Alla inlägg under juni 2012

Av Ulf - 3 juni 2012 21:10


Regi: Adrian Grunberg

Manus: Adrian Grunberg/Mel Gibson/Stacy Perskie

Medverkande: Mel Gibson, Kevin Hernandez, Daniel Giménez Cacho mfl.

Produktionsbolag: Airborne Productions & Icon Productions

År: 2012

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1567609/


När en amerikansk rånare grips i Mexico ser två korrumperade poliser chansen att leva gott på de stulna pengarna. Rånaren å andra sidan (som inte får ett riktigt namn i filmen) hamnar i ett mexikanskt fängelse som mest av allt liknar en mindre by. Komplett med affärer, barer och liknande drivs fängelset av en gangsterboss. Amerikanen inser snart att han måste lära sig hur han ska stiga i rangordningen och får en oväntad hjälpare i en nioårig pojke.


Lite komedi, lite drama och en massa action - så kan man sammanfatta Get The Gringo. Gibsons senaste egoprojekt är trots den ganska tunna premissen en ganska trevlig överraskning. Huvudanledningen är att Gibsons protagonist är befriande osentimental. En unge som vill ha ihjäl någon för en oförätt? Okej, visst, men då ska vi också göra det på rätt sätt. Det är inte det sedvanliga "fadersgestalt med ambivalent förhållande till lagen lär sig hur familjeliv fungerar" vi bjuds på helt enkelt. Faktum är att protagonisten inte lär sig ett skit genom hela filmen utan är fullständigt nöjd med vem och vad han är. Resultatet blir att vi slipper fadda moralkakor.


Gibson är som vanligt bra i sin roll. När man skalar bort allt tokigt han gjort privat de senaste sju - åtta åren är Gibson en av få actionskådisar från 80-talet som fortfarande håller och som dessutom kan spela i dramatiska scener utan att man behöver hålla för ögonen. Peter Stormare är också med på ett hörn... i fem minuter ungefär. Den som tjänar mest på den här filmen är dock Kevin Hernandez som Gibsons hjälpare (även han utan namn, bara kallad "Kid" genom hela filmen). Hernandez har alla möjligheter att bli något stort om han fortsätter på sin inslagna bana. Kul med bra barnskådisar!


Manuset är förutsägbart men underhållande. Det behövs inte så mycket mer än så här för att göra en bra, om än inte fantastisk, film. Bra dialog (som tack och lov till största del är på spanska!) och rapp action. Adrian Grunberg gör en fin regidebut men har en hel del erfarenhet som regiassistent för en lång rad storfilmer. Jag vill helt klart se mer av honom i framtiden.


Get The Gringo är en film jag säkert kommer se om någon dag jag inte har något bättre för mig. God underhållning och gott så.


Betyg: 3 gringos i förortsdjungeln av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 1 juni 2012 21:27

 


Regi: Ridley Scott

Manus: Jon Spaiths & Damon Lindelof

Medverkande: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron mfl.

Produktionsbolag: Brandywine Productions/Dune Entertainment/Scott Free Productions

År: 2012

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1446714/


Upptäckten av några mystiska grottmålningar i Skottland leder på krokiga vägar fram till en bemannad expedition till ett solsystem två års restid från Jorden. Arkeologen Elizabeth Shaw är övertygad om att en utomjordisk civilisation har lett dem dit och det verkar snart som Shaw får rätt när besättningen hittar en pyramidformad byggnad på planeten. Snart upptäcker besättningen att varelserna som byggde strukturen gick ett våldsamt öde till mötes och att vem som än stod för slakten fortfarande kan finnas kvar...


Jävla Ridley Scott! Här går man i flera år och suktar efter mannens återkomst till filmserien som gjorde honom berömd och vad gör han? Levererar en dussinfilm! Prometheus är varken särskilt bra eller dålig - det är bara en film som finns. På något sätt är det nästan värre än en riktig skitfilm. När en erkänd regissör gör en skitfilm brukar det åtminstone ha funnits ett risktagande med i bilden, en vilja att göra något annorlunda. Scott spelar med så säkra kort i Prometheus att det är den enda filmen i Alien-franchisen jag nästan somnat till.


Förutom att spela på säkerhet står Scott bakom en extremt tekniskt kompetent film med fantastiska miljöer, så lite CG som möjligt och ny design av skräckmästaren H.R Giger. Skådespelarna är av varierande kvalitet men i alla fall inte sämre än okej. Rapace är bra i huvudrollen men om hon ska fortsätta jobba inom Hollywood måste hon träna benhårt med språkcoach. Hennes engelska är skrattretande usel och tydligen så jobbade hon faktiskt med just en språkcoach inför den här rollen. Jag vill inte tänka på hur det lät innan. Varför inte låta henne spela en svensk karaktär så brytningen åtminstone varit logisk? Nåja, de scener hon inte har långa dialoger i klarar sig Rapace riktigt bra. Fassbender, lika säker som alltid, levererar även här.


