Alla inlägg under januari 2013

Av Ulf - 13 januari 2013 19:29


Regi: Ben Affleck

Manus: Chris Terrio (baserat på Joshuah Bearmans tidningsartikel)

Skådespelare: Ben Affleck, Bryan Cranston, Alan Arkin mfl.

Produktionsbolag: GK Films & SmokeHouse Pictures

År: 2012

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1024648/


När USA:s ambassad i Teheran stormas av aktivister under 1979 års revolution lyckas sex anställda fly till Kanadas ambassad. CIA har ingen aning om hur de ska få ut sina medborgare ur landet förrän agent Tony Mendez kläcker en lika briljant som bisarr idé: vi låtsas att vi ska spela in en science fiction-film i Iran.


Gisslandramat som följde i fotspåren av den iranska revolutionen har filmatiserats förr, men aldrig med den här twisten. Det märkligaste är att filmen är baserad på sanna händelser som förlorade sin hemligstämpel 1996. CIA använde verkligen en fejkad science fiction-film som ett led i att få ut de sex amerikanerna ur landet. För en science fiction-nörd som mig är det hur roligt som helst att tänka på.


Ben Affleck har varit ett av de mest utskällda namnen i Hollywood under 2000-talet. Innan han satte sig bakom kameran i den utsökta Gone Baby Gone (2007) hade han också till största del medverkat i skräp sedan sitt genombrott med Good Will Hunting (1997). Snacka om att Affleck tar revansch på sina belackare nu! Gone Baby Gone efterföljdes av hyllade The Town (2010) och nu alltså Argo med sina sju Oscarsnomineringar. Snygg comeback så att säga!


Ben Affleck spelar även huvudrollen i sin nya film och sköter väl sig helt okej. Det är dock helt klart så att hans största begåvning ligger bakom kameran. Argo är en mycket välregisserad film som visar att Affleck kan det här med skådespelarregi. Det är en riktigt bra ensemble han har att jobba med. Alan Arkin är lika bra som alltid och personliga favoriterna Bryan Cranston och John Goodman gör också bra roller.


Argo är välspelad och har en mycket spännande andra halva. Där den tappar poäng är i uppbyggnaden till uppdraget i sig. Vissa partier är riktigt sega, men den som har tålamod blir också belönad. Det andra problemet jag har med Argo är helt enkelt att man tar sig lite väl stora friheter med de historiska händelserna ibland. Det lämnar en lite fadd smak i munnen när Affleck skildrar i princip alla iranier som helt och fullt stöttande av revolutionen. Nåja, om man kan leva med dessa skavanker bjuder Argo på en rejält spännande andra halva. Jag saknar den här typen av klassiska spionfilmer. Mer sådant här!


Betyg: 4- Argo, fuck yourself! av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 13 januari 2013 12:14

 


Regi: Malik Bendjelloul

Manus: Malik Bendjelloul

Skådespelare: Rodriguez, Steve Segerman, Dennis Coffey mfl.

Produktionsbolag: Red Box Films & Passion Pictures

År: 2012

Längd: 86 min

Land: Sverige/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2125608/


Under 1970-talets första år spåddes Detroitmusikern Rodriguez att bli en storhet inom singer/songwriter-facket av alla producenter han arbetade med. Verkligheten blev en annan och efter två skivor var drömmen slut. Vad Rodriguez inte visste var hur betydelsefull han blivit för motståndsrörelsen mot apartheid i Sydafrika. Rodriguez musik och texter visade en hel generation sydafrikaner att man faktiskt kunde protestera mot etablissemanget. Men var tog Rodriguez vägen efter sina två skivor?


Rodriguez började sin bana i de värsta delarna av Detroit och hade först och främst sin talang att luta sig på. När han till sist fick sitt skivkontrakt borde det ha varit början på en karriär i stil med Bob Dylans. Jag har spelat igenom hans skivor med gitarren i knäet och kan för mitt liv inte förstå varför han inte slog igenom i USA. Rodriguez har skrivit några av de vackraste låtar jag hört. Det är därför Searching For Sugar Man är så drabbande. Här har vi en lyriker av allra högsta rang som inte fått något erkännande annat i ett land på en annan kontinent. Searching visar mot alla odds upp ett porträtt av en man som inte kunde bry sig mindre om framgång. Han är inte bitter, han är inte nedbruten, han lever sitt liv som han alltid gjort. När han sen får en liten glimt av vad som kunde ha varit är det inte med bitterhet eller ångest utan ren glädje. Jag lyfter på hatten för Rodriguez.


