Regi: Marc Webb

Manus: James Vanderbilt/Alvin Sargent/Steve Kloves (baserad på Stan Lees & Steve Ditkos serie)

Medverkande: Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans mfl.

Produktionsbolag: Laura Ziskin Productions/Marvel Enterprises/Marvel Studios

År: 2012

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0948470/

För er som inte levt under en sten hela era liv: När Peter Parker blir biten av en genmodifierad (radioaktivtet är så ute) spindel börjar han utveckla superkrafter. Efter att ha grälat med sin farbror försöker denne leta upp honom på stadens gator, men blir offer i ett rånmord. Peter, förkrossad över vad som hänt, bestämmer sig för att använda sina nyvunna krafter för att leta upp mannen som dödade hans farbror. Samtidigt börjar Peter gräva i sina föräldrars mystiska död och upptäcker att hans far arbetade med något potentiellt världsomstörtande och potentiellt livsfarligt...

Spider-Man är tillsammans med Batman mina två favoritsuperhjältar. Inte särskilt originellt, men det finns en anledning till att dessa två alltid dyker upp i nya inkarnationer. Jag ska bespara er den psykologiska analysen tills jag publicerar min nästa uppsats, en nätt liten sak som handlar om den amerikanske superhjältens utveckling. Hur som helst har jag läst enorma mängder Spider-Man och däribland också de nummer som den här filmen löst baseras på. Ovanstående gör att den här recensionen kommer bli väldigt, väldigt nördig. Stå ut.

Det var sannerligen inte lätt att hitta någon som ville se den här filmen med mig på bio. Jag förstår dem. Det är bara tio år sen Sam Raimis Spider-Man (2002) kom ut på biograferna och när The Amazing Spider-Man (TASM) är en reboot av samma historia blir man mer än lite trött. Kort sagt är det rättighetsbråk mellan diverse bolag som gjort att TASM blev en reboot. Tråkigt, men sant. Till sist gick jag på en matiné och såg filmen själv. Jag blev minst sagt förvånad. Sam Raimis Spider-Man är bra, men det här är faktiskt snäppet vassare!

Anledningarna till detta faktum varierar från stort till smått, men om vi börjar med de större delarna stavas de tempo, personkemi och trogenhet till originalhistorien. Tempot i Webbs inkarnation av nätslingaren är mycket tajtare och de 136 minuterna känns om något kanske lite för korta. Vidare har Garfields tolkning av Spider-Man bättre kemi med sitt kärleksintresse (Emma Stone) än vad Toby Maguire och Kirsten Dunst hade. Att Peter Parkers kärleksintresse i den här filmen är Gwen Stacey och inte Mary Jane Watson gör också sitt till. Jag irriterade mig på det i Raimis version och jag har alltid tyckt bättre om Stacey som karaktär. Det gör också att kopplingen mellan Spider-Man och stadens polis också blir mer naturlig och dynamisk. 

För fans av serien finns här många små godsaker att titta på. Framförallt rör sig Spider-Man mer som han gör på seriesidorna än vad han gjorde i Raimis film. Vissa bildrutor är lyfta direkt från serietidningarna och man kan se nickar både till Steve Ditkos som Todd McFarlanes teckningar.

Willem Dafoe gjorde en väldigt bra Green Goblin i Raimis film och Goblin är Spider-Mans nemesis. I TASM är det istället Lizard som är skurken. Lizard är mycket av en sidokaraktär i serierna och brukar inte ställa till med så väldigt mycket problem för Spider-Man. I TASM har specialeffektsmakarna lyckats ta en ganska tråkig karaktär och gjort honom genuint hotfull. Lika löjlig som designen på Green Goblins dräkt i Raimis film var, lika cool är designen på Lizard i TASM. Lizards mänskliga alter ego, Curt Connors, spelas väldigt förtjänstfullt av Rhys Ifans som fortsätter spindelfilmernas tradition med bra karaktärsskådespelare i skurkrollerna. Okej... Topher Grace var värdelös som Venom i Spider-Man 3 (2007), men ju mindre vi nämner den filmen desto bättre.

