Alla inlägg under september 2012

Av Ulf - 21 september 2012 14:21







FFF 2012 Dag 1: Festivalöl, vampyrer och cystisk fibros


Så kom då dagen jag och säkerligen många andra filmfantaster hade väntat på: Fantastisk Film Festival slog upp sina portar för artonde gången. Detta är min första filmfestival som bloggare. Jag har tidigare befunnit mig backstage på både Roskilde- och Hultsfredfestivalerna, men då alltid i sällskap med kollegor jag kände sedan tidigare. Det är det som gör det här så stort för mig - en blogg jag själv startat, drivit och kämpat med har fått åtminstone lite erkännande inom industrin. Att hänga presspasset runt halsen var därför en gåshudsupplevelse. Jag hoppas det blir fler tillfällen att uppleva den känslan med åren. 

 

Invigningsceremonin på Lunds Stadsteater var relativt välbesökt och framförallt mycket trevlig. Jag måste säga att jag blev förvånad och positivt överraskad över det gratis festivalöl som serverades. Det är klart att man ska ha en öl när festivalen blir myndig! Jag vet inte om det var en engångsföreteelse eller om ölen kommer säljas under hela festivalveckan, men prova på om ni ser en flaska. En god 5,4:a från lokalt bryggeri. 

 

 

Mingel och ölpimplande innan ceremonin

 

Inledningsanföranden från högsta höns brukar bli ganska torra historier, men framförallt visade festivalgeneral Johan Barrander var skåpet skulle stå med ett rungande brandtal för cinema fantastique. Det var också en fin touch att tillägna öppningen till den nyligen avlidne filmskaparen Tony Scott. Ceremonins överraskning (för mig i alla fall) var att SFI:s VD Anna Serner var på plats och fick klippa celluloidbandet. Serner poängterade att det är viktigt att det finns film för alla publiker och smaker och även om hon inte själv var så förtjust i skräckfilm såg att det fanns en stark publik för denna och annan genrefilm. Bra där, Anna! Det är så vi vill se en VD för SFI!

 

Inledningsfilmen, Amy Heckerlings Vamps (2012) var en glad överraskning då jag inte väntat mig alltför mycket av den. Alicia Silverstone är tillbaka i rampljuset och spelar tillsammans med Krysten Ritter vampyr med kärleksbekymmer i New York. Det hade lätt kunnat bli riktigt platt och träigt, men Heckerling (även manus) håller en bra distans till ämnet och den ganska smarta humorn känns igen från hennes tidigare verk Clueless  (1995) och high school-klassikern Fast Times At Ridgemont High (1982). Även om filmen i viss mån saknar ordentlig substans var det en rolig öppning på festivalen. Allra bäst var nog ändå Malcolm McDowell i rollen som Vlad Tepes, numera stickningsentusiast, och Sigourney Weaver som vampyrdrottningen Cisserus. Rekommenderas om man vill ha något lättsamt på fredagskvällen som ändå är lite smartare än genomsnittet. 3 av 5 näshångelsscener blir det för Vamps.

 

 

Efter en snabb kaffe på gående fot landade jag på Kino för kvällens andra film, Excision (2012). Filmen föregicks av en spansk kortfilm, Light Friday (2011), som tja... för att citera festivalkatalogen: "En man äter majo-doppade pommes i tv-soffan. Ju mer tv:n hetsar upp honom ju mer frenetiskt äter han." För diggare av gore, inklusive undertecknad, var det här en riktig höjdare. Man såg hur folk riktigt skruvade på sig i salongen - precis den effekt som bra gore ska ha! Jag rekommenderar verkligen Light Friday till alla gorefantaster och för den sakens skull diggare av den italienska vågen.

 

Excision hade jag i princip ingen koll på innan filmen drog igång. Det enda jag visste var att festivalhemsidan visade ett avhugget huvud och att gamla porrskådisen Traci Lords hade en av huvudrollerna. Knappt 90 minuter senare lämnade jag salongen med en klump i magen. Det må inte vara en perfekt film, men jävlar vad drabbande den är i sina bästa stunder! Historien kretsar kring Pauline, en något... excentrisk tonåring med djup fascination för människokroppen. Pauline bor tillsammans med sin religiösa mor (Lords), toffelhjälte till far och sin syster som lider av cystisk fibros. Filmen följer Paulines drömmar om att bli kirurg och hennes unika sätt att se världen på. AnnaLynn McCord är fantastisk i huvudrollen som Pauline och även Lords gör väldigt bra ifrån sig. Listan på intressanta birollsskådisar är inte heller fy skam, med exempelvis John Waters som präst (!) och även här Malcolm MacDowell. Om ni har en stark mage, se Excision, dagens stora överraskning i min bok. 4 av 5 kreativa raggningssätt till Excision.