Malik Bendjelloul har hittat en fantastisk historia att göra en dokumentär av. Det som gör att dokumentären fungerar så jäkla bra är framförallt skalan, från det personliga till ett övergripande samhällsperspektiv från inte ett utan två ställen i världen. Det är djupt imponerande och Bendjelloul tar ett steg åt sidan och låter historien tala för sig själv. Jag har svårt att se hur något kan toppa det här i dokumentärklassen på årets Oscarsgala. Det är lite kul att det är den första svenska dokumentär som blivit nominerad på 61 år också.


Om du har haft en dålig dag, en dålig månad, ett dåligt år eller ett dåligt liv - se Searching For Sugar Man. Den som inte har ett leende från öra till öra när sluttexterna rullar har inget hjärta.


Betyg: 5 bortglömda generationsröster av 5 möjliga (ja, många femmor just nu, men fan, alla är befogade!)

ANNONS
Av Ulf - 12 januari 2013 15:35


Regi: Michael Haneke

Manus: Michael Haneke

Skådespelare: Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, Isabelle Huppert mfl.

Produktionsbolag: Wega Film/Les Films du Losange/X-Filme Creative Pool mfl.

År: 2012

Längd: 127 min

Land: Österrike/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1602620/


Georges och Anne är två pensionerade musiklärare som lever ett aktivt pensionärsliv i Paris. En morgon får Anne ett milt slaganfall vid frukostbordet. När en operation som ska förhindra henne att få fler anfall går fel tar Georges på sig ansvaret att vårda henne i hemmet - något som ska sätta deras relation på prov.


I en tidig scen i Amour berättar Georges för sin fru om en film han såg på bio som barn. Han kommer inte ihåg handlingen, men han kommer ihåg de känslor som filmen förmedlade. Det är lite så jag känner inför den här filmen. Här finns egentligen ingen annan handling än att vi som publik får se den sista tiden i ett långt och kärleksfullt förhållande, tragiskt sönderslitet av sjukdom. Saken är att det inte behövs något annat än det.


Michael Haneke har gjort vad en vän kallade för "the feel-bad movie of the century" och jag kan bara hålla med. Det blir inte mycket mörkare än så här. De flesta filmer som har liknande tematik försöker åtminstone bryta av med en ljusglimt här och där, men Haneke kör fullt ut och visar på vardagens tyranni och likgiltighet inför liv och lidande.


Emmanuelle Riva är fantastisk i rollen som Anne och jag är förvånad över att inte också Jean-Louis Trintignant blev Oscarsnominerad för sin roll som den hårt prövade Georges. Amour är i huvudsak ett kammarspel mellan dessa två fantastiska skådespelare och filmen skulle inte fungera alls lika bra om man plockade bort en av dem. Trintignant och Riva har helt enkelt en utsökt personkemi.


Haneke är i högform både när det gäller manus och regi. Jag kan inte nog rekommendera den här filmen, även om jag samtidigt måste påpeka att den inte är för alla. Amour är riktigt långsamt berättad, det ligger i filmens poäng att vara det, och riktigt påfrestande att se. Om ni befinner er i rätt sinnesstämning för att klara av en tvåtimmarsdepression kan jag bara rekommendera att ni ser den.


Betyg: 5 vilsna duvor av 5 möjliga


Av Ulf - 11 januari 2013 14:57

 

 

Regi: Benh Zeitlin

Manus: Benh Zeitlin & Lucy Alibar (baserat på Alibars pjäs Juicy & Delicious)

Skådespelare: Quvenzhané Wallis, Dwight Henry, Levy Easterly mfl.

Produktionsbolag: Cinereach/Court 13 Productions/Journeyman Pictures

År: 2012

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2125435/


På en liten ö utanför Louisiana bor sexåriga Hushpuppy tillsammans med sin far i utbrytarsamhället Bathtub. När en allvarlig storm drabbar ön får Hushpuppy använda sig av sina överlevnadskunskaper. Medan vattnet stiger och hennes far blir allt sjukare blir Hushpuppy allt djärvare i sina försök att ta hand om sin familj och sina vänner.


Benh Zeitlin har blivit hyllad för sin långfilmsdebut och jag förstår varför. Beasts är en riktigt drabbande och snygg film med fantastiska skådespelarinsatser. Zeitlin & Alibar har tillsammans skapat en film med bildspråk att dö för och en berättarton som verkligen drar tittaren in i historien. I och med att filmen är inspelad på plats i Louisianas delta med skådespelare från trakten känns miljöerna också trovärdiga. Det är väldigt fascinerande att se detta verkligt alternativa USA där vi och dom-mentaliteten är så stark att man helst inte lämnar hemmet även om man riskerar att dö.


