Alla inlägg under augusti 2011

Av Ulf - 14 augusti 2011 14:52

 

Titel: Blaze

Författare: Stephen King (under pseudeonymen Richard Bachman)

År: 2007 (svensk utgåva 2008)

Sidor: 303

Förlag: Scribner (svenskt förlag Bra Böcker)

ISBN: 978-91-7002-763-5


Clayton Blaisdell har inte haft det lätt i livet. Efter att hans far slängt ner honom för trapporna i huset där han växte upp har Clayton, eller Blaze som han kallas, blivit vad samhället uppfattar som trögtänkt. Tillsammans med sin kumpan George Rackley driver Blaze runt och "försörjer" sig på olika mindre bedrägerier. En dag kläcks dock en plan som ska göra att de kan dra sig tillbaka - de ska kidnappa ett barn till rika föräldrar. Men när George dör i ett slagsmål lämnas Blaze med en komplicerad plan och inte riktigt de mentala färdigheterna att genomföra den. Men är George verkligen död?


Min period av Stephen King/Richard Bachman-läsande fortsätter. Det här är något så ovanligt som en roman skriven av en nu "död" pseudonym. King tog död på sitt alter ego 1985 efter att en journalist hade lagt ihop två och två. Men det fanns en roman i Bachmans portfolio som inte hade publicerats - Blaze. Drygt 20 år senare återvände King till romanen och färdigställde den till den bok vi har idag. Då blev det bara naturligt att släppa boken både under pseudonym och sitt riktiga namn, enligt King.


Nåväl, Blaze är en riktigt tidig text av King som fått genomgå en hel del bearbetning under årens lopp. Originaltexten skrevs till och med innan Kings debutroman Carrie (1974). Det gör också att jag tycker boken främst är intressant ur ett fanperspektiv. Att kunna se Kings utveckling som författare från tidigt 70-tal fram till idag i en och samma bok är väldigt fascinerande. Boken i sig är dessvärre ganska träig. I förordet drar King paralleller till både Steinbecks Of Mice & Men och sin egen The Green Mile och det är ingen dålig beskrivning. Problemet, som King själv tar upp i tidigare nämnda förord, är att huvudberättelsen är mycket sämre än de tillbakablickar från Blazes liv och uppväxt vi får ta del av. Samtidigt, även om King uppenbarligen har redigerat bort en hel del sentimentalitet, blir porträttet av Blaze ibland väldigt snyftigt. Slutligen var den yngre King av naturliga skäl inte lika duktig på att bygga upp bra karaktärer som han blivit med åren.


Blaze är den sämsta bok jag läst i Bachman-sviten och jag kan egentligen bara rekommendera den till riktiga King-fans som vill läsa något från tiden innan han blev en av världens mest sålda författare. Inte så mycket att hänga i julgranen med andra ord.


Betyg: 2 buckliga pannor av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 11 augusti 2011 20:34


Regi: Danny Steinmann

Manus: Danny Steinmann/Martin Kitrosser/David Cohen

Medverkande: John Shepherd, Juliette Cummins, Richard Young mfl.

Produktionsbolag: Georgetown Productions Inc./Paramount Pictures/Terror Inc.

År: 1985

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0089173/


Tre år efter händelserna i del fyra har överlevande Tommy inte kunnat repa sig från de traumatiska upplevelserna. I ett sista försök att få honom på rätt spår skickas han till ett rehabiliteringshem. Efter en av de boende där får en knäpp och mördar en av de andra på hemmet börjar mystiska saker ske. Är Jason verkligen död?


Den här filmen brukar bli den i särklass mest utskällda i franchisen av fansen, men ärligt talat förstår jag inte varför. Ja, den är något annorlunda från både föregångarna och efterföljarna, men det behövdes en nystart - något som filmens undertitel vill poängtera. Dessvärre kunde man inte få Corey Feldman till att reprisera sin roll som Tommy annat än i en kort cameo i början av filmen. Eftersom manuset skrevs utifrån del fyras ganska öppna slut gjorde det att manuset fick skrivas om på rekordtid och filmen lider märkbart av det beslutet. Speciellt slutet skulle ha fungerat mycket bättre med Feldman i huvudrollen, men nåja, skådespelarna är i regel inte lika usla som de var i de tidigaste delarna i franchisen.