 


 

Ikväll laddar jag för Cronenbergsk galenskap och spanska varulvar. Bark at the moon!

 


ANNONS
Av Ulf - 18 september 2012 22:00

 

Regi: Steven C. Miller

Manus: Ben Powell

Medverkande: Ryan Hartwig, Dana Ashbrook, Fabianne Therese mfl.

Produktionsbolag: Epic Pictures Group/Film Harvest/Site B mfl.

År: 2012

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1816597/


Maffiabossen Bellavance har 48 timmar i frihet innan han måste inställa sig i häktet igen. Bellavance planerar inte att hamna bakom lås och bom igen utan vill fly landet. Det finns bara ett problem: en stor summa pengar har försvunnit; pengar som Bellavance behöver för att fly. I ett desperat försök att hitta pengarna i tid skickar Bellavance ut en patrull med yrkesmördare för att ha ihjäl alla som kan tänkas ha stulit från honom. Men yrkesmördarna har inte räknat med Owen Rutledge, en tyst och försynt tonårig pojke som bär på en hemlighet...


Har du någon gång undrat vad som skulle hänt om Home Alone (1990) hade skildrat hur skadorna som måste ske vid de många fällorna verkligen skulle te sig? Inte? Det har Steven C. Miller och Ben Powell funderat ganska mycket på. Det här är så nära vi kommer komma Home Alone: The 666 Version och jag måste säga att jag gillar vad jag såg. 


Som fanatiskt fan av Twin Peaks  (1990 - 1991) är det alltid en höjdare att se gamla skådespelare från serien i fråga arbeta tillsammans igen. Här har både Ray Wise och Dana Ashbrook stora roller. Ray Wise har varit med i en del sedan Twin Peaks men Ashbrooks karriär tog aldrig riktigt fart. Jag förstår ärligt talat inte varför. Han är bra i det mesta jag sett honom i, så även här. Wise och Ashbrook i all ära men det här är Ryan Hartwigs film. Hartwig lyckas spela sin roll som diaboliskt tonårigt överlevnadsgeni utan en enda replik i hela filmen. Det är minst sagt imponerande av en så pass ung skådespelare.


Millers regi är okej, men det han verkligen har lyckats med är klippningen. Miller ansvarade även för denna och det är en riktigt snyggt klippt film med rappa actionscener som aldrig saktar ner. Samtidigt är det så pass avvägt att det inte känns ryckigt och jobbigt att titta på. Flertalet klippare i Hollywood borde anteckna. Filmens svaga punkt är tyvärr manuset. Det känns feldisponerat på något vis och skulle behövt vara en kvart längre för att riktigt funka. Vad jag vill ha är egentligen mer av allt. Om Powell hade tagit ut svängarna med sitt manus och Miller lagt lika mycket energi på regin som klippningen vore det här en höjdare. Nu är det "bara" en riktigt bra actionrulle. 


The Aggression Scale visas på Kino, Lund, onsdag 26/9 klockan 17:00

 

Betyg: 4- keep the change, you filthy animal! av 5 möjliga



ANNONS
Av Ulf - 17 september 2012 18:18

 


Är du laddad? Jag är laddad. Jag offrade stora delar av min helg för att bli klar med samtliga lektionsplaneringar för några veckor framåt. Nu är jag redo att sätta tänderna i FFF. Mitt schema fullkomligen översvämmas av filmvisningar och någonstans där ligger också problemet - hur göra? Jag kan helt enkelt inte se allt av den enkla anledningen att Skitfinkultur är ett enmansprojekt. Således kan jag bara vara på ett ställe åt gången och när jag dessutom har ett för tillfället rätt krävande arbete blir det lite kaos i prioriteringskretsarna i min positroniska hjärna. Hur göra?


