Regi: Adam Marcus

Manus: Adam Marcus & Jay Huguely

Medverkande: Steven Williams, Kane Hodder, Kari Keegan mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema & Sean S. Cunningham

År: 1993

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0107254/

Jason Vorhees har haft en massa jobbiga dagar sedan han tog upp seriemördargiget, men frågan är om han har haft en värre dag än när han bokstavligen sprängs i bitar av en FBI-styrka. Väl på bårhuset visar det sig att Jasons hjärta är i allra högsta grad fortfarande levande och... en kille äter det... och blir Jason? WTF?!

Ja, man kan ju kasta åtta filmers skakiga kontinuitet ut genom fönstret men det är kanske inte att rekommendera. Helt plötsligt ska tittaren acceptera flera hål i historien än Jason har orsakat människor. Visst, man ser inte en film i den här franchisen för att få en bra historia precis, men när en enkel slasherserie börjar handla om onda andar, besatthet, gudar, demoner och profetior på den maratonlånga speltiden av 86 minuter är det något som inte riktigt står rätt till. Det här är tillsammans med del sju den sämsta filmen i serien. En märklig sörja som egentligen bara har två förmildrande omständigheter - Steven Williams som den totalt bindgalne prisjägaren Craighton Duke och den sista scenen i filmen. Nämnda scen leder nämligen in till Freddy vs. Jason (2003) - en film som kommer recenseras senare i Franchise Hell.

Jag kan inte med gott samvete ge den här filmen något annat än lägsta betyg. Värdelösa skådespelare, förvirrad mytologi och ingen suspens överhuvudtaget. Undvik.

Betyg: 1 hockeymålis som till sist fick vila... ett tag av 5 möjliga

Regi: Jason Eisener

Manus: John Davies

Medverkande: Rutger Hauer, Molly Dunsworth, Gregory Smith mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media/Whizbang Films Inc./Yer Dead Productions

År: 2011

Längd: 86 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1640459/

En namnlös luffare hoppar av ett godståg och hamnar i småstaden från helvetet. Medan staden styrs av en kriminell familj med polisen i släptåg är den vanlige medborgaren livrädd. Men till sist får luffaren nog och bestämmer sig för att rensa upp i staden, en patron åt gången.

Rutger Hauer är en märklig skådespelare. Han har verkligen ett utseende som bara en mor kan älska, väljer nästan uteslutande skräpfilmer att medverka i men då och då lyckas han få till en oförglömlig roll. Den som sett Hauer som replikanternas ledare i Blade Runner (1982) eller som John Ryder i The Hitcher (1986) kommer aldrig glömma honom. Hobo With A Shotgun är Hauers film rakt igenom, men tyvärr är hans rollfigur här inte alls lika minnesvärd som de tidigare nämnda.

Det känns lite som den här filmen kommer några år för sent. Den baseras löst på en trailer som gjordes för Grindhouse (2007). Quentin Tarantino och Robert Rodriguez startade en mindre trend med en tillbakagång till 1970-talets lågbudgetactionrullar med just nämnda projekt, men jag måste säga att jag aldrig förstod genrens storhet. Det var mycket stil och lite substans. Hobo With A Shotgun är trots allt en bättre film än båda filmerna som inkluderades i Grindhouse. Den går tillbaka mer på Charles Bronsons Death Wish (1974) än något annat och den har i viss mån samma katharsiskänsla med öga-för-öga-mentalitet. Hämndfantasier är gärna något som vi som samhälle vill blunda för, men det räcker med att se tillbaka på några av det senaste decenniets mest framgångsrika filmer för att se att tematiken i allra högsta grad är alive and kickin.

Hobo With A Shotgun är en stilsäker, extremt våldsam, hämndhistoria som trampar över gränsen till det genuint löjliga både en och två gånger. Hämnden och det som föregår den blir inte alls lika stark och tänkvärd när våldet blir i det närmsta parodiskt och serietidningsaktigt. Därmed inte sagt att filmen inte har några riktigt bra scener här och där och att Hauer inte är bra. Den levererar helt enkelt vad den lovar - en luffare med ett hagelgevär. Funkar för underhållning men är inget jag kommer komma ihåg om ett år.

