Alla inlägg under maj 2012

Av Ulf - 16 maj 2012 22:19



Regi: Wes Craven

Manus: Ehren Kruger

Medverkande: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Produktionsbolag: Konrad Pictures

År: 2000

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0134084/


"Stab" ska få en tredje film i serien och ett antal yngre skådespelare på uppgång samlas i en inspelningsstudio. Samtidigt, långt därifrån, lever Sidney Prescott ett stilla liv i en avlägsen skogsidyll, långt ifrån Hollywood, galna mördare och reportrar. När folk på inspelningen av tidigare nämnda film börjar dö i den ordning de skulle dött i filmen inser Sidney dock att det är dags att återvända till civilisationen för en sista (?) holmgång mot mördaren med spökmasken.


Oj, vilken trött film! "Trött" är den bästa beskrivningen av Scream 3 jag kan komma på. Samma element som i de tidigare filmerna (metafilmshumor, slasher, komedi) är närvarande även här men är så illa sammansatta att filmen mest liknar genren den försöker parodiera/hylla. Kevin Williamson har befriats från manusansvaret och även om jag klagade på hans insats i seriens förra del inser jag att teamet Williamson/Craven fungerade riktigt bra. Teamet Kruger/Craven (valfritt Freddy-skämt här) fungerar inte alls lika väl och det är främst den förstnämndes fel. Williamsons manus till de tidigare filmerna må ha varit ojämna men han gav Craven något att jobba med, något att göra skrämmande och/eller spännande. Kruger har, utöver öppningsscenen, helt missat det här med suspens i manuset. Framförallt innehåller det så många logiska luckor och "Hollywoodmagi" att jag bara blir matt. Favoriten är hur en skottsäker väst tydligen skyddar mot skott i halsen nu också. Enligt uppgift ska Kruger fortfarande ha skrivit på manuset när inspelningen började. Det märks.


Trion som varit med från början, Campbell, Cox och Arquette, återvänder en tredje gång och även de verkar mest trött och vilja gå hem. Här finns en del roliga cameos och biroller (bland annat en obetalbar cameo av Carrie Fisher) men på det hela taget känns det hela ganska oinspirerat. Jag skulle inte sagt så mycket om filmen hade klockat in på 90 minuter, men när den är närmre 20 minuter längre än så blir det långsamt och trist. Det är så illa att den knappt får godkänt, men några bra scener räddar den trots allt undan ettan i betyg. Bra är den dock inte.


Betyg: 2- mest ett gnyende och inte ett skrik av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 15 maj 2012 17:37


Titel: Catching Fire

Svensk titel: Fatta eld

Författare: Suzanne Collins

År: 2009  (svensk utgåva 2010)

Sidor: 472

Förlag: Scholastic Inc (svenskt förlag Bonnier Carlsen)

ISBN: 978-1407-10936-7


Spelen är över och Katniss och Peeta återvänder mot alla odds hem till District 12. Medan de båda förbereder sig för sin turné runt om i distrikten nås Katniss av envisa rykten som talar om revolt och oroligheter. När presidenten själv dyker upp hemma hos henne och berättar att Katniss sätt att vinna Spelen på har orsakat regimen en hel del trubbel anar Katniss att någonting är på gång - något som aldrig tidigare hänt i Spelens historia...


Bok två i Suzanne Collins omåttligt populära trilogi blev inte långlivad i min bokhög. När man har en flickvän som nästan smög omkring på tå och kastade lystna blickar på boken insåg jag att det nog var bäst att jag skyndade mig att läsa ut den. Collins utvecklar sin fascinerande värld, Panem, och introducerar oss för nya karaktärer. Ändå kunde jag inte låta bli att känna en viss deja vu-känsla när sista kapitlet var över. Catching Fire är uppbyggd på precis samma sätt som trilogins första del och även om denna var mycket bra känns det som jag läst det förut. Boken innehåller samma tre delar som sin föregångare; District 12, huvudstaden, Spelen, och känns på så vis ganska förutsägbar. Därmed inte sagt att Collins inte är en duktig berättare. Jag tror bara att jag hade väntat mig lite mer.