Med tanke på att jag knappast kommer kunna se allt jag har på min lista på grund av platsbrist i salongerna går jag ut hårt. På listan står 31 filmer på lite mer än en vecka. Klarar jag av det? Det är en lika spännande frågeställning som filmerna i sig. Blir det Videodrome (1983) av det hela? Festivalperioden är minutiöst planerad mellan jobb, sömn och film. Någonstans där behöver jag också tid för att plita ner tankar och omdömen om vad jag ser. Dessa inlägg kommer inte komma varje dag. Vissa dagar ser jag för mycket på festivalen för att hinna skriva något. Recensionerna blir också kortare och mer kärnfulla september ut.


Vilket leder mig till det här inläggets egentliga syfte - jag vill rekrytera. Kan du skriva, hålla dig till recensionsmallen och har ett gott språk? Kan du skriva åtminstone tre artiklar/recensioner i veckan? Delad galenskap? Skitfinkultur är min zombiebebis och innan du svarar ja så bör du vara medveten om att jag ställer höga krav på deadlines, punktlighet och pålitlighet. Intresserad? Svara på inlägget så hör jag av mig.

Av Ulf - 15 september 2012 13:24

  



Nostalgia Critic 2008 - 2012



De senaste fyra åren har onsdagskvällarna varit en höjdpunkt i min vecka. Doug Walker, grundare och huvudansvarig för videokollektivsajten That Guy With The Glasses, har producerat i princip ett nytt avsnitt varje vecka med karaktären som gjorde honom känd - The Nostalgia Critic. Karaktärens självpåtagna uppdrag är att recensera filmer och tv-serier från sin barndom. Oftast upptäcker han också hur jäkla dåliga de var och använder detta faktum till att leverera komikguld. Men sedan igår är kritikern som vi lärt känna honom död och begraven.


En tradition på That Guy With The Glasses har varit en längre och mer påkostad produktion per år. Från första årets stora slagsmål mellan folk från nämnda sajt och folk från James Rolfes (The Angry Video Game Nerd) Cinemassacre har dessa produktioner utvecklats till årets närmre tre och en halv timme långa episka rymdsaga To Boldly Flee. Produktionerna har genom åren ibland varit sisådär, med förra årets Suburban Knights som lågvattenmärke, men jäklar vad Walker och hans team lade ner tid och kärlek på årets extravaganza! Nu förstår jag dessutom varför. Det här var kritikerns svanesång.


Walker postade en video tidigare idag där han förklarar att hans karaktär började tappa i kvalitet och att han ville sluta på topp. Han utlyste också en ny serie, Demo Reel, där han kommer vara en drivande faktor. För fans av referenshumor och amatörproduktioner vill jag dock slå ett slag för To Boldly Flee som är en av de mest ambitiösa onlineproduktioner jag sett. Det är trots allt med en smula sorgsenhet jag tar farväl av min favoritkaraktär på nätet. Jag kan bara hoppas på att Demo Reel blir lika underhållande.

Av Ulf - 14 september 2012 19:52

 

Författare: Tore Renberg

År: 2003 (svensk utgåva 2005)

Sidor: 392

Förlag: Norstedts

ISBN: 91-7001-316-0


Stavanger, 1990. Jarle Klepp går i andra ring och vet precis hur världen funkar: kapitalismen är ondskan själv, musik är bäst om man är ensam om att lyssna på den och punkrockbandet han spelar i kommer slå stort. Tillsammans med bäste kompisen Helge och flickvännen Katrine flyter livet på ganska bra. En dag börjar en ny kille, Yngve, på skolan. Yngve är Jarles totala motsats men plötsligt händer något med Jarle - han blir blixtförälskad.


Kommer ni ihåg vem ni var när ni var 17 år gamla? Jag kommer definitivt ihåg min gymnasietid med skräckblandad förtjusning. Det är därför det är ömsom underbart ömsom nästan plågsamt att återbesöka de åren genom Tore Renbergs bok. Renberg har hittat en perfekt ton mellan humor och allvar som är väldigt smittsam. För mig som läsare var det idel igenkännande nickar blandat med leenden och lättare tungsinne. Jag kan givetvis inte tala för alla i min generation, men om man hette Ulf, var 17 år och bodde i Hörby 1999 gjorde man ibland ganska korkade grejer. Framförallt visste man exakt hur allt fungerade. Det är den här känslan, i ena stunden helt säker på världen för att nästa sjunka ner i ett djupt hål, som Renberg har fångat med ett lika nostalgiskt som skarpsynt öga.


