Alla inlägg under december 2012

Av Ulf - 20 december 2012 19:50


 

Regi: Craig Zobel

Manus: Craig Zobel

Skådespelare: Ann Dowd, Dreama Walker, Pat Healy mfl.

Produktionsbolag: Bad Cop Bad Cop Productions & Muskat Filmed Properties

År: 2012

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1971352/


Det är en vanlig tråkig arbetsdag på det lokala snabbmatshaket. Det stora samtalsämnet är hur någon lämnade frysen öppen så att en massa bacon fick kastas. Monotonin bryts dock när franchisechefen Sandra kontaktas av polisen. Tydligen har en av hennes anställda, Becky, stulit från en kund. Det blir början på en dag ingen av dem kommer glömma. 


Baserad på sanna händelser är Compliance ett ypperligt exempel på hur man gör mycket med små medel. Merparten av filmen utspelas i ett och samma rum med den huvudsakliga konversationen mellan en person i nämnda rum och en person på telefon. Hur man kan väva en sådan spännande väv av det är ett mästarprov när det gäller filmberättare. Craig Zobel är en relativt färsk långfilmsregissör, men det här kan definitivt vara en språngbräda mot något ännu större. Zobel, som även skrivit manus, berättar en historia som jag först trodde var enkel att klura ut. Jag älskar när filmer får mig att landa på röven i mina förutfattade meningar! Runt halvtimmesmärket sköts min teori i sank och då blev det riktigt spännande.


Zobel har mycket god hjälp av sina skådespelare i allmänhet och de två huvudrollsinnehavarna, Ann Dowd och Dreama Walker, i synnerhet. Dowd har redan vunnit flertalet priser för sin roll som den hårt prövade franchiseägaren och det är hon värd. Walker har fått förvånansvärt lite uppmärksamhet för sin roll som Becky. Det är en roll som verkligen är utelämnande, både metaforiskt och bokstavligen.


Compliance var verkligen en överraskning. Det är en stilstudie i hur för stor tilltro till auktoriteter kan leda till katastrof liksom hur man använder härskarteknik på ett sällsynt hänsynslöst sätt. Det är dessutom en historia jag skulle anklaga för att vara bullshit om jag inte läst på om de verkliga händelserna i efterhand. Det är bra bisarrt i sig. Den enda anledningen till att den inte kommer riktigt upp till högsta betyg är kameraarbete, klippning och det mycket ojämna användandet av musik. Men se den för guds skull!


Betyg: 4+ "kärlek" på snabbmatshaket av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 19 december 2012 17:48

 

Jag har redan tidigare skrivit en artikel om A Nightmare On Elm Street här på bloggen som jag tänkte återanvända stora delar av. Om ni upplever deja vu är det alltså mitt fel!


Det finns vissa skräckfilmer man aldrig glömmer. För mig är A Nightmare On Elm Street (1984) en av dessa. Någon gång i mellanstadieåldern lyckades jag både skrämma slag på mig själv och skapa en livslång fascination för filmserien i fråga. Den var mörkare, mer surrealistisk och inte lika uppenbar som de övriga slasherserierna från 80-talet.  Det som verkligen gjorde skillnaden mellan A Nightmare On Elm Street och de övriga var dock seriens karismatiske huvudperson – Freddy Krueger.


Det är få filmkaraktärer förunnat att bli upptagna i det populärkulturella medvetandet och gå utanför sin film. Freddy var med sin sadistiska intelligens mycket mer skrämmande än exempelvis Jason Vorhees eller Michael Myers – tysta, stoiska mördarmaskiner utan repliker. Freddy hade, hur märkligt det än låter, klass. Hans karaktär fascinerade och jag ville veta mer samtidigt som jag insåg att mer information antagligen skulle döda mycket av mystiken som omgärdade honom.


I första filmen får vi reda på att Freddy var en seriemördare som inriktade sig på barn. Efter att rättegången emot honom ogiltigförklaras letade stadens föräldrar upp Krueger och brände honom till döds. Det är all information vi behöver. Dessvärre kunde det inte stanna vid det. Under loppet av sex uppföljare (sju om man räknar Freddy vs. Jason från 2003) fick vi reda på allt mer om Freddys bakgrund.  Jag tänker inte gå igenom hela hans bakgrundshistoria, men resultatet blev att Freddy förvandlades från en oberäknelig galning till en tämligen komisk karaktär. Allting är Renny Harlins fel.


