Alla inlägg under januari 2012

Av Ulf - 4 januari 2012 16:47

Regi: Jonathan Levine

Manus: Will Reiser

Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick mfl.

Produktionsbolag: IWC Productions/Mandate Pictures/Point Gray

År: 2011

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1306980/


Renlevnadsliv till trots drabbas Adam av en sällsynt och allvarlig form av cancer vid 27 års ålder. Medan läkarna ger honom 50 procents chans att överleva bestämmer sig Adam att kämpa mot sjukdomen tillsammans med sin bäste vän, Kyle.


Jag måste sluta se på gråtfestfilmer nu. 50/50 är en extremt drabbande film som hela tiden verkar ärlig. Joseph Gordon-Levitt, en av vår generations mest underskattade skådespelare, gör en väldigt bra roll som Adam. Den som den som gör bäst ifrån sig är dock, tro det eller ej, Seth Rogen. Som jag klagat på Rogen i tidigare produktioner! Dessa har samtliga varit dumkomedier. När Rogen får ett manus som inte verkar skrivet på baksidan av en servett att arbeta med visar han att han faktiskt kan skådespela. Rogens porträtt av Kyle är riktigt bra. Kyle framstår precis som den typ av vän man vill ha vid sin sida om man skulle drabbas av en allvarlig sjukdom. Det är inte så konstigt att Rogen är mer nedtonad i den här filmen. Den baserar sig på manusförfattaren Will Reisers egen cancerhistoria. Och vem var Reiser bäste vän under processen? Jo, Seth Rogen. Jag måste också nämna Bryce Dallas Howard som återigen gör en bra roll, den här gången som ärkebitch. Jag börjar nästan förlåta henne för Spider-Man 3 (2007).


Jonathan Levine har regisserat en film som, trots en viss temposvacka i mitten, sög mig fast och vägrade släppa taget till slutet. Jag hade i viss mån problem med slutscenen och skulle hellre sett att filmen slutade med den näst sista scenen, men det här är mindre skavanker. Någon som dessvärre inte är i samma klass som de andra skådespelarna är Anna Kendrick. Jag förstår inte hur Kendrick kan ha fått så mycket uppmärksamhet som hon fått och till och med en Oscarsnominering för Up In The Air (2009). Hon gör sin vanliga halvförvirrade yrkeskvinna i början av sin karriär och det fungerar så himla dåligt!


50/50 är ingen fullpoängare men rekommenderas ändå varmt. Att cancer suger är tyvärr en av konstanterna med att vara människa. Jag har dock sällan sett en så här osentimental och ärlig historia om sjukdomsprocessen som dessutom vågar skratta åt eländet.


Betyg: 4 ryggsår från helvetet av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 2 januari 2012 15:45


Regi: Yimou Zhang

Manus: Heng Liu (efter Yan Gelings roman 13 Flowers Of Nanjing)

Medverkande: Christian Bale, Ni Ni, Xinyi Zhang mfl.

Produktionsbolag: Beijing New Picture Film Co./EDKO Film/New Picture Company

År: 2011

Längd: 146 min

Land: Kina/Hong Kong

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1410063/



Nanking, Kina, 1937. När den japanska armén intar staden och inleder vad som i efterhand kallats för Nankingmassakern befinner sig den försupne begravningsentreprenören John Miller på helt fel ställe. Istället för att begrava prästen som verkat i stadens katedral tvingas han under omständigheterna själv ta på sig rollen som präst - inte minst för att hålla katedralskolans flickor säkra. Situationen kompliceras ytterligare när en grupp prostituerade kvinnor gömmer sig i kyrkan för att komma undan de japanska trupperna. Kyrkan blir i viss mån en fristad mitt i det krigshärjade Nanking, men hur ska John och de andra ta sig därifrån?


Nankingmassakern är fortfarande, efter 75 år, en av de mest kontroversiella händelserna man kan göra film av. Samtidigt som händelserna är centrala för den kinesiska nationella identiteten har nationalister i Japan försökt förneka att massakern någonsin ägde rum. Nankingmassakern är helt enkelt Asiens mindre variant av Förintelsen. Uppskattningsvis mördades, våldtogs och/eller torterades mellan 150 000 - 300 000 av stadens civila av den japanska armén. Yan Gelings roman 13 Flowers Of Nanjing ligger till grund för regissören Yimou Zhangs skildring av händelserna och manusförfattaren Heng Liu har gjort ett fantastiskt arbete med att överföra berättelsen till vita duken. Det vore enkelt för Liu att helt demonisera japanerna (det har tidigare gjorts i andra filmatiseringar) men han försöker ge de samma åtminstone en antydan till mänsklighet i form av truppernas officerare. 


