Regi: Danfung Dennis

Medverkande: Nathan Harris, Ashley Harris mfl.

Produktionsbolag: Docurama Films

År: 2011

Längd: 88 min

Land: USA/Storbritannien/Afghanistan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748043/

Hell And Back Again följer Nathan Harris och hans kompani med marinsoldater på uppdrag i Afghanistan. Uppdragsredogörelserna varvas med historien om hur Nathan kommer hem till USA igen med en sönderskjuten höft. Danfung Dennis följer med Nathan på hans resa genom sjukterapi och sina försök att anpassa sig till ett civilt liv igen.

En sak måste man säga om Danfung Dennis - han är en jäkligt modig filmare. Dennis följer kompaniet på uppdrag under tung beskjutning där folk blir skjutna till höger och vänster. Det är också de här scenerna som är de mest drabbande och intressanta i Hell And Back Again. Kriget i all sin skräck kommer väldigt nära. Sen var det tyvärr också det där med historien om Nathan Harris hemkomst.

Nathan Harris verkar vara en fruktansvärd människa. Det finns inget annat sätt att säga det på. Dennis filmar helt enkelt vad han ser, men det finns knappt någon reflektion över vad han varit med om. Det enda han tycks bry sig om är att visa upp sina stridsärr för folk, klaga på sin ständigt stöttande fru, leka med sitt tjänstevapen och desperat försöka hanka sig fast vid ett liv i marinkåren. I IMDB:s beskrivning av filmen står att läsa att Harris lider av posttraumatiskt stressyndrom. Det visas inte alls i filmen. De fysiska biverkningarna av hans mediciner gås igenom kors och tvärs men det verkligt intressanta, Nathans psykologiska tillstånd, lämnas åt sidan. Kanske lider han av PTSD, kanske inte, men Dennis måste utforska detta för att dokumentären inte ska framställa Harris som en väldigt gnällig veteran. Jag tror säkert att han har ont som fan, men har svårt att känna någon större sympati för hans situation när han fäller kommentarer som: "I joined the Marine Corps. at age 18 because I wanted to kill people." Skit i det där med att säkra landets gränser och skydda befolkningen, nej då, Harris ville tydligen bara döda folk. Detta är något han återkommer till gång på gång. Mest störande blir det i scenerna där han sitter och leker med sin pistol genom att spela fejkad rysk roulette. "If I'd pulled the trigger now, I'd be dead... One more time!"

Det finns bättre dokumentärer om både krigssidan av en soldats liv och om återvändandet hem. Se dem istället.

Betyg: 2 tysta och snälla frugor av 5 möjliga