Alla inlägg under oktober 2011

Av Ulf - 19 oktober 2011 19:23


Regi: Michel Gondry

Manus: Seth Rogen & Evan Goldberg

Medverkande: Seth Rogen, Jay Chou, Cameron Diaz mfl.

Produktionsbolag: Original Film

År: 2011

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0990407/


Britt Reid är en oansvarig miljonärsson som får ta över sin fars högt ansedda dagstidning efter att denne dör hastigt. Totalt ointresserad av media och med ett livslångt hatförhållande till sin far bryr han sig inte vad som händer med tidningen. Efter en blöt utekväll vaknar Reid upp och förstår att han sparkat alla i tjänstepersonalen. När han begär att hans mekaniker och kaffekokare (!), Kato, ska komma tillbaka blir detta början inte bara på Reids intresse för tidningen utan också vad den kan göra för de bådas nystartade brottsbekämparkarriär...


Det lilla jag sett av tv-serien med samma namn (1966-67) har varit begränsat till sena visningar på obskyra kabelkanaler, ofta med tysk dubb. Den enda anledningen till jag stannat kvar på kanalerna i fråga stavas Bruce Lee. The Green Hornet var Lees genombrott i USA och kan därför bjuda på riktigt spektakulära actionscener för sin tid. Likaså fanns det egentligen bara en anledning till att jag såg den här filmen - regissören Michel Gondry.


Gondry är hjärnan bakom några av de senaste tio årens mest fängslande och originella filmer, såsom Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004) och La science des rêves (The Science Of Sleep, 2006). Jag var minst sagt nyfiken på hur en så pass talangfull och unik berättare skulle tackla en superhjältefilm. Jag blev gruvligt besviken. Regimässigt håller The Green Hornet ganska bra, men manuset är så papperstunt att inte ens ganska innovativa grepp i bildspråket kan rädda filmen i stort.


Speciellt irriterande, som alltid, är Seth Rogen. Varför, varför, varför gillar folk Seth Rogen?! Han hade inte kunnat skådespela sig ur en papperspåse och så fort han dyker upp på skärmen vill jag mest snabbspola förbi honom. Det blir jobbigt i en film där han har huvudrollen... Jay Chou är inte alls lika illa i rollen som Kato och har några actionscener där han verkligen glänser (hur mycket det nu är han som fightas och inte stuntmännen). Slutligen "kompletterar" Cameron Diaz denna oheliga trojka med sitt sedvanliga överspel. Förutom Chous actionscener är den enda förmildrande faktorn den alltid lika sevärde Edward James Olmos i en liten biroll.


Vad som räddar den här filmen från bottenbetyg, om än hjälpligt, är den trots allt adekvata regin och ett fåtal bra actionscener. Det är dock inget att ödsla din tid på om du inte prompt måste se alla superhjältefilmer på marknaden.


Betyg: 2- sätt stopp för Seth Rogen, snälla? av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 18 oktober 2011 13:27


Regi: Jodie Foster

Manus: Kyle Killen

Medverkande: Mel Gibson, Jodie Foster, Anton Yelchin mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content & Imagenation Abu Dhabi FZ

År: 2011

Längd: 91 min

Land: USA/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1321860/


Walter Black, familjefar och vd för ett leksaksföretag, är fruktansvärt deprimerad - något som gör att hans fru till sist lämnar honom. På väg till sitt nya boende, ett sunkigt motell, hittar han en bäverhanddocka. När Walter senare på kvällen bestämmer sig för att ta livet av sig börjar handdockan att "tala" med honom. Dockan, helt enkelt kallad "The Beaver", börjar föra Walters talan i allt från familje- till affärsrelationer - något som givetvis orsakar en hel del spänningar och problem.


Jag hade i princip inga förväntningar på den här filmen och skaffade den först och främst för den galna premissen att låta Mel Gibson tala genom en handdocka formad som en bäver. Jag blev dock mycket positivt överraskad. Det som bara hade kunnat bli en dum gimmick säger något om klinisk depression på ett sätt som jag inte tidigare har upplevt. Det är lika sorgligt som det är underhållande.


