyker upp på ställen där han egentligen inte hör hemma, han är maskerad, han är inte speciellt rolig (han har en viss fallenhet för galghumor i filmatiseringen som inte återfinns i boken) och han missbrukar förtroenden lika lätt som han vinner dem. Han är den spektakulära versionen av ”fula gubben” våra föräldrar varnade oss för när vi var små, men han kan komma undan med det i och med sin clowndräkt. Pennywise står därför ut som sinnesbilden av en ond clown och många är de barn som har skyllt sin dåliga nattsömn på Stephen King. För som vi alla vet; Can’t sleep, clown will eat me. Can’t sleep, clown will eat me.


 

Av Ulf - 10 juli 2011 16:32


Jag tänkte i en serie artiklar publicera en del texter jag skrev under min tid vid Lunds universitet - dels för att jag vill visa på hur man kan arbeta med populärkultur på ett akademiskt plan och dels för att det helt enkelt är rätt kul. Den första texten jag tänkte dela med mig, i nedbantad form, är en uppgift (märk väl, ej uppsats) jag skrev på magisternivån i litteraturvetenskap i en kurs om gotik och och skräck. Anledningen till nedbantningen är för att jag inte tror att så många är intresserade av min litteraturvetenskapliga formalia. Hur som helst ville jag ta reda på varför clowner har blivit ett så populärt film- och litteraturmonster. Texten publiceras i två delar, en idag och en imorgon. Håll till godo och kommentera gärna:


Från det jag var nio år gammal har jag varit oerhört intresserad av skräckgenren i allmänhet och skräckfilm i synnerhet. Min vid tillfället bästa vän hade nog ingen baktanke med att visa mig Friday The 13th Part III (1982) en eftermiddag efter skolan, men intrycket filmen gjorde på mig var enormt. När jag drygt två år senare började samla film var jag därför på jakt efter något liknande. Valet föll på en begagnad kopia av filmadaptationen av Stephen Kings skräckroman IT (1990). När filmens antagonist, ”Pennywise The Dancing Clown” presenterade sig var det skräckblandad kärlek vid första ögonkastet och clowner har sedan dess tillhört mina favoritfilmmonster.


Men varför är clowner, något som ska vara underhållande för främst små barn, ett så vanligt förekommande fenomen i skräcklitteratur, spökhistorier och i skräckfilm? När jag började leta information om fenomenet fick jag upp ögonen för att rädslan för clowner, coulrofobi, är långt mer spridd än vad jag hade kunnat tro och att möjliga förklaringar ligger så djupt rotade i vårt kulturella arv att det går tillbaka till våra förfäders stamsamhällena.


Historik


Clownen har funnits i vårt samhälle i en eller annan form sedan jägar-samlarsamhället. Den tidigaste clownen var troligen en så kallad rituell clown. En auktoritet på ämnet clowner, William Willeford, skrev 1969 en antropologisk avhandling med titeln The Fool & His Spectre som bland annat består av en analytisk del där clownens roll i drygt 130 ”primitiva” (stamsamhällen, nomadfolk etc.) kulturer runt om i världen granskas. Willeford drar slutsatsen att åtminstone 40 av dessa kulturer har så kallade ”rituella clowner” närvarande i sina religiösa uttryck. En rituell clown är en person som tar på sig rollen som en motpol till den rådande samhällsnormen och moralen. På detta vis kan icke-önskvärt beteende illustreras genom ett slags överdrivet skådespel. För att illustrera detta beteende fick clownen en slags absolution för vad han (det är nästan alltid en ”han” i fall av rituella clowner) än sa och gjorde under dessa riter. I clownens repertoar ingick allt som ansågs som samhällsfrånvänt, så som att förlöjliga gudarna, göra sexuella parodier och till och med så pass extrema saker som att äta avföring.