Då är antalet klipp desto mer sorgligt. Släppt mitt under den stora våldsfilmsdebatten i USA fick filmen klippas ner ordentligt för att lyckas gå igenom en MPAA:s granskning. Det märks en hel del - inte minst eftersom några av franchisens bästa scener blandas med riktiga bottennapp. Slutprodukten blir tyvärr väldigt splittrad. Det var ett gott försök att göra något nytt som av diverse anledningar inte fungerade. Det är dock inte på något sätt franchisens sämsta film. Se den om ni vill ha en liten annorlunda take på Friday The 13th.


Betyg: 2 chokladbitar värda att dö för av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 10 augusti 2011 17:15


Regi: Jonathan English

Manus: Jonathan English/Erick Castel/Stephen McDool

Medverkande: James Purefoy, Brian Cox, Paul Giamatti mfl.

Produktionsbolag: ContentFilm International/Mythic International Entertainment mfl.

År: 2011

Längd: 121 min

Land: USA/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDD), med största sannolikhet 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1233301/


Kung John I av England bestämmer sig år 1215 att gå emot Magna Carta - det dokument om ökad makt för adeln och ökade rättigheter för alla medborgare som inte var slavar eller tjänare han själv signerade under vapenhot. När kungen bestämmer sig för att ta tillbaka "sina" slott hamnar den återvändande korsriddaren Marshal mitt i händelsernas centrum. Oförmögen att hjälpa sin mentor från att dödas framför ögonen på honom bestämmer han sig för att hämnas och störta kungen. Platsen för striden är uppenbar - Rochester slott är nyckeln till södra England och både kung John och Marshal vet detta...


Jag vet inte vad jag förväntade mig av den här filmen om jag ska vara ärlig. Jag tror jag var mest spänd på att se den minst tippade kung John I av England någonsin - Paul Giamatti. Giamatti är en skådespelare som jag verkligen uppskattar men här är han skrattretande malplacerad. Jag såg bara hans porträtt av Harvey Pekar från American Splendor (2003) framför mig i varenda scen han är med i. James Purefoy gör sin vanliga actionhjälte och hans rutin gör att han helt klart kan bära en till trots ganska generisk huvudroll på sina axlar. Bland birollsskådespelarna märks bland andra Brian Cox (som alltid mycket bra) och en förbaskat dålig Kate Mara. Maras scener är så överspelade att jag knappt kunde titta.


Jonathan English får här en lite större budget att leka med än i sina föregående två filmer, varav en var den helt sagolikt kalkonmässiga Minotaur (2006), och jag måste säga att han använder sig väl av pengarna. Trots nedskärningar i budgeten lyckas English få till både otroligt vackra och realistiska miljöer. Skådespelarregin är däremot under all kritik och man kan verkligen se vilka skådespelare som skulle behövt lite extra coaching.


Sen är det det här med historisk korrekthet eller inte. Som så många andra filmer som utspelar sig under europeisk medeltid är Ironclad full av små och stora missar. Gör det något för filmen i sig? Nej, egentligen inte, men manusets väldigt simplistiska ont (monarki) mot gott (någon slags fejkdemokrati) blir väldigt tröttsamt väldigt snabbt. En detalj som jag inte kan släppa är hur kung John anlitar danska legosoldater. Allt med detta är så fel det kan bli, men kunde de åtminstone inte ha dem till att prata danska? Nej, istället är det ungerska av alla språk de brölar åt varandra på. Ja...


Ironclad hade kunnat bli en riktigt underhållande historisk matinérulle (actionscenerna är riktigt bra på sina ställen) men faller på att den inte vet vad den vill vara - ett kostymdrama om politiska intriger eller en slagsmålsfest utan dess like.


Betyg: 2 ungerska danskar av 5 möjliga

Av Ulf - 9 augusti 2011 17:10


Regi: Jospeh Zito

Manus: Barney Cohen

Medverkande: Corey Feldman, Kimberly Beck, Crispin Glover mfl.

Produktionsbolag: Georgetown Productions Inc.