Harlin fick förtroendet att regissera A Nightmare On Elm Street IV: The Dream Master (1988). Föregående film i serien, A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987), hade tagit serien tillbaka till originalets spelmarker.  Seriens skapare, skräcklegenden Wes Craven, ville att del tre också skulle avsluta serien. Han hade inte varit särskilt entusiastisk över den första uppföljaren och vägrat arbeta med den. Nu var han dock tillbaka som manusförfattare och skrev ett manus som utforskade psykisk sjukdom som huvudtema även om det också hade vissa ofrivilligt komiska undertoner. Filmen gjorde succé och eftersom serien i stort sett byggt upp hela produktionsbolaget New Line Cinema från grunden kunde studion inte låta bli att göra ännu en uppföljare. Nu vägrade dock Craven vara med och fjärde filmen blev en nystart i fel riktning.


Renny Harlin och några mindre talangfulla manusförfattare förvandlade den en gång blodtörstige barnamördaren till en slapstickfigur. Harlin har sedan dess lyckats göra en uppföljare till Die Hard (1988) som inte var hälften så underhållande som originalet i Die Hard II (1990), så gott som sänka ett produktionsbolag med Cutthroat Island (1995), våldfört sig på The Exorcist (1973) i Excorcist: The Beginning (2004) och kommer närnäst göra en historisk film om Mannerheim. Jag bävar för resultatet.  


Freddy hade blivit större än filmerna han var med i. Han var nu huvudanledningen till att folk gick och såg filmerna på bio och de tonåriga motskådespelarna blev främst till rekvisita. Det gick till och med så långt att han fick en egen tv-serie, Freddy’s Nightmares (1988 – 1990). Tv-serien gick ut på att Freddy presenterade kortare skräckfilmer varpå han gav en epilog till dem i slutet av respektive avsnitt. Karaktären själv var med i ett avsnitt här och där, men serien framstår i retroperspektiv som ett enkelt sätt att försöka klämma ur ytterligare några dollar ur en populär karaktär. Filmserien var och förblev det flaggskepp som Freddy skulle sälja biljetter till.


Efter två ganska lättförglömliga filmer i serien,  A Nightmare On Elm Street V: The Dream Child (1989) och Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991) verkade Freddy till sist död och begraven. Freddys välförtjänta paus varade dock bara i tre år innan Wes Craven’s New Nightmare (1994) kom ut. Nu fick Freddy komma ut i den ”riktiga” världen i och med filmens metakaraktär. Filmen följer skådespelerskan Heather Langenkamp (NOS och NOSIII) och hennes ”verkliga” liv. Det visar sig att Freddy inte bara är en karaktär i en skräckfilmsserie utan finns på riktigt. Så länge filmerna om honom var bra (läs: skrämmande) kunde han få sin energi på så vis. När kvaliteten på filmerna gick ner förlorade Freddy också sin källa av skräck och rädsla - något han vill ha tillbaka. Filmen innebar en återkomst av den skrämmande Freddy och var den bästa sedan del tre. Man kan även utläsa en slags föregångare till de väldigt självmedvetna Scream-filmerna (1996  - 2000) från historien. Trots förhållandevis fina recensioner gick filmen inte särskilt bra och Freddy lades i malpåse i närmre ett decennium.


Nio år efter Wes Craven’s New Nightmare kom slutligen filmen alla skräckfans hade väntat på – Freddy vs. Jason. Ryktet om en film där de två skräckikonerna Freddy Kreuger och Jason Vorhees möttes föddes redan i och med slutscenen i 1993 års Jason Goes To Hell: The Final Friday – den nionde filmen i serien om killen som gillar hockeymasker och machetes. Filmen avslutas med att Freddys handskbeklädda hand drar ner Jasons hockeymask under jord. Efter att ha varit fast i development hell i sedan dess blev filmen slutligen verklighet år 2003. Under det årets Fantastisk Film Festival var jag en av de lyckliga som lyckades få en biljett till den enda officiella visningen i Sverige. Jag har sällan eller aldrig haft så roligt i en biosalong. Stolarna var fyllda av skräckfanatiker och det är det närmsta jag antagligen kommer komma en av de där visningarna av skräckfilm man ofta ser porträtteras i amerikansk film. För ett exempel på vad jag menar kan ni kolla in öppningen till Michael Jacksons video till Thriller.