Med kopplingen från dagens stamsamhällen är det således inte särskilt märkligt att tänka sig clownen som en arketyp man kan återfinna i många religioner och mytologiska pantheons av äldre datum. Exempel på dessa väsen är bland andra Hermes ur den grekiska mytologin, Räven (Kitsune, 狐) ur den japanska och Loke från vår egen nordiska mytologi. Dessa personligheter ställs ofta upp som motpoler till de mer respekterade gudomarna inom samma trossystem men det är sällan hela sanningen. De framstår ofta som splittrade personligheter och det som gör dem så ambivalenta är att de ofta står mitt emellan två extremer. Hermes är halvbror till både Apollo och Dionysos, det vill säga en högt vördad och ordningsam samt en kaotisk gud. Mitt emellan dessa står alltså Hermes. Loke är son till två jättar, de svurna fienderna till Asagudarna, men blir trots detta upptagen som Odens fosterbror och sår frön av illvilja och spelar gudarna riktigt elaka spratt. Det mest kända av dessa torde vara när Loke lurar den blinde Höder att döda Balder med en pil av mistel; den enda växt som inte lovat att aldrig skada Balder. Det finns åtskilliga fler exempel på gudar och sagoväsen som har stora likheter med clowner, i synnerhet onda sådana. En generalisering av dessa väsen är att de är moraliskt tvetydiga, sällan onda eller goda rakt igenom. De står för sig själva, något som jag kommer utveckla senare i stycket om möjliga förklaringar till rädsla för clowner.


Från de förkristna skildringarna av sprattspelande gudar och rituella clowner utvecklades clownen under medeltiden till vad som oftast kallas för narren. Narren var en person som främst anställdes vid hov och slott för att underhålla överklassen med historier och anekdoter. Eftersom antalet möjliga anställningar var ganska begränsat utvecklades snart nya underhållningsgenrer från narrens komik, så som de ridderliga balladsångarna, vagabondsångarna och lekarna. Narren hade i mångt om mycket liknande privilegier som den rituella clownen hade – en frisedel att kritisera kyrka och härskare, men det var långt ifrån alla härskare som fann sig i att bli förlöjligade inför sitt hov. Henrik VIII lär ha haft ihjäl sin beskärda del av narrar som misshagat honom. Narrens betydelse som underhållare försvann allt eftersom århundradena gick, men William Shakespeare hade dessförinnan tecknat flera kända porträtt av underhållarna i sina pjäser, där de mest kända inkarnationerna troligen kommer från Hamlet (Yorick) och En Midsommarnattsdröm (Puck).

                     

Clownens nästa storhetstid som underhållare tog sin början i de otaliga ambulerande tivolin och cirkusföreställningar som reste land och rike runt under 1800 – talet. Clownen hade nu förlorat något i sin framtoning sen narrens uttåg från de viktiga scenerna, nämligen förmågan att kritisera härskare och stat. Detta privilegium föll nu oftast på satiriker och författare. Kvar fanns clownens upptåg, ofta infantila utan den tillhörande samhällskritiken, och karaktären blev snabbt en favorit bland barn och folk med smak för en enklare form av komik. Även den arketypiska sminkningen med vitmålat ansikte, röd lösnäsa, påmålat leende, spektakulära kläder och färgglada peruker kom till under den här tiden. Det som fanns kvar av den tidigare samhällskritiken muterades till en slags drift med klassamhället. Clownerna var ofta nidbilder av underklassen med sina orakade ansikten, dum-men-gladattityd och en förmåga att alltid misslyckas med vad de än företog sig.


Clownens framväxt som underhållare är ganska väldokumenterad i diverse avhandlingar och böcker, exempelvis tidigare nämnda The Fool & His Spectre. Däremot är den onda clownens framväxt knappt dokumenterad alls. För att komma någonstans med detta fenomen måste man vada igenom otaliga vandringssägner innan man kommer till någon form av relevant och beviskraftig information. Efter en del letande har jag dock bestämt mig för att referera till fem punkter som verkar ligga till grund för den onda clownen som populärkulturellt fenomen.


1. Weary Willie: En mycket populär clownkaraktär som uppfanns av cirkusartisten Emmet Kelly omkring 1933. Wille var en klassisk clownkaraktär av den senare skolan. Han använde ett grovt språk, misslyckades med allt han företog sig och såg sjabbig ut. Kellys son, döpt efter honom själv med tillägget ”junior”, axlade sin fars mantel och förde traditionen vidare även till sin son, Paul Anthony Kelly. Det skulle visa sig att Paul var så pass psykiskt labil att han utvecklade en personlighetsstörning i vilken han iklädde sig rollen som Willie och levde ut allsköns fantasier under ett blackoutliknande tillstånd. Under en av dessa blackouts mördade han två män han hade raggat upp på en lokal gaybar. Paul hävde bestämt att det inte var han som utfört brotten utan hans medhjälpare Willie. Psykologer fastslog efter en rad intervjuer med Paul att han led av personlighetsklyvning. Han dömdes till sammanlagt 50 års fängelse för morden och det mediala drev som uppstod runt fallet blev startskottet för fenomenet med onda clowner.