Men TASM är inte bara klang och jubel. Marc Webbs (passande namn för övrigt) regi kommer inte upp i samma klass som Sam Raimis, Danny Elfmans fantastiska musik saknas verkligen (ersatt med James Horner... yay...) och manuset har, trots sitt goda tempo, en del brister. Exempelvis vänder jag mig mot att Spider-Man ska ta av sig masken/avslöja sin identitet i tid och otid. Den hemliga identiteten behandlas alldeles för lättvindligt. I serieförlagan är det en riktigt stor grej när någon, icke-supervarelse, får reda på att det är Peter Parker bakom masken. På tal om masken är den förresten jäkligt fult designad jämfört med Raimis. En positiv detalj är dock att man gått tillbaka till att Spider-Man ska ha nätskjutare och inte spruta nät ur handlederna. Gott så.

Som ni märker hade jag kunnat skriva om den här filmen ett bra tag till. Det tänker jag också göra, men i en annan kontext. När jag är klar med mitt projekt Franchise Hell blir nämligen nästa projekt alla filmer som baseras på serier från Marvel Comics. Det ni. Men gör dig själv en tjänst och se TASM. Det är en jäkligt bra superhjältefilm och en jäkligt bra film överhuvudtaget. Nu hoppas jag på att Christopher Nolan inte fegar ut med bakgrundshistorien till The Dark Knight Rises (2012). Om ni tyckte The Dark Knight (2008) var mörk är det inget mot vad källmaterialet till den nya filmen är. Det är vackert att vara seriefreak i sommar!

Betyg: 4+ reboots som funkar av 5 möjliga

Titel: Sankta Psyko

Författare: Johan Theorin

År: 2011

Sidor: 399

Förlag: Månpocket (hårdpärm: Wahlström & Widstrand)

ISBN: 978-91-7503-074-6

Sankta Patricias regionklinik, i folkmun kallad "Sankta Psyko", har en förskoleverksamhet för de intagnas barn. Till förskolan, Gläntan, kommer Jan Hauger. Jan finner sig snabbt till rätta med arbetsuppgifterna, men har även en annan anledning till att befinna sig så pass nära Sankta Psyko. Samtidigt är Sankta Psyko hem för några av landets värsta brottslingar, däribland den ökände barnamördaren Ivan Rössel. Men Rössel är inte den ende med hemligheter...

Jag har tidigare recenserat Theorins Nattfåk (2008) och Blodläge (2010) här på bloggen och såg då en förbättring från den förra till den senare - framförallt i nedtoningen av de övernaturliga inslagen som Theorin inte behärskade särskilt väl. I Sankta Psyko är dessa inslag borta helt och vilken förbättring det blivit! Sankta Psyko fokuserar istället helt på människors trasiga psyken och vad som kan dölja sig bakom en till synes normal fasad. Jag kom att tänka på Stephen King när jag drog igenom boken och det är lite det som jag också saknar - längden. King är en ökänd ordbajsare, men ofta är det just dessa långa karaktärsskildringar som gör att King lyfter sig från den vanliga thriller- eller skräckförfattaren. Även om Sankta Psyko är just karaktärsdriven vill jag ha mer! Framförallt hamnar en väldigt fin kärlekshistoria lite i skymundan. 

Theorins språk följer en god uppåtgående trend från Blodläge och faktum är att här finns en del passager som är förbaskat snygga, inte bara funktionella. Framförallt använder Theorin sitt språk till att ge samtliga karaktärer en extradimension utan att behöva förklara olika karaktärsdrag med andra ord än genom dialogen. Snyggt! Theorin har också lyckats skriva karaktärer med psykiska störningar utan att falla i de vanliga fallgroparna. Här finns till exempel ingen idiot savant och ingen "snäll men dum jätte". Spännande från första sidan till sista och om Theorin får mer sidutrymme (eller tar sig mer utrymme) till nästa bok kan det här bli ännu ett snäpp upp på betygsskalan.