Det tog lite grubblande att komma fram till varför Prometheus bara är en okej film, men som så ofta faller en god produkt på sitt manus. Logiska luckor, motsägelser och ren lathet punkterar en segdragen historia. Det är omkring 100 minuter med karaktärer man inte får någon inblick i (förutom Rapace) och 25 minuter med action. Det är inget fel på långsamma filmer - om man får utdelning! Prometheus faller pladask när det gäller karaktärsutveckling och sammanhållet manus, men vad väntar man sig av en av manusförfattarna till Lost (2004 - 2010)?


Tematiskt följer Prometheus de gamla filmerna nästan slaviskt och när man till och med har med mor- och barnallegorin med en kvinna som blir "gravid" med en alien (Ripley, någon?) vill man bara ta sig för pannan. Annars är det same old, same old, bara sämre gjort. Årets största besvikelse än så länge... dessutom i överpriserad 3D.


Betyg: 2+ snarkningar i biosalongen av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 1 juni 2012 15:15




Inomfiktiv kontrafaktiskhet och upplösning


Själva huvudhistorien i romanen kretsar kring två böcker, dels den kinesiska spådomsboken I Ching och dels den i Nazityskland totalförbjudna The Grasshopper lies heavy. Den sistnämnda är skriven av en man vid namn Hawthorne Abendsen och beskriver ett alternativt historieförlopp där de allierade vunnit kriget. Det är dock inte ”vår” historia som beskrivs utan ännu ett alternativ till den. Denna historieskrivning slutar med ett fullskaligt krig mellan det brittiska och det amerikanska imperiet, ett krig som britterna vinner. Juliana Frink upptäcker boken när hon träffar Joe och blir snart helt uppslukad av den. På väg till Denver bestämmer de båda sig för att åka och hälsa på Abendsen för att diskutera boken direkt med honom. Abendsen bor enligt ryktena i ett hårt bevakat fort i Cheyenne som i  folkmun kallas för ”the high castle”, därav bokens titel. När Joe uppvisar en alltmer våldsam och obehaglig natur uppdagas det att han är en SS-agent utskickad för att döda Abendsen, eftersom denna betraktas av nazisterna som en farlig uppviglare. Juliana och Joe hamnar i slagsmål vilket slutar med att Joe dör. Juliana åker vidare till Cheyenne för att träffa Abendsen. Där får hon reda på vad hon redan misstänkt i och med sin goda kännedom om I Ching – Abendsen har skrivit sin bok med hjälp av det kinesiska oraklet. Alla karaktärer, alla handlingsval och till och med ordvalet är produkten av spådomskonst. Som så ofta visar Dick vägen ur illusionsvärlden med hjälp av religion och spiritualitet.


Juliana frågar Abendsen varför han skrev en bok med en så pass slumpmässig metod men författaren kan inte svara henne. Hon frågar då oraklet varför den gjorde de val den gjorde och får till svar att verkligheten så som de uppfattar den är bara en del av realiteten. Oraklet har beskrivit den sanna verkligheten, de allierade vann kriget och slutligen fick det brittiska imperiet världsherravälde. Följdaktligen blir inte heller vår egen verklighet den riktiga, enligt oraklet.


Samtidigt som Juliana upptäcker sanningen bakom Abendsens bok väljs den förre propagandaministern Goebbels till ny ledare för Tyskland. Boken slutar öppet angående den förestående kärnvapenkrisen, med element inom Tyskland som motarbetar planerna men ett stark folkligt stöd för Goebbels och hans planer. Faktum är att boken inte ger några som helst svar till vad som kommer att ske, bara att det är allvarliga politiska utvecklingar och ett krig i antågande. Detta var fullt medvetet av Dick då han planerade att skriva en uppföljare redan innan han avslutade The Man in the High Castle. Den tänkta uppföljaren påbörjades 1964 men övergavs av okända skäl när endast två kapitel skrivits.[1] Dessa två kapitel publicerades i den tidigare nämnda antologin The Shifting Realities of Philip K. Dick. De beskriver hur nazisterna utvecklar ett större intresse för Abendsen och teorierna om att det finns alternativa verkligheter. Nazisterna har även lyckats hitta en ”portal” mellan deras verklighet och vår, vilket de ämnar utnyttja för att skaffa avancerade vapen.[2]


De tre kriserna: Kubakrisen


För att komma underfund med naturen av de tre kriser som min uppsats handlar om måste jag göra en kort beskrivning av de samma. Jag börjar med krisen i vår verklighet.


