Alla inlägg under augusti 2012

Av Ulf - 15 augusti 2012 18:59


Regi: Geoff Meed

Manus: N/A (första gången manusförfattarens namn saknas på både IMDB och Wikipedia samt i filmen)

Medverkande: Luke Barnett, Casey Campbell, Devin Clark mfl.

Produktionsbolag: The Asylum/Taut Productions

År: 2011

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2042447/


Huset i Amityville må ha varit skådeplatsen för de brutala morden som skildrades i The Amityville Horror II: The Possession (1982) och händelserna i The Amityville Horror (1979) men resten är tydligen bullshit. Go figure. Nåväl, en ny familh flyttar in i huset och ja... ni vet vad som händer.


Det här är den hitintills sista rullen i franchisen i fråga (det kommer en ny nästa år...) och jag borde enligt all logik hata det här. The Amityville Haunting lyckas nämligen kombinera den långdragna franchise som fått mig att rysa av uttråkan med ett av mina mest hatade stilgrepp - upphittad video. Jag har gång på gång nämnt The Blair Witch Project (1999) i mina recensioner och alla efterföljare den tyvärr skapade. Nu när Paranormal Activity-filmerna åter har fört upp stilgreppet på tapeten sedan några år tillbaka översköljs vi återigen av mer eller mindre lyckade efterföljare. The Amityville Haunting är faktiskt förvånansvärt bra. Ja, jag trodde verkligen inte att den här filmen skulle kunna ge mig något överhuvudtaget, men här finns faktiskt en hel del riktigt bra scener.


Liksom de flesta andra filmer som använder den här tekniken är dock transportsträckorna långa och sövande. Vi får följa händelserna genom sonen Tyler och hans ambitioner att göra en dokumentärfilm om huset. Tyler är... påfrestande. Han har alltid kameran med sig och hans familjemedlemmar blir upprepande gånger riktigt irriterade på honom. Men Tyler lyckas också fånga en hel del fina skrämseleffekter med sin kamera. Gott så.


Skådespelarna är tyvärr ganska svaga överlag i den här filmen. En found footage-film kräver att skådespelarna är trovärdiga. I de flesta fall fungerar det ganska okej, men Jason Williams är riktigt usel i rollen som familjens patriark. Manuset, vem som än skrev det, lyckas dock undvika den största fallgropen - en found footage-film är helt enkelt inte spännande om man paradoxalt nog inte dramatiserar tillräckligt mycket. Den okände författaren håller, trots transportsträckorna, upp tempot gott och väl. Sammantaget är det här en av de bättre found footage-filmerna jag sett. Inte fantastiskt på något vis, men helt okej.


Betyg: 2+ äntligen är den här jävla franchisen slut! av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - 14 augusti 2012 22:04

 

Regi: Andrew Douglas

Manus: Scott Kosar (baserat på Jay Ansons bok med samma namn och Sandor Sterns manus)

Medverkande: Ryan Reynolds, Melissa George, Jesse James mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/Radar Pictures

År: 2005

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0384806/


[Klippt från recensionen av originalet]: George och Kathy Lutz flyttar in i sitt drömhus tillsammans med sina fyra barn. Huset, i idylliska Amityville, visar sig dock vara hemsökt av både det ena och det andra - inte minst från morden som skedde där ett år innan familjen flyttade in. När George dessutom börjar uppträda alltmer märkligt börjar familjen inse att huset kanske var billigt av en anledning...


Jepp, då kör vi ett varv till. Platinum Dunes, experter på att göra mer eller mindre sunkiga remakes på klassiska skräckfilmer, sätter tänderna i The Amityville Horror - en film som var skräp till att börja med. Det gör att en remake kanske var på sin plats, och ja, det här är bättre än sömnpillret från 1979. Ryan Reynolds och Melissa George gör bättre roller än sina motsvarigheter i originalfilmen och de flesta birollsskådisar gör också bra ifrån sig. Undantaget är Rachel Nichols som världens sämsta barnvakt. Hennes stora scen blir mest ofrivilligt rolig. Reynolds däremot lyckas vara riktigt obehaglig i vissa scener - inte minst när han ska "disciplinera" barnen.


Det som gör remaken bättre än originalet är dock regi, tempo och specialeffekter. Det här med specialeffekter kan vara ett tveeggat svärd, men när en film förlitar sig på chockeffekter måste effekterna vara bra för att scenerna ska fungera. Vidare har Scott Kosar verkligen stramat upp Sandor Sterns manus och filmen känns inte tolv timmar lång längre.