Catching Fire lyckades dock gripa tag i mig på samma sätt som första delen när det gäller "bara ett kapitel till-syndromet". Collins är som sagt en mycket skicklig berättare som vet hur man klistrar fast en bok i läsarens händer. Språket är rappt och handlingen snabb och rik på små vändningar. Karaktärsutvecklingen, framförallt hos Katniss, är också lysande. Collins skriver inte sin publik på näsan utan låter de subtila förändringarna ta sin tid och lurar på så sätt in läsaren i samma utveckling som Katniss. Det är riktigt skickligt och snyggt! 


Mellandelarna i trilogier brukar alltid vara mina favoriter. Det är i dessa allt går åt helvete och allt byggs upp inför den stora finalen. Den här boken känns mest som ett mellansteg, men Catching Fire lyckades få mig att lägga ner boken och påbörja nästa utan att ta en paus. Det är ganska imponerande i sig. Sammanfattningsvis en mycket bra bok, men inte lika vass som ettan.


Betyg: 4- dödsklockor av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 13 maj 2012 21:50




Tidigare forskning och teoribildning



The Man in the High Castle kan placeras in i en tradition som ibland kallas för “alternativ historieskrivning”. Trots det har skrivits en mängd alternativa historieskildringar är det svårt att hitta en egentlig teoribildning om genren i fråga. De flesta historiker, både från allmänt och litterärt håll, verkar avfärda genren som ren underhållning och att den således inte innehåller ett speciellt historiskt eller litterärt värde. De böcker som trots allt finns uttrycker ofta vilt skilda synpunkter och spenderar mycket tid med att säga emot både andra och sig själv. För att hitta någon objektiv forskning på ett liknande område vände jag mig istället till teoretiseringen omkring Gedankenexperiment, en term myntad av den danske naturvetaren Hans Christian Ørstedt omkring år 1812. Ørstedt och hans samtida kollegor menade att tankeexperiment är ett sätt för oss att förstå verkligheten genom att ”förvanska” den genom tankemodeller.[1]


Tankesättet kan givetvis appliceras på de flesta områden, men eftersom litteratur är det som är av främsta intresse för uppsatsen fokuserar jag på den. De tidigaste kända exemplen om tankeexperiment i fiktiv litteratur dateras tillbaka till antiken men den första egentliga alternativa historieskildringsromanen torde vara Aristopia av Castello Holford. Den beskriver hur nybyggare i Virginia hittar en enorm guldfyndighet och använder sin nyvunna rikedom till att bygga ett utopiskt samhälle. Den bok som oftast nämns som genrens startskott är däremot If it happened otherwise, en antologi med historiska tankeexperiment sammanställd av den brittiske historikern Sir John Squire. Antologin samlar en mängd essäer från framstående historikern som har funderat över eventuella förändringar i världen om ett specifikt historiskt skeende skulle vara annorlunda.[2] Den fick främst genomslagskraft på grund av att en av essäerna var skriven av Winston Churchill och behandlar vad som skulle hänt om sydstaterna vunnit det amerikanska inbördeskriget. Boken blev en inspirationskälla för flertalet författare, inklusive Ward Moore, H.G Wells och Philip K. Dick.


Med detta sagt om den historiska framväxten av den alternativa historieskrivningen ska jag kort definiera vad en traditionell alternativ historieskrivning kan innehålla. En bra definition är att en alternativ historieskildring måste innehålla en slags brytpunkt där den fiktiva historien frångår vår egen. Författaren försöker sen beskriva konsekvenserna av denna händelse. I motsats till vad många tror behöver en alternativ historieskrivning inte klart definiera denna brytpunkt eller låta den få världspolitiska konsekvenser. Denna brytpunkt brukar inom genrediskussioner kallas för point of divergence. På senare år har genren också satts i samband med fysikteorin om multiversum – alltså att universum är en del av ett oändligt antal universum där mindre skillnader, eller brytpunkter om man så vill, har lett till en annorlunda utveckling. 