Betyg: 4 ja, jag ska läsa din bok nu, Sofie av 5 möjliga

Regi: Richard Fleischer

Manus: William Wales

Medverkande: Tony Roberts, Tess Harper, Robert Joy mfl.

Produktionsbolag: De Laurentiis Entertainment Group (DEG)

År: 1983

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085159/

Man kan ju undra vem som är pantad nog att flytta in i det hemsökta huset i Amityville efter vad som hänt med tidigare husägare? Möt John Baxter, journalist som livnär sig på att avslöja bluffmakare som försöker tjäna pengar på "paranormala" tricks. John, skeptiker av naturen, bestämmer sig för att köpa huset för en spottstyver efter att ha gjort ett reportage om händelserna där - en artikel han kallar för The Amityville Hoax. Men snart efter att John flyttat in börjar märkliga saker hända...

Tredje gången gillt för det hemsökta huset och trots 3D-gimmicken (det såg inte bättre ut 1983 än idag...) är det här den klart bästa filmen i serien än så länge. William Wales har skrivit ett manus som på sina ställen faktiskt är riktigt krypande och suggestivt. Skådespelarna håller även dem mycket högre klass än i franchisens tidigare delar, med undantag för en ständigt överspelande Tess Harper. Meg Ryan och Lori Loughlin medverkar i biroller i vad som är en av deras tidigaste filmer i karriären. Tony Roberts är helt okej i huvudrollen, men jag kunde inte komma över det faktum att han kunde vara bror till en ung George W. Bush. De var förbaskat lika en gång i tiden!

Richard Fleischer står för regin och gör det bra. Jag har uppskattat Flesicher sedan jag såg Soylent Green (1973) för första gången. Att en väletablerad regissör hoppade på att göra en skräckuppföljare (uppföljare nummer två dessutom) under tidigt 80-tal tillhörde inte vanligheterna, men Flesicher gör sitt arbete med bravur. Dessvärre måste han tampas med diverse riktigt dryga 3D-effekter som bara "måste" vara med för att man skulle kunna sälja in filmen.

Wales manus innehåller som sagt en del riktigt bra scener och framförallt dialog, men slutet lyckas han inte riktigt få ihop. Jag ska inte avslöja vad som händer (naturligtvis) men jag lyfte från stolen av garv. Det var nog inte det som Wales menade skulle hända. Manusbristerna till trots är Amityville 3-D den första filmen i franchisen som är värd att se. En solid spökhushistoria som håller än idag... tills slutet.

Betyg: 3 vad i helvete var det där i brunnen? av 5 möjliga

Regi: Craig Singer

Manus: Lane Shadgett

Medverkande: Patrick O'Kane, Richard Brake, Michale Graves

Produktionsbolag: After Dark Films/FanLib Studios/Massify Media

År: 2009

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1230211/

Efter tio års tystnad kan polismannen Dwayne Hopper äntligen få någon klarhet vad som hände när hans son försvann tillsammans med 13 andra barn. En vanlig trafikförseelse lämnar honom nämligen ensam med en man som uppvisar alla signalement med gärningsmannen. Men när Dwaynes son kommer tillbaka är det inte riktigt den återförening han hoppats på...

Perkins' 14 är ett exempel på ett intressant sätt att producera film. Genrefantasterna After Dark Films utlyste en tävling där det bästa manusbidraget skulle få priset att bli filmat. Fansen skötte casting, till stor del finansieringen och reste till Rumänien av alla ställen för att kunna filma för billigast peng. Resultatet blev en lågbudgetfilm som heter duga som fortfarande ser ut som något som kunde komma från en större studio. Imponerande, minst sagt.

