Originaltitel: The Walking Dead: Safety Behind Bars

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2005 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-2-3

Rick och de andra hittar ett tillsynes övergivet fängelse - det perfekta stället för att hålla ut mot zombiehorderna! Saker och ting kompliceras när det visar sig att en grupp fångar har överlevt apokalypsen, men frågan är vem de överlevande bör akta sig för - de intagna eller splittringar inom den egna gruppen?

Orvar Säfström skriver i förordet till den här volymen av Robert Kirkmans zombiesaga att "kultur är allt det där vi inte behöver för att överleva som biologiska varelser, men som är fullständigt oumbärligt för att vi ska stå ut som människor." Det är ett fantastiskt citat och en definition jag tänker sno. Trist va, Orvar? Säfströms citat beskriver också sättet som The Walking Dead utvecklas. Avsaknad av kultur och enbart fokus på överlevnad börjar få långtgående konsekvenser för gruppens mänsklighet. Det är det här som också skiljer tv-adaptionen från serieförlagan.

För några veckor sedan klagade jag i ett inlägg på hur tv-adaptionen blivit en såpopera med evig debatt men inget driv. Det blir bara tydligare när jag läser serien. Både film och serier är visuella medier, men med väldigt olika förutsättningar. Därför är det imponerande att serieförlagan slår tv-versionen på fingrarna när det gäller subtil karaktärsutveckling och subtext - något som brukar vara filmmediets paradgrenar. Charlie Adlards teckningar, bättre än i volym 2, förmedlar känslor på ett fantastiskt vis. Tillsammans med Kirkmans dialog skapas ett spännande och smittande driv som aldrig tappar i tempo.

Temat med att en psykisk fångenskap utspelas i ett fysiskt fängelse är smart men går aldrig till överdrift. Det handlar fortfarande om karaktärer som i viss mån är främlingar för varandra och som bakom fängelsets murar för första gången kan lära känna varandra på riktigt. Den väldigt obehagliga undertonen av ständigt hot om fysiskt våld, från zombies eller inom den egna gruppen, är den riktiga styrkan i volym 3. Det är ett mästarprov i psykologisk skräck och bör läsas av alla. 

Betyg: 5 ja, jag inser att mina betyg till TWD börjar bli förutsägbara, men jag tänker inte ljuga av 5 möjliga

Odödliga musikvideos

Vad är ett passionerat intresse för något? När slår det över till besatthet? Jag vet faktiskt inte, men Rymdreglage ligger nog farligt nära. Med sin uppenbara kärlek till allt 8-bitars släppte grabbarna en sanslöst välgjord video för några år sedan. Referenserna rör sig framförallt om klassiska spel och företeelser till C-64:an, en stapelvara i svenska medelklasshem under 80-talet. Rörelseschemat från karaktärerna från det fantastiska spelet IK+ sitter som en smäck och säg det barn av 80-tal som inte slitit sönder sin del TAC-2-joysticks. Enligt videoinformationen har videon tagit 1 500 arbetstimmar att göra. Det är nog besatthet... eller passion. Vad säger ni?

På ett sätt kan jag sakna spelscenen från när jag växte upp, men frågan är om det egentligen inte bara är nostalgiskt skimmer? Men när jag måste ha en dos 8-bitsmagi fort som fanken är det den här videon som gäller.

Artist: Rymdreglage

Låt: 8-bit-trip

Album: 8-bit-trip

År: 2009

Odödliga musikvideos

När jag växte upp var musikvideon en stapelvara och ett måste för varje band som ville slå igenom på bred front. MTV var kanalen som gällde för den nya musiken och jag kan inte ens börja uppskatta hur många timmar jag tittat på treminutershistorier. För den som ville ha något lite smalare eller lokalt (läs: svenskt) förankrade videos fungerade ZTV ypperligt som komplement. Idag, 2012, är musikvideo-tv en sorgligt bortglömd form av underhållning. YouTube har tagit över rollen att fylla musikvideobehoven, men det är inte riktigt samma sak. En musikkanal på TV fungerade som en slags visuell radio. Tjusningen att inte behöva välja hela tiden har gått förlorad med nätet. För mig personligen har musikvideo-tv:ns död betytt att jag har ett sätt mindre att upptäcka ny musik på. Nätet har skapat en uppsjö tjänster för att fylla detta tomrum, men det är först med Spotify som jag upplever att jag kan få samma upptäckarglädje som jag fick genom att slå på tv:n och bara kolla en videos en halvtimme efter skolan.