Christian Bale gör en av sina bästa roller i karriären som John Miller. Jag blev återigen imponerad över hans nyansrika skådespel och hans sätt att fånga och mana fram de mörkaste känslorna ur sitt inre. Bales karaktärsutveckling under filmens 146 minuter är makalös och han står inte att känna igen när eftertexterna rullar. Bland de kvinnliga rollinnehavarna är Ni Ni den som står ut mest. Hon har en helt fantastisk närvaro och att detta är hennes första film är för mig helt obegripligt. Jag måste också nämna Tianyuan Huang som klosterskolans ende manliga elev. Hans scener mot slutet av filmen är bland det mest gripande jag sett.


Som ni märker blev jag helt knockad av den här filmen. Ett fantastiskt foto, musik som känns skräddarsydd till varje scen och som en av Kinas mest påkostade filmer någonsin är detaljrikedomen i scenografin helt superb. När jag till och med kom på mig själv med att sitta och tänka gott om arbetet med ljudeffekter är det ett tecken på att en film är något alldeles extra. För den som tål skildringar av realistiskt våld och misär är det här ett måste. För er andra, försök se den ändå. The Flowers Of War berättar om händelser som ofta bara får ett kortare stycke i våra västerländska historieböcker men som har avgörande betydelse för Asiens moderna historia.


Betyg: 5 fredsliljor av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 1 januari 2012 22:52


Regi: Jim Sheridan

Manus: David Loucka

Medverkande: Daniel Craig, Rachel Weisz, Naomi Watts mfl.

Produktionsbolag: Cliffjack Motion Pictures & Morgan Creek Productions

År: 2011

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1462041/


Will säger upp sig från sitt jobb för att satsa allt på sina författardrömmar och ha mer tid att umgås med familjen. Will och hans fru blir däremot snart varse om att deras nya hus kommer med en mörk historia. Fem år tidigare mördade Peter Ward, husets dåvarande ägare, troligen hela sin familj innan han själv blev skjuten i huvudet. Ward överlevde mirakulöst och har spenderat de senaste fem åren på slutet mentalsjukhus. Men då inga reella bevis fanns mot Ward tvingas staten släppa ut honom efter fem år på sjukhuset. Plötsligt börjar oförklarliga händelser ske runt drömhuset...


Årets första film för min del och jäklar vad kluven jag är. Dream House har delar som är riktigt jäkla bra. Problemet är att filmen försöker berätta tre historier på en gång och det blir mest pannkaka av det hela. Här finns upplägget till en smart thriller, ett bra drama och en vanlig hederlig spökhusfilm. Att försöka berätta allt detta på 92 minuter funkar helt enkelt inte särskilt bra. Jim Sheridan, flerfaldigt Oscarsnominerad regissör, har regisserat och hur han kunde lämna ifrån sig en så här splittrad produkt fick jag svar på ganska omgående när jag gjorde research för den här recensionen. Dream House delar samma öde som Caligula (1979) - ett totalt sammanbrott mellan regissör och producent. Morgan Creek Productions filmade nya scener i hemlighet och klippte om filmen efter eget tycke. Det gjorde att Sheridan, Craig och Weisz vägrade göra promotion för filmen och det hela slutade i en väldig soppa. Och det är jäkligt synd! Här finns som sagt alla element till en bra film!


Att göra en bedömning av Sheridans regi är svårt eftersom jag helt enkelt inte vet hur hans originalfilm skulle sett ut. Weisz, en personlig favorit, gör en okej roll men får finna sig i att spela andrafiol till Craig. Craig är som vanligt väldigt bra i sin roll även om han blir äckligt lik Per Ragnar av alla människor i en del scener! Naomi Watts, den tredje mer välkända skådisen i filmen, har en mindre roll som hon gör vad hon kan av. Manuset är en riktig röra, men jag ska leta upp originalversionen och läsa igenom det. Jag misstänker att här fanns en riktigt bra historia tills producenterna skulle röra runt i den.


Trots alla sina problem kan jag inte såga Dream House helt. Det är klart att den hade potential till att bli något riktigt bra och nu bara blev någon halvdant, men inte gråta över spilld potential.


Betyg: 2 drömkåkar utan Björn Skifs av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5 6 7 8
9
10 11 12 13
14
15
16 17 18
19
20
21 22
23 24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Januari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se