Produktionen å sida är Perkins' 14 en film som börjar väldigt bra med suggestiv stämning och fint skådespel från främst Patrick O'Kane som den plågade Dwayne. Runt mittpunkten tar filmen dock en vändning från en tät och obehaglig thriller till en ganska standardmässig zombierulle. Nej, Dwaynes son och hans polare är inte zombies, men de hade lika gärna kunnat vara det med tanke på hur resten av filmen berättas. Jag känner mest att Perkins' 14 är en film full med bortslösad potential. Det här hade kunnat bli en lågbudgetklassiker om man fortsatt i samma stil som filmens inledande 45 minuter. Nu blir det mest en okej rulle. Lite kul är det dock att de fått med Michale Graves från The Misfits på ett hörn. Sånt höjer vilken rulle som helst.

Betyg: 2 gamla Misfits-sångare av 5 möjliga

Regi: Hadi Hajaig

Manus: Hadi Hajaig

Medverkande: Sean Bean, Abhin Galeya, Tuppence Middleton mfl.

Produktionsbolag: The UK Film Studio

År: 2012

Längd: 108 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1598873/

Secret Service-agenten Ewan arbetar med att försöka spåra upp en inhemsk terroristcell innan denna hinner använda den högexplosiva sprängdeg de kommit över. Samtidigt börjar Ash, en av cellens medlemmar, brottas med sitt samvete över vad han egentligen håller på med. Både Ash och Ewan får lära sig att det inte alltid är så svartvitt som de båda tror...

Jag skaffade den här filmen främst av en anledning - Sean Bean. Jag ville helt enkelt se om hans karaktär dog i den här filmen också. För den som inte märkt det har Sean Bean en helt fantastisk förmåga att dö i sina filmer och tv-serier. Nåväl, jag behövde något nytt att se också så det var inte bara Beans mortalitetsfrekvens som lockade mig.

Hadi Hajaig har skrivit, regisserat och producerat en riktigt tät thriller med både hjärta och hjärna. Den inledningsvis ganska simplistiska berättartonen lyfter åtskilliga snäpp när historien hoppar sex år tillbaka i tiden och vi får följa Ashs väg mot extremism. Det är riktigt intressant och trovärdigt skildrat. Jag skulle tro att detta inte är alltför långt ifrån sanningen om hur många extremistorganisationer rekryterar sina medlemmar. Under ytan berättar Hajaig om en djupt rotad samhällsproblematik i Storbritannien och dess koloniala arv. Det blir dock aldrig att han skriver tittaren på näsan och försöker predika. Kort och gott är det ett imponerande manusarbete.

Sean Bean gör som vanligt bra ifrån sig, men det är Abhin Galeya (Ash) som är filmens riktiga stjärna. Postern ljuger, tro inget annat. Överhuvudtaget är skådespelarna bra. Speciellt Tuppence Middleton är riktigt duktig som Ashs struliga flickvän.

Det enda jag har att anmärka något på är tempo och klippning. I mitten saktar filmen ner tempot lite väl mycket och klippningen håller inte en konsekvent nivå. Ibland är den riktigt bra men lika ofta är den ryckig och skakig. Det ger Cleanskin ett ganska hafsigt intryck. Men för den som vill ha en riktigt bra thriller som dessutom vill säga något om sin omvärld rekommenderas den här rullen.

Betyg: 4 juridikstuderande med mord i tankarna av 5 möjliga

Titel: 1Q84

Författare: Haruki Murakami

År: 2009

Sidor: 309

Förlag: Shinchosha (brittisk förlag: Random House)

ISBN: 9781846555497

Tengo försöker slå igenom som författare i Tokyo och inte minst vinna ett prestigefyllt pris för nya författare. Genom sin agent får han händerna på årets nominerade till priset och fastnar speciellt för en historia. Den är inte välskriven, håller knappt ihop, men har något som fångar Tengo till den milda grad att han går med på att i hemlighet revidera den. Författarinnan, 17-åriga Fuka-Eri, kräver dock att få träffa Tengo innan hon accepterar erbjudandet.

