Alla inlägg under oktober 2012

Av Ulf - 18 oktober 2012 21:30

 

Regi: Todd Williams

Manus: Michael R. Perry/Christopher Landon/Tom Pabst

Medverkande: Brian Boland, Katie Featherston, Molly Ephraim mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Solana Films/Room 101

År: 2010

Längd: 91 min (Unrated version: 98 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1536044/


"You know what would be scarier than nothing? Anything!" - Bart Simpson


Betyg: 1 uppföljare lika puckad som sitt original av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 16 oktober 2012 20:03


Saxat från recensionen av samma film postad 2009-11-16

Regi: Oren Peli

Manus: Oren Pali

Medverkande: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions

År: 2007

Längd: 86 min (Unrated version: 83 min, Extended version: 97 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179904/


Några ord innan jag sätter igång med recensionen eftersom det här är ytterst förvirrande. Jag hittade den här filmen i en importaffär och tänkte att det är ovanligt att så pass snygga bootlegs når Sverige. Men nej, tydligen har Paranormal Activity funnits ute på marknaden i över två år. Varför kommer den då först på bio i år? Ingen aning. Varken IMDB eller någon annan filmsajt kan ge mig ett ordentligt svar. Vad som jag vet är att Steven Spielberg klippte om originalfilmen och ändrade en del i slutet. Detta och vissa effekter tycks dock vara det enda som skiljer de två versionerna åt. Den film jag fick tag i är alltså originalversionen och inte den som ska gå upp på bio i Sverige snart. Puh, efter den förklaringen, hur är filmen?


Filmen handlar om det unga paret Micah och Katie som precis har flyttat in i ett nytt hus tillsammans. Sedan barnsben har oförklarliga saker hänt i Katies närhet och det verkar som det finns något i det nya huset som vill kommunicera med henne. Micah köper en videokamera för att dokumentera allt som händer och förhoppningsvis fånga något oförklarligt på film.


Skådespeleriet i filmen är inte så mycket skådespel som det är två människor som sitter och pratar med varandra. Det är förvisso realistiskt, men det har inte de estetiska kvalitéer som bra skådespel har. Det är fullkomligt naturligt eftersom manusförfattaren försöker göra en Blair Witch Project (1999) - det vill säga att försöka lura i folk att det här är på riktigt. Givetvis är det bara riktigt dumt. Blair Witch hade en riktigt bra reklamkampanj som faktiskt lyckades lura en del människor. Jag tror inte någon går på att den här filmen är "the real deal". Det är bara drygt tio år sedan The Blair Witch Project  gick upp på bio. Om den här filmen hade gjorts om 20 år så kanske, kanske den skulle kunna spela på samma effekt men nu är det helt enkelt för tidigt.


Manuset haltar betänkligt på sina ställen. Micah är (pardon my French) ett riktigt rövhål och vi får egentligen ingen förklaring på varför Katie står ut med honom. Det finns en scen där hon ilsknar till men efter att Micah fortsätter vara kungen av skithögar förefaller den scenen vara totalt meningslös. Vidare blir manuset aldrig särskilt spännande. Där föregångaren The Blair Witch Project hade elementet av att vara vilse i en skog, hunger, törst och en gruppdynamik mellan tre personer utspelar sig Paranormal Activity  i ett ganska lyxigt hus... och det är allt. Man kan dela upp filmen i två distinkta delar - dag och nattscener. Dagscenerna är i stort bara transportsträckor till de i alla fall något suggestiva nattscenerna där saker faktiskt händer. Den obefintliga dynamiken mellan huvudrollsinnehavarna gör dagscenerna lika roliga att titta på som att titta på färg som torkar.


Det här var en grym besvikelse. Efter att ha hört så mycket gott om den här filmen hade jag ganska höga förväntningar men blev bara uttråkad. Jag vet att bioversionen har lite annorlunda scener och klippning men efter att ha läst på är jag övertygad om att inte ens dessa kan rädda den här filmen. Det här är riktigt dåligt.