[1] Tidskrift: Karen Jelved & Andrew D. Jackson, Ørsted, filosofien og fysikken, Naturens Verden, nr. 2/1999, vol. 82, s. 14 - 19


[2] Internetkälla: Okänd(a) författare, Wikipedias sida om ”Alternate Fiction”, publiceringsdatum löpande (free source editing), hämtat 2007-03-30 från   http://en.wikipedia.org/wiki/Alternate_history_%28fiction%29,  utskrift i författarens ägo. 


Av Ulf - 12 maj 2012 18:31


Regi: Gary Ross/Suzanne Collins/Billy Ray

Manus: Gary Ross (efter Suzanne Collins roman med samma namn)

Medverkande: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth mfl.

Produktionsbolag: Color Force/Lions Gate/Larger Than Life Productions

År: 2012

Längd: 142 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1392170/


Jepp, jag skriver inte om synopsis. Se föregående recension.


Det är sällan jag lyckas tajma läsning av källmaterial och film på bio så bra med varandra att jag har det förtsnämnda i så pass färskt minne som jag hade med The Hunger Games. Det finns för- och nackdelar med detta, men i fallet med aktuella film tror jag det hjälpte mig att hitta de subtila skillnaderna som skiljer en mycket bra bok från en bra film. Suzanne Collins har själv varit inblandad i adaptionen av sin bok och det är helt klart att det är Collins estetiska vision som syns på skärmen. Det är klassisk retrofuturism blandat med neofascism i arkitektur och sättning av vinklar och kroppsideal. Just dyrkandet av den ungdomliga kroppen (väldigt vanlig i exempelvis Leni Riefenstahls filmer under nazimen) var uppenbar i Collins roman men blir extra tydlig med det visuella medel som film är.


Medan filmen är en fullträff i estetik och teknik finns här dock några aber gällande berättarteknik. Dispositionen jämfört med boken är något ryckig. Bland annat spenderar filmen en väldigt stor del i huvudstaden och med föreberedelserna inför spelen. Nog för dessa är intressanta, men många viktiga karaktärsdrag och karaktärsutveckling får stryka på foten. Resultatet blir att när filmen till slut flyttar in till "spelen" finns det ganska många karaktärsförhållanden som inte fått tillräckligt med tid.


Skådespelarmässigt är Jennifer Lawrence klockren i rollen som Katniss och Josh Hutcherson gör också väldigt bra ifrån sig som Peeta. Den som dock äger de scener han är med i totalt är Woody Harrelson som den nedsupne Haymitch. Han är precis som jag tänkt mig och jag kunde inte be om bättre casting. Bland övriga kända ansikten hittar vi bland annat Lenny Kravitz som stylisten Cinna och Donald Sutherland som bidrar med sin pondus till President Snow.


The Hunger Games är en mycket bra film som hade kunnat vara ännu bättre. Jag rekommenderar den starkt till fans av boken och till fans av bra film. God regi, helt okej manus, bra skådespel och tekniskt briljant genomfört. Good show!


Betyg: 4 what way are you going now, Lenny? av 5 möjliga

Av Ulf - 9 maj 2012 18:11


Titel: The Hunger Games

Svensk titel: Hungerspelen

Författare: Suzanne Collins

År: 2008  (svensk utgåva 2009)

Sidor: 454

Förlag: Scholastic Inc (svenskt förlag Bonnier Carlsen)

ISBN: 978-1407-10908-4


Varje år tvingas 24 ungdomar från tolv distrikt i landet Panem delta i en direktsänd tävling där det bara finns en regel - överlev. Den sista överlevande av de framlottade tävlande får ett liv i lyx och överflöd, de 23 olyckliga förlorarna glöms bort. När den 74:e upplagan av tävlingen, kallad The Hunger Games, ska gå av stapeln tar den 16-åriga Katniss Everdeen plats som tribut för sin fyra år yngre syster. Katniss, en erfaren jägare och vildmarksexpert, går in i tävlingen med enda mål att komma hem till sin familj. Mellan henne och friheten står de andra deltagarna, spelets domare och en pojke från hennes hemtrakter...


Jag må vara sen till bordet (ba-dum-dum-disch!) när det gäller fenomenet som The Hunger Games har startat, men jag vill påpeka att allt är Stephanie Meyers fel! När Meyers Twilight-serie började sälja som smör blev jag nyfiken. Sen fick jag höra alla skräckrapporter om hur usla böckerna var. Jag brukar inte vara den som är den utan började läsa den första boken ändå. Det är en av få böcker jag inte tagit mig igenom på grund av hur jäkla illa skriven den är. Därför var jag ytterst tveksam till det "nya svart" med The Hunger Games. Oj vad fel jag hade och oj vad glad jag är att jag lät nyfikenheten ta överhanden!


Suzanne Collins har skrivit en fantastiskt spännande bok med karaktärer att relatera till, handling att bli indragen i och vad jag brukar kalla för "kioskvältarperfektion" - det vill säga att förmågan att få läsaren att bara vilja läsa ett kapitel till... efter varje kapitel. Till skillnad från många andra romaner med denna egenskap kan jag dock med gott samvete säga att The Hunger Games är god litteratur, både berättarmässigt och språkligt. Collins lyckas med sitt enkla men målande språk både skapa en egen estetik och ett driv i sitt berättande som gör att man alltid vill ha mer. Karaktärerna är varsamt urmejslade och jag blir så glad över att den här boken har en kvinnlig protagonist så långt ifrån Bella Swans idiotkonservatism man kan komma!


Det finns dock saker som behöver tas upp i en recension av den här boken. Collins har kritiserats för att ha lånat lite väl mycket från tidigare storsäljande böcker/filmer så som Battle Royale av Koushun Takami (filmatiserad år 2000) och The Long Walk av Stephen King (under pseudonymen Richard Bachman). Jag förstår kritiken eftersom tematiken är förvillande lik; en totalitär stat tvingar in ungdomar i en tävling på liv och död där det bara kan finnas en vinnare. Jag hade kunnat köpa Collins uttalande om att hon aldrig hört talas om The Long Walk då denna är ganska obskyr för att vara en King-roman. Däremot har jag svårt att köpa att hon i sin research inför boken aldrig stötte på Battle Royale i en eller annan form. Det finns mycket stora likheter böckerna emellan, även på detaljnivå, så uttalandet klingar lite falskt. På det hela taget är det helt enkelt inte en särskilt originell premiss. Filmskaparen Robert Nishimura skriver i sin essä på bloggen Press Play att: "it would be a waste of time to defend Battle Royale from plagiarism, since The Hunger Games has an entirely different set of cultural baggage, as well as being a disservice to countless other source material that deal with the exact same subject matter. Collins just happened to tap in to the creative collective consciousness, drawing on ideas that have played out many times before, in addition to her intentional reference to Greek mythology." Gott så gällande den övergripande tematiken, men likheterna på detaljnivå är svårare att förklara.


Hur det än må vara med plagiat eller inte hade jag riktigt kul med The Hunger Games. Det är en välskriven, spännande och på sina ställen rolig bok som jag rekommenderar. Den är inte perfekt, inte minst med tanke på att jag inte kan släppa likheterna med ovan beskrivna verk, men det är jäkligt nära! När jag nu ger mig i kast med de två kvarvarande böckerna i trilogin finns troligen inte samma stora likheter kvar. Då kan det också bli ett riktigt toppbetyg! Nu måste jag se till att masa mig iväg till den lokala bian och se filmatiseringen i helgen också!


Betyg: 4+ jag visste att getingar är farliga jävlar! av 5 möjliga

Av Ulf - 8 maj 2012 22:42

Regi: Wes Craven

Manus: Kevin Williamson

Medverkande: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Produktionsbolag: Konrad Pictures/Maven Entertainment/Miramax Films

År: 1997

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0120082/


Överlevarna från förra filmen, Sidney och Randy, har gått vidare med sina liv och börjat college. Sidney är måttligt road över att Gale Weathers, reporter och även hon överlevande från massakern, har skrivit en bok om vad som hände - en bok som nu filmatiserats under titeln "Stab". Under smygpremiären för Stab blir två studenter från Sidneys college mördade. Det blir snart uppenbart att någon annan dragit på sig spökmasken för en andra omgång...


Scream 2 är en märklig film. Produktionen från manus till färdig film gick väldigt snabbt, mycket beroende på den första filmens överraskande popularitet. Tyvärr märks också detta. Vissa scener är riktigt snyggt uppbyggda, men frågan är om det inte främst beror på Wes Cravens fingertoppskänsla gällande regin än bra manusförfattande. Faktum är att manusförfattaren, Kevin Williamson, tydligen ska ha skrivit i manuset "Wes Craven will make it scary" när han körde fast i vissa scener. Och ja, Wes Craven är på sitt allra bästa skrämselhumör i Scream 2. Dessvärre funkar det inte när den sista kvarten av filmen är så uselt skriven att man inte kan låta bli att ta fram skämskudden.


Det som ändå funkar riktigt bra i manuset är främst metafilmstematiken med Stab och diskussionerna kring denna. Det är ett riktigt snyggt grepp som knyter samman filmens idéer om uppföljare och för den sakens skull mördarens motiv. Tyvärr räcker det inte hela vägen fram. Skådespelarinsatserna är lika bra som i den förra filmen, fortfarande med David Arquette som största ljuspunkt. Castingavdelningen har dessutom lyckats fånga en hel del ganska roliga biroller, så som Sarah Michelle Gellar precis i början av hennes genombrott i Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och Joshua Jackson precis innan genombrottet i Dawson's Creek (1998 - 2003).


Scream 2 är en väldigt ojämn film som skulle behövt åtminstone några månaders filande på manuset och en lite längre produktionstid för att bli riktigt bra. Det mest irriterande är att det finns potential till något ännu bättre än originalet - bara man hade haft lite mer is i magen.


Betyg: 3 riktigt löjliga slut av 5 möjliga




Av Ulf - 7 maj 2012 21:41

 


If you think this world is bad... (you should see some of the others)


Följande inlägg är det första i en serie om en av mina favoritromaner, The Man In The High Castle av Philip K. Dick. Jag ska inte bli långrandig i min inledning utan bara konstatera att detta är, precis som den tidigare publicerade serien Tidsam vs. Epix en produkt av min universitetsutbildning. I sin oredigerade version var denna text min C-uppsats i litteratur, kultur och media. Anledningen till att jag väljer att publicera några akademiska texter då och då är enkel - Skitfinkultur har som uppgift att knyta samman "finkultur" (i det här fallet litteraturanalys på universitetsnivå) och "skitkultur" (i det här fallet en science fiction-roman). Det här kommer bli en ganska lång serie då texten i sin fulla version ligger på drygt 35 sidor. Stora stycken kommer redigeras bort eftersom de varken är intressanta för den icke-insatte. Till sist vill jag önska god läsning och påminna om att eventuella felaktigheter när det gäller årtal beror på att den här uppsatsen skrevs hösten 2006.



Inledning


Sedan jag för knappt 20 år sedan såg mitt första avsnitt av Star Trek har science fiction varit ett av mina största intressen. I takt med att jag blivit äldre har jag också upptäckt alla de sätt man kan se en science fiction-film eller läsa en science fiction-roman på. Science fiction har ofta en ram av äventyr kring sig och som entusiast av ämnet möts man ofta av ganska snorkiga kommentarer om att litteraturen, filmerna och tv-serierna uteslutande skulle vara något för barn, tonåringar och excentriska vuxna. Därför föll det sig naturligt för mig att skriva om en genreroman inom science fiction-facket, nämligen Philip K. Dicks The Man in the High Castle.


Romanen i fråga har också den en ram av äventyr, men här uppvisas också science fiction-romanens största förtjänst - allusionen till verkligheten. Bra science fiction utmanar läsaren att fundera över svåra frågor i vår egen värld. Typiska presentationsgrepp som kontrafaktisk roman, tidsresor, rymdoperor och så vidare fungerar som ny kontext att diskutera frågor som är för tunga, krångliga eller helt enkelt för byråkratiskt uppstaplade för att man normalt ska orka bry sig om dem. Så är även fallet i den roman jag valt.


Dick berättar en historia satt i vår egen värld men med stora förändringar. För drygt 66 år sedan slutade världen så som vi känner den att existera. Mordet på president Roosevelt satte igång en chockvåg av händelser vilket slutligen ledde till en tysk-japansk ockupation av större delen av USA och att Sovjetunionen aldrig lyckades hävda sig. The Man in the High Castle är en av Dicks mest framgångsrika romaner, både kommersiellt och kritiskt, och vann bland annat det prestigefyllda priset The Hugo Award 1963.[1] Den är skriven mitt under kalla krigets varmaste punkt, Kubakrisen och trots att Dick skriver om en alternativ verklighet där stormakterna heter Tyskland och Japan finns ett klart eko av krisen med i texten. För att göra det hela än mer komplicerat har Dick lagt in en kontrafaktisk roman[2] i sin egen kontrafaktiska roman med den inomfiktiva populära alternativa historieskildringen The Grasshopper lies heavy. Även denna historia har sin version av Kubakrisen i sig.


Vad jag tänker utforska med den här uppsatsen är om Dicks roman kan lära oss något om stora internationella krigskrisers natur. Var Dick helt säker på att hur kriget än slutade så skulle en kärnvapenkonflikt vara förestående? Kan en science fiction-roman skriven för 45 år sedan fortfarande fungera som ett sedelärande exempel? Det unika med Dick som samhällskritisk science fiction-författare vid den här tiden var att han inte propagerade för en viss ideologi i sina verk. Hans samtida kollegor, exempelvis Robert A. Heinlein och Ray Bradbury, beskrev också dystopiska samhällen men ofta med en skarp känga åt antingen Sovjetunionen eller för den delen vad de uppfattade som amerikansk imperialism. Dick gör snarare en observation och undersökning: Efter kriget skulle två stora imperium uppstå. Skulle det spela någon roll vilka dessa var i frågan om kärnvapenfrågan? Det är samma fråga jag ställer mig med Dicks bok som utgångspunkt.


Denna fråga är intressant dels ur en rent historisk kontext men också i en nutida eftersom vissa nationer, efter några års respit efter kalla krigets slut, återigen rustar med kärnvapen. Dick skulle säkert ha lett ett ironiskt leende över detta faktum. Oroliga tider föder oroliga människor och oroliga människor gör dumma saker. Frågan är inte om vi kommer att ställas inför en liknande kris igen utan när den kommer. Det är inte givetvis inte alls säkert att det blir kärnvapen nästa gång, det kan lika väl röra sig om biologisk eller kemisk krigsföring eller hot om densamma. Med en värld som återigen rustar är det därför både intressant och skrämmande att ställa sig frågan om det spelar någon roll vem som sitter med fingret på avtryckaren.



[1] Bok: Philip K.Dick, The Man in the High Castle, San Fransisco 1962, min utgåva London 2001, s. 1.

[2] Definition: “Kontrafaktisk” i det här sammanhanget definieras som “tvärtemot verkligheten”.

Av Ulf - 6 maj 2012 19:46



Även om jag inte är alltför förtjust i vad Radiohead gjort efter millennieskiftet går det inte att förneka att de hade ett magiskt 1990-tal. Deras tre första fullängdare, Pablo Honey (1993), The Bends (1995) och OK Computer var soundtrack till en betydande del av min tidiga tonårstid. Vissa av låtarna på nämnda skivor har jag i princip förstört för mig själv genom så fruktansvärt många genomlyssningar att jag knappt ids lyssna på dem igen. Sen finns det vissa låtar som bara växer och är minst lika bra som dagen jag först hörde dem. Just är en av dessa låtar.


En rocklåt med driv i, det kan man inte komma ifrån, men det som gjorde Just till en sådan fantastisk låt för mig var att jag inte kunde släppa videon till den. Jag rekommenderar att ni ser den och själv funderar över vad mannen kan tänkas säga i slutet. Till dags dato håller Radiohead mannens statement (om det finns något) hemligt. Jag älskar mysterier - speciellt verkliga sådana där man inte kan googla fram svaret.


Artist: Radiohead

Låt: Just

Album: The Bends

År: 1995





Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9
10
11
12 13
14
15 16
17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Maj 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se