Så vad är det som gör Freddy skrämmande? Svaret är tämligen enkelt – han har full kontroll i sin värld. Vad som helst kan hända när Freddy jagar dig eftersom det i grund och botten är en levande mardröm du befinner dig i. Det är alltså egentligen inte Freddy som är skrämmande så mycket som det är hans omgivning. Därför är manuset verkligen A och O i A Nightmare On Elm Street med uppföljare. En bra Nightmare-film lyckas pricka in våra egna, eller liknande, mardrömmar och spelar med dem på ett effektivt vis. Freddy är vår genomonde cirkusdirektör som lotsar oss igenom showen. En annan aspekt som gör att Freddy fungerar så väl som han gör är skådespelaren bakom honom – Robert Englund. Englund har verkligen gjort rollen till sin egen och hade han inte fastnat i ett skräckfilmsfack skulle jag inte bli förvånad om han hade kunnat bära upp tyngre dramatiska produktioner. Englund var helt enkelt den förste bra skådespelare som hade porträtterat ett återkommande monster på vita duken sedan Bela Lugosis Dracula. 


Recenserande filmer i serien:

 

A Nightmare On Elm Street(1984) - 5 80-tals-mardrömmar av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street II: Freddy's Revenge (1985) - 4 hjärnspöken... eller? av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987) - 4+ ok, det DÄR är en fallossymbol om jag någonsin sett en av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street IV: The Dream Master (1988) - 2 finnar som borde stannat i Finland av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street V: The Dream Child( 1989) - 3- drömdemoner på skateboard av 5 möjliga

Freddy's Dead: The Final Nightmare (1991) - 2 ja, den är åtminstone underhållande av 5 möjliga

Wes Craven's New Nightmare - (1998) - 3 demoner i vardande av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street (2010) - 1 påse med bajs av 5 möjliga till Platinum Dunes (det räcker nu!)

Freddy vs. Jason (2003) -5 fullständigt subjektiva stjärnor av 5 möjliga


Snittbetyg (plus och minus borträknade): 3,6

 

Klara franchises:

 


1. A Nightmare On Elm Street - 3,6

2. The Exorcist - 3,0 (fler plus än nummer 2)

3. The Texas Chainsaw Massacre - 3,0

4. Scream - 2,8

5. Halloween - 2,7

6. The Omen - 2,6

7. Friday The 13th - 2,3

8. Saw - 2,1

9. The Amityville Horror - 2,0

10. Paranormal Activity - 1,0

 

ANNONS
Av Ulf - 18 december 2012 21:16


Regi: Ronny Yu

Manus: Damian Shannon & Mark Swift

Skådespelare: Robert Englund, Ken Kirzinger, Monica Keena mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Avery Pix/Sean S. Cunningham Films

År: 2003

Längd: 97 min

Land: USA/Kanada/Italien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0329101/


Innan dagens recension, den sista i Franchise Hell innan sammanfattningen av A Nightmare On Elm Street och hela projektet, vill jag passa på att göra en shoutout till bloggen Swedish Zombie och deras tipsande om Skitfinkultur. Tackar och bockar! Bjuder igen när jag listar mina bloggfavoriter någon gång nästa månad.

 


Tio år har gått sedan Freddy Krueger terroriserade Springwood senast. Eftersom man uppenbarligen inte kunde besegra honom beslutade sig stadens innevånare för att ta ifrån honom hans kraft. Kruegers namn och gärningar yttras inte ens längre och när gamle knivhandsken inte har rädsla att få näring av är han också fast i sitt eget personliga helvete. Freddy har dock en plan. I en annan del av helvetet (haha, vilken mening) huserar nämligen Jason Vorhees, baneman för så många nudistbadare. Jasons brott är tydligen fortfarande i allmänhetens kollektiva psyke. När Freddy skickar upp Jason till jordelivet igen kan han dra nytta av rädslan som Jason skapar. Det är bara det att Jason tänker inte leka apport särskilt länge...