Betyg: 1 fotspår i mjöl av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 15 oktober 2012 19:52


Bilden av hur en sexårig Michael Myers står med en stor kökskniv utanför familjens hus och är helt okontaktbar är ett av de filmögonblick som påverkade mig mest under min uppväxt. Inte för att jag grävde runt i kökslådorna efter något vasst utan snarare var det en livslång fascination för kriminalpsykologi som föddes den kvällen. Vad får människor att göra vad de gör och hur stoppar man dem från att begå sina handlingar?  Första filmen i Halloween-franchisen är sedan dess alltid en film jag återkommer till, trots att jag troligen kan citera hela dialogen i sömnen. Det finns fortfarande, efter mer än 30 år, något fräscht över John Carpenters lågbudgetrulle. Kanske är det för att den populariserade en hel del av slasherklyschorna och uppfann några? Kanske är det för att Jamie Lee Curtis är den klart bästa protagonisten i en slasherserie? Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men något drar mig tillbaka till Haddonfield varje oktober.


Grundstoryn är den att Michael Myers, sex år gammal, mördar sin syster på Halloween. Han skickas till en rättspsykiatrisk klinik där han spenderar 15 år innan han rymmer. Dr. Samuel Loomis, Michaels terapeut, har försökt nå Myers och när han misslyckats låsa in honom för gott. Loomis blir också den som tar upp jakten på Myers när han återvänder till Haddonfield för att avsluta vad han påbörjade 15 år tidigare. Myers blir med tiden något annat än en "vanlig" mördare. I manusen till de senare filmerna kallas han ibland för "The Shape" - en varelse av renaste ondska som inte kan dö. Dessa filmer ignorerades i och med Halloween H20: Twenty Years Later (1998) och Myers otroligt löjliga backstory ströks tack och lov. 


Michael Myers är också franchisens svagaste kort. I de flesta av filmerna är han synnerligen tråkig som skurk. När karaktären funkar (när de ger honom lite mer kött på benen, no pun intended) funkar den riktigt bra, men det finns många filmer i serien där fokus helt läggs på protagonisterna. Jag tror det var Robert Englund som sa att för att vara en riktigt bra slasherskurk måste man få publiken att vilja se "dansen" mellan huvudrollsinnehaverskan och skurken - att sälja att det nästan handlar om beundran för sin fiende. I och med att Michael Myers, i likhet med Jason Vorhees, bär mask fungerar det väldigt dåligt för det mesta. Jag måste ändå säga att jag gillar en hel del av filmerna i aktuell franchise. Några är riktigt bra, några är slashers 1A men ytterst få är riktigt usla.


Det är oktober, se en Halloween-rulle. Nästa franchise... suck... Paranormal Activity.


Recenserande filmer i serien:

 

Halloween (1978) - 4+ stilbildande skräckikoner av 5 möjliga

Halloween II (1981) - 2 hala sjukhusgolv av 5 möjliga

Halloween III: Season Of The Witch (1982) - 3 more days to Halloween, Halloween, Halloween av 5 möjliga

Halloween IV: The Return Of Michael Myers (1988) - 3+ rednecks som... lyssnar på folk? va? av 5 möjliga

Halloween V: The Revenge Of Michael Myers (1989) - 2 cirkusmusik till klantiga poliser? Really? av 5 möjliga

Halloween VI: The Curse Of Michael Myers (1995) - 2+ lite för ivriga saxar i klipprummet av 5 möjliga

Halloween H20: Twenty Years Later - (1998) - 4- tantsnuskskrivande rappare av 5 möjliga

Halloween: Resurrection (2002) - 1 karaktär som är för dum för att överleva av 5 möjliga

Halloween (2007) - 3+ jag skiter i vad folk säger: det här är det bästa användandet av en Nazareth-låt i film ever av 5 möjliga

Halloween II  (2009) - 3+ klassiska Roy Orbison-hits av 5 möjliga

 

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 2,7

 

Klara franchises:

 

1. The Exorcist - 3,0 (fler plus än nummer 2)

2. The Texas Chainsaw Massacre - 3,0

3. Scream - 2,8

4. Halloween - 2,7

5. The Omen - 2,6

6. Friday The 13th - 2,3

7. Saw - 2,1

8. The Amityville Horror - 2,0

Av Ulf - 14 oktober 2012 21:15

 

Saxat från recensionen av samma film postad 2009-12-13

 

 

Regi: Rob Zombie

Manus: Rob Zombie

Medverkande: Malcolm McDowell, Scout Taylor-Compton, Tyler Mane mfl.

Produktionsbolag: Dimension Films/Trancas International Films/Spectacle Entertainment Group

År: 2009

Längd: 105 min (Unrated version: 119 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1311067/


Samma natt som Michael Myers har gått bärsärkargång i Haddonfield tas en väldigt chockad Laurie Strode in på sjukhus efter sin strid med mördaren. Michael, som tros vara död, rymmer från sin transport till bårhuset. Två år senare lider Laurie fortfarande av sviterna efter sitt möte med Michael. Hon har gått in i en djup depression med tillhörande vanföreställningar, något som inte blir bättre av att Dr. Loomis, Michaels psykolog, ger ut en bok om morden. Samtidigt börjar området kring Haddonfield än en gång ge upphov till oförklarliga mord...