År: 1984

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0087298/


Det här med att vara död är inte något som Jason är särskilt bra på. Direkt efter händelserna i förra delen körs Jasons till synes livlösa kropp till ett närbeläget bårhus. Snart vaknar hockeyentusiasten till liv igen och återvänder till Crystal Lake för att fortsätta sin mordturné.


Efter tre väldigt inkomstbringande filmer ville Paramount Pictures ta död på sin kassako. Varför vet jag inte eftersom slashervågen fortfarande gick på högvarv. Hur som helst är det här en mycket bättre film än sina föregångare i franchisen. Den mörkare tonen, ett minimum av irriterande/löjliga karaktärer (det finns några, men vad kan man förvänta sig av en lågbudgetslasher?) och framförallt Corey Feldman gör det här till en guldklimp inom genren. En annan förklaring är också att eftersom alla inblandade verkligen trodde att detta var den sista filmen i serien beslutade de sig för att ta med alla effekter och coola saker som de annars kanske hade sparat till en uppföljare. Specialeffektsmakaren Tom Savini är i högform och levererar här några av genrens främsta mask- och dockeffekter.


Skådespelarna håller generellt högre klass än i tidigare filmer, speciellt Corey Feldman som Tommy Jarvis - det närmsta som Jason någonsin kommit till en nemesis. Det finns ett lysande undantag till de bättre skådespelarinsatserna - Crispin Glover. Glover, som tillsammans med Feldman är den ende skådespelaren som hade en karriär efter den här filmen, medverkar i en scen som kan vara på topp-tio-listan över pinsamma scener i filmhistorien. Gör en sökning på Crispin Glover Dance på YouTube och ni kommer se vad jag menar.


Betyget blir en svag fyra - något som inte kommer vara något jag strör omkring mig gällande den här franchisen.


Betyg: 4- lågbudgetporrfilmer från 20-talet av 5 möjliga

Av Ulf - 7 augusti 2011 14:54

 


Regi: ?

Manus: J. Albert Bell/Rachel Belofsky/Adam Rockoff mfl. (baserad på Rockoffs bok med samma namn)

Medverkande: Wes Craven, Sean S. Cunningham, John Carpenter mfl.

Produktionsbolag: Starz Entertainment/thinkfilm/Candy Heart Productions

År: 2006

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), helt klart 15 år

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0489062/


En filmhistorisk genomgång och en kritisk granskning av slasherfilmsvågen som svepte över det amerikanska filmlandskapet under sent 70-tal till genrens minskade popularitet i början av 90-talet fram till den nya slasherfilmsvågen som inleddes med Scream (1996). Dokumentären, med berättarröst av Ed Green, förklarar uppkomsten av genren, tar upp några tongivande verk och ger även teorier om varför genren blev så populär som den blev.


Going To Pieces fungerar utmärkt som en orientering inom slashergenren, men för någon som vuxit upp med filmerna i fråga blir det mest gammal skåpmat som presenteras. Det finns en del intressanta anekdoter jag inte kände till sedan innan, exempelvis hur Silent Night, Deadly Night (1984) blev en symbol för filmvåldet i USA, men större delen av tiden spenderas med att låta exempelvis Wes Craven återigen berätta historien om hur han kom på idén till A Nightmare On Elm Street (1984). Om man inte hört historien innan är den såklart intressant, men då Craven verkar ha memorerat anekdoten ord för ord och berättat den i en uppsjö dokumentärer blir det lite halvtrist.


Det här är en svår dokumentär för mig att bedöma eftersom jag har stora förkunskaper om ämnet i fråga. Personligen skulle jag vilja ha lite djupare analys av marknadskrafterna som styrde mycket av den kreativa processen samt mer samhällelig kontext, men som en orientering fungerar filmen alltså väldigt väl. Jag väntar dock fortfarande på den ultimata dokumentären om slasherfilm.


