Regi: Steven Quale

Manus: Eric Heisserer

Medverkande: Nicholas D'Agosto, Emma Bell, Miles Fisher mfl.

Produktionsbolag: Practical Pictures/Parallel Zide/Jellystone Films

År: 2011

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1622979/

På väg till en företagsretreat har Sam en vision av hur en bro kollapsar under bussen han och hans kollegor sitter på. Mycket riktigt händer just detta, men Sam och de av hans kollegor som var uppmärksamma nog att faktiskt lyssna överlever. Men, som den här serien har lärt oss förr: Döden gillar inte när man fuckar med hans eller hennes jobb...

Den här filmen har varit en konstant i min backlog för vad som verkar för evigt. Jag var inte särskilt manad att recensera den när förra installationen i serien, The Final Destination (2009) verkligen låg på gränsen till underkänd. Men vissa dagar när man kommer hem från jobbet vill man bara se något enkelt och tar vad som ligger i högen. Jag blev dessutom positivt överraskad. Det här är den bästa filmen i serien sedan originalet.

Vad Final Destination 5 gör är att gå tillbaka till seriens rötter. "Olyckorna" i filmen är så utstuderade att det i många fall är princip omöjligt att räkna ut vad som ska hända. Manusförfattaren, Eric Heisserer, lägger ut fler falska spår än i de flesta deckare och det funkar. Filmen lyckas verkligen hålla mitt intresse uppe. Med den smått genialiska twisten på slutet är manuset också filmens starkaste kort. Se de två första filmerna innan för bästa effekt!

Skådespelarna är helt okej, men ingen sticker ut nämnvärt med sitt skådespel. Mest intressant är Miles Fishers porträttlikhet med en ung Tom Cruise. Nästan så jag börjar tro att Cruise har skaffat sig en klon. Likaså är det kul att Tony Todd, mannen med en av världens coolaste röster, har en återkommande roll i filmerna. Så fort Todd ställer sig framför kameran ökar kuslighetsfaktorn rejält. Den mannen har närvaro!

Vad som brister något är regin och originaliteten. Även om manuset är smart skrivet har vi sett det förut. Formelmässiga skräckrullar behöver absolut inte vara ett problem, men i en serie som ändå grundar sig på ganska abstrakta begrepp som "öde" och "död" blir det ganska viktigt med variation. Steven Quale är dessutom en ganska oerfaren regissör och det märks tyvärr. Framförallt har han problem med 3d-effekterna. Producenten kanske vill ha en 3d-effekt i varje scen, men det är regissörens jobb att se till att det blir en balans. Men, Final Destination 5 funkar riktigt bra. När en film dessutom avslutas med AC/DC:s If You Want Blood You've Got It är den klart värd en kväll och en påse popcorn.

Betyg: 3+ death by Buddha! av 5 möjliga