Manuset har också inslag av magisk realism och de som följer min blogg vet att jag är en sucker för just den genren. Den genomgående symboliken fokuserar på vad som gör en människa och vad som gör ett djur. Den sedan länge utdöda uroxen står som huvudföreträdare för "bestarna". Just uroxen är ett intressant djur som jag läst en del om innan, inte minst för att den var en del av huvudfödan för många folkslag i östra Europa i många tusen år. Den sista uroxen dog i Polen på 1600-talet. Det är således enkelt att hitta målningar och annat av djuret. Därför undrar jag varför designen på dem i Beasts är som stora vildsvin?


Quvenzhané Wallis blev välförtjänt Oscarsnominerad för sin roll som Hushpuppy. Wallis är en naturbegåvning och är den yngsta nominerade för en huvudroll någonsin. Jag vet inte hur amerikanerna gör det, men var och vartannat år har de en rulle med en fantastisk barnskådespelare ingen hört talas om. Dwight Henry borde också blivit nominerad för sin roll som Wink, Hushpuppys far. Jag vet inte om jag hade kunnat behandla ett barn på sättet som Wink gör med Hushpuppy även om det var skådespel. Henry skrämmer mig - på ett bra sätt.


Den enda anledningen att Beasts missar femman är för att manuset ibland saknar riktning. Jag känner att man hade kunnat göra mer av klasskonflikten mellan de boende på ön och de boende på fastlandet. Det är dock ingen anledning till att inte se den. Zeitlin & Alibar har en ljus framtid som filmskapare och jag ska helt klart hålla ögonen öppna efter deras nästa rulle.


Betyg: 4+ vildsvinsoxar av 5 möjliga



Av Ulf - 10 januari 2013 15:15

 

Precis som vanligt tänker Skitfinkultur ge er Sveriges bästa uppladdning inför Oscarsgalan. Idag, torsdagen den 10:e januari, utlystes nomineringarna. Galan i sig hålls 24/2. Varje vecka kommer nedanstående lista publiceras med nya länktillägg för de filmer jag recenserat under veckan. Redan nu har jag recenserat en del av filmerna nedan, så om ni inte läst recensionerna innan är det bara att klicka er fram.


Best Motion Picture

 

Amour

Life Of Pi

Argo

Lincoln

Beasts Of The Southern Wilds

Silver Linings Playbook

Django Unchained

Zero Dark Thirty

Les Misérables

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook)

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Denzel Washington (Flight)

Joaquin Phoenix (The Master)

Hugh Jackman (Les Misérables)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Jessica Chastain (Zero Dark Thirty)

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook)

Naomi Watts (The Impossible)

Emmanuelle Riva (Amour)

Quvenzhané Wallis (Beasts Of The Southern Wilds)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Alan Arkin (Argo)

Robert De Niro (Silver Linings Playbook)

Philip Seymour Hoffman (The Master)

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Christoph Waltz (Django Unchained)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Amy Adams (The Master)

Sally Field (Lincoln)

Anne Hathaway (Les Misérables)

Helen Hunt (The Sessions)

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook)

 

Best Achievment In Directing

 

Michael Haneke (Amour)

Steven Spielberg (Lincoln)

Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

Ang Lee (Life Of Pi)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Original Screenplay

 

Michael Haneke (Amour)

Quentin Tarantino (Django Unchained)

John Gatins (Flight)

Wes Anderson & Roman Coppola (Moonrise Kingdom)

Mark Boal (Zero Dark Thirty)

 

Best Adapted Screenplay

 

Chris Terrio (Argo)

Lucy Alibar & Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

David Magee (Life Of Pi)

Tony Kushner (Lincoln)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Animated Feature

 

Brave

Frankenweenie

ParaNorman

The Pirates! Band Of Misfits

Wreck-It Ralph

 

Best Foreign Language Film

 

Amour (Österrike)

Kon-Tiki (Norge)

No (Chile)

A Royal Affair (Danmark)

War Witch (Kanada)

 

Best Cinematography


Anna Karenina

Django Unchained

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Editing

 

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Silver Linings Playbook

Zero Dark Thirty

 

Best Production Design (previously Art Direction)

 

Anna Karenina

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

 

Best Costume Design

 

Anna Karenina

Les Misérables

Lincoln

Mirror Mirror

Snow White And The Huntsman

 

Best Makeup & Hairstyling


Hitchcock

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

 

Best Original Score

 

Anna Karenina

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Original Song

 

"Before My Time" (Chasing Ice)

"Everybody Needs A Best Friend" (Ted)

"Pi's Lullaby" (Life Of Pi)

"Skyfall" (Skyfall)

"Suddenly" (Les Misérables)

 

Best Sound Mixing


Argo

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Sound Editing

 

Argo

Django Unchained

Life Of Pi

Skyfall

Zero Dark Thirty

 

Best Visual Effects

 

The Hobbit: An Unexpected Journey

Life Of Pi

The Avengers

Prometheus

Snow White And The Huntsman

 

