Regi: William Friedkin

Manus: William Peter Blatty (efter hans egen roman med samma namn)

Medverkande: Ellen Burstyn, Max von Sydow, Linda Blair mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures

År: 1973

Längd: 132 min (director's cut)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0070047/

Fader Merrin gräver upp en demonavbild nära den urgamla staden Nineveh, Irak. Samtidigt, i Washington, börjar dottern till en Hollywoodaktris uppträda allt märkligare. Efter att ha testat allt som läkarvetenskapen kan erbjuda vänder sig flickans mor till kyrkan för en exorcism. Lotten faller på fader Damian Karras. Karras inser snart att han måste ha hjälp och en viss fader Merrin står till förfogande...

Som en av de få skräckfilmer som vunnit Oscars (Bästa ljud, Bästa manus efter förlaga plus ytterligare åtta nomineringar) är The Exorcist lite av den "seriösa" skräckfilmens flaggskepp. När den kom hade ingen sett något liknande. Det finns nyhetsartiklar från 70-talet om hur folk svimmade i biosalongerna. En man försökte till och med stämma Warner Bros. då han ådrog sig en spricka i hakan i fallet efter han tuppade av. Fortfarande idag, snart 40 år efter premiären, håller The Exorcist fanan högt. Det här är nämligen inte bara en lysande skräckfilm utan en helsikes bra film alla kategorier.

Personligen är jag inte troende kristen och därför skrämmer inte demoner mig nämnvärt. Vad som däremot skrämmer mig är mixen mellan psykologisk och fysisk skräck som The Exorcist bjuder på. Till allra största del kan man nämligen förklara händelserna i filmen på ett åtminstone möjligt logiskt vis. Fader Merrin är gammal, sjuk och tar piller för sitt hjärta samtidigt som fader Karras är så gott som lamslagen av skuld och sorg över sin mors död. Vad spelar dessa psykologiska processer för roll i en ritual där båda två är övertygande om att en 12-årig flicka är besatt? Det är klart att man kan se The Exorcist som en ockult skräckfilm rakt av, men det är att förminska den. Paradoxalt nog blir den mest logiska förklaringen att Reagan är besatt. Att lägga ihop allt annat blir mer otroligt.

Skådespelarmässigt är filmen ett mästarprov från flera håll. Linda Blair som den besatta Reagan gör sitt livs roll (och ja, jag vet att hon i viss mån hade en stuntkvinna till några av scenerna) och Max von Sydow spelar den roll han alltid kommer bli ihågkommen för för en stor del av den icke-svenska publiken. Jason Miller gör även han en riktigt bra roll som fader Karras. Den enda skådis som inte är på topp är överraskande nog den alltid annars så bra Ellen Burstyn. Hon har inget mellanläge i den här filmen - antingen fullt ös och farligt nära hysterika eller väldigt lågmäld.

Detaljen som får den här filmen att bli en riktig klassiker är dock något så bortglömt i filmrecensentkretsar som ljudbilden. Det prisbelönade ljudarbetet är fantastiskt och sätter en stämning som verkligen känns längs ryggraden. Tillsammans med Mike Oldfields kusliga tema blir The Exorcist den mest vällåtande skräckfilm jag sett.

Som ni märker av min hyllning håller den här filmen än idag och är en av de främsta i hela skräckgenren. Subgenren "exorcismfilm" följer än idag samma mall men ingen har någonsin ens kommit i närheten av Friedkins mästerverk. Om ni inte sett, se. Om ni har sett, se om.

Betyg: 5 nej, nej, använd inte krucifixet sådär, snälla av 5 möjliga