Betyg: 3+ hinkar blod av 5 möjliga

Av Ulf - 6 augusti 2011 15:23

Grävande journalistik och konsekvenser


Så här kunde historien om Epix vs. Tidsam slutat om det inte vore för Lars Hillerbergs på den från Tidsam oberoende tidskriften Gatskrikan. Hösten 1997 publicerade Hillerberg en artikel rörande KKV: s beslut. Där framgår bland annat att KKV anlitat expertvittnen innan beslutet fattades, däribland Presams före detta chef, Mikael Fant. Samtliga kallade vittnen ansåg att Tidsam bröt mot konkurrenslagen. Fant gav följande uttalande i KKV: s förhör daterat 7: e mars 1995:


”Tidsam och Predab skulle vara öppna för samtliga förlag och skulle konkurrera på lika villkor. Detta var grunden för uppdelningen av Presam. Hade opinionen då vetat vad vi i dag vet, nämligen att Tidsams ägarförlag vill utestänga andra än deras egna titlar, så skulle säkerligen inte uppdelningen av Presam ha skett utan högljudda protester.”


Konsekvenserna av KKV: s friande beslut var att man gav ett företag med 85 % av serietidningsmarknaden i Sverige fullmakt att besluta vilka tidningar som skulle finnas, hur många det skulle röra sig om, hur dessa skulle ges ut och i slutänden även om ett icke-ägarförlag skulle få byta ut en produkt de inte vill ha kvar i sitt sortiment. Epix fick höra talas om expertvittnenas utlåtande först i samband med artikeln och överklagade KKV: s beslut till tingsrätten. Rättegången var över snabbt eftersom Tidsam lyckades få tingsrätten att vägra Epix att använda sig av de nya bevisen i målet. Detta uppnåddes genom att Tidsams advokat, Dag Wersén, yrkade på att Horst Schröder hade så pass bra branschkontakter så han borde hört talas om expertvittnenas utlåtanden innan!


Så hur har serietidningsmarknaden förändrats under Tidsams ledning? En uppenbar konsekvens är att Epix samtliga serietidningar har lagts ner. Idag ägnar sig Epix åt serieutgivning i bok- och albumform, något som Horst Schröder bekostar med egna pengar. En annan konsekvens, som blir pinsamt tydlig för serieintresserade är den totala likriktningen av serietidningsutbudet i Sverige. Medan 1980 – talet formligen sjöd av vitt skilda genres har marknaden idag samlats kring ett fåtal; superhjälteserier från Marvel Comics, svenska humortidningar, Disneyserier samt specialintressestidningar vilkas antal man kan räkna på ena handens fingrar.


För ett par år sedan startade Full Stop Media upp en bred utgivning av japanska serier, manga, i Sverige. Full Stop Media är ett samarbete mellan Bonnier Carlsen och Schibstedtförlagen i Norge. Återigen kan man alltså se att Tidsam har full distributionsrätt för den svenska marknaden. Konsekvenserna har blivit en likriktad mangautgivning. Manga är ett enormt brett samlingsbegrepp för alla slags serier som kommer från Japan, inte enbart de serier riktade till ungdomar 10 – 16 som publiceras i Sverige. När Full Stop Media startade upp samlingstidningen Manga Mania var därför förhoppningen hos många serieintresserade att de skulle bjuda på en bred repertoar. För att visa vad som kan hända med en serie som inte passar in i Tidsams sortiment idag kan vi ta den i Manga Mania publicerade Blade of the Immortal. Serien är med svenska mått mätt mycket våldsam och även om det aldrig sagts rakt ut är detta troligen anledningen till att den efter några nummer helt enkelt försvann. Detta vore inte någonting att fästa vikt vid om det inte vore för pocketutgivningen av serierna i Manga Mania. Istället för att, som alternativ, ge ut serier som Blade of the Immortal i pocket sökte Full Stop Media maximera vinsten från de serier som fanns kvar i tidningen. I praktiken innebar detta att alla serier utom Blade of the Immortal gavs ut i pocketutgåvor, innehållande samma avsnitt som redan publicerats ett halvår tidigare i en av förlaget ägd tidning!  