Men även om 2005 års inkarnation av The Amityville Horror är helt okej och vida bättre än originalet finns det bra mycket bättre filmer om hemsökta hus. Jag hade önskat mig en längre uppbyggnad i stil med The Shining (1980) eller Poltergeist (1982) - två av filmer på liknande tema som jag rekommenderar. Men, har du inget bättre för dig funkar The Amityville Horror i nyversion förvånansvärt bra.


Betyg: 3- en film kvar... av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 13 augusti 2012 21:11


Det är dags nu. När jag växte upp besvarade jag alltid frågan "vad ska du bli?" med en av två saker: filmregissör eller författare. Det är dags nu. Jag har skrivit många noveller, en del poesi, men aldrig blivit klar med en bok. Jag vet inte det här projektet kommer utmynna i en bok heller, men jag tänker försöka. Dessutom tänker jag dokumentera mina framsteg, eller brist därpå, här i bloggen. Förhoppningsvis kan jag lära mig själv något, varna om fallgropar, ge tips och uppmuntra andra att skriva. Om en 30-årig lärarvikarie kan göra det kan väl alla, eller hur? 


Historien jag tänker skriva är en deckare. Nej, somna inte än. Jag vet att deckare är bland det mest överrepresenterade i svensk bokutgivning och har så varit i många herrans år. Mitt mål är att fånga min uppväxtmiljö i skånska Hörby och samma stämning som i några av mina favoritverk. Det är en uppväxtskildring med ett mord och innehåller således inga smarta poliser eller Tintin-journalister som löser brott. Jag bör också redan nu påpeka att jag inte tänker dra några paralleller till, eller inspiration ifrån, det verkliga bestialiska mord som inträffade i Hörby 1989. Detta kommer vara en delvis självbiografisk, delvis fiktiv, historia. Nåväl, nog om upplägget.


Min målsättning är att skriva cirka tio sidor varannan vecka och redigera texten varannan. Detta är ett hobbyprojekt och således kommer denna målsättning inte alltid kunna hållas. Jag jobbar i princip heltid och vissa perioder kommer det vara mycket att göra. Likaså vill jag inte att projektet ska gå ut över recensionsdelen av bloggen. Men, med alla dessa förbehåll, välkomnar jag er att följa mina ansträngningar med att till sist slutföra en roman. Det är dags nu.  

Av Ulf - 12 augusti 2012 14:32

 

Regi: Peter Berg

Manus: Erich & Jon Hoeber

Medverkande: Taylor Kitsch, Alexander Skarsgård, Liam Neeson mfl.

Produktionsbolag: Battleship Delta Productions/Film 44/Hasbro mfl.

År: 2012

Längd: 131 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1440129/


Efter att ha skickat en signal till en planet som liknar Jorden får NASA oväntat svar i form av fem fientliga utomjordiska skepp. Några av dessa landar rakt i en stor internationell övning för bland andra USA:s flotta. Ombord på ett av skeppen finns Alex Hopper, oprövad och strulig löjtnant, som nu måste axla sin brors mantel när han får en fältbefordran till att agera kapten över ett fartyg.


Oj vad den här filmen har blivit utskälld! Jag drog mig för att se den eftersom gemene man brukar ha rätt när det gäller blockbusters kvalitet. När jag nu till sist såg Battleship undrar jag lite vad allt skäll handlade om? Det här är en blockbuster, inte Bergman. Det är explosioner, sisådär skådespel och ännu mer explosioner. Vad förväntade sig folk? Fakutm är att det här är bra mycket bättre än många andra blockbusters. Manuset må inte ha något större djup, men försöker ändå ge utomjordingarna en viss personlighet annat än kanonföda. Framförallt är det intressant att se att de porträtteras mer som en "armé" istället för den gamla vanliga "förstör allt du ser-visan" man brukar se i liknande filmer. Civila offer förekommer, visst, men de försöker åtminstone först och främst ta ut militära mål och gör konstanta hotanalyser. Snyggt! En hel del av kritiken har handlat om att det här är ännu en USA-centrisk actionrulle. Ja? Nya invändningar? Var det någon som inte förväntade sig det? Nåväl, det är ganska kul att en japansk seglare kommer fram till idén om hur man ska rädda Hawaii...