MTV har tappat musiken och är nu RTV (reality tv), ZTV är saligt insomnad och VH1 har jag helt sonika aldrig varit begåvad med i mitt kabelnät var jag än bott. "Odödliga scener", min lilla biserie här på bloggen, får idag en ny kompis. Det här är mina favoritmusikvideos - videos jag kan köra igång en trist eftermiddag och bara fly världen ett tag. Håll till godo!

Artist: Men At Work

Låt: Down Under

Album: Business As Usual

År: 1981

Men At Work har aldrig varit ett av mina favoritband precis. Precis som med så många band, framförallt från 80-talet verkar det som, har jag en handfull favoriter i deras katalog och sen inte så mycket mer. Down Under är troligen bandets största hit och jag utmanar er att inte nynna på refrängen efter ni lyssnat på den! Videon till låten matchar texten, har några riktigt knäppa scener, ansiktsuttryck och är framförallt väldigt skön. Om jag behöver en snabb pick-me-up är det mycket möjligt att det blir en snabbvisit till YouTube för den här videon. Och ja, jag inser det ironiska med att länka till ett klipp från YouTube med tanke på texten ovan.

Legendarisk, mytomspunnen och troligen en av få filmer som fått stå som symbol för ungdomsfördärv i Sverige - The Texas Chainsaw Massacre (1974) har en minst sagt färgstark historia att leva upp till. Mycket löst baserad på mördaren Ed Geins liv följer franchisen en mer eller mindre galen familj i en liten håla i Texas. Familjekonstellationen förändras genom filmerna, men konstanten är alltid Leatherface - den motorsågssvingande galningen, alternativt gravt utvecklingsstörde unge mannen, som tycker om att sy nya ansiktsmasker av människohud. Om just den sista detaljen verkar bekant är det för att Ed Gein också stått som förlaga till Buffalo Bill i Silence Of The Lambs (1991) och för den delen Norman Bates i Psycho (1960).

Originalets historia är lika enkel som den är briljant. En grupp ungdomar stöter av en händelse på familjen när de ska besöka ett gammalt släkthus. Det som gör att TCM fortfarande, efter snart 40 år, är ett mästarprov i skräckfilm är fokuset den lägger på den psykologiska skräcken. I motsats till vad många tror (inte minst tack vare videovåldsdebatten under 1980-talet) visar TCM inte blod nog för att ens göra en tallrik svartsoppa. Tobe Hooper, mannen bakom franchisen och regissör till de två första delarna, använder sig istället av den gamla devisen att vad våra hjärnor fyller i är alltid värre än vad som kan visas på skärmen. Kombinerat med originalets blekgula foto, nästan dogmaliknande kameraarbete och skitiga känsla är och förblir TCM en milstolpe i skräckfilmshistorien. 

Det skulle ta sju sorger och åtta bedrövelser innan del två kom ut. Nu var det 80-tal, pastellfärger och skräckfilmsvåg och Hooper lyckades trots alla vedermödor göra en ytterst underhållande, om än inte skrämmande, film. De två efterföljande filmerna är tillräckligt utflippade för att man kan ta sig en titt, men förvånande nog behövdes det en remake innan serien gick tillbaka till sina skrämmande rötter. Remaken från 2003 är den bästa remaken från den nuvarande skräckremakesvågen jag sett. Den har samma skitiga känsla som originalet, samma fotograf och foto, men fokuserar mer på fysisk skräck än psykologisk. Den går dock aldrig till överdrift utan känns genuint störande större delen av tiden. Dessvärre skulle också en prequel dyka upp tre år senare och i skrivande stund planeras en sjunde film släppas nästa år... i 3D.