Samtidigt, i en annan del av Tokyo, jobbar den vackra Aomame som lönnmördare åt en rik änka. Aomame och änkan delar samma filosofi - att män som förgriper sig på kvinnor måste likvideras. Men Aomame börjar snart upptäcka detaljer i sin omgivning som inte stämmer med vad hon tror sig ha vetat. En kväll finns det helt plötsligt en extra måne utanför fönstret...

Haruki Murakami, som jag hyllat dig. Med all rätta dessutom; Murakami är en av mina absoluta favoritförfattare och kommer att så förbli. Det är därför jag måste säga att även om första delen av 1Q84 är en helt okej bok så är jag ganska besviken. Jag hade helt enkelt förväntat mig mer av en Murakami-roman. Här finns korn av briljans i en ganska omständig och segdragen helhet. Just när boken ska lyfta och grabba tag i mig faller tempot igen och man får vänta tills bokens två avslutande kapitel innan spänningen blir konsekvent.

Jag har rätt bra koll på Japans moderna historia i och med att jag pluggat både japanska (språket) och japansk historia på universitetsnivå. Trots denna förkunskap hade jag ganska svårt att hänga med i saker som säkert är självklara för infödda japaner men som vi i väst sällan eller aldrig hört talas om. Det är anmärkningsvärt eftersom Murakamis universella berättarkonst troligen är en stor del till varför han blivit så populär utanför hemlandet. Problemet med 1Q84 är att de kulturella beröringspunkterna blir så pass obskyra att jag inte riktigt förstod vidden av dem innan jag läste på om dem. Murakami förklarar inte heller dessa och jag måste erkänna att 1Q84 är en utmanande bok att förstå på ett djupare plan.

På tal om utmanande blir de många sexskildringarna till sist ganska tråkiga att läsa. Murakami brukar annars vara en av få författare som kan skriva om sex utan att det blir tillgjort eller klumpigt. Här knullas det friskt på var och varannan sida och till sist suckade jag mest och ville att historien skulle fortlöpa. För historien, berättelsen i sig, är bra och intressant. Vissa kapitel är fortfarande sådär surrealistiska som bara Murakami kan skriva dem. Den intressanta historien och den för Murakami typiska magiska realismen kommer trots allt locka mig till nästa del i trilogin. Gott så, men jag har läst mycket bättre böcker av samma författare.

Betyg: 3 böcker i stort behov av en redaktör av 5 möjliga

Under mina sena tonår och några år till spenderade jag stora delar av min lediga tid i diverse replokaler. Efter ett snabbt överslag tror jag att jag har spelat i nio olika band i mitt liv. De flesta, som det jag ska berätta om idag, hade bara en handfull spelningar. Det var aldrig riktigt poängen heller - vi lirade för att det var kul och, det ska inte stickas under stol med, det var ett perfekt sätt att träffa tjejer. Tyvärr för min vän Joel var det också det som hände...

Joel var trummis i ett av mina kortlivade band. Vi hade inget riktigt namn när vi skulle gå på scen första gången och diskuterade saken backstage. Killen som höll i spelningen sa att vi såg ut som Ugly Kid Joe och att han fick nostalgitripp tillbaka till början av 90-talet. En googling senare hittade vi ett bandfoto på grabbarna som jag bara kom ihåg från deras hit Everything About You. Likheten var slående. Vi såg verkligen ut som Ugly Kid Joe... fast lite fulare. Därför kom vi att heta Fulare än Joel (Joe, Joel, same same but different).

