Alla inlägg under november 2012

Av Ulf - 6 november 2012 22:48


Regi: Barry Levinson

Manus: Michael Wallach

Medverkande: Kether Donohue, Stephen Kunken, Frank Deal mfl.

Produktionsbolag: Automatix Entertainment & Hydraulx

År: 2012

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1713476/


Donna Thompson berättar om den ödesdigra dagen då en liten stad i Maryland dog som följd av en ekologisk katastrof - något som mörklagts av USA:s regering. Genom filmklipp tagna från dem som var med den dagen och läckta säkerhetsband berättar Donna sin historia.


En film som jag snubblade över på grund av att den gått bra på en hel del genrefilmsfestivaler men knappt fått någon uppmärksamhet utanför dessa. Jag var ändå ganska skeptisk, inte minst efter min genomgång av Paranormal Activity nyligen. Ännu en film med "upphittat" material? När det dessutom är samma producenter som ligger bakom tidigare nämnda filmer blev jag inte lugnare. Från minut ett visar dock The Bay att den inte är en typisk film för genren. Stilen ligger någonstans emellan en mockumentary och "found footage" och framförallt är tematiken uppfriskande skrämmande. Jag kan inte komma på någon annan skräckfilm som på ett så pass trovärdigt sätt beskriver en eventuell ekologisk katastrof.


Samtidigt som tematiken är spännande är The Bay riktigt gory på sina ställen. Det är verklighetstrogna operationsscener, folk som blir uppätna inifrån och allmänt äckel. Det går aldrig till överdrift utan används för att föra historien vidare. Detta "matter of fact"-sätt att presentera äckelskap på blir väldigt effektivt tillsammans med filmens verkliga skurk - byråkratin. The Bay visar på ett effektivt sätt hur ett komplicerat och bristande byråkratiskt system kan leda till katastrof.


Skådespelarmässigt är det varken till eller från - folk agerar som folk gör i stressade och panikartade situationer, varken mer eller mindre. Den stora skillnaden jämfört med dussintalet andra found footage-filmer är, förutom manuset, regin. Barry Levinson har en gedigen karriär bakom sig, med bland annat en Oscar för bästa regi för Rain Man (1988) och ytterligare fem (!) nomineringar för regi och manusskrivande. Kort sagt, killen vet hur man gör film. Levinsons avvägning i regin ger The Bay den sista touchen den behöver för att bli en väldigt bra skräckfilm. Det enda jag har att anmärka på är att jag skulle vilja se mer karaktärsutveckling och hade gärna haft filmen 20 minuter längre för att kunna ge den en ordentlig uppbyggnad. Rekommenderas!


Betyg: 4 jag visste fan att den där varelsen skulle vara med i en skräckfilm någon gång! av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 3 november 2012 23:08

 

Regi: Marc Forster

Manus: Neal Purvis/Robert Wade/Paul Haggis

Medverkande: Daniel Craig, Olga Kurylenko, Mathieu Amalric mfl.

Produktionsbolag: Eon Productions/MGM/Columbia Pictures

År: 2008

Längd: 106 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0830515/


Bond fortsätter stöta ihop med det mystiska brottssyndikatet utan namn. Spåren leder Bond och MI6 till affärsmagnaten Dominic Greene - en världsledande utvecklare av grön teknologi. Frågan är om M kan lita på sin toppagent eller om han är skadat gods efter händelserna i förra filmen? Finns det någon tröst i hämnd?


Daniel Craigs andra film som Bond tar vid där Casino Royale slutade. Bara det är en ny idé för Bondserien. Visserligen har karaktärer återvänt i de gamla filmerna också, men en så här direkt fortsättning på föregående film har vi inte bjudits på tidigare. Jag måste säga att jag välkomnar det. Det var alltid något som störde mig med filmerna innan Craig; här är Bond med om alla möjliga fantastiska äventyr och refererar i princip inte till dem i filmerna efter. Han var för tusan gift, men det enda spår vi ser av det i de senare filmerna är när han besöker sin avlidna hustrus grav i en kort scen. I och med den nya kontinuiteten blir Bond också en mer sympatisk karaktär att följa. Han är fortfarande lika hård och charmig, men han påverkas av vad han varit med om. Bra där.


Det är inte svårt för fans av de gamla filmerna att se vart Craigs filmer barkar hän. Det här är givetvis upptäckten av Spectre och sedermera också organisationens ledare Blofeld. Samtidigt är manuset så pass skickligt konstruerat att det flyter på väldigt bra, om än inte lika bra som i föregångaren. Det finns en viss grad av förutsägbarhet i Quantum of Solace som jag inte upplevde på samma sätt i Casino Royale. Vissa scener känns lyfta direkt ur föregående film, inte minst parkourjakten. Samtidigt är det här fortfarande riktigt bra.