Mel Gibson har främst gjort sig känd för diverse pinsamheter de senaste åren och det är lätt att glömma bort att han faktiskt är en duktig skådespelare. I The Beaver gör han sin bästa roll på många år och förhoppningsvis kan han fokusera på skådespelandet nu och sluta göra bort sig privat. Jag måste dock säga att jag höjde lite på ögonbrynet när jag såg att detta är en samproduktion mellan USA och Förenade Arabemiraten med tanke på Gibsons tidigare uttalanden om judiska konspirationer och annat trams.


Jodie Foster, både regi och kvinnlig huvudroll, har definitivt talang även i regissörsstolen. Hennes fina regidebut i Little Man Tate (1991) har sorgligt nog blivit ganska bortglömd men Fosters öga för detaljer och skådespelarregi är något utöver det vanliga. Även hennes rollprestation som Walters hårt pressade fru Meredith är väldigt bra.


Jag har dock några invändningar gällande manuset. En bihistoria med Walters son Porter verkar inte vilja berätta något annat än vanlig tonårsångest och kunde gärna skurits ner till förmån för ett djupare psykologiskt utforskande av Walters behov av den alternativa personligheten, "The Beaver". Det skulle dessutom gjort det något abrupta slutet lite enklare att svälja. Men på det stora hela är The Beaver en originell och söt historia med lysande skådespelarinsatser. En trevlig överraskning!


Betyg: 4 gnagare i frack av 5 möjliga

ANNONS

Rio

Av Ulf - 17 oktober 2011 21:15



Regi: Carlos Saldanha

Manus: Don Rhymer/Joshua Sternin/Jeffrey Ventimilia/Sam Harper

Medverkande: Jesse Eisenberg, Anne Hathaway, George Lopez mfl.

Produktionsbolag: Blue Sky Studios & 20th Century Fox Animation

År: 2011

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1436562/


Papegojan Blues liv tar en dramatisk vändning när en forskare från Brasilien letar upp hans ägare för att tala om att Blue är den sista kända hannen av sin art. Tillsammans åker de till Rio de Janeiro för att föra samman Blue med den enda kända honan, Jewel - en plan som inte går alltför väl. Saker och ting kompliceras ytterligare när både Jewel och Blue blir stulna.

Okej, nu ska vi se: Talande djur? Check! Omotiverade sångnummer? Check! Diverse kändisar som gör rösterna? Check! Jepp, vi är definitivt i Disneyträsket, även om det nu råkar vara 20th Century Foxs animationsavdelning som ligger bakom Rio. Det här är ingen dålig film precis men den har i princip ingenting som gör att den sticker ut från den stora massan av annan animerad film från USA. Röstskådespelarna är helt okej även om ingen utmärker sig varken positivt eller negativt. Den Randy Newman-doftande musiken är intetsägande och storyn presenteras utan större känsla eller inlevelse.

Vad Rio däremot är är ett lysande exempel på att allt går att sälja med mördande reklam. Maken till reklamkampanj för en animerad film har jag inte sett i Sverige sedan... tja... när? En sak är säker - det blir en Oscarsnominering för den här filmen för bästa animerade långfilm. Förtjänar den det? Nej, men 2011 verkar vara ett riktigt svagt år för animerad film från väst.

Betyg: 2+nu tar jag en paus från antropomorfa djur ett bra tag av 5 möjliga

Av Ulf - 17 oktober 2011 09:06


Regi: Gore Verbinski

Manus: John Logan

Medverkande: Johnny Depp, Isla Fisher, Alfred Molina mfl.

Produktionsbolag: Blind Wink Productions/GK Films/Nickelodeon Movies

År: 2011

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1192628/


Kameolonten Rango hamnar av misstag mitt i öknen och lyckas efter den första tidens omvälvande händelser ta sig till den lilla västernstaden Dirt. Eftersom ingen i staden vet vem Rango är beslutar han sig för att bygga en ny person kring sig själv som en orädd sheriff. Det finns bara ett problem - en sheriff i Vilda Västern klarar sig inte enbart med snack...


Jag gillar västernfilm. Jag gillar ödlor. Det borde vara en lyckad kombination. Tyvärr gillar jag även bra manus - något som Rango tyvärr inte har. Historien är väldigt typisk: Protagonist kommer till en miljö han inte är van vid, lär sig lite om sig själv och räddar dagen. Om John Logans manus hade varit genomgående underhållande hade detta räckt. Tyvärr har Rango en hel del transportsträckor och de scener som faktiskt är roliga kämpar i motvind.