Det är troligen ingen tillfällighet att det just är TCM av de klassiska skräckfilmsserierna som får ytterligare en uppföljare just nu. Från första början har serien haft en underliggande ton av ekonomisk kris, överlevnad till varje pris och problem med arbetslöshet - teman som känns nog så aktuella i västvärlden, och framförallt i USA, idag. Nästa franchise: The Exorcist

Recenserande filmer i serien:

The Texas Chainsaw Massacre  (1974) - 5 motorsågsdanser av 5 möjliga

The Texas Chainsaw Massacre Part II (1986) - 3 filmvärldens motsvarighet till lsd-trippar av 5 möjliga

Leatherface: The Texas Chainsaw Massacre III (1990) - 2+ blingade motorsågar av 5 möjliga

The Return Of The Texas Chainsaw Massacre (1994) - 2 vad i helvete såg jag precis? av 5 möjliga

The Texas Chainsaw Massacre (2003) - 4 va? ingen motorsågsdans?! av 5 möjliga

The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning (2006) - 2- nu tystnar sågen av 5 möjliga

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 3,0

Klara franchises:

1. The Texas Chainsaw Massacre - 3,0

2. The Omen - 2,6

3. Friday The 13th - 2,3

4. Saw - 2,1

Regi: Jonathan Liebesman

Manus: Sheldon Turner

Medverkande: Jordana Brewster, Matt Bomer, R. Lee Ermey mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Next Entertainment/Platinum Dunes mfl.

År: 2006

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0420294/

Någonstans i Texas, 1969, är två unga par ute på en roadtrip inför att killarna i gänget ska iväg till Vietnam. När de fyra försöker undvika ett rånförsök hamnar de istället upp och ner i sin bil i diket. Det är tur att det finns hjälpsamma poliser på vägarna... eller?

Den här filmen hade gått mig helt förbi. Det brukar inte vara ett gott tecken om jag inte ens har registrerat att det har kommit en ny del i någon av de klassiska skräckfilmsserierna. Den här gången stämmer också mitt antagande. TCM6 är en i de flesta avseenden genomtrist film.

Att göra prequels är ett otyg ärligt talat. Det är mycket sällan det blir bra och det av en mycket enkel anledning - för att en prequel ska gå ihop måste den förhålla sig till tidigare material som utspelar sig senare i en kronologi. Det gör att en film blir otroligt låst i vad den kan och inte kan göra. TCM6 har knappast lika mycket material att förhålla sig till som exempelvis episod 1 - 3 av Star Wars (1999 - 2005) hade, men om sanningen ska fram behövde vi heller inte få en förklaring på varför Leatherface med familj blev som de blev. Det går lite emot en av skräckfilmens huvudregler - behåll mystiken.

Med ovanstående i åtanke är det föga förvånande att TCM6 är en film utan överraskningar. Den enda anledningen till att se den här filmen är R. Lee Ermeys slemmige sheriff - samma roll som jag hyllade honom för i gårdagens recension. Resterande skådespelare är lättförglömliga. Fotot är fortfarande ganska snyggt men har inte samma konsekventa stil som i TCM5. Nej, det här är trist, tråkigt och på vippen till en etta i betyg om det inte vore för Ermey.

Betyg: 2- nu tystnar sågen av 5 möjliga

Regi: Marcus Nispel

Manus: Scott Kosar (baserat på Tobe Hoopers manus från 1974)

Medverkande: Jessica Biel, Jonathan Tucker, Andrew Bryniarski

Produktionsbolag: New Line Cinema/Focus Features/Platinum Dunes mfl.