2. John Wayne Gacy (Pogo The Clown): John Wayne Gacy är en av de mest profilerade och ökända seriemördarna i vår tid. Under tre års tid (1975 – 1978) våldtog och mördade han minst 33 unga män och pojkar. Det intressanta för den här uppsatsen är att Gacy arbetade som clown på barnkalas och gick då under namnen Pogo The Clown eller Patches. Detta var dock inte hans

huvudsysselsättning (han arbetade som kontrakterare) utan i stort sätt en bisyssla han gjorde på ideell basis. Populära tolkningar av hans liv såväl som kortare parodier har dock ofta spelat på hans roll som clown som något mycket betydelsefullt trots att det egentligen var en parantes i Gacys liv. Media visste också att en så pass bisarr detalj skulle sälja lösnummer och Gacy blev omgående dubbad till ”The Killer Clown” av den amerikanska journalistkåren


                                         

John Wayne Gacy som Pogo/Patches


3. Gerald Amirault: Gerald Amirault anklagades 1984 för att ha förgripit sig på barn iförd en clowndräkt. Hans rättegång var ytterst välbevakad av media eftersom det dels rörde sig om ett så pass sensationellt fall och dels för att det tangerade vad som har beskrivits som en av få riktiga masshysteriepidemierna i modern tid, Satanic Ritual Abuse (SRA). Kort uttryckt var SRA en benämning på förträngda barndomsminnen som kom upp till ytan under regressionshypnos under första halvan av 1980 – talet. Minnena handlade om fruktansvärda övergrepp utförda av satanistiska kulter och utlöste en masshysteri utan dess like i USA. Det har sedermera visat sig att dessa ”minnen” var fantasifoster byggda av ledande frågor från psykologer, suggestion och, som alltid, ett starkt inflytande från media. Av någon anledning var en väldigt vanlig minnesbild också den av clowner som stod för övergreppen, något som knappast gjorde Amiraults rättegång enklare. Amirault dömdes till livstids fängelse 1986 och hann avverka 18 år innan domen omprövades och fanns ogiltig. Skadan, både för Amirault och clownernas rykte, var dock redan skedd. 


4. Stephen King: Stephen King behöver ingen närmre introduktion eftersom han troligen är en av de mest lästa författarna i vår tid. En möjlig förklaring till Kings popularitet är att han uppvisat en kuslig förmåga att välja rätt motiv vid rätt tillfällen. Hans roman IT publicerades 1986 (det vill säga väldigt nära inpå Amiraults rättegång) och kommer att presenteras mer utförligt längre fram i uppsatsen. Det populärkulturella genomslaget från boken var enorm och späddes på av filmatiseringen fyra år senare. Det är helt enkelt svårt att tänka sig subgenren med onda clowner utan att referera till Stephen King.


5. Populärkulturellt accepterande: Populärkultur är något alldeles underbart. Förr eller senare, hur traumatiska minnen vi än må associera till diverse händelser, blir alla tragedier och rädslor bearbetade tills de blir upptagna i en populär referenskanon. Under sent 1980 och tidigt 1990 – tal kom en rad minnesvärda porträtt av onda clowner. De två porträtt som antagligen fick störst genomslagskraft var återuppväckandet av Batman och hans nemesis The Joker (som trots namnet är mer clownlik än jokerlik) i Tim Burtons film Batman och en one-liner hämtad från ett avsnitt av The Simpsons. Jag förutsätter att läsaren är någorlunda bekant med familjestrukturen i familjen Simpsons i följande referat.