En annan sak som en animerad film måste ha för att lyfta är engagerade röstskådespelare. Johnny Depp, annars en av mina favoritskådespelare, verkar i princip bara läsa innantill i manuset och hans kollegor verkar inte särskilt engagerade de heller. Den ende som kommer undan med hedern i behåll är Bill Nighy som Rattlesnake Jake.


Jag vet inte riktigt vem den här filmen riktar sig till. Vissa av skämten är på tok för grova för barn medan filmen i stort inte verkar rikta sig till en mer vuxen publik heller. Plus blir det dock för de små detaljerna, exempelvis en "cameo" från Fear & Loathing In Las Vegas (1998). På det hela taget är Rango dock en av de svagare animerade storfilmer jag sett i år. Kan missas utan större förlust.


Betyg: 2 ugglemariachiband av 5 möjliga

Av Ulf - 16 oktober 2011 12:16


Titel: 13 dygn i rymden efter 14 år på Jorden

Författare: Christer Fuglesang

År: 2007

Sidor: 335

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-012188-4


Christer Fuglesang, förste svensk i rymden, berättar om hela processen för att bli astronaut och även om arbetet på ISS under rymdfärden i sig. Från idén att söka sig till ESA, via det ryska rymdprogrammet till NASA och upp i rymden berättar Fuglesang om både svårigheter och glädje.


När rymdfärjan Discovery skulle skickas upp den där decembernatten 2006 satt jag, liksom många andra svenskar, som klistrade framför tv-apparaterna. Varför fascinerades vi så mycket? Det var trots allt "bara" ännu en resa till den internationella rymdstationen ISS? Men den i princip nationalistiska yra som drabbade vårt land under två veckor tydde på att det var något mer - nu var Sverige, genom Fuglesang, del av något alldeles speciellt.


Christer Fuglesangs berättelse om träning, en aldrig sviktande familj och besvikelser om att bli förbisedd är en spännande sådan. Det kanske låter märkligt, inte minst eftersom alla vet att det till sist blev en flygning, men Fuglesang uppvisar god berättarteknik och lyckas dra in läsaren samtidigt som han förklarar de mer tekniska aspekterna av arbetet på ett föredömligt enkelt sätt. Just det sistnämnda var guld värt för en inbiten humanist som mig själv.


Ironiskt nog visar det sig vara händelserna på den här sidan atmosfären som är de mest intressanta. Redogörelserna för arbetet på ISS blir ibland ganska blodfattiga och torra. Jag är säker på att så inte var fallet och just därför skulle dessa delar behövt en extra genombearbetning för att lämpa sig väl i text.


För alla som är intresserade av rymdfart, människans plats i rymden eller för den sakens skull historier om att övervinna hinder på vägen till ett fantastiskt mål rekommenderas den här boken. Den är inte perfekt men i sina bästa stunder fascinerande nog för en genomläsning.


Betyg: 3+ rymdgeléhallon av 5 möjliga



Av Ulf - 15 oktober 2011 23:01


Regi: Jonathan Hensleigh

Manus: Jonathan Hensleigh & Jeremy Walters (baserad på Rick Porrellos bok To Kill The Irishman)

Medverkande: Ray Stevenson, Vincent D'Onofrio, Val Kilmer mfl.

Produktionsbolag: Code Entertainment/Dundee Entertainment/Sweet William Productions

År: 2011

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1416801/


Clevelands undre värld under sent 1960-tal styrs som så många andra amerikanska storstäder vid den här tiden av mäktiga maffiafamiljer. Danny Greene, irländare med lika delar rättspatos som brutalitet stiger snabbt i graderna och blir en kraft att räkna med. Men när familjerna inte längre kan kontrollera honom beslutar de sig för att det bara finns en utväg - döda irländaren. 


För en herrans massa år sedan såg jag en dokumentär om just Danny Greene och tänkte att det här skulle bli en ypperlig film. Nu när den filmen är här är det en blandad, men till största del njutbar, kompott. Ray Stevenson är perfekt i huvudrollen och han har god hjälp av bland andra Christopher Walken och en väldigt blekfet Val Kilmer som tyvärr inte verkar ha åldrats väl. Överlag är skådespelet riktigt bra och jag kan inte hitta något speciellt att anmärka på här.


