Alla inlägg den 6 februari 2012

Av Ulf - 6 februari 2012 23:27




Regi: Phyllida Lloyd

Manus: Abi Morgan

Medverkande: Meryl Streep, Jim Broadbent, Alexandra Roach mfl.

Produktionsbolag: DJ Films & Pathé

År: 2011

Längd: 105 min

Land: Storbritannien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1007029/


Margaret Thatcher ser tillbaka på sitt liv från sin blygsamma bakgrund som köpmansdotter till att bli den mäktigaste kvinnan i världen. Ja... uhm... det var väl det?


Margaret Thatcher kommer alltid vara en del av min barndom av samma anledning som Ronald Reagan och George Bush den äldre är det. Jag växte upp i en familj där 18-nyheterna var heliga och på så vis har dessa gubbar och ensamma tant varit en del av mitt middagssällskap under stora delar av min uppväxt. I The Iron Lady lyckas Meryl Streep fånga Thatcher så bra att jag ibland befann mig tillbaka vid middagsbordet i Hörby som liten parvel. Flashbacks till trots var jag väldigt spänd på att se hur Streep axlade manteln som krutgumman - och jävlar i havet vad bra hon är! Om Streep inte plockar Oscarn för bästa kvinnliga huvudroll är något rejält ruttet i Akademin. 


Streep, fantastisk som hon är, får dock kämpa mot ett manus som är lite halvdant. Ramberättelsen är hur en till åren kommen Thatcher har konversationer med sin döde make, Dennis. Det funkar sådär. Det ger visserligen chans för Streep att skina än mer, men gör samtidigt att filmen känns något upphackad. Det är inget fel på ramberättelsen i sig, men den skulle skurits ner ganska markant till förmån för en mer traditionell biografi över en väldigt fascinerande person. Thatchers politiska liv var mer än nog fyllt med intressanta händelser som jag skulle vilja se utforskas mer. Framförallt kommer de sociala aspekterna av Thatchers styre lite i skymundan. Det talas om strejker, vi får lite bilder av sammandrabbningar mellan polis och allmänhet men det blir inte mycket mer än så. Jag eftersöker också lite mer fokus på Thatchers politik mot IRA.


Det finns en fantastisk film här men den kommer aldrig riktigt fram. Skådespelarna i övrigt är även de bra (speciellt kul är det att se Anthony Stewart Head i något nytt igen), filmtekniken är bra, den Oscarsnominerade makeupen häpnadsväckande etc. Manuset är dock för splittrat för att filmen ska bli riktigt bra. Se den dock för Streeps skull.


Betyg: 3+ behöver mer punkrock av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 6 februari 2012 12:03


Titel: Eldvittnet

Författare: Lars Kepler (Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril)

År: 2011

Sidor: 562

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-012643-8


När en tonårsflicka mördas brutalt på ett LVU-hem kallas Joona Linna från Rikskrim in som observatör för polisutredningen. Linna känner sig bakbunden av sin påtvingade observatörsroll och tvingas både leta efter mördaren och slåss mot polisbyråkratin. Samtidigt börjar ett aspirerande medium se spöken på riktigt - spöken som likt den mördade flickan håller händerna för ansiktet.


Jag gillade Hypnotisören (2009) skarpt men var lite mindre imponerad av uppföljaren, Paganinikontraktet (2010). Den tredje boken om Joona Linna är dessvärre ännu ett steg tillbaka från originalets nästan perfekta deckarspänning. Eldvittnet lyckas på något sätt vara både mer jordnära och mer utflippad än de tidigare delarna på samma gång. Historien om ett bestialiskt mord på ett LVU-hem är en bra början och att tygla Linnas karaktär med en observatörsroll där han måste tampas med inkompetent lokalpolis måhända vara en klyscha, men en underhållande sådan. Värre blir det när Kepler blandar in mediumet Flora och hennes "visioner".


De två historierna, Linnas och Floras, skär sig å det grövsta och den slutgiltiga förklaringen till varför Flora ser dead people (I see them all the time... förlåt, var tvungen) känns mest som en efterkonstruktion. Sen har jag vissa problem med Linnas karaktär. Ingen hade kunnat vara så här pass arrogant för överordnade och ändå fått behålla sitt jobb. Att han står under internutredning känns bara logiskt, men det känns å andra sidan väldigt ologiskt att internutredarna i princip snällt sitter och väntar på att Linna ska dyka upp på möten som han sen travar ut från när det behagar.


Jag har i recensioner av de tidigare delarna berömt Keplers språk för att vara riktigt vasst för att vara inom genren svensk deckarroman. Tyvärr är även språkbehandlingen i Eldvittnet sämre än tidigare. Det verkar som att författarparet, alternativt redigeraren, hamnat i tidsnöd för här finns för många missar och språkliga grodor för att vara acceptabelt för en bestseller. Men så var det det där med berättarteknik. Jag tycker inte Eldvittnet är en särskilt bra bok, men ändå kan jag inte lägga den ifrån mig. De korta kapitlen och tempot gör att historien flyter på och att jag hade svårt att komma bort från "ett kapitel till-syndromet". Sen lyckas Kepler med en äckligt smart sak de sista 50 sidorna - en cliffhanger till nästa bok. Den har egentligen inget att göra med mordhistorien men knyter ändå in ganska snyggt. Framförallt lyckas den med att få mig peppad till nästa del i serien om Joona Linna. Jag hoppas bara att jag inte blir besviken igen.


Betyg: 2 envisa finnar av 5 möjliga

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3 4 5
6 7 8 9 10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20 21 22 23 24 25 26
27
28
29
<<< Februari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se