 I avsnitt 4.10 Lisa’s First Word får tittaren följa med när historien om dotterns första ord återberättas för barnen. En några år gammal Bart vägrar kategoriskt att lämna ifrån sig sin spjälsäng till familjens nya tillskott. Homer bygger då en ny säng till sin son med ett fruktansvärt porträtt av en clown på ena gaveln. Bart kan inte sova eftersom han är helt säker på att clownen kommer börja leva så fort hans sluter ögonen. Han sätter sig i fosterställning och upprepar: ”Can’t sleep, clown will eat me” om och om igen. Frasen blev för det tidiga 90 – talet vad South Parks ”Oh my God, they killed Kenny!” blev för slutet av samma årtionde och återfanns snart på tusentals T-shirts.


Del 2 publiceras imorgon, måndag.

Av Ulf - 8 juli 2011 15:44


Titel: Paganinikontraktet

Författare: Lars Kepler

År: 2010

Sidor: 565

Förlag: Månpocket (hårdpärm av Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-7001-883-1


Carl Palmcrona, generaldirektör för svensk vapenexport, hittas hängd i sin lägenhet i Stockholm. Samtidigt, på en båt i Stockholms skärgård, attackeras den kända fredsaktivisten Penelope Fernandez, hennes pojkvän och syster av en främmande man. Det är två brott som till synes inte har någon koppling med varandra. Kriminalkommissarie Joona Linna börjar dock snart se ett samband mellan de två händelserna – ett samband som kan få internationella konsekvenser.


Andra boken om kriminalkommissarie Joona Linna är precis som sin föregångare (Hypnotisören, se nedan) en väldigt spännande kriminalroman som är svår att lägga ifrån sig. Kommissarie Linnas envishet börjar dock gå mig på nerverna något vid det här laget. Den skulle inte gjort det om han någonsin hade fel och hans överordnade hade rätt i att säga till honom att släppa saker och ting, men tydligen är Linna ett deduktivt geni i klass med Sherlock Holmes. Dessutom är han närstridsexpert och kan en hel massa om klassisk musik. Han är helt enkelt lite för bra för att vara verklighetstrogen. Dessutom vänder jag mig mot Keplers (ja, jag vet att det är en pseudonym, men jag tänker fortsätta använda ”hans” namn) kvinnoporträtt som i princip består av ”den väna lilla älvan” som antingen kan vara stentuff eller ett offer och den vimsiga medelålders kvinnan som antingen kan vara lite påflugen eller insnöad i sin sociala klass. Det blir inte så mycket variation.


Paganinikontraktet har tack och lov kvalitéer som uppväger dessa brister. Språket är fortfarande väldigt bra för att vara en kriminalroman och som tidigare nämnt är det en riktig page turner. I min recension av Hypnositören klagade jag dessutom över att jag tyckte historien spretade lite väl mycket och att Kepler kastade ut uppenbara villospår som sedan bara mynnade ut i ingenting. Paganinikontraktet är en mycket mer sammanhållen och tät bok än sin föregångare även om de är nästan lika långa. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att boken gärna kunde varit 100 sidor kortare.


Paganinikontraktet är till syvende och sist tyvärr något sämre än förra boken i serien. Även om den är skickligare konstruerad och språket är lika bra som sist känner jag inte alls lika mycket med karaktärerna. Penelope Fernandez får exempelvis inte en särskilt bra karakterisering och förra bokens hjärta, Erik Maria Bark, lyser helt med sin frånvaro. Det är fortfarande spännande, bättre än de flesta svenska kriminalromaner på marknaden, men jag vet att Kepler kan bättre.


Betyg: 3+ böcker som helt klart kommer filmatiseras av 5 möjliga

Av Ulf - 4 juli 2011 18:59


Titel: Hypnositören

Författare: Lars Kepler

År: 2010

Sidor: 572

Förlag: Månpocket (hårdpärm av Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-7001-758-2


Erik Maria Bark var en förgrundsfigur inom hypnosforskning innan han på grund av en rad händelser med en patientgrupp beslutade sig för att aldrig ägna sig åt hypnos igen. Tio år senare kontaktas han av kriminalkommissarie Joona Linna som behöver Eriks hjälp med ett bestialiskt trippelmord. När Erik bryter sitt löfte om att aldrig hypnotisera någon igen börjar märkliga saker ske och en natt kidnappas hans son Benjamin från familjens eget hem. Erik och Joona måste nu kämpa mot klockan för att hitta Benjamin innan antingen kidnapparen eller Benjamins blödarsjuka dödar pojken.