År: 2003

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0324216/

Ett kompisgäng på väg till en Lynyrd Skynyrd-konsert håller på att köra på en uppenbart chockad kvinna som går mitt på vägen. Gänget beslutar sig för att de måste hjälpa kvinnan och köra henne till närmsta sjukhus. De hinner dock inte ens så långt innan kvinnan drar en pistol och skjuter sig själv. Chockade försöker gänget få kontakt med den lokala polisen för att rapportera självmordet. Men den här avkroken av Texas är inte särskilt gästvänlig...

Runt tidigt 2000-tal började alla de klassiska skräckfilmsserierna få remakes gjorda. Vanligtvis blev det riktigt jävla uselt och något jag och andra fans helst vill glömma. Med ett sånt track record är det lätt att missa guldkornen som trenden trots allt gett upphov till. Remaken av The Texas Chainsaw Massacre (1974) är just ett sådant guldkorn.

Remaken är på gott och ont mycket mer grafisk än originalet. Originalets styrka låg i den psykologiska skräcken och den avskalade känslan. Remaken är en 2000-talsproduktion med allt vad det innebär. Skillnaden mellan den här filmen och andra remakes är däremot att manusförfattaren, Scott Kosar, verkligen vill göra en egen tolkning av källmaterialet. Tillsammans med Marcus Nispels tajta regi och ett förvånansvärt snyggt foto (originalets fotograf Daniel Pearl i repris) och produktionsdesign blir TCM5 en riktigt bra skräckrulle. I likhet med originalet känns hela filmen skitig och rå. All interiör går i murriga färger och skådespelarna är genom hela filmen genomsvettiga. Det känns helt enkelt varmt som fan bara att se filmen.

Skådespelarna är överlag riktigt bra med Jessica Biel som en bra "final girl". Biel kan spela tuff som sten men ser samtidigt ut som ett bombnedslag. Det är en smart och sexig hjältinna - inte bara den typiskt oskuldsfulla protagonisten från 80-talets slashervåg. Den som lyfter filmen något enormt är dock R. Lee Ermey som den fruktansvärt äcklige sheriffen. Han lyckas porträttera en karaktär som jag älskar att hata och scenerna med honom är en av filmens höjdpunkter.

Allt är dock inte solsken och splatterfest. Exempelvis får Leatherface en riktigt tillbakadragen roll utan några karaktärsdrag annat än den "ostoppbara maskinen". Faktum är att det här troligen skulle vara en bättre film om det inte hade varit en remake av en så pass ikonisk skräckfilm och att fansen hade skitit knäck om Leatherface inte var med. Den är inte heller, precis som jag varit inne på, lika stark och obehaglig på ett psykologiskt plan som originalet utan förlitar sig lite väl mycket på chockeffekter ibland. Det här är dock en bra film om du kan bortse från att originalet är ännu bättre. Det är en nyversion i ordets rätta mening och det är det ganska ont om.

Betyg: 4 va? ingen motorsågsdans?! av 5 möjliga

Regi: Kim Henkel

Manus: Kim Henkel

Medverkande: Renée Zellweger, Matthew McConaughey, Robert Jacks mfl.

Produktionsbolag: Genre Pictures/Return Productions/Ultra Muchos Productions

År: 1994

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0110978/

Det är high school-bal i den lilla staden och ett gräl får Heather att sno dejtens bil för att dumpa både honom och bilen i närmsta dike. Allt går dock inte som hon tänkt sig och Heather får med sina tre fripassagerare försöka hitta en bärgningsbil mitt ute i ingenstans. Samtidigt smyger någon omkring i skogarna och väntar på sin chans...