Titeln till trots är detta ingen remake av Halloween II från 1981. Båda filmerna börjar liknande, men efter ungefär en halvtimme tar Rob Zombies version en helt ny riktning som både känns fräsch och som ett mycket bättre val än Rick Rosenthals 28 år gamla uppföljare. Framförallt fortsätter Zombie göra vad han påbörjade i förra filmen - ett försök att göra Michael Myers mer mänsklig. Det här har delat fansen i två läger där hälften avskyr den nya riktningen och den andra hälften applåderar nytänkandet. Jag tillhör det andra lägret.


Tyvärr gör detta också Zombies filmer ganska splittrade. Fansen (och producenterna) förväntar sig att det ska finnas ett stort mått av slasherdödande i en film med titeln Halloween, men jag är inte helt säker på att det var det som Zombie ville göra. Han verkar som mest inspirerad i scenerna där han får fritt spelrum med symbolik och att bygga Michaels karaktär och motivation. De renodlade slasherscenerna har vissa meriter, men faller ofta tillbaka på gamla trötta klyschor. Resultatet blir, precis som i Zombies förra film i franchisen, att halva filmen är rent ut sagt skitbra, medan andra halvan är en ordinär slasher modell 1A.


Skådespelarna är helt okej. Scout Taylor-Compton spelar Laurie Strode och har mycket mer att spela med här än i förra filmen. Det finns egentligen bara ett störningsmoment med hennes skådespel och det är att hon mer låter som att hon har sex än är livrädd när hon blir jagad. Det blir lite skrattretande ibland. Malcolm McDowell återvänder som Dr. Sam Loomis och gör en bra roll även om hans bihistoria inte riktigt tar fart förrän mot slutet. Slutligen måste jag nämna Tyler Mane i rollen som Micahel Myers. Han har något som många slashermördare inte har - en skrämmande fysik. Hans scener, speciellt de där han inte bär den ikoniska masken, är ibland riktigt skrämmande. Just det, den gamla Superman-skådespelerskan Margot Kidder är också med på ett hörn. Kul att se henne igen.


Sammanfattningsvis är det här en helt okej slasherrulle. Scenerna där Zombie får fritt spelrum med vad han vill göra är ibland helt magiska och slutet är riktigt starkt. Om det inte vore för de något oinspirerade slasherscenerna skulle betyget blivit ännu högre.


Betyg: 3+ klassiska Roy Orbison-hits av 5 möjliga


Av Ulf - 14 oktober 2012 21:00


Regi: Rob Zombie

Manus: Rob Zombie (baserat på John Carpenters och Debra Hills manus från 1978)

Medverkande: Malcolm McDowell, Scout Taylor-Compton, Tyler Mane mfl.

Produktionsbolag: Nightfall Productions/Trancas International Films/The Weinstein Company mfl.

År: 2007

Längd: 109 min (recenserad kopia, Unrated version: 121 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0373883/


Michael växer upp med sin suput till styvfar, storasyster som ignorerar honom, en mor som ständigt måste arbeta som strippa för att försörja familjen och sin året gamla lillasyster. I skolan är det inte bättre, inte minst på grund av att hans äldre skolkamrater vet vad hans mor arbetar med. Dessutom kallas en barnpsykolog, Dr. Samuel Loomis, in för att tala med Michael om hans makabra samling döda djur. Resultatet blir att  Michael får stanna ute i frihet några dagar till innan han ska skjutas till en ungdomsvårdsanstalt. Under dessa dagar hinner han ha ihjäl sin styvfar, sin storasyster och hennes pojkvän. Sjutton år senare rymmer han från den rättspsykiatriska anstalt där Loomis försökt vårda honom. Nu är han på väg hem för att avsluta sitt verk...