Betyg: 3- friterade skolbussar av 5 möjliga

Regi: Kevin Macdonald

Manus: Jeremy Brock (efter Rosemary Sutcliffs roman The Eagle Of The Ninth)

Medverkande: Channing Tatum, Jamie Bell, Mark Strong mfl.

Produktionsbolag: Toledo Productions

År: 2011

Längd: 114 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), troligen 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0097388/

Marcus Aquila, centurion i den romerska armén, bär på ett jobbigt familjearv. Hans far, befäl över den nionde legionen, förlorade legionens viktigaste symbol, den gyllene örnen, och drog skam över både sig själv och sin familj. När Marcus får höra talas om att örnen har siktats norr om Hadrianus mur sätter han iväg efter den.

Jaha, det var det det. Ungefär så kände jag när den här filmen var över. The Eagle är väl inte en fruktansvärt dålig film, den är bara inte särskilt bra. Skådespelarna är okej, fotot snyggt men manuset lämnar mycket över att önska. Okej, så Aquila vill hämta hem örnen? Bra... antar jag. Varför ska jag som tittare bry mig? Ge mig något engagemang i karaktärerna, någon suspens, något som helt enkelt håller mig kvar i soffan. Det här är bara en film som finns. Den kommer återfinnas i billighetshögen med dvd-filmer hos din lokala videobutik inom ett år. Personligen kommer jag ha glömt den om en vecka. Och... det är väl allt jag kan säga om den. Annat att det är ovanligt att en Oscarsbelönad regissör (visserligen för en dokumentär, men ändock) gör något så här intetsägande.

Betyg: 2- har du hört talas om The Eagle? Nej, den har inget utmärkande av 5 möjliga

Regi: Robb Hedden

Manus: Robb Hedden

Medverkande: Jensen Daggett, Kane Hodder, Peter Mark Richman mfl.

Produktionsbolag: Horror Inc.

År: 1989

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0097388/

Jason tycker efterlivet på botten av Crystal Lake inte är särskilt skoj. När en elkabel lyckas få liv i honom igen finner han sig snart på ett kryssningsfartyg på väg till New York... hur det nu gick till med tanke på att Crystal Lake är en... sjö. Nåja, ombord på fartyget finns en handfull high school-elever som firar sin examen, däribland den hydrofobiska Rennie. När elevskaran tunnas ut börjar Rennie se saker som inte borde vara där. Så går det när man som vattenfobiker går på ett kryssningsfartyg.

Den här installationen i den eviga franchisen gick med seriens mått mätt väldigt dåligt på bio och det skulle dröja fyra år tills del nio såg dagens ljus. Intressant nog är den inte så förbaskat dålig. Missförstå mig inte, det är en förbaskat dålig film men underhållningsvärdet är stort. Flitige tv-skådisen Peter Mark Richman gör vad som kan vara franchisens mest ofrivilligt roliga karaktär som den extremt prudentlige och surmulne läraren Charles. Varenda scen han är med i är guld värd! I övrigt är skådespelarna som de alltid tycks vara i den här serien - ganska lättförglömliga, med undantag för Jensen Daggett i den kvinnliga huvudrollen. Hon har något som jag inte kan sätta fingret på, men oavsett vad det är så funkar det.

Robb Hedden, manus och regi, gör ett adekvat jobb. Han har några idéer som funkar och kör med dem in absurdum. Fast det är nog här som seriens mytologi till sist verkligen kollapsar och slutar vara logisk överhuvudtaget. Hur som helst kan jag inte kritisera en manusförfattare som dödar en karaktär med en Flying-V alltför mycket... även om det där med att take Manhattan mest visar sig vara en plojgrej. 

Del åtta i Friday The 13th-franchisen är en rätt kul installation som lyckas vara otroligt löjlig och ändå bibehålla en viss charm. Inte den bästa i serien, inte den sämsta, men rätt så kul.

Betyg: 2+ New York-punkare med attitydproblem av 5 möjliga

Regi: John Carl Buechler

Manus: Daryl Haney & Manuel Fiddelo

Medverkande: Lar Park-Lincoln, Kane Hodder, Terry Kiser mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures & Friday Four Films Inc.