Det här är troligen den mest länkade filmen i Skitfinkulturs historia. Varje gång jag ska förklara hur ett bra biobesök ska vara tar jag visningen av den här rullen på Fantastisk Filmfestival 2003 som exempel. Varje gång jag ska förklara vad en underhållande popcornfilm är tar jag den här rullen som exempel. Varje gång jag funderar över varför jag ens startade Skitfinkultur kommer den här filmen obönhörligen upp i diskussionen. Varför? För att trots alla sina brister, stolpig dialog och ett manus som genomgick så många redigeringar att det inte hänger ihop särskilt bra är det här en av mina favoritfilmer. Om jag vill bli underhållen i 97 minuter, koppla bort omvärlden och se något riktigt kul med en skopa nostalgi är det Freddy vs. Jason som åker in i dvd-spelaren.


Som ni märker är det här knappast en perfekt film. Robert Englund är i högform som Freddy och Ken Kirzinger gör vad Jason ska göra (gå i rät linje och slå på folk med vassa saker), men resterande skådespelare är riktigt usla. Att Monica Keena ska spela oskuldsfull girl next door tror jag inte ett dugg på (inte minst för de uppenbart "förbättrade" brösten.. hrm) och att Kelly Rowland ens har en roll är helt enkelt ett tjänstefel. Samtidigt lyckas Ronny Yu hålla samman de usla rollprestationerna med manuset. Manuset i sig är till en början ganska lyckat, men när sista akten tar sin början är logiken på semester någonstans och har tagit den hårt prövade skådespelarcoachen med sig. Men, fortfarande, det här är underhållande. Borta är alla pretentioner om att skapa något genuint skrämmande - det här är sluggerfest på hög nivå med två skräckikoner som spöar skiten ur varandra. Hur kan man inte älska det? Jag vet i alla fall inte hur man kan undgå det!


Betyg: 5 fullständigt subjektiva stjärnor av 5 möjliga

Av Ulf - 16 december 2012 22:45

Ingen poster idag. SVT verkar inte tro på det här med marknadsföring.


Regi: Daniel Alfredson

Manus: Björn Paqualin & Johannes Pinter (efter Börge Hellström & Anders Roslunds roman)

Skådespelare: Ola Rapace, Peter Dalle, Philomène Grandin mfl.

Produktionsbolag: SVT

År: 2012

Längd: 100 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: ?

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2570546/


När Bernt Lund, en ökänd pedofil, rymmer under en fångtransport ser Fredrik och Agnes sin tillvaro krossas. Deras femåriga dotter Maria våldtas och mördas. Polisen sätter igång ett stort spaningsarbete efter Lund med Fredrik hinner först. När han skjuter ihjäl Bernt med sin fars gamla jaktgevär inleds en rättsprocess som får långtgående konsekvenser.


Det är sällan jag ser film på tv nuförtiden. Det är egentligen bara SVT som jag sätter mig ner och kollar på då och då när de kör något jag inte sett. Anledningen är enkel - reklam, eller i SVT:s fall avsaknad av den samma. Lika sällan som jag ser film på tv ser jag svenska kriminaldramer. Jag får krupp bara någon nämner Martin Beck och jag är inte speciellt förtjust i Kurt Wallander heller. Fråga mig därför inte varför jag fick infallet att se Odjuret men jag är glad att jag gjorde det.


Det här är en av de mest välspelade och drabbande svenska filmer jag sett på mycket länge. Det är svårt att göra en gärningsman så vidrig att vi nästan själv vill ha ihjäl honom, men här har man verkligen lyckats. Medan amerikanska tv-serier pumpar ut den ena gärningsmannaserien efter den andra är det detaljer i Gerhard Hoberstorfers porträtt av Bernt Lund som gör hela skillnaden. Jag hoppas att jag prisar rätt skådespelare nu bara. IMDB-sidan ovan är ganska torftig och inkorrekt. Där står bland annat att filmen är gjord i Senegal... Nåja, Hoberstorfer är riktigt jävla obehaglig och det är inte svårt att leva sig in i Fredriks (Ola Rapace) beslut att jaga efter honom med draget vapen. Men sen då? Här brukar de flesta kriminaldramer ta slut med någon moralisk fråga hängande i luften. Vad Odjuret gör är att gå in på djupet bakom själva titeln - vad är egentligen ett "odjur" och när blir vi ett själv? Vad säger lagen och vad säger samhällsmoralen? Är dessa alltid förenliga? Fungerar öga för öga i särskilda fall eller blir alla till slut blinda?