Jag gillar verkligen Rob Zombies sätt att göra film på. Det är mycket upp och ner, men vad Zombie aldrig gör är att fega. Han kör sin version av vad han än gör och så även med remaken på Halloween. Det var minst sagt ett våghalsigt drag att göra en slasher där den första timmen utforskar Michael Myers barndom och vad som gjorde honom till den han blev. Jag gillar också att Zombie inte bara försöker förklara Myers karaktär med att "han är ond!". Istället beskriver Loomis Myers som "den perfekta stormen av inre och yttre faktorer". Hans psykopati och fascination för död fanns redan där, men i och med miljön han växte upp i fanns det ingen hjälp att få för att hålla honom borta från att verkligen begå brotten han funderade på att begå. Det är riktigt snyggt och skickligt gjort och ger Myers en mycket mer drabbande karaktär än han varit i de tidigare filmerna. 


Dessvärre blir filmen en rakare remake efter att Michael rymmer från kliniken. Det är också här filmen dalar. Scout Taylor-Compton spelar rollen som Laurie Strode med ungefär en tiondel av den närvaro som Jamie Lee Curtis hade. Framförallt har Zombie ändrat på Strodes karaktär. Hon är, i brist på bättre ord, irriterande. Då är Malcolm McDowell bättre i rollen som Dr. Loomis. Han spelar rollen lite mer nedtonat än vad Donald Pleasence gjorde, men lyckas ändå ha en bra intensitet. Tyler Mane som Myers är en annan höjdpunkt. Killen är stor. Jag har inga problem med att tro att han kan bryta mig i mitt itu. Slutligen finns här en ganska intressant samling birollsinnehavare med alla från Danny Trejo och Brad Dourif till Halloween-bekanta Danielle Harris. Harris återvänder för sin tredje film i franchisen, nu betydligt äldre än sist vi såg henne (1989). Det är lite bisarrt att se hela den här serien i sträck när jag såg Harris ha barnroller i två filmer för en vecka sedan eller nåt och nu toplesscener.


Zombies manus dalar som sagt betänkligt efter hälften av speltiden. Det är ändå en kompetent slasher, men originalet gjorde samtliga av dessa scener bättre. Vad originalet inte hade var Zombies första timme. Här kan Zombie också göra något eget. Carpenter kan han inte slå på fingrarna när det gäller smarta vinklar och användande av skuggor i nattscenerna, men överlag måste jag säga att Rob Zombies Halloween är en väldigt underskattad remake. Om du vill se något som inte är som alla andra slashers men ändå få formeln uppfylld mot slutet rekommenderas den här rullen.


Betyg: 3+ jag skiter i vad folk säger: det här är det bästa användandet av en Nazareth-låt i film ever av 5 möjliga


Av Ulf - 13 oktober 2012 14:15

 

 

Regi: Rick Rosenthal

Manus: Larry Brand & Sean Hood

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Busta Rhymes, Brad Loree mfl.

Produktionsbolag: Dimension Films/Nightfall Productions/Trancas International Films

År: 2002

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0220506/


Sex collegestudenter blir antagna till en realityserie som går ut på att leta efter ledtrådar i Michael Myers gamla hus för att besvara frågan vad som gjorde honom till den han är. Tre år tidigare har Laurie Strode kapat av huvudet på sin bror (H20, 1998) men vad ingen till en början visste var att Myers bytt kläder med en av ambulanssjukvårdarna. Laurie finns nu bakom lås och bom på en rättspsykiatrisk klinik. Men Michael uppskattar varken lösa trådar eller att folk ränner omkring i hans hus...


Okej, hur börjar jag? Halloween Resurrections första kvart är riktigt bra. Det är Laurie mot Michael i en suspensfull strid. Om ni inte vill bli spoilade så sluta läs nu. Det är nämligen omöjligt att skriva om HR utan att kommentera på öppningen. Jamie Lee Curtis ansåg sig färdig med rollen som Laurie Strode. Gott så, men att döda en av skräckhistoriens mest klassiska leading ladies efter en kvart i en film är bara så fel det kan bli. Den första kvarten har sen absolut ingenting med resten av storyn att göra. Det är som en kortfilm för att skriva ut Curtis karaktär och sen börjar filmen om på ny kula. Av vad jag har förstått hade filmteamet tillgång till Curtis under hela filmningen. Det enda krav hon hade var att Strode skulle dö... men då har man inte ihjäl franchisens huvudhjältinna efter en jävla kvart!


Om Larry Brand och Sean Hood hade förlagt hela handlingen till den rättspsykiatriska kliniken hade det här kunnat bli en helt okej svanesång för Laurie Strode. Istället får vi tidigare nämnda realityshow som dessutom leds av, I shit you not, Tyra Banks och Busta Rhymes. Sen är det det vanliga gänget fårskallar som blir slashade av Myers, med skillnaden att jag troligen aldrig sett så dumma karaktärer i en slasher - och det säger inte lite! Ni är i en stad, ni har mobiltelefoner. Jag vet inte... RING POLISEN?! Oj, ytterdörren är låst. Jag vet inte... PRÖVA ETT FÖNSTER ELLER DEN JÄVLA BAKVÄGEN?! Karaktärerna i HR har inte ens vett att fly. Istället för att ringa polisen kommunicerar huvudkaraktären via sms med sin nätpojkvän... ja...