På vår första spelning träffade Joel en tjej. Dessvärre föll hon under kategorin psykobitch. Efter några veckor försökte Joel allt han kunde för att bli av med henne. Ingenting funkade. Gick han utanför dörren mer än fem minuter var hon plötsligt bara där. Hon ringde alla timmar på dygnet. Till sist sa Joel, snäll kille som han är, att det helt enkelt inte funkade och att de skulle ta några veckor ifrån varandra. Lyssnade hon? Givetvis inte.

Vår andra (och näst sista) spelning närmade sig och vi var en låt kort. På skoj föreslog jag Everything About You. Eftersom ingen annan hade något förslag blev det så, inte minst för att den var enkel att repa in. Efter 20 minuter på Folkets hus i Eslöv började jag lira introt. Då springer Joel fram till micken och skriker: "Den här är till dig!" och pekar på den närvarande psykobitchen i publiken. Vi andra kom av oss helt och fick börja om. Fem minuter senare hade psykobitchen lämnat byggnaden och vi såg henne aldrig igen. Way to go, Joel! Och nej, jag har varken förr eller senare rappat på scen och så kommer det förbli!

Artist: Ugly Kid Joe

Låt: Everything About You

Album: America's Least Wanted

År: 1992

Regi: Damiano Damiani

Manus: Tommy Lee Wallace (baserad på Hans Holzers bok Murder In Amityville)

Medverkande: James Olson, Burt Young, Jack Magner mfl.

Produktionsbolag: Dino De Laurentiis Company & Media Transactions

År: 1982

Längd: 100 min

Land: USA/Mexico

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083550/

Innan familjen Lutz bodde i det charmiga (men jävligt hemsökta) huset i Amityville var det bostad åt familjen Montelli. Pappa Anthony styr familjen med järnhand och drar sig inte för att puckla på vare sig frugan eller äldste sonen, Sonny. En kväll får Sonny nog och hämtar ett av sin fars gevär. Även om han inte skjuter honom börjar han snart höra en röst som undrar varför han inte tryckte på avtryckaren?

Första filmen i franchisen om det taskiga huset var väldigt långsam, dryg och långtråkig. Det tog man tydligen till sig innan man gjorde uppföljaren. Även om det finns långsamma scener även i den här rullen är tempot oftast uppskruvat till elva. Alla, och jag menar verkligen alla, skräckfilmsklyschor kommer staplade på varandra. Det är knarrande dörrar, blod i kranen, fönster som smäller igen oförklarligt och en väldig massa "vem där?". Jag kan knappast ta den första halvtimmen seriöst, men underhållande är det emellanåt. Burt Young, mest känd för sin roll i Rocky-franchisen (1976 - 2006), spelar samma roll här som där. I de tidigare nämnda filmerna var han precis på gränsen till parodi på den stereotype våldsamme amerikan-italienaren, men i The Amityville Horror II löper han linan ut. Jag börjar tro att Young faktiskt är så här på riktigt och man bara ställt en kamera framför honom.

Manuset är som en blandning mellan den första filmens spökerier och en urvattnad variant av The Exorcist (1973). Tempot, uppskruvat som det är, är helt uppåt väggarna. Det är dock inte det som kommer vara mitt bestående minne av filmen. Istället är det vad som händer cirka 40 minuter in. Jag tyckte att det fanns en incestuös vibb mellan Sonny och hans äldsta syster, men jisses vad filmen slår det i ansiktet på en vid 40-minutersstrecket! Det är inte det skumma heller. Det finns många filmer med den här typen av inslag. Det skumma är reaktionen systern har. Hon är helt okej med vad som hände, men oroar sig för att nu har hon minsann syndat mot Gud. Det är nog inte ditt mest omedelbara problem, tjejen...

The Amityville Horror II är en väldigt spretig film som har vissa intressanta infallsvinklar och som fungerar för stunden. Inget du blir skrämd av, men vill du se en riktigt kitschig spökrulle kan den här duga i brist på annat.

Betyg: 2 love begins in the family av 5 möjliga