Utan skådespelarna hade den här historien fallit rejält platt. Utöver de redan nämnda gör Peter Dalle bra ifrån sig som utredare men framför Philomène Grandin har några riktigt hjärtskärande scener som Agnes. Tillsammans med mycket bra regi från Alfredson och en nästan 70-talsliknande estetik i kameraarbete och klippning kan jag bara rekommendera den här filmen. Det enda som håller den från toppbetyg är i viss mån ett ryckigt tempo mot slutet. Utan att spoila kan jag bara säga att jag tyckte allmänhetens reaktion på en nyckelhändelse mot filmens sista tredjedel var väldigt over the top. Om du är nattuggla går den igen imorgon natt på SVT1. Leta annars på SVTPlay.


Betyg: 4+ svensk ångest när den är som bäst av 5 möjliga

Av Ulf - 13 december 2012 20:18

 

 

Saxat från recensionen av samma film publicerad 2010-05-08

 

Regi: Samuel Bayer

Manus: Wesley Strick & Eric Heisserer

Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/New Line Cinema

År: 2010

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179056/


Ett gäng ungdomar upptäcker till sin fasa att de delar samma mardröm - en brännskadad man med en knivförsedd handske försöker döda dem. När ungdomarna dör en efter en är det upp till Quentin och Nancy att ta reda på allt de kan om mannen - Freddy Krueger. Om de bara kan hålla sig vakna...


Det är knappast en överdrift att jag var entusiastisk när jag satte mig i biostolen för den här filmen. Även om jag inte hyste några som helst tankar att den skulle vara lika underhållande och bra som Wes Cravens originalfilm kom jag fortfarande ihåg hur jäkla kul jag hade med Freddy vs. Jason (2003). Alla varningar från andra skräckfans till trots hoppades jag på en popcornskräckrulle med en intressant nytolkning av Freddy. Sen började filmen.


Låt mig få det här ur vägen med en gång - ja, Jackie Earle Haley är bra som Freddy. Inte lysande, men väl dock bra. Problemet är mest att han inte har något som helst manus att arbeta med. Medan Robert Englunds porträttering av karaktären hade ett välskrivet manus där Englund kunde sätta sin egen prägel på Freddy utifrån Cravens minutiösa beskrivningar verkar det som att Haley helt baserar sin Freddy på tidigare roller. Haleys Freddy är helt enkelt en blandning mellan hans roller från Watchmen (2009) och Little Children (2006).


Medan Haley gör vad han kan är resten av skådespelarna, med ett undantag, skrattretande usla. Kyle Gallner kommer undan med hedern i behåll i rollen som Quentin men hans kvinnliga medprotagonist, spelad av Rooney Mara, är något av det mest blodfattiga (zing!) jag sett. En kommentar på IMDB sa det bäst: "The Kristen Stewart of 2010. New actress, same bad habit. Reach a damn high note!" Mara lyckas spela hela filmen som genom ett töcken och jag ville bara skaka lite liv i henne. Jämför med Heather Langenkamps porträtt av samma roll i originalet och det är som natt och dag.


Jag har redan nämnt att manuset är under all kritik, men det tål att nämnas igen. Från att ha varit en variant av skönheten & odjuret har det blivit en vanlig ful-gubbe-historia. Det som gjorde de klassiska filmerna i serien så underhållande, förutom Freddy själv, var ofta de surrealistiska kvaliteterna i drömsekvenserna. I Freddys värld kunde allt hända och gjorde så också. I den här filmen har man tonat ner drömsekvenserna och tagit bort nästan all form av surrealism. Just drömlogiken var något som gjorde att många scener i originalet fungerade på två plan - dels ur rent underhållningsvärde och dels på ett djupare, mer skrämmande psykologiskt plan. Scenerna stannade med en och det är ingen tillfällighet att Tinas dödsscen från första filmen nästan blivit en del av det kollektiva medvetandet. Samma scen i re-maken är helt enkelt usel. Det finns inget sätt att komma runt det - den är usel. Jag hade kunnat klaga på manuset i flera paragrafer till men det skulle kräva spoilers angående den lilla gnutta historia som nu trots allt finns. Låt mig bara säga att ändringarna i historien suger lika mycket som de rent omgjorda scenerna.