Ett annat exempel är den tidigare nämnda utgivningen av superhjälteserier från Marvel Comics. När Tidsam införde sina nya regler präglades Marvelutgivningen i Sverige av experimentlusta och väldigt smala titlar från förlaget kom ibland ut i blandtidningen Marvels Universum. Vid den här tiden hade Semic Press rättigheterna för Marvel i Sverige och skötte det väldigt bra. Ironiskt nog var Semic Press en del av Bonnierkoncernen och de styrande där sköt sig själva i foten när man efter Tidsams omorganisering började plocka bort tidning efter tidning från Marvelutgivningen tills det omkring 1994 bara fanns en samlingstidning, Mega Marvel, och flaggskeppet Spindelmannen (numera Spider-Man) kvar. 1997 såldes Semic till Egmont, ett av de andra ägarförlagen i Tidsam. Med köpet följde också rättigheterna till Marvelutgivningen. Ingen kan väl ha undgått den ökning av filmatiseringar av superhjälteserier som fick sitt stora genombrott med X-Men (2000). Intresset för serier från Marvel ökade markant på grund av filmatiseringarna och från en rent marknadsmässig synpunkt kunde man tro att en storsatsning på Marvel vore på sin plats. Istället, sannolikt för att förenkla för Tidsam, buntades tidningar ihop och utgivningen blev istället allt mer sporadisk. Idag har filmatiseringsvågen ebbat ut något och serier från Marvel kommer ut en gång varannan månad i handeln. Detta underlättar definitivt distributionen för Tidsam men gör serierna väldigt svåra att följa med i för läsaren. Serierna i fråga är skrivna för att läsas med ett mellanrum på två veckor, inte två månader. Förvirringen blir ofta total för konsumenten och varje gång ett nytt lösnummer når handeln måste man läsa om de tre eller fyra senaste för att komma in i handlingen igen. På en marknad med alternativa utgivare hade det antagligen sett annorlunda ut.


För mig som konsument innebär Tidsams korvstoppning en konkret åtgärd – jag köper knappt serier utgivna i Sverige längre. Det underlättade importklimatet som EU och Internet har medfört gör att jag kan köpa vad jag vill ha, oftast billigare, i samlingsvolymer från USA. Serieentusiaster i min bekantskapskrets gör likadant och man kan se en markant försämring i försäljningen för svenska serier överlag de senaste åren. Om inget görs, om marknaden inte öppnas upp för oberoende aktörer igen kommer den svenska seriemarknaden bli mer och mer marginaliserad och till sist bara omfatta tidningar som riktar sig till målgruppen 5 – 12, dvs. åldern innan barn lärt sig tillräckligt med engelska för att ta sig igenom en importerad serie. Det första som behöver göras är en omdefinition av seriernas värde i Sverige. Serier är inte längre enbart något för barn, ungdomar och excentriska vuxna. Serierna har de senaste 30 åren utvecklat ett helt unikt sätt att berätta historier på som ofta kan stå som rivaler till den mer etablerade litteraturen. Serier bör definieras för vad det är – litteratur. 


Om definitionen ändras till att serier är litteratur kan man även börja diskutera om samma regler för kulturstöd skulle tillämpas för nystartade serieförlag. Kanske hade de kunnat ge en sammanslagning av mindre förlag möjligheten att bygga upp en egen distributionsapparat. Kanske hade det lett till en mer ingående granskning av KKV: s beslut om Tidsams monopol. Det är bara att vända blickarna ut i Europa där samma ”seriekris” rådde ungefär samtidigt som Tidsam bildades. Den trenden har nu vänt. Serier säljer som aldrig förr i Frankrike, Spanien, Italien, Belgien och England, de traditionellt stora serieländerna på kontinenten. Allt är inte bara ros dock utan kritiska röster har höjts om att nya nationella talanger har svårt att slå sig fram. Skillnaden är dock att de har möjligheten att slå sig fram utan att behöva rätta sig efter ett särskilt företags tankar om vad som är säljande serier. Alfred E. Neuman, maskot för tidningen Svenska MAD sa det bäst på baksidan till sista numret innan tidningen gick i graven:


”Nu är jag dyster.”

Av Ulf - 5 augusti 2011 19:06


Regi: Steve Miner

Manus: Martin Kitrosser & Carol Watson

Medverkande: Dana Kimmell, Paul Kratka, Jeffrey Rogers mfl.

Produktionsbolag: Georgetown Productions Inc./Jason Productions

År: 1982

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083972/


Dagen efter händelserna i förra delen (borde det tekniskt sett inte göra det till lördagen den 14:e?) hittar Jason en nyanländ grupp ungdomar att terrorisera. Bland dem finns Chris, en tjej som återvänder till Crystal Lake efter att ha blivit attackerad av en mystisk man där för två år sedan...