År: 1988

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0095179/

Jason är kvar på botten av Crystal Lake, fastkedjad av Tommy Jarvis i slutet av del sex. Cirka tio år senare återvänder den psykiskt labila Tina till Crystal Lake tillsammans med sin mor och psykolog. Crystal Lake var platsen där Tina av misstag dränkte sin far med sina telekinetiska krafter (herregud, jag kan knappt ta mig igenom synopsis utan att himla med ögonen). Nu finns det någon annan där på sjöbotten som väntar på att få the sweet ol' telekinesis treatment.

Nu har vi nått franchisens bottenskrap på riktigt. Det här är 88 minuter plågor, och inte på det bra sättet. Manuset är svagt, riktigt svagt, och att helt plötsligt blanda in mystiska krafter alá Carrie (1976) i en serie där bara antagonisten tidigare haft något liknande är så dumt att jag storknar. Lar Park-Lincoln kan dessutom vara den absolut sämsta protagonisten i hela serien. Jag antar att man castade henne för att hon har en viss typ av utseende och att det var meningen att hon skulle se "sårbar" ut. När Park-Lincoln inte kan skådespela mer än de lokala förmågorna i valfri byhålas amatörteaterförening (och jag vet, jag har varit med i en del sådana) blir hon dock bara fruktansvärt irriterande och jobbig. Å andra sidan har hon inte mycket till hjälp. Alla skådespelare i den här filmen är riktigt usla, med ett undantag i Kane Hodder. Hodder, den ende skådespelare som spelat Jason mer än en gång, lyckas ge den förbannade hockeymålvakten lite personlighet.

Även om Hodder är bra och specialeffekterna ett klart steg uppåt från tidigare delar är det här bara riktigt jävla dåligt. Uselt regisserad, uselt skriven, sönderklippt av censuren - undvik!

Betyg: 1 partytuta i ögat av 5 möjliga

Regi: Stuart Beattie

Manus: Stuart Beattie (efter John Marsdens roman med samma namn)

Medverkande: Caitlin Stasey, Rachel Hurd-Wood, Deniz Akdeniz mfl.

Produktionsbolag: Ambience Entertainment & Omnilab Media

År: 2010

Längd: 103 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), sannolikt 15 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1456941/

När några ungdomar beger sig ut på en campingtur i Australiens vildmark anar de föga att de precis undkommit ett krig. När de återvänder hem förstår de snart att Australien har blivit invaderat av främmande makt och att de är bland de få kvar i frihet i området.

Jag hade inte alltför stora förväntningar på den här filmen eftersom det lät som en remake på den klassiska actionkalkonen Red Dawn (1984). Intressant nog kommer den filmen att få en remake senare i år, men nu kommer jag ifrån ämnet. Tomorrow, When The War Began visade sig ha mycket mer både hjärta och hjärna än tidigare nämnda film. Framförallt är ungdomarna mycket mer trovärdiga som en gerillastyrka än sina amerikanska motsvarigheter. Uppväxta på den australiensiska landsbygden är de mer än väl förtrogna med skjutvapen (för jakt) och de flesta har jobbat med tunga maskiner på gårdar. Deras reaktioner är dessutom mer verklighetstrogna och Beatties manus försöker inte vinna några enkla poäng genom att låta dem agera som att detta är ett enda stort äventyr. Actionscenerna är förbluffande bra (speciellt en "biljakt" med en sopbil är minnesvärd) och fotot är väldigt snyggt.

Skådespelarmässigt är det lite hugget som stucket. Caitlin Stasey gör en mycket bra insats i huvudrollen. Det är ovanligt med bra actionhjältinnor så det är något jag välkomnar. Också Deniz Akdeniz gör en bra roll som Homer, en något arketypisk tuffing med ett hjärta av guld. Det finns dock några riktiga bottennapp, så som den ständigt överspelande Chris Pang.

Även om manuset är bra mycket bättre än jag vågat hoppas på finns här vissa problem. Exempelvis verkar manusförfattaren inte kunna bestämma sig för om fienden ska vara "ansiktslös och mystisk" eller förklara vem de är. Det görs referenser till en koalition av asiatiska stater - något som verkar högst osannolikt. Filmen har också vissa problem med tempot. En ganska långsam upptakt som inte är särskilt intressant följs av en riktigt bra andra halva. Filmen kunde dessutom gärna varit en halvtimme längre.