HR blev spiken i kistan för Halloweenfilmernas andra tidslinje. Som jag berättat tidigare finns det två tidslinjer till de första åtta filmerna: en där film 1 - 6 hänger ihop och sen denna där film 1 - 2 och 7 -8 hänger ihop. Det skulle bli en nionde film, men intäkterna för HR var så usla att man satsade på en remake av den första filmen istället. Den ska vi kolla närmre på härnäst.


Betyg: 1 karaktär som är för dum för att överleva av 5 möjliga

Av Ulf - 10 oktober 2012 18:15


Originaltitel: A Game Of Thrones: The Graphic Novel: Volume One

Författare: George R.R Martin (i samarbete med Daniel Abraham)

Tecknare: Tommy Patterson & Ivan Nunes (färg)

År: 2012 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 192

Förlag: Bantam Books (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-5-4


Det råder tumult i Westeros. I huvudstaden har kungens hand (närmste rådgivare) dött och illvilliga tungor talar om att han inte alls dog i sjukdom så som den officiella förklaringen säger. I norr börjar männen vid det långa försvarsverk som skyddar Westeros från barbarerna se hur varelser de bara trodde var legender visar sig för första gången på århundraden. Och över havet planerar en bror och syster att återerövra tronen deras far en gång satt på. En sak är säker - vintern är på väg.


För femton år sedan var fantasy mitt bröd och vatten. Jag läste igenom hela sektionen på det lokala biblioteket och gav mig sen på jakt efter nya läsupplevelser i samma anda. Just vid den här tiden gav George R.R Martin ut sin första del i eposet A Song of Ice and Fire. Om den hade kommit ut bara ett år tidigare hade jag säkerligen sällat mig till hyllarskaran redan då, men jag hade helt enkelt läst mig mätt på fantasy. Det är först nu som jag med behållning kan plocka upp en fantasyberättelse igen. Ironiskt nog är det just Martins förtjänst i och med tv-adaptionen av hans verk, Game Of Thrones (2011).


Någon beskrev tv-serien för mig någon gång som "The Tudors (2007 - 2010) fast med drakar". Politiska ränkspel blandas med häftiga slagscener och excentriska karaktärer. Hur kunde jag inte älska det? Därför var jag också spänd på serieversionen av Martins berättelse. Jag är väl kanske inte hänförd, som jag brukar vara av exempelvis Kirkmans The Walking Dead (2003), men inte heller särskilt besviken.


Serieversionen av A Game Of Thrones (varför tog de bort "A" i titeln till tv-serien? Någon som vet?) är i princip samma historia en gång till, men lite mindre av allt. Det är klart att en traditionell bok i de flesta fall kan beskriva inre skeenden och mer komplicerade intriger på ett enklare sätt än en grafisk roman kan och därför blir också adaptionen något lidande. Därmed inte sagt att en bok nödvändigtvis är bättre än en grafisk roman i allmänhet. Berättelser som skrivs som serier från första början undkommer ovanstående problem genom att kunna förhålla sig till mediets för- och nackdelar direkt. Det är därför vi exempelvis kan se hur Alan Moores serier oftast är mer komplexa än filmatiseringarna av de samma. Olika medier har olika fördelar, men det är riktigt svårt att överföra något från bok till serie verkar det som. Det finns fler exempel på detta. Jag blev exempelvis ganska besviken på mangaversionen av Koshun Takamis Battle Royale (2000 - 2005). Poängen är att det verkar som att ju mer dialogtung en bok är desto svårare är den att översätta i serieform och Martin gillar sin dialog. Daniel Abraham har hjälpt Martin att sålla, klippa och adaptera serieversionen och ja, han får med det viktiga. Men allt det där runtomkring då? Alla små detaljer som både böckerna och tv-serien har lyckats fånga går i viss mån förlorad i serieversionen. 