Legendariskt usel och fram tills för några år sedan i princip omöjlig att få tag i - det är TCM4 i ett nötskal. Som ni kanske märker av rollistan finns här några ganska stora namn. Det var också det som var filmens huvudsakliga problem. Både Matthew McConaughey och Renée Zellweger höll på att slå igenom i Hollywood och speciellt den förstnämnde hade ett antal filmer med mycket högre prestige än den här på gång. Olika överenskommelser mellan bolag gjorde att TCM4 gick på några filmfestivaler för att sedan läggas i malpåse för framtida release. Tre år senare dök de första bootlegkopiorna upp på marknaden men det dröjde fram tills 2007 innan originalversionen till sist kom ut på dvd, då under titeln på postern ovan. Så vad missade skräckfansen? Inte jättemycket.

Legenderna om TCM4:s uselhet är inte överdrivna. Jag har sällan sett sämre skådespel i en film. Alla gör bort sig totalt med undantag för McConaughey som gör en härlig over the top-roll som är komiskt guld i vissa scener. Zellweger... ja, låt oss bara säga att hon har utvecklats lite som skådis sedan den här filmen. Vidare är manus och regi skrattretande uselt och jag menar verkligen skrattretande. Det är också därför jag ändå inte kan ge TCM4 bottenbetyg. De sista 20 minuterna är regisserade som om David Lynch hade torskat på crack, stannat uppe tre veckor, druckit sin vikt i kaffe och fått några psykoser på vägen. Det är, och jag märker att jag använder det här uttrycket mycket angående TCM, total galenskap. Knappast en bra film, men om du vill se något riktigt utflippat, se de sista 20 minuterna. Du kommer garva arslet av dig.

Betyg: 2 vad i helvete såg jag precis? av 5 möjliga

Regi: Jeff Burr

Manus: David J. Schow

Medverkande: Kate Hodge, Ken Foree, Viggo Mortensen mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema

År: 1990

Längd: 73 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099994/

Efter att ha retat upp en bensinmacksföreståndare så pass att han börjat jaga dem med ett hagelgevär flyr Michelle och Ryan ut på Texas småvägar. En bilolycka med en förbipasserande överlevnadstok senare finner de två sig mitt i en skog med en motorsågssvingande galning på jakt efter dem...

Nej, det är inte lönt att ens försöka platsa in den här filmen i någon form av kronologi även om förtexterna vill göra så. Baserat vad som hände i del två är det helt omöjligt att få ihop en enhet av filmerna i serien vid det här laget. Nåväl, trots detta är tredje installationen i den här franchisen en ganska okej rulle. Den är inte lika skrämmande som originalet eller lika utflippad som uppföljaren, men håller sig ändå ganska väl som fristående film.

Skådespelarmässigt är TCM3 ett steg upp från förra filmen men har tyvärr inte alls samma charm som Hopper och kompani hade. Jag är väl inte alltför förtjust i vad manusförfattare Schow har gjort med filmens huvudantagonist, Leatherface, heller. Leatherface ska vara mer än lite tappad bakom en vagn och uppvisa ånger för vad han tvingas göra. I TCM3 är han däremot mest våldsam och uppvisar knappt någon inre konflikt alls. Den som gör bäst ifrån sig är Viggo Mortensen, långt innan han blev kung i Midgård.

Jag brukar inte ha svårt att hitta de oklippta versionerna av filmerna jag recenserar i Franchise Hell. När det gäller TCM3 däremot visade sig det vara lättare sagt än gjort. Min dvd-kopia är 73 minuter lång och är versionen som gavs ut i Sverige och Storbritannien. När en film i sin ursprungsform bara är 85 minuter lång blir de bortklippta minuterna väldigt tydliga. Det gör dessutom att versionen jag såg för den här recensionen är väldigt upphackad (no pun intended) vilket säkert påverkar slutbetyget. Jag kan inte tänka mig att det var tolv minuter av gore som klipptes bort. Om någon har tillgång till den oklippta versionen och vill sälja den, hör av er! 

Sammanfattningsvis är TCM3 en helt okej slasher som troligen skulle vara ett betygssnäpp bättre i sin originalversion. Värd att kolla upp om du är ett fan av TCM.

Betyg: 2+ blingande motorsågar av 5 möjliga