Nu börjar det hända saker med den här franchisen! Det här kan nämligen vara den film i serien som är den mest formelbildande. Därmed inte sagt att den är bra, långt, långt ifrån, men den lyckas vara fruktansvärt underhållande av absolut fel orsaker. För det första är filmen i "gammel-3D" - dvs en film som använde sig av de gamla röd-gröna plastglasögonen. Till släppet på video konverterades filmen till 2D med riktigt skrattretande resultat. Allt ska vara i 3D, vilket ger en hel del - låt oss säga innovativa - kameravinklar. Bland annat får vi svaret på den odödliga frågan om hur världen ser ut utifrån en popcorngrytas perspektiv.


Steve Miner fick forsatt förtroende i regissörsstolen och frågan är varför. Det finns knappt någon suspens, skådespelarna är på en all-time low (vissa repliker är helt obetalbart roliga) och agerar som om att bli jagad av en galen seriemördare främst är lite jobbigt.


De usla 3D-effekterna, de lika usla skådespelarna och det skrattretande manuset och regin till trots kan jag inte låta bli att tycka att den här filmen är förbaskat charmig. Det är inte skrämmande, inte stor filmkonst, men vill ni se en underhållande kalkonslasher är detta ett bra val.


Betyg: 3 jävligt förbannade campare i hockeymask av 5 möjliga

Av Ulf - 5 augusti 2011 15:27



Monopolisering och domslut


Den vanligaste definitionen på ordet ”monopol” är att ett ensamt företag har full kontroll över en bestämd marknad. I Tidsams fall ägs man av fyra företag som tillsammans delar på ett monopol. Man kan alltså hävda att Tidsam är ett oligopol som driver ett monopol. Konkurrenslagen säger följande om monopol:


[…] ”är avtal mellan företag förbjudna om de har till syfte för att hindra eller snedvrida konkurrensen på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat.”


Med ovanstående i åtanke kan man fråga sig om Tidsam hade som syfte att utvecklas till ett monopol eller om det kom som en följd av en rad smarta affärer. Vilket det än är säger lagen svart på vitt att effekten av vad Tidsam gjorde mot Epix genom att vägra dem distribution är olagligt. De hindrade konkurrensen genom att utestänga tidningar som inte passade in i deras sortiment. Många mindre förlag klarade inte av den markanta höjningen i medlemsavgiften. Resultatet av Tidsams nya regler var att de blev ett distributionsnätverk för de förlag som redan hade pengar att röra sig med. Nya förlag stängdes effektivt ut från marknaden eftersom det inte längre spelade någon roll om man lyckades trycka sin tidning – man kunde sällan eller aldrig få den massdistribuerad. På det hela taget tycks detta vara ett ganska klart fall av brott mot konkurrenslagen. Trots detta friades Tidsam i KKV: s beslut i ärendet.


KKV har i sitt beslut (diarienummer 766/94) slagit fast att Tidsam, på grund av den omorganisation de genomförde, inte kunde utöka sin distribution. Införandet av ett nytt faktureringssystem och ny datahantering ska ha lett till att personalen under åren 1993 – 1995 var tvungna att genomgå omfattande utbildning. Från en objektiv ståndpunkt ställer jag mig kritisk till att det skulle ta två år för en normalbegåvad person att lära sig använda ett nytt system. KKV menar vidare att om en tidning inte kunde distribueras via Tidsam kunde den distribueras via SMD med ungefär samma resultat. Som jag tidigare skrivit är detta helt enkelt inte sant – SMD hade mycket sämre distributionsmöjligheter än Tidsam. I nästa paragraf kommer sen ett ordentligt logiskt krumsprång. KKV hade tidigare sagt att Tidsam inte kunde distribuera fler tidningar än de gjorde under åren 1993 – 1995. Samtidigt säger de i nästa stycke att:


”Under perioden mars 1994 – februari 1995 har i princip endast nya titlar från ägarförlagen tagits upp till distribution.” [min kursivering]