Skådespelarna är helt okej, men inget att skriva hem om. Jag hade letts till att tro att Alexander Skarsgård skulle ha huvudrollen, men så är icke fallet. Skarsgård sköter sig i vad han har att göra, varken mer eller mindre. Taylor Kitsch (vilket efternamn!) är en ganska generisk leading man, men gör åtminstone inte bort sig på något vis. Neeson går på sparlåga och Rihannas filmdebut slinker förbi utan att jag registrerade henne alltför mycket. Helt okej alltså.


Men det är ju actionscenerna som är den riktiga anledningen till att se en sådan här film. Beslutet att förlägga de flesta actionscener till havs är inte så dumt alls. Det bjuder på en del nyheter och innovativa lösningar. Hasbros design på de utomjordiska skeppen är också väldigt snygg. Det smäller mest hela tiden, men manuset bjuder också på ganska smarta vändningar till scenerna i fråga. Att manuset enligt rapport skulle baseras på den gamla Hasbroklassikern "Sänka skepp" känns ganska fjärran i sammanhanget, annat en mycket smart användning av tsunamnivarningssystemet (!).


Battleship är en matinéfilm som heter duga. Stäng av hjärnan, poppa popcornen och titta på lite explosioner. Duger mer än väl en söndag.


Betyg: 3+ you sunk my battleship! av 5 möjliga


Av Ulf - 10 augusti 2012 15:37


Datumet läser 10/8 och det betyder att sommaren drar mot sitt slut för min del. På måndag börjar verkligheten med jobb igen. Men innan dess ska det festas. En polare anordnar en fest för 60+ personer ikväll. Det blir en perfekt avslutning på en sommar som inte blev lika episk som jag hoppades på, men som ändå varit helt okej. Allt detta för mig fram till musikvideon i inlägget.


När den här låten slog ner som en bomb för några år sedan satt jag vid ett skrivbord i en lägenhet jag hyrde i andrahand. Jag var luspank, nyligen dumpad och allt var riktigt jäkla trist. Sen hände det där som alltid händer - det vände. MGMT:s slagdänga blev något att klamra sig fast vid den sommaren och jag vill inte ens tänka på hur många visningar av videon på YouTube jag bidragit till. Nu blir det några fler. Sommaren är död, länge leve sommaren. Skitfinkultur fortsätter förmultna såväl skräp- som finkultur som vanligt. Vissa saker ändras inte.


Artist: MGMT

Låt: Time To Pretend

Album: Oracular Spectacular

År: 2008



Av Ulf - 9 augusti 2012 21:33



Titel: Everything's Eventual - 14 Dark Tales
Svensk titel: Allt kan hända - 14 mörka berättelser

Författare: Stephen King

År: 2002 (svensk utgåva 2006)

Sidor: 448

Förlag: Scribner (svensk förlag: Bra böcker)

ISBN: 978-91-7002-015-5


Stephen King samlar 14 noveller tidigare publicerade i diverse tidningar, antologier och ljudböcker mellan 1994 - 2001. Som vanligt när det gäller Kings novellsamlingar (tror jag läst fyra novellsamlingar av honom nu) är det en salig blandning mellan högt och lågt.


Det är svårt att recensera en novellsamling som inte har en genomgående tematik. King har tidigare samlat noveller på det här sättet och frågan är om det egentligen finns en röd tråd här. Samlingens titel summerar novellerna ganska väl, "allt kan hända". Det är också det som är det stora med Kings författarskap. Det vardagliga kan alltid ta en omväg eller blöda samman med extrem surrealism. Det är som mest tydligt i novellerna The Man In The Black Suit, där en gammal man minns sitt möte med Djävulen själv när han var pojke, och The Road Virus Heads North - där en mystisk och ganska ful tavla börjar förfölja sin köpare. Dessa två historier är också några av samlingens höjdpunkter.


Dessvärre finns här också riktiga sömnpiller. Lunch At The Gotham Café och Luckey Quarter (nej, inte "lucky") är måhända ganska korta, men samtidigt drar de ner tempot i samlingen markant. Speciellt den förstnämnda känns mest som ett hafsverk där King ville fånga en speciell känsla han fick av ett slumpartat möte men helt enkelt inte lyckas. Samtidigt är The Little Sisters Of Eluria kopplad till den aldrig sinande Dark Tower-sagan - en serie jag aldrig orkat mig igenom ens andra boken på. Någon gång ska jag läsa den, men just nu var ovanstående novell enbart bortslösad tid.