När Fidel Castro ledde en lyckad revolution på Kuba 1959 fick USA en socialistisk granne precis utanför sin södra kust. Eftersom tidsandan var som den var och USA misstrodde allt vad vänsterorienterad klasskamp hette började de införa sanktioner mot Kuba. Sanktionerna kombinerades med träning av exilkubaner som skulle föra en väpnad kamp mot Castro. Den väpnade kampen både inleddes och avslutades i och med landstigningen i Grisbukten 1961. Exilkubanerna misslyckades dock få med sig lokalbefolkningen i en kontrarevolution och det hela slutade med ett präktigt fiasko.[3] Castro utropade sig som segrare och även Kuba som en kommunistisk stat. Amerikanerna blev rasande och Castro, rädd för vedergällning, bad Sovjetunionen om beskydd.


Ett drygt år senare upptäckte amerikanska spionplan att Sovjet börjat bygga missilsilos på Kuba. Detta var en naturlig om än provokativ handling av Sovjets ledare Khrushchev. USA hade vid den här tidpunkten en mängd missiler i grannländer till Sovjetunionen och speciellt farliga ansågs installationerna i Turkiet och Italien vara.[4] Sammantaget var den amerikanska kärnvapenarsenalen också mycket starkare än den sovjetiska. Den 22 november 1962 talade president Kennedy om för nationen vad han fått reda på från underrättelsetjänsten och att USA skulle införa en blockad mot Kuba. Alla sovjetiska militärtransporter som kom nära ön skulle sänkas.


Två dagar senare, 24 november 1962, rapporterades att en sovjetisk flotta närmade sig Kuba. Spänningen steg markant tills det att en stor del av flottan vek av innan man kommit in på kubanskt farvatten. Fartygen placerade sig några sjömil utanför Kubas territorium och väntade. Khrushchev tog nu tillfället i akt att vinna en mindre propagandaseger när han föreslog att ett toppmöte i FN kanske skulle hjälpa till att lätta på spänningen. FN: s dåvarande generalsekreterare, U Thant från Burma, föreslog att Sovjet skulle avstå från fler militära leveranser till Kuba och USA skulle lyfta sin blockad. Khrushchev tyckte det var en godtagbar kompromiss, antagligen för att de viktigaste vapendelarna redan var levererade, men USA vägrade så länge Sovjet fortsatte att konstruera kärnvapenbaser. Toppmötet avslutades med en klassisk ordväxling mellan USA: s FN-ambassadör Adlai Stevenson och Sovjets motsvarige, Valerian Zorin där Stevenson förde en retorik man idag endast finner i amerikanska rättegångsdramer. Zorin vägrade svara eftersom han ansåg att han behandlades som en brottsling i ett korsförhör.[5] Förhandlingarna brakade samman och en fredlig lösning tycktes allt längre borta.


Khruschev skrev ett brev direkt till Kennedy där han försäkrade honom att den enda anledningen till missilerna på Kuba var för att kubanerna var rädda för en amerikansk invasion. Om Kennedy lovade att inte invadera Kuba skulle Sovjet dra tillbaka sina missiler. Nästa dag offentliggjordes samma meddelande men med ett viktigt undantag – USA skulle dessutom tvingas att dra tillbaka sina missiler från Turkiet. USA vägrade men efter att vapenskramlet blev allt högre slöt Kennedy och Khrushchev ett hemligt avtal som sade att de amerikanska missilerna i Turkiet skulle demonteras efter saker och ting lugnat ner sig något. På så vis skulle både Kennedy och Khrushchev få vad de ville och behövde inte tappa ansiktet inför världen. Med försiktig diplomati och hemliga avtal lyckades ledarna för världens två supermakter undvika ett förödande kärnvapenkrig. Hur skulle det här ha gått till i Philip K. Dicks värld?



[1] Bok: Philip K. Dick, The Shifting Realities of Philip K. Dick: Selected literary and philosophical writings, antologi redigerad av Lawerence Sutin, New York 1995 , s. 12. Hänvisas hädanefter till med redaktörens namn.

[2] Sutin, s. 119 – 134.

[3] Bok: Mark J. White, Missiles in Cuba: Kennedy, Khrushchev, Castro and the 1962 crisis, Chicago 1997, s. 15.

[4] White, s. 39 ff.

[5] White, s. 126.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7 8 9 10
11
12 13
14
15
16 17
18
19
20 21 22 23 24
25
26
27 28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se