Renberg lyckas med sitt språk fånga de små nyanserna som går förbi många andra författare i den här genren. Dessutom har han lyckats sätta fingret på en av de starkaste känslor som finns i tonåren - att inte vara helt överens med tiden man lever i:


"Jag har ofta tyckt att jag blev född för sent. Många gånger har jag stört mig på en känsla av att inte kunna greppa historien. Att vara fem år 1977 är helt misslyckat med tanke på att det var då som Sex Pistols gav ut 'Anarchy in the UK'. Visst kan man sitta på efterfest någonstans i världen 1990, vara sjutton och förbannad och vilja vara punkare, men det hjälper inte. Du vet det, medan du öppnar en öl med kindtänderna, spottar kapsylen i väggen och vill störta kungahuset, att du är en retrofigur."

 

Historien med Jarles uppvaknande homosexualitet är egentligen sekundär. Det här är en historia om att vilja vara annorlunda men sen inte vara beredd på att man faktiskt kanske är det, må det vara sexuell läggning eller politiskt ställningstagande. Det är ett tema som inte kommer gå ur tiden så länge det finns tonåringar... och lite lagom förvirrade 30-åringar som mig själv.


Betyg: 5 palestinasjalar av 5 möjliga


Av Ulf - 13 september 2012 22:00

 

Regi: Ryan Andrews

Manus: Ryan Andrews & Riyad Barmania

Medverkande: Ray Winstone, Rupert Evans, Kimberly Nixon

Produktionsbolag: Size 9 Productions/Black & Blue Films/Tweed Films

År: 2012

Längd: 89 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1470022/


Tonåriga Elfie Hopkins har riktigt tråkigt på den brittiska landsbygden. Tillsammans med sin vän Dylan driver hon mest runt och blir hög på vad hon kan hitta och drömmer om att bli privatdetektiv. Men när en mystisk ny familj flyttar in i grannskapet väcks Elfies intresse. Tillsammans med Dylan bestämmer hon sig för att undersöka familjen.


Ja... var börjar jag? Det här är skit. Snygg skit, men luktar fortfarande som skit. Elfie Hopkins verkar vara ett försök att uppdatera Kittyböckerna eller dylikt, men maken till film att falla platt har jag sällan skådat. Efter en ganska mysig upptakt som känns som en bra ungdomsdeckare/skräckrulle tar filmen syra ungefär 50 minuter in. Helt plötsligt exploderar filmen i en blod- och våldskavalkad som är ett sådant totalt brott mot filmens tidigare stil att det verkar som två filmer som tryckts ihop till en. Mysrysare för ungdomar? Funkar. Gorefest? Funkar. Båda tillsammans? Är du helt dum i huvudet?


Okej, okej, jag hade kunnat sträcka mig till ett godkänt betyg, (gorefest gillas av undertecknad) men när Jaime Winstone (Elfie) är så genomusel i huvudrollen att jag mest vill hoppa upp och klappa till henne kan jag inte ens göra det. Winstone står för ett konstant överspel som jag antar ska tolkas som charmigt, men som jag personligen inte står ut med. Om det inte vore nog att Winstone spelar sin karaktär uselt så är karaktären i sig riktigt irriterande skriven.


Ett snyggt foto hjälper inte. Håll dig borta från Elfie Hopkins.

 

 

Elfie Hopkins visas på Kino, Lund, tisdag 25/9 klockan 19:30

 

Betyg: 1+ tröttsam tonårsångest av 5 möjliga


Av Ulf - 12 september 2012 19:50

 

Regi: Alexandre Courtès

Manus: S. Craig Zahler & Jérôme Fansten

Medverkande: Rupert Evans, Kenny Doughty, Dave Legeno

Produktionsbolag: Artémis Productions/Vertigo Entertainment/Wy Productions mfl.

År: 2011

Längd: 85 min

Land: USA/Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1027820/


George och hans kompisar försöker slå igenom med sitt band. För att kunna betala mat och hyra arbetar de tillsvidare i köket på ett mentalsjukhus. En natt drabbas staden av strömavbrott... och de intagna har skippat medicinerna.