Everything's Eventual är riktigt ojämn som samling. De två noveller jag nämnde som goda exempel på Kings speciella stil är mycket läsvärda och det gäller också för den filmatiserade 1408 som är mycket bättre i sin originalform. Samtidigt finns här så mycket utfyllnad att jag inte kan ge ett högre betyg än det jag gör. Läsvärd för King-fans, inte för andra.


Betyg: 3- novellsamlingar att läsa på sommarkvällar av 5 möjliga


Av Ulf - 6 augusti 2012 11:57


Regi: Steve White

Manus: Joshua Michael Stern

Medverkande: Robin Thomas, Starr Andreeeff, Allen Cutler mfl.

Produktionsbolag: Promark Entertainment Group/Spectator Films/Zeta Entertaiment

År: 1996

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0115535/


Bill tror att han gjort ett kap när han köpt en tomt för i princip ingenting alls. Det enda som finns kvar på tomten efter de förra ägarna är ett förråd. När Bill hittar ett dockhus i förrådet bestämmer han sig för att det skulle bli den perfekta födelsedagspresenten till hans dotter. Inte smart.


Det här är den sista uppföljaren i franchisen innan rebooten kom ett drygt decennium senare. En serie som mest bjudit på lågvattenmärken avslutas med en förvånansvärt solid skräckrulle som gör vad många av de övriga filmerna inte klarade av - den är på sina ställen genuint obehaglig! Levande dockor har alltid varit en sak som skrämmer skiten ur mig. Jag skrev till och med en uppsats om sagda rädsla en gång. Är det något som Amityville: Dollhouse har gott om så är det just levande dockor och besatta miniatyrobjekt.


Skådespelarna, med undantag för Jarrett Lennon som den stereotypiske nörden, är alla ganska bra. Lennon däremot ville jag hoppa upp och klappa till redan när han öppnade munnen första gången. Han sällar sig till den inte alltför hedersamma skaran med irriterande barn i film. Redan invigda är bland andra Brandon De Wilde från Shane (1953) och Jake Lloyd från Star Wars Episode 1: The Phantom Menace (1999).


Filmen dras med sina problem, bland annat med logiska luckor i manuset, men är en ganska trevlig mysrysare med en förvånansvärd mängd nakenhet och gore för att vara en direct-to-cable-uppföljare. Helt okej, med andra ord.


Betyg: 3 sen när var Amityville en öken? av 5 möjliga


Av Ulf - 5 augusti 2012 16:48

 

Regi: Tony Randel

Manus: Christopher DeFaria & Antonio Toro (baserat på John G. Jones bok Amityville: The Evil Escapes)

Medverkande: Stephen Macht, Shawn Weatherly, Damon Martin mfl.

Produktionsbolag: Steve White Productions & VPS Studios

År: 1992

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0103678/


Arkitekten Jacob Sterling återvänder från en affärsresa med en fruktansvärt ful antik klocka. Det visar sig att klockan är mer än bara ful - det råkar komma från ett visst hus i Amityville och har tagit något med sig därifrån...


Okej, så vitt jag förstår baseras den här filmen på samma bok som Amityville 4: The Evil Escapes (1989) - den med lampskärmen om ni kommer ihåg. Det är rätt märkligt att göra en remake på en direct-to-video-rulle bara tre år efter att originalet släpptes. Den här gången är det alltså en ond klocka det gäller och inte en ond lampa. Det blir faktiskt rätt okej. 


Idén att använda en klocka och tid som tema är bra mycket bättre än den där jäkla lampan. Här finns också ganska sköna tidshopp och tidsparadoxer som jag inte hade räknat med. Tid är också något som man kan leka med för skrämmande effekter exempelvis genom snabbt åldrande eller föryngrande. Det här verkar vara den första filmen i serien som skaparna la lite tanke bakom sedan Amityville 3-D (1983) och inte bara något som pumpats ut så fort det bara gick. Det är klart, skådespelarna är verkligen av varierande kvalitet och manuset har trots allt sina logiska luckor, men Amityville 1992 är en ganska underhållande lågbudgetskräckis. Sämst är Jonathan Penner i sin roll som psykolog. Om det fanns ett pris för sämsta fiktiva psykolog skulle han helt klart plockat hem det. Stephen Macht är däremot förvånansvärt bra i den manliga huvudrollen.


Amityville 1992 var en trevlig överraskning efter alla skräpdelar jag sett nyligen. Det är inte en klassiker på något sätt, men som "things that bump in the night-tidsfördriv" är den helt klart godkänd.


Betyg: 2+ vad är det med all incesttematik i de här rullarna?! av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4 5
6
7
8
9 10
11
12
13 14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se