Sammanfattningsvis är det här en bra actionfilm med hjärta. Det går det inte precis tio på dussinet av, så om du gillar den här genren kan jag rekommendera Tomorrow, When The War Began. En uppföljare bör dessutom vara i faggorna då filmen baseras på en romansvit och gick mycket bra ekonomisk i hemlandet.

Betyg: 4- chicks with guns av 5 möjliga

Regi: Joe Cornish

Manus: Joe Cornish

Medverkande: Nick Frost, Jodie Whittaker, John Boyega mfl.

Produktionsbolag: Big Talk Pictures

År: 2011

Längd: 88 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), med stor sannolikhet 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1478964/

Sam har inte en särskilt bra kväll. Den blir inte bättre när hon rånas av ett gäng tonåringar. Hon lyckas undkomma gänget när någonting kraschlandar i en närbelägen bil. När gänget undersöker vad som orsakade explosionen hittar de vad de sluter sig till är en utomjording... och dödar den. Big mistake.

Joe Cornish har tillsammans med producenterna bakom filmer som Shaun Of The Dead (2004) och Hot Fuzz (2007) försökt göra vad de nämnda filmerna gjorde för zombie- respektive polisfilmsgenren - en kärleksfull hyllning med respekt och känsla i all sin parodiska natur. Han har även lyckats få med sig ena halvan av skådespelarduon Nick Frost & Simon Pegg från ovanstående filmer. Jag skulle gärna tycka om den här filmen, en utomjordisk invasion av södra London, men tyvärr är den i princip skräp.

Till att börja med är karaktärsutvecklingen obefintlig och det band som fanns i grupperna i producenternas tidigare verk lyser helt med sin frånvaro. Det lilla kriminella kompisgänget är bara riktigt tröttsamma i sin påhittade ghettostil (speciellt som filmen visar dem alla vara åtminstone undre medelklass) och dialogen har varken något sting eller någon humor. Regimässigt gör Cornish sitt jobb men inte mycket utöver det. Det är främst Cornishs eget manus som sätter krokben för honom. Det här borde vara en enkel historia att berätta - ungdomar som slåss mot utomjordingar, släng in lite kul dialog och se till att karaktärerna inte är tunna som pappfigurer. Den ende som kommer undan med någon slags heder i behåll är tidigare nämnde Nick Frost.

En annan bra sak (även om jag verkligen letar nu) är designen på utomjordingarna. Annars är det här bara dumt, på sina ställen plågsamt och ett slöseri med tid. Undvik.

Betyg: 1+ ghettoblasters av 5 möjliga

Titel: Om det så skulle kosta mig livet

Författare: Margaretha Sturesson

År: 2009

Sidor: 304

Förlag: Pocketförlaget (hårdpärm av Liber)

ISBN: 978-91-86067-94-6

Det här är berättelsen om hur socionomen och fyrabarnsmodern Margaretha Sturessons liv förändrades dramatiskt när hon gick med i den frikyrkliga församlingen Kristet Center Syd i skånska Höör. Från att ha varit glad, energisk och utåtriktad gick Margaretha till att hamna på rött vak inom psykvården. Det här är historien om hennes väg ut och tillbaka till livet.

För mig som vuxit upp i Mellanskåne har Kristet Center Syd mest varit en punchline till diverse skämt under årens lopp. Man såg dem lite varstans, alltid klädda i westernkläder och väldigt utåtriktade. För några år sedan gjorde SVT en dokumentär om församlingen och det var först då som jag började förstå att det fanns en mörkare sida till den till synes ganska oskyldiga frikyrkan. Sturessons bok visar med all tydlighet att det var värre än vad SVT kunnat ana.

Det är ytterst svårt att sätta betyg på den här boken. Hur betygsätter man en människas historia om övergrepp?  Vad jag kan göra är att säga ett ord eller två om språkbehandlingen. Sturesson skriver lätt och ledigt även om de svåra händelserna hon beskriver. Enkelheten i språket är drabbande och väldigt effektiv. Det här är en historia som troligen skulle hamna i skymundan under ett mer målande språk.

I bokens appendix står att läsa hur Sturessons bok hjälpt fler personer i samma situation. Det är det finaste betyget jag eller någon annan kan ge.