Det går tio på dussinet av filmer med mentalsjukhus och hemskheter som händer på dessa som tema. Det är inte så konstigt eftersom det i USA (och Sverige) finns många övergivna inrättningar för mental hälsa som är billiga att hyra för filminspelning. Dessutom är det ett tacksamt ämne att göra film om. Eller som en karaktär i The Incident påpekar: De intagna behöver inga skäl till att agera som de gör, det är därför de är intagna.


The Incident är inte den bästa skräck/thriller jag sett om ett mentalsjukhus men det är absolut inte den sämsta heller. Skådespelarna är över medel, regin är tät och manuset okej. Det finns dock rum för förbättringar när det gäller det sistnämnda. När man har Richard Brake med i sin film är det en skam att inte använda honom mer. Brake har ett ansikte bara en blind mor kan älska och gör vad han kan med sin roll här. Han är verkligen extremt obehaglig och jag ville att han skulle ha en klart större roll. Det skulle också göra att filmen fick ett mer tydligt mål annat än för George att grabbarna att överleva. Samtidigt är detta både manusförfattarnas och regissörens första långfilm och som förstlingsverk måste jag säga att den håller väldigt bra. Med lite mer rutin och kött på benen (no pun intended) kan det här teamet säkert bli något att räkna med. Framförallt är det alltid lika kul att se att man inte behöver en mastodontbudget för att göra en snygg film. Om du gillar genren kan det här helt klart vara något att kolla upp.


The Incident visas på Kino, Lund, lördag 29/9 klockan 19:15

 

Betyg: 3+ nya betydelser av "finger foods" av 5 möjliga





Av Ulf - 11 september 2012 23:00



Regi: Mary Harron

Manus: Mary Harron (baserad på Rachel Kleins roman med samma namn)

Medverkande: Lily Cole, Sarah Gordon, Sarah Bolger mfl.

Produktionsbolag: Edward R. Pressman Film/Samson Films/Media Max Productions mfl.

År: 2011

Längd: 82 min

Land: Kanada/Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1407065/


Rebecca ska börja sista året på en internatskola för flickor där de flesta har haft någon tragedi i sina liv. Genom sin bästa vän Lucie har Rebecca börjat komma över sin fars självmord och allt pekar åt att flickornas sista år på skolan kommer bli riktigt bra. Men när en ny elev, Ernessa, börjar på skolan tycker Rebecca att börjar Lucie spendera mer och mer tid med nykomlingen - något som kanske inte bara är svartsjuka från Rebeccas håll...


The Moth Diaries är en halv film. Fotot är utsökt, skådespelarna (i synnerhet Lily Cole) är bra och manuset har en intressant premiss. Jag har inte läst bokförlagan, men något säger mig att den inte är särskilt bra översatt till filmmanusform. Det är pratigt, ganska segt och har till och med en förbaskad inre monolog. Den som har läst mina recensioner ett tag vet att just inre monologer är något jag verkligen avskyr i nio av tio fall. Det här är ett medium som först och främst är visuellt. Visa det! Var inte så pass lat att du slänger in några få scener med inre monolog när det blir för jobbigt att visa känslor och intryck med rent visuella medel. Observera att jag inte talar om berättarröst nu (filmen har en sådan också) utan scener där en karaktär sitter rakt upp och ner och vi får höra vad de "tänker" på. Det är ett drag som kan funka i komedier om det görs rätt, inte i drama/skräck.


Hur som helst, efter den lilla utsvävningen, så måste jag säga att jag är besviken på Mary Harron. Harron har tidigare, bland annat med den ypperliga American Psycho (2000), visat att hon är en duktig regissör. Harron står både som regissör och manusförfattare för The Moth Diaries och jag vet uppriktigt inte vad som hände här. Bland annat är slutet väldigt abrupt och märkligt konstruerat - både från en regi- och manusståndpunkt. Samtidigt har The Moth Diaries så pass starka tekniska kvalitéer och en så pass god premiss att jag inte kan såga den helt. Här finns saker som är riktigt bra. Det är bara synd att det är så långt emellan dem.


The Moth Diaries visas på Kino, Lund, fredag 21/9 klockan 17:30


Betyg: 2 flygfä som dras mot ljus av 5 möjliga




Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7 8 9
10
11 12 13 14 15
16
17 18
19
20
21 22 23
24 25 26 27
28
29 30
<<< September 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se