Craig gör ännu en bra Bondtolkning och hans motspelare levererar även dem. Jag var väl inte alltför imponerad av Olga Kurylenkos Bondbrud, men hon gör inte bort sig på något vis. Casino Royales Eva Green verkade ha mycket mer skinn på näsan trots att Kurylenkos karaktär ska vara hemlig agent. Det blir lite konstigt. 


Tekniskt är Quantum of Solace utsökt. Det är riktigt snyggt, bra regi, bra foto och lysande jäkla klippteknik! Att den här rullen inte fick en Oscarsnominering för klippning är grovt tjänstefel. Jag rekommenderar verkligen Quantum of Solace även om den inte är lika bra som Casino Royale. Högklassig Bondunderhållning helt enkelt.


Betyg: 4 well of course you are! av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 2 november 2012 23:21


Regi: Martin Campbell

Manus: Neal Purvis/Robert Wade/Paul Haggis (baserat på Ian Flemings roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Craig, Eva Green, Mads Mikkelsen mfl.

Produktionsbolag: Eon Productions/Casino Royale Productions/Stillking Films mfl.

År: 2006

Längd: 144 min

Land: Storbritannien/Tjeckien/USA/Tyskland/Bahamas

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0381061/


James Bond har precis fått sin 00-status och orsakar redan problem för MI6. Under ett uppdrag på (i?) Madagaskar finner han ett mystiskt meddelande vars spår leder honom till den ökände finansmannen Le Chiffre, misstänkt för att finansiera terroristorganisationer över hela världen. Bond får i uppdrag att se till att Le Chiffre förlorar några klienters pengar i ett exklusivt pokerparti på lyxkasinot Casino Royale. Men vem kan han egentligen lita på?


Jag tänkte friska upp minnet lite med Daniel Craigs två tidigare Bondrullar innan jag ser den senaste på söndag. Det var sex år sedan jag såg Casino Royale förra gången men jag måste säga att den inte bara håller - den har fan blivit bättre! Efter skitfilmen som blev Pierce Brosnans sista i smokingen, Die Another Day (2002), var jag väldigt skeptisk till Casino Royale när den gick upp på vita duken. Jag gillade den, men eftersom den förra filmen hade varit en sådan monumental besvikelse tror jag att jag omedvetet satt och letade fel och brister. Nu har det gått några år till och Craig har blivit varm i kläderna som Bond. När jag nu såg om Casino Royale med Brosnans fjanterier på is långt förpassade i en dunkel vrå i mitt minne (samma ställe som jag förvarar minnet av skoltidens ärtsoppa) är det inte bara en bra film längre - det är en fantastisk film!


Manuset håller hela vägen och tappar aldrig i tempo eller stil. Från den inledande parkourjakten till de svettiga pokerscenerna är det här fullt ös mest hela tiden. Craig gör ypperligt ifrån sig i rollen som Bond redan här och han får hjälp i birollerna av bland annat den fantastiskt vackra Eva Green och Judi Dench. Tyvärr är det också bland birollsskådespelarna som vi hittar filmens enda riktigt svaga kort. Danske Mads Mikkelsens roll som Le Chiffre är i sina bästa stunder ganska torr och i sina sämsta riktigt träig. Jag tror helt enkelt inte på honom som Bondskurk. Det gör jag däremot med Daniel Craig som Bond.


Jag brukar gradera Bondskådisarna efter vad jag vill kalla för "kan de sparka min röv"-skalan. Sean Connery hade definitivt kunnat göra det i sina glansdagar. George Lazenby hade jag knäckt över knäet. Roger Moore hade jag gått fem ronder mot och sen tagit en öl med. Timothy Dalton hade jag troligen förlorat på poäng mot. Pierce Brosnan hade jag skickat gråtande till herrtoan när jag spillt en Martini (skadad, inte rörd) över hans nya fina kostym. Daniel Craig? Han hade krossat mig fullständigt. Poängen med den här uppvisningen i maschismo? Trovärdighet. För att vara en bra Bond måste du kunna få publiken (i det här fallet mig) att tro att du är en farlig jävel men samtidigt kunna charma aftonklänningarna av damerna. Varför tror ni att Bond är en av de klassiska mansfantasierna?


Regin är liksom manuset riktigt tajt. Det var nog ingen tillfällighet att Martin Campbell fick regissörsjobbet. Campbell låg bakom den senaste riktigt schyssta Bondrullen innan den här, GoldenEye (1995). Framförallt lyckas Campbell och grabbarna få till en perfekt mix mellan klassisk Bonddesign och ny teknik. Brosnans filmer blev bara plastigare och plastigare ju fler han gjorde, men här fungerar det riktigt bra. Den enda scenen jag har lite problem med är tortyrscenen mellan Mikkelsen och Craig. Den verkar malplacerad och framförallt är den för jäkla lång, med en underspelande Mikkelsen som bara drar ut på en redan onödig scen. Annars är det här, som sagt, riktigt bra och en perfekt uppladdning för Skyfall (2012).


Betyg: 5 de fick till och med den klassiska bilen av 5 möjliga

Av Ulf - 2 november 2012 18:15

 

 

Regi: Len Wiseman

Manus: Kurt Winner & Mark Bomback (baserat på Philip K. Dicks novell We can remember it for you wholesale)

Medverkande: Colin Farrell, Kate Beckinsale, Jessica Biel mfl.

Produktionsbolag: Total Recall/Original Film/Rekall Productions

År: 2012

Längd: 118 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1386703/


Efter förödande krig under slutet av 2000-talet ligger större delen av Jorden öde, täckt av resterna av kemiska vapen. Två stater återstår: United Federation of Britain och The Colony (före detta Australien). Boende i The Colony har oftast lågavlönade arbeten i UFB, vilka de färdas till med en slags kollektivtrafik genom Jordens inre. Douglas Quaid är fabriksarbetare för UFB:s räkning men drömmer om något större. När han får höra talas om företaget Rekall och deras teknik för att implantera falska minnen bestämmer Quaid sig för att åtminstone skaffa sig minnet av ett bättre liv. Något går dock väldigt, väldigt fel...


Philip K. Dick är en av mina favoritförfattare genom alla tider. Filmer på hans berättelser brukar också bli väldigt bra. Bland tidigare adaptioner hittar vi bland andra Blade Runner (1982), The Terminator (1984) och Minority Report (2002). Jag plockade med The Terminator av en anledning - om vi räknar med alla filmer där Dicks historier inte får credit trots att manusförfattarna plockat lite väl mycket inspiration är antalet bra rullar än mer imponerande. Kontentan är att Philip K. Dick oftast är ett säkert kort när det kommer till bra science fiction-filmer. Sen finns kitschmästerverket Total Recall (1990), löst baserad på Dicks novell We can remember it for you wholesaleTotal Recall tog Dicks historia, vände ut och in på den och gjorde något eget som i all sin sprudlande kitsch och Arnold Schwarzenegger blev en kul actionrulle.


Jag undrar egentligen om Winner och Bomback egentligen har läst novellen i fråga. Remaken känns mer baserad på filmen från 1990 uppblandat med lite nya prylar. Det enda som är kvar från novellen är företaget som ger falska minnen och i viss mån namnen på karaktärerna. Problemet är att filmen inte vill berätta något. Det är postapokalypsaction 1A med det ooooooonda företaget som gör ooooooonda saker. När vetenskapsbiten i filmens "science fiction" dessutom är full med hål undrar jag varför den här remaken gjordes? Total Recall, hur mycket jag än gillar den, är inte en stor franchise som drar in storkovan bara på sitt namn. En snabb koll på biljettförsäljningen visar också att filmen inte gick med särskilt stor vinst. Och varför skulle den? Det är en sämre version av filmen från 1990 utan charm och värme. Det är just det som saknas - Total Recall anno 2012 utspelas i en fullständigt sönderdesignad och kall värld som försöker vara hälften Blade Runner och hälften Minority Report. Mischmaschen blir till ingenting alls.


Skådespelarna, trots Bryan Cranston som skurk, är riktigt träiga. Colin Farrell gör en okej huvudroll, men hans birollskollegor Jessica Biel och Kate Beckinsale är usla. Speciellt Beckinsdale spelar så uselt att hon inte ens kan leverera one-liners ordentligt. Det är visserligen kanske inte så konstigt när hon får kväka ur sig repliker som "What can I say? I give good wife." (Ja, den repliken säger verkligen ingenting ur kontext, men tro mig, ni kommer störa er på den om ni ser filmen).


Jag satt under filmen och försökte komma på vad stilen påminde mig om, men kunde inte placera det förrän jag slog upp regissören, Len Wiseman, på IMDB. Wiseman är den skyldige för Underworld-franchisen - det vill säga ännu fler filmer med flashig yta och ingen vare sig hjärna eller hjärta. Några få bra actionscener räddar filmen från bottennapp, men det här var en rejäl besvikelse. Se om rullen från 1990 istället.


Betyg: 2 riktigt onödiga remakes av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6 7 8 9 10 11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23 24 25
26
27
28 29
30
<<< November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se