Regin är nästan helt frånvarande. Bayer har tidigare endast regisserat musikvideos och det märks. Allting är stylish och ser ut att kunna komma från närmsta reklam för hudvårdsprodukter. Tänk öppningssekvensen till Sex & The City satt i lite mörkare toner och ni har den konstnärliga "visionen" Bayer försöker förmedla ganska klart för er. Visserligen, om Haley hade kommit in i en ballerinakjol hade filmen åtminstone bjudit på ett skratt här och där. Regin är nämligen liksom manuset totalt i avsaknad av humor.


Hur mycket jag än älskar originalet (eller kanske just därför) och Freddy Krueger måste jag erkänna att detta är riktigt, riktigt uselt. Det är en av de sämsta filmer jag sett på bio på mycket länge och jag hoppas verkligen att den inte kommer ge upphov till några uppföljare. Det är väl för mycket att hoppas på då den går väldigt bra på biograferna just nu. One, two, the cash cow's bell is tolling for you...


Betyg: 1 påse med bajs av 5 möjliga till Platinum Dunes (det räcker nu!)

Av Ulf - 12 december 2012 20:28


Regi: Wes Craven

Manus: Wes Craven

Medverkande: Heather Langenkamp, Miko Hughes, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema

År: 1994

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0111686/


Heather Langenkamp, skådespelerskan som spelade Freddys banekvinna i franchisens första film, lever ett ganska stilla liv i L.A tillsammans med sin specialeffektsmakare till man och deras son Dylan. Runt tioårsdagen för premiären av A Nightmare On Elm Street börjar Heather få besvärande telefonsamtal från en man som låter skrämmande lik Freddy. När hennes man dör i en bilolycka börjar dessutom Dylan bete sig märkligt - nästan som Freddy...


Det här är en lysande idé. Wes Craven tar skräckikonen han skapade, sätter honom i en metafilmskontext och får med de flesta skådespelarna från den första filmen att reprisera sina roller och spela sig själva! Hur kan man inte älska en sådan setup? Tja... även om idén är lysande är utförandet knappast fläckfritt. De två största bristerna stavas Miko Hughes och för lite Freddy.


Jänkarna brukar vara duktiga på att hitta bra barnskådespelare. Miko Hughes är ett lysande undantag till denna regel. När en film i mångt om mycket baserar sig på ett barns skådespel måste man hitta en barnskådis som klarar av det. Miko är bara... usel. Det finns inget snällt sätt att säga det på. Sedan han var med i den här rullen har Hughes hunnit växa upp och ha en medelmåttig karriär. Alltid något. 


Robert Englund spelar både sig själv och Freddy. Wes Craven ville att Freddy skulle vara mer skrämmande än innan och karaktären fick en makeover när det gäller både smink och garderob. Det såg ganska häftigt ut under VHS-dagarna men i en knivskarp och restaurerad DVD-kopia ser det tyvärr ut som skit. I min värld fixar man inte det som inte är trasigt och Freddys make-up såg jävligt häftig ut redan 1984. Det behövdes ingen ny. Nåväl, kosmetika till trots verkar Englund ha lika roligt som alltid i rollen, men varför är han inte med mer? När manuset behandlar hur verklighet och film tycks flyta ihop är det bland det smartaste som skrivits i skräckgenren, men lika ofta saktar filmen ner till snigeltempo i sina "familjedramascener" med Heather och Dylan.


Jag är väldigt kluven till Wes Craven's New Nightmare. Den har en riktigt bra premiss och delar som vida överstiger den slutgiltiga produkten. Filmen brukar fungera som en vattendelare bland fansen så mitt tips är att se den och skapa en egen uppfattning.


Betyg: 3 demoner i vardande av 5 möjliga


Av Ulf - 9 december 2012 17:49


Regi: Rachel Talalay

Manus: Michael De Luca

Medverkande: Shon Greenblatt, Lisa Zane, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema & Nicolas Entertainment

År: 1991

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0101917/


Springwood, nära framtid. Freddy har haft ihjäl alla stadens tonåringar förutom John. Oförmögen att passera stadsgränsen (av någon anledning) lyckas Freddy få John ut ur staden för att locka fler offer för Springwood. När John drabbas av minneförlust och tas in på ett ungdomshem tycker hemmets psykolog att det kanske vore en bra idé att åka tillbaka till Springwood för att se om det kan få fart på Johns minne. Smart...