Även regin är bra och jag är nästan beredd att förlåta Hensleigh för sin inblandning i manuset till Armageddon (1998) vid det här laget. Hensleigh låter scenerna utvecklas och skådespelarna får ta sin tid - i alla fall i de scener där inte hans eget manus sätter krokben för honom. Efter en stark öppning blir filmen väldigt ryckig i tempo och klipp. Detta rättas lyckligtvis till mot slutet av filmen igen, men slutprodukten blir något episodisk och skulle behövt ytterligare en genombearbetning. Stort plus blir det dock för de tidstypiska 1970-talsmiljöerna vi bjuds på.


Kill The Irishman är en helt okej maffiarulle som dessvärre saknar riktig identitet. För mig som kände till historien om Greene innan blir några av de saknade episoderna ur Greenes liv till en gåta. Jag antar att det i det här fallet kanske blev så att livet överträffade filmen och vissa händelser helt enkelt inte skulle verka trovärdiga. Om du inte förväntar dig för mycket kan det vara värt en titt. Själv gillar jag både Irland och maffiaepos så det höjde upplevelsen lite för min del.


Betyg: 3+ det där är fackföreningar det, LO av 5 möjliga

Av Ulf - 14 oktober 2011 23:09



Efter besvikelsen som var Star Trek: The Motion Picture (1979) tog det några år tills uppföljaren, Star Trek II: The Wrath Of Khan (1982) ställde allt till rätta med en fantastisk, Shakespeare-doftande, hämndhistoria. Det är fortfarande en av de allra bästa i serien och har en scen som jag fortfarande, snart 30 år gammal, gråter som ett barn till. Om ni inte sett filmen, gör det innan du läser vidare eftersom det här är slutscenen. 


Scen: "The most human"


Efter en vild strid lyckas besättningen på Enterprise till slut besegra Khan, men priset är mycket högt. Spock, i ett ögonblick av typisk vulcansk filosofi, offrar sig själv för hela besättningen. Filmen avslutas med Spocks begravning och ett svagt löfte om att allt kanske inte är förlorat...


Av Ulf - 13 oktober 2011 20:58


Originaltitel: The Walking Dead: Miles Behind Us

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2004 (svensk utgåva 2011)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-1-6


Efter händelserna i volym ett har det lilla gänget överlevande brutit upp från sitt basläger utanför Atlanta och begett sig ut på vägarna. En ständig kamp för mat och skydd tar sin början allt medans relationerna i den lilla gruppen blir alltmer komplicerade.


The Walking Dead på svenska - jag kan fortfarande inte komma över det. Förra delen i zombieeposet tog luften ur mig som ett slag i solar plexus, även om jag sett tv-serien, och nu lägger Robert Kirkman in ännu en växel i volym två. Karaktärerna och deras relationer till varandra står i centrum för berättelsen och precis som baksidetexten refererar till: vem är det egentligen som är monstren - de överlevande eller zombierna?


Teckningsmässigt måste jag nog säga att jag föredrar den första volymens Tony Moore framför Charlie Adlards alster. Givetvis är stilen mycket lik när det gäller karaktärerna, men den stora skillnaden är sidlayout och miljöer. Volym ett hade helt enkelt en mer episk känsla över sina miljöer och volym tvås sidlayout kan ibland bli lite väl plottrig. Men, det ska sägas, det är fortfarande en snygg och personlig stil, inte minst hos karaktärerna, även om de kroppsmässiga proportionerna i Adlards stil inte är lika utpräglade som i Moores.


Apart Förlags utgåva är en snygg liten sak som ser ut som de amerikanska utgåvor av diverse serier jag har i min seriehylla. Tack och lov, säger jag, eftersom flertalet äldre svenska utgåvor av serier sticker ut i hyllraderna och stör symmetrikern i mig. Jag måste även berömma Fredrik Strages förord med Bibelallusioner ihopkopplade med populärkultur. Det är det jag gillar med Strage i stort - han kan röra sig över många olika plan och koppla ihop dem till en fungerande enhet. Inte helt olikt Skitfinkulturs ambition om jag får slå mig själv för bröstet ett tag.


Så ska man lägga ut surt förvärvade slantar även på volym två? Svaret är ett självklart ja! Mer intressant storymässig uppbyggnad än volym ett, mer zombier, mer karaktärsutveckling, mer allt!


Betyg: 5 zombierednecks av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13 14 15 16
17 18 19 20 21
22
23
24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se