Det är sällan jag blivit så pushad till att köpa en bok som Hypnotisören. För den som köpte en pocketbok i utvalda bokhandlar förra året är troligen bokmärket i form av ett par pappersglasögon och texten ”köp den” i allt snävare cirklar en bekant syn. Bokmal som jag är tackar jag aldrig nej till gratis bokmärken utan behöll ett gäng när jag köpte en trave böcker. Sen dess har boken legat någonstans i mitt undermedvetna och skvalpat runt och till sist, när jag hittade båda Keplers kriminalromaner för en spottstyver, kapitulerade jag. Jag blev snart varse om att smart marknadsföring inte är det enda som gör Hypnotisören till en bok man inte kan lägga ifrån sig.


Kepler skriver enkelt och fängslande om en värld som omges av en hel del myter och charlataner. Med Erik Maria Bark har han dessutom lyckats skapa en protagonist som känns levande. Den vanliga fallgropen i den svenska deckargenren, försupen ensamvarg med några kraschade äktenskap, undviks och Erik känns synnerligen mänsklig. Det är klart att även Erik har problem, några av dem ganska allvarliga, men det känns åtminstone som ett förstadium till tidigare beskrivna trop. Även Joona Linna är en intressant karaktär som har ett odrägligt drag av besserwisser över sig som jag älskade att hata.


Keplers språk är som sagt lättläst och flyter oftast på bra. Det enda jag kan störa mig på är de skiftande tempusformerna som gör att man som läsare ibland tappar tråden och undrar när tusan kapitlet i fråga utspelar sig. Vissa av hans sexualbeskrivningar är också ganska skämmiga. Boken skulle dessutom nog må bra av ytterligare en redigering. Ibland känns det som Kepler kastar ut uppenbara villospår som bara blir irriterande i längden. Trots dessa mindre skavanker kan jag definitivt rekommendera Hypnotisören för alla som vill läsa en bra svensk deckare i sommar.


Betyg: 4 mordiska Pokémons av 5 möjliga


  

Av Ulf - 4 juli 2011 11:48


Regi: Henry Joost & Ariel Schulman

Manus: ? (se recension för förklaring)

Medverkande: Yaniv Schulman, Ariel Schulman, Angela Wesselman-Pierce mfl.

Produktionsbolag: Supermarché/Hit The Ground Running Films

År: 2010

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), gränsfall mellan 7 och 11 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1584016/


Yaniv Schulman är en frilansfotograf som en dag får en målning föreställande ett av sina fotografier skickad till sig. Avsändare är det åttaåriga konstnärliga underbarnet Abby. De två inleder en tät mejlkontakt och Abby skickar allt fler tavlor till Yaniv. Yanivs bror, Ariel, och hans kollega Henry, bestämmer sig för att dokumentera förhållandet mellan Yaniv och Abby - ett förhållande som blir allt mer komplicerat då Abbys storasyster Megan verkar ha blivit upp över öronen förälskad i Yaniv.


Catfish är en svår film att skriva en synopsis på eftersom jag inte vill avslöja alltför mycket. Den stora frågan som debatterats runt nätet sedan filmen kom är om det här är en dokumentär eller en så kallad mockumentary. Jag började se filmen med uppfattningen att det skulle vara det sistnämnda. Jag hade ingen aning om debatten som rasat om filmens autencitet sedan innan och nu vet jag ärligt inte vad jag ska tro. Om det är en mockumentary är det den skickligaste uppbyggda sådan jag sett. Samtidigt vill jag inte, av flera olika skäl, att det ska vara en mockumentary. Om det är det finns det vissa grava tvivelaktigheter i hur man använder skådespelare.


Autentisk eller inte är det här en fruktansvärt bra film som sätter fingret på många i vår tid viktiga frågor. Vad är egentligen kärlek i den digitala eran? Hur pratar vi med varandra på nätet kontra i verkliga livet? Kan jag lita på att personer jag inte träffat förr inte ljuger om sig själva online? Samtidigt som Catfish tar upp alla dessa frågor är det en ofta djupt rörande film om identitetssökande genom digitala medier ställt mot verkligheten.


Jag rekommenderar att alla ser den här filmen för att bilda sig en egen uppfattning om dess autencitet samt för att se något riktigt jävla bra.


Betyg: 5 kattfiskar i cisterner av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13 14
15
16 17
18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards