Alla inlägg den 9 juni 2012

Av Ulf - 9 juni 2012 22:19



De tre kriserna: The Man in the High Castle


Medan konflikten mellan stormakterna i vår verklighet stod mellan två abstrakta och polariserade statsskick, demokrati mot kommunism, står konflikten i The Man in the High Castle mellan den konkreta tyska materialistiska livsåskådningen och den abstrakta japanska andligheten. Det tyska imperiet har upplevt en enorm teknisk utveckling som överskrider den som fanns i vår verklighet anno 1962. Man planerar bland annat att kolonisera Mars, raketskepp tar passagerare från Europa till USA på 45 minuter, vätebomben har utvecklats till ett ännu mer förödande vapen och den tyska befolkningen lever i överflöd och lyx.


Det japanska imperiet har haft en mycket mer sparsmakad teknisk utveckling. Man har inget rymdprogram, man grämer sig över att tyskarna kan använda sig av plast på ett sätt som de japanska vetenskapsmännen inte ens kan förstå och har allvarliga problem med att utvinna råvaror på ett effektivt vis. Japanerna har däremot något som tyskarna helt saknar – en andlighet med djupt rotade traditioner. Detta märks inte minst i det nästan kompulsiva användandet av I Ching för de mest vardagliga spörsmål. Den amerikanska befolkningen under japanskt styre har i mångt om mycket anammat andligheten och har till och med börjat tänka som japanerna. Detta märks i hur Dick beskriver dels de japanska innevånarnas inre tankeprocesser och dels hur de amerikanska innevånarnas diton beskrivs när de är i närheten av en japan. Som student av det japanska språket kan jag känna igen en viss språkmelodi och rytm i Dicks beskrivningar av de amerikanska karaktärerna som på ett subtilt och mycket övertygande vis ger intrycket av japaner som pratar engelska, med andra ord, lokalbefolkningen har börjat ”tänka” på japanska.


Robert Childan, ägaren av antikvitetsaffären, funderar över skillnaden med det japanska och tyska samhället. Han kommer fram till att japaner erövrar inte länder, de assimilerar in dem i en social struktur som är så fylld av små ritualer att innan man vet ordet av är de en del av ens egen vardag.[1] Ett bra exempel på detta är den japanska artighetskulturen, som kanske har överdrivits något av diverse västerländska filmskapare, men som ändå är ett intrikat system av högt och lågt, bugande och stirrande, herre och tjänare – givetvis inte med de orden men med samma innebörd. Därför upplever också de flesta innevånare i Stilla Havs-staterna en mycket större frihet även om de kanske har blivit ”lurade” till att de har den. Bilden av ett utopiskt japanskt styre förmörkas dock av det faktum att de håller sig med en form av slaveri. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka slaverisystemet eftersom det inte verkar direkt vara så att slavarna är direkt livegna, utan snarare begränsade till vissa yrken och offentliga platser. Tänk er en variant av det sydafrikanska apartheidsystemet.


Tyskarnas materiella ideologi och deras totala brist på klassisk moral gör att de har stora problem med att hålla ihop sitt rike. Ibland lyckas de genomföra helt genialiska saker, så som att torrlägga större delen av Medelhavet för att odla spannmål där, medan de andra gånger gör ofattbara saker som kanske verkar logiskt enligt en nazistisk ståndpunkt, men som vi andra egentligen inte kan se någon nytta med.[2] Ett exempel på det sistnämnda är avbefolkningen av Afrika och den medförande karantänen på grund av strålningshalten där. Någon egentlig andlighet går inte att finna hos de tyska karaktärerna i boken. Officiellt är Hitlers ord fortfarande att betrakta som snudd på heliga, trots att han är en lallande fåne, galen av syfilis och inspärrad på ett mentalsjukhus. Däremot har den kvasireligiösa aspekten av nazismen som vi hade i vår verklighet försvunnit helt. Snarare är det så att nazisterna gjort allt för att kväsa andlighet var den än har uppstått. Efter att ha mördat eller jagat bort judarna från tyskkontrollerad mark gav de sig på de kristna som de fram till dess hade velat blidka. Faktum är att nazisterna försöker driva ut eller döda alla ”icke-arier” i de ockuperade länderna, vilket exempelvis har skickat de slaviska folken tillbaka så pass långt i tiden att de lever som nomadstammar i Centralasien och jagar med pil och båge.[3] Vad som kvarstår är ett polariserat system av andlighet och integration på ena sidan och materialism och uteslutande från den andra.   


Konflikten får sitt uttryck i den kris som den tyske SS-agenten Weneger avslöjar för japanerna – Tyskland ska bomba Japan, vänta tills strålningshalten är okej för mänskligt liv och slutligen ockupera öarna.[4] De räknar kallt med att de japanska besittningarna runt om i världen inte ska vara några problem att hantera när det centrala styret har fallit samman. Hjärnan bakom planen är Tysklands ledare Martin Bormann. I vår verklighet var han Hitlers sekreterare och en av führerns närmsta män, ofta utpekad som den som skulle ta över landet efter Hitlers död. Han försvann spårlöst i krigets slutskede och troddes ha flytt till Sydamerika. Bormann dömdes till döden i sin frånvaro vid Nürnbergrättegångarna och blev något av en mytisk figur. Många science fiction-författare spann vidare på myten om en överlevande nazistisk elitstyrka i Sydamerika, så det var ett ganska logiskt val från Dicks sida att ha Bormann som ledare. Bormanns öde kom till sist fram i ljuset när man DNA-testade mänskliga kvarlevor hittade i Berlin på den plats där ett vittne hävdat att han sett Bormanns döda kropp. Myten visade sig just vara en myt. Bormann hade begått självmord när det stod klart att han inte kunde fly Berlin.[5] I boken dör Bormann relativt omgående[6] och ersätts efter ett politiskt maktspel av Goebbels.


Japan styrs utav kejsaren som i och med det lyckade kriget aldrig behövde lämna ifrån sig makten. Vi får egentligen inte reda på särskilt mycket om det japanska styret på hemmaplan, bara det att kejsaren misstror tyskarna ordentligt.[7] Kejsaren, som symbol för det japanska styret, blir däremot en slags stabilitet gentemot det tyska tumultet. När boken slutar är krisen egentligen inte löst. Japanerna känner till tyskarnas planer och är beredda att agera. Goebbels vet att han inte längre genomföra planen så som tänkt. Weneger återvänder till Berlin och till Goebbels politiska motståndare Heydrich. Han är inte alltför hoppfull inför framtiden och resonerar som så att även om nazisternas plan att bomba Japan inte kan genomföras på det direkta vis som tidigare var planerat så kommer de med största säkerhet att komma fram till en ny plan för att genomföra det i alla fall.[8] Krisen hänger blytungt över Dicks alternativa verklighet och i och med att uppföljaren aldrig blev klar kommer vi aldrig få veta hur Dick tänkte sig att det skulle sluta.



[1] Dick,, s. 114 f.

[2] Dick, s. 29

[3] Dick, s. 29.

[4] Dick, s. 179 – 186.

[5] Internetkälla: Okänd(a) författare, Wikipedias sida om Martin Bormann, publiceringsdatum löpande (free source editing), hämtat 2007-01-04 från  http://en.wikipedia.org/wiki/Martin_Bormann, , utskrift i författarens ägo. 

[6] Dick, s. 92.

[7] Dick, s. 183.

[8] Dick, s. 233 f.


ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7 8 9 10
11
12 13
14
15
16 17
18
19
20 21 22 23 24
25
26
27 28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se