Regi: Tom McLoughlin

Manus: Thom McLoughlin

Medverkande: Tom Mathews, Jennifer Cooke, David Kagen mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Terror Films Inc.

År: 1986

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0091080/

Tommy Jarvis kan inte bli av med de mardrömmar och hallucinationer han haft sedan han blev Jasons baneman redan som barn. Som ett sätt att till slut lägga händelserna bakom sig åker Tommy och en vän till kyrkogården där Jason ligger begraven för att helt sonika kremera kroppen. Att det inte går något vidare är århundradets underdrift och den här gången får Tommy fightas med... ZOMBIE-JASON!

Så ja... det här är officiellt filmen som kastade ut den sista skärvan av logik från den här serien. Men, det behöver inte vara en dålig sak för en slasher och det är verkligen inte det när det gäller den här franchisen. Efter ett ganska sömnigt försök att göra något annorlunda med del fem är det tillbaka till business as usual med del sex - men med mer än en tvist. Zombie-Jason är mycket mer underhållande än "levande-men-jäkligt-tålig-Jason" och humorn är så dålig att den blir bra. Favoriten är ungen som somnar med Satres Huis Clos på magen. Del sex är annars mest känd för att ha en hel del Alice Cooper-låtar i sig, bland annat titelspåret He's Back (The Man Behind The Mask) som är så 80-tals-lökigt som det kan bli.

Skådespelarna är helt okej för en del i den här franchisen, regin är adekvat och manuset helt ologiskt men ganska kul. Inte på något sätt något mästerverk, inte lika bra som del fyra, men helt okej underhållning.

Betyg: 3 varför envisas de med att skicka ungar på läger just där? av 5 möjliga

Regi: Fredrik Hiller

Manus: Fredrik Hiller

Medverkande: Jonas Malmsjö, Niklas Falk, Per Ragnar mfl.

Produktionsbolag: Krejaren Dramaproduktion

År: 2009

Längd: 94 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1322355/

Prästen Henrik Horneus plågas av intensiva mardrömmar om sin döda mor. Än värre blir det när han nås av budet att hans far, även han präst, har hittats drunknad utanför det lilla samhället Borgvattnet. När Henrik åker dit för att få klarhet i hur hans far egentligen omkom börjar han inse att hans far kanske inte alls drunknade...

Även om det senaste decenniet bjudit på mer svensk skräckfilm än merparten av hela filmhistorien i övrigt är det fortfarande en bristvara. Psalm 21 är en film som stått i min dvd-hylla i över ett år men som jag hela tiden glömt bort. Det är något symptomatiskt med filmen i sig eftersom den fick otroligt lite uppmärksamhet när den kom. Det är synd eftersom även om Psalm 21 knappast är något mästerverk är det en helt okej skräckfilm som känns som en tillbakagång till 70-talets våg med religionscentrerad skräck.

Första halvan av filmen är mycket stark och rent ut sagt jävligt obehaglig. Fotot är på sina ställen otroligt vackert och att de svenska skogarna kan vara stämningsfulla om natten vet alla vi som vuxit upp nära en. Jonas Malmsjö gör en ypperlig insats i huvudrollen och även om han hela tiden ligger på gränsen till överspel lyckas han balansera på rätt sida linjen. Sen har Psalm 21 också sitt ess i rockärmen - Per Ragnar. Per Ragnar kommer nog alltid bli typecastad som mer eller mindre knäpp präst efter sin roll i Tre Kronor (1994-1999) och jag var rädd att han skulle bli en parodi på sig själv i den här filmen. Tack och lov överskuggar Ragnars talang alla sådana farhågor och hans karaktär blir genuint obehaglig.

Medan första halvan av filmen som sagt är riktigt bra börjar den dala betänkligt när 45-minuters-strecket passerats. Den tryckande stämningen överges för en förvirrad upplösning där jag inte riktigt blev klok på varför karaktärer agerade som de gjorde. Samtidigt känns en del av förklaringen till allt som händer så väldigt simpel och går inte riktigt ihop med resten av filmens stämning. Dessutom blir slutscenen ganska puckad när man som religionsintresserad vet att det som Svenska Kyrkan beskylls för där helt enkelt inte är sant. 

Trots en riktigt svag andra halva vill jag rekommendera Psalm 21 till alla fans av genren. Något så ovanligt som svensk genrefilm borde dessutom premieras och hyllas för sin blotta existens. Som jag sa tidigare i den här recensionen - inget mästerverk men en helt okej skräckfilm. Regissören Fredrik Hiller är värd att hålla ögonen på i framtiden. Just nu håller han på med Zon 261 (2012) - en svensk zombiefilm även den med Malmsjö och Ragnar!

Betyg: 3+ Per Ragnars i zombiesminkning av 5 möjliga

Regi: Mike Barnett

Manus: ?

Medverkande: Master Legend, Mr. Xtreme, Dark Guardian mfl.

Produktionsbolag: Theodore James Productions

År: 2011

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDD), troligen från 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1792621/

Mike Barnett dokumenterar de senaste årens ökning av "riktiga" superhjältar i USA - män och kvinnor som drar på sig dräkter och ger sig ut för att göra städernas gator säkrare.

Jag snubblade över den här dokumentären av ett misstag och eftersom jag är galen i allting superhjälterelaterat införskaffade jag mig den genast. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig - socialporr eller helt enkelt ett porträtt av personer som vill göra gott. Jag fick båda.

Superheroes börjar som en kuriositet av "titta-på-apan"-slaget. Speciellt den Orlandobaserade superhjälten Master Legend framställs som en borderline-alkoholist som mest drar runt på gatorna för att "hela" folk med sina superkrafter (som han uppenbarligen tror att han har). Men när dokumentären börjar fokusera på New York och dess superhjältar blir det plötsligt mycket intressant. Superhjältegruppen The New York Initiative framstår som en paramilitär gruppering vars metoder måhända är tveksamma (exempelvis ägnar de sig i viss mån åt brottsprovokation) men de får saker och ting gjorda. Det blir ännu mer intressant när vi får följa Dark Guardian - en kampsportsinstruktör som helt sonika söker upp knarklangare i New Yorks parker och konfronterar dem.

Men Superheroes är inte bara en dokumentär om brottsbekämpning. Superhjältegrupperna visar sig lägga ner mycket tid på socialt arbete och välgörenhet. De vill framförallt göra vardagen lite drägligare för samhällets svagaste och utstötta, ge dem mat och kläder. Det är faktiskt väldigt rörande. Idealismen är väldigt uttalad och den gamle aktivisten i mig väcks till liv gång på gång. Deras sociala arbete är verkligen inspirerande!

Jag rekommenderar Superheroes till alla som är intresserade av superhjältar, till alla världens cyniker (som jag själv tillhör då och då...) och till alla som någon gång haft drömmen om att göra världen lite bättre. Det enda jag kan invända mot är att jag skulle vilja ha lite mer fokus på hjältarnas förhållande med polisen, problem med vigilantism och djupare inblick i dessa fascinerande personers psykologi. De flesta av hjältarna som porträtteras har nämligen en sak gemensamt - de kommer från trasiga hemförhållanden, har utsatts för övergrepp och/eller misshandel men har valt att vända sin smärta till något positivt för både sig själv och andra. Det är verkligen inspirerande.

Betyg: 4 I'm the goddamned Batman! av 5 möjliga