Frågan blir då uppenbar – om Tidsam inte hade kapacitet att ge ut fler tidningar hur kunde de då ge ut fler tidningar från ägarförlagen? Vidare slår KKV fast att om det uppstår en plats i Tidsams utgivning är denna först och främst reserverad för ägarförlagen. I klarspråk är detta positiv särbehandling och fungerar till att snedvrida marknaden till ägarförlagens fördel, alltså ett brott mot § 6 i konkurrenslagen. Men det mest talande exemplet på Tidsams inställning gentemot tidningsmarknaden hittar man ytterligare några paragrafer längre ner:


”Tidsam och dess ägare finner det därtill orimligt att konkurrens med hjälp av Tidsam skall kunna få ske, riktad mot Tidsams ägare, från förlag som inte byggt upp en distributionsapparat med eget betydande risktagande, vilket Tidsams ägare gjort”


Återigen, för att förenkla det hela kan man säga att om man inte har pengar och resurser till att bygga en egen distributionsapparat ska man inte heller få ta del av Tidsams såvida man inte rättar sig efter ägarförlagen. Tidsam själva anser dock att de:


[…] ”bidrar till att förbättra konkurrensen. Tidsam har försökt undvika att få en dominerande ställning på den relevanta marknaden.”


Tidsam menar att eftersom förlaget SMD finns som en andra aktör på marknaden gynnas konkurrensen och den dynamik som uppstått mellan Tidsam och SMD är mer än skälig. SMD är ju, som KKV slagit fast, ett fullgott distributionsalternativ till Tidsam. Därför kommer Tidsams något selektiva utgivning inte heller vara dålig för konsumenten eftersom denne kan finna de tidningar som Tidsam ratat på någon av SMD: s försäljningsställen. Intressant nog förde SMD en liknande företagspolicy som Tidsam och tillämpade många regler och organisatoriska grepp rakt av…

 

I januari 1996 kom slutligen KKV: s beslut i ärendet. Utöver den tidigare nämnda § 6 i konkurrenslagen prövades även § 19 som definieras:


”Missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på marknaden är förbjudet.”


KKV utökar denna definition med kriterier som säger att ett missbruk under § 19 kan innefatta begränsning av produktion, marknader, orättvis teknisk utveckling samt vägran att sälja en tjänst eller vara.  Märkligt nog friar KKV Tidsam från brott mot § 6 och ägnar större delen av sitt beslut till att diskutera huruvida § 19 har följts. Tidsam hade vid den här tiden drygt 85 % av den totala distributionsmarknaden för kommersiella tidskrifter i Sverige. Den mindre distributören SMD hade de övriga 15 procentandelarna. KKV kunde inte annat än fastslå att Tidsam hade en starkt dominerande ställning på marknaden. Vidare menar KKV att Tidsams policy att låta ägarförlagen gå före i distributionsleden innebar en negativ särbehandling av de övriga förlagen. Denna orättvisa ser dock KKV som något tillfälligt som skulle rätta till sig efter att Tidsam fått ordentlig koll på marknaden. KKV skriver också i sitt beslut att de lediga platserna i leden ska delas ut på ett objektivt och förutsägbart vis. I samma paragraf kommer sen en formulering som måste vara det årets underdrift:


”Tidsams återförsäljarnät är ca dubbelt så stort som SM Distributions, vilket kan ha betydelse för tidningarnas spridning.”


KKV erkänner att SMD kanske inte har samma distributionskapacitet som Tidsam, men det krävs ingen professor i företagsekonomi för att inse att om ens vara bara finns tillgänglig på hälften så många ställen kommer detta att sätta djupa spår i försäljningen. Som tidigare visat uppnådde SMD inte ens den omtalade ”hälften” av Tidsam. Intressant är också att KKV inte anser den tidigare nämnda höjningen av medlemsavgiften som något orättvist. Personligen tror jag att en avgift som höjs från 3 000 till 180 000 kronor är ganska så kännbar för ett mindre förlag. Detta är i sin tur också ett brott mot § 8 i konkurrenslagen som säger att:


”Ett dominerande företag får inte direkt eller indirekt bestämma oskäliga priser och villkor.”


En höjning med 6000 % på två år borde de flesta anse som oskäligt – dock inte KKV. Trots sina mindre invändningar friade KKV Tidsam också från brott mot § 19.



Imorgon: Del 4: Grävande journalistik & konsekvenser



Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3 4 5 6 7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Augusti 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se