Jag är också en aning kritisk till valet av tecknarstil och framförallt färgsättning. När jag såg en serieversion av A Game Of Thrones framför mig tänkte jag på Barry Windsor-Smiths version av Conan från 70-talet. Länken där leder till ett bildexempel för övrigt. Istället har Patterson satsat på en mjukare stil som fungerar ganska bra ibland, framförallt när det gäller rutor där det inte händer så mycket, men ibland blir för mjuk. Ivan Nunes glättiga färgläggning har jag inte så mycket till övers för. Allt är ljust och klart. Jag vill ha det mörkt och skitigt!


Så långt det negativa. Det här är ändå en bra historia. Den skulle troligen vara bra även om man presenterade den med fingerdockor. Serieversionen ger dessutom en annan tolkning av originaltexten till viss del. Vissa karaktärer har exempelvis fått lite större betydelse om man jämför med tv-adaptionen. Martin skriver i sitt förord att "detta är inget komplement till tv-serien. Det du nu ska få läsa är en helt egen bearbetning av mina romaner." Må så vara med det, men jag anser nog att den fungerar ypperligt som just ett komplement till tv-serien och romanerna. Samtidigt kan den fungera som ännu en inkörsport till ett fantastiskt berättaruniversum. Gott så. Så, betyget nedan återspeglar inte så mycket historien som sig utan adaptionen av denna. Historien är som sagt fortfarande bra, men jag har sett den göras bättre i två versioner redan. Appropå ingenting är här en katt som sjunger ledmotivet till tv-serien. Det är för bra för att inte dela med världen.


Betyg: 3+ men utgåvan är jävligt läcker i alla fall! av 5 möjliga



Av Ulf - 9 oktober 2012 23:00

 

 

Regi: Steve Miner

Manus: Robert Zappia & Mark Greenberg

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Josh Hartnett, Adam Arkin mfl.

Produktionsbolag: Dimension Films & Nightfall Productions

År: 1998

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0120694/


Det har gått 20 år sedan natten Michael Myers kom hem till Haddonfield. Laurie Strode är förmodad död i en bilolycka, men har istället skapat sig en ny identitet som rektor för en privatskola i norra Kalifornien. Men Myers dog inte i branden som avslutade deras första strid. Istället har han spenderat de senaste 20 åren med att leta efter Laurie - och nu har han hittat henne.


I ett försök att ställa tillbaka klockan bestämde sig manusförfattarna Zappia och Greenberg för att ignorera del 4 - 6 i franchisen. Det visade sig vara ett bra val. H20 är den klart bästa filmen i serien tillsammans med originalet. Mycket är Jamie Lee Curtis förtjänst. Hon återvänder till karaktären som gjorde henne känd och utvecklar den vidare. Laurie är inte en av de där överlevande tjejerna från en slasher som fortsätter med sitt liv som inget hänt. Istället plågas hon fortfarande, 20 år efter händelserna, av mardrömmar och traumat har lett henne till alkoholism. Det är uppfriskande att se en karaktär i en skräckuppföljare som inte agerar som deras livs värsta händelse inte var värre än att slå smalbenet i bordet.


Curtis är inte den enda bra skådespelerskan i ensemblen. Vi har bland andra Curtis mor Janet Leigh i en liten biroll (vi får till och med en nick till Psycho ,1960) och en ung Michelle Williams. Vidare har vi en ung Jason Gordon-Levitt i en biroll liksom Adam Arkin! En minst sagt imponerande samling skådisar för en skräckuppföljare. Allt det här hade dock varit förgäves om man inte hade haft ett bra manus utöver karaktärsutvecklingen för Laurie. Zappia och Greenberg drar paralleller till Frankenstein (1818) och beslutet att möta "sitt eget monster" och ta kontroll över sitt liv igen. Faktum är att de lyckas överraskande bra, vilket inte minst visas i slutstriden mellan Laurie och Michael.


Vad jag har att invända mot H20 är i viss mån Steve Miners regi och filmens längd. Den hade gärna kunnat få vara en kvart längre för att ta tillvara på den goda uppbyggnaden. Samtidigt skulle jag vilja att Miner hade skippat det där seminariet om hur man gör "coola musikvideos". Ibland blir det lite för "coolt" för sitt eget bästa (fladdrande gardiner i regnet? Snälla...) och det fråntar filmens annars ganska råa och sköna färgsättning och kameraarbete. Och varför castade man LL Cool J? Alla rappare blir inte bra skådespelare...


H20 är dock en klar förbättring mot alla andra uppföljare i serien. Man borde stannat här. Det gjorde man tyvärr inte...


Betyg: 4- tantsnuskskrivande rappare av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11
12
13 14
15 16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se