Tillbaka till komedi-Freddy. NOSVI är en soppa utan dess like. Filmen gjordes i kölvattnet av framgångarna med Twin Peaks (1990 - 1991) och manusförfattare Michael de Luca gör inte precis en hemlighet av var hans influenser kommer ifrån. Där David Lynch lyckades skapa excentriska och minnesvärda karaktärer lyckas De Luca bara med det förstnämnda och knappt ens det. Freddy är förminskad till i princip enbart slapstick och Lisa Zane i huvudrollen kan vara den sämsta skådespelerskan i serien. Lägg till skamlösa produktplaceringar från Nintendo (The Power Glove), serietidningsljudeffekter och den sista kvarten i usel 3D är jag fortfarande förbluffad över den här filmen. Vad fan hände?


Peter Jackson skrev ett manus som dessvärre inte stod att hitta till den här recensionen. Outlinen var dock mycket bättre än vad De Luca kokade ihop. De Luca har åtminstone några bra scener. Några av de riktigt skumma Twin Peaks-inspirerade sakerna är helt okej och sista striden är inte heller så dum, om det inte vore för de riktigt taffliga 3D-effekterna. Jag hade kunnat stänga av dem på DVD:n, men eftersom jag ändå har några gamla 3D-glasögon (ni vet de med röd- och gröna linser) tänkte jag att jag lika gärna kunde använda dem. Mitt huvud är argt på mig för det beslutet.


Det må vara ett billigt knep men cameo-rollerna (bland andra Johnny Depp) är också ganska underhållande. Framförallt gillar jag att Depp kom tillbaka till serien som gav honom hans genombrott. Alice Coopers lilla biroll är också en höjdare. Jag kände inte igen honom utan smink först.


NOSVI är ingen bra film, det vore verkligen att ta i. Det är däremot en tågkrasch som inte går att titta bort från. Tack och lov var inte det här slutet för Freddy. I nästa del kikar vi närmre på den sista renodlade rullen i franchisen. Sen är det bara specialaren, Freddy vs. Jason (2003) kvar. Häng på för de sista delarna i Franchise Hell! Åh helvete... jag glömde remaken...


Betyg: 2 ja, den är åtminstone underhållande av 5 möjliga

Av Ulf - 8 december 2012 22:14

 

Regi: Tom Six

Manus: Tom Six

Medverkande: Dieter Laser, Ashley C. Williams, Ashlynn Yennie mfl.

Produktionsbolag: Six Entertainment

År: 2009

Längd: 92 min

Land: Nederländerna

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1467304/


Lindsay och Jenny, två amerikanska tjejer på bilsemester i Europa, hamnar i klorna på den bestialiske Dr. Heiter. Heiter, tidigare världsledande forskare gällande siamesiska tvillingar, vill förverkliga sin dröm att skapa något istället för att ta isär personer. Därför beslutar han sig för att göra en mänsklig tusenfoting... va?!


Jag såg om den här smått ökända rullen ikväll med en polare som inte sett den. Jag kom ihåg den som en ganska halvtaskig rulle, men jag måste varit full eller något när jag såg den 2009. Det här är en vedervärdigt usel film, inga halvor. THC (haha, rolig förkortning) existerar för en anledning och en anledning allena - chockvärde. Problemet är... den är inte chockerande. För att en film ska kunna bli chockerande för mig måste jag bry mig om karaktärerna, få en bra karaktärspresentation innan galenskapen släpps lös och ha ett manus som inte är fullt av logiska luckor. Sen hjälper det ju också till om skådespelarna inte är tagna från närmsta amatörteaterförening också.


Tom Six har skrivit och regisserat en trasig film som hänger ihop sämre än Dr. Heiters skapelse. Framförallt är det motiv som jag eftersöker. Varför gör Heiter som han gör? Vad är syftet? Ja, han vill skapa saker, men kunde han inte börjat med akvarellmålning eller knyppling? Så vad vi har kvar är en skurk utan motiv, värdelösa skådespelare, ofrivilligt komiska scener och ett manus som kunde agerat stand-in för ett durkslag. När chockeffekterna dessutom är ganska värdelösa blir det en enda lång gäspning av det hela. Undvik, inte för den är "moraliskt förkastlig" eller "chockerande" eller andra fraseringar man hittar i kvällstidningarnas artiklar utan för att den helt enkelt är jävligt dålig.


Betyg: 1 behöver mer Udo Kier för det här ska funka av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12 13
14
15
16
17
18 19 20 21 22 23
24
25
26
27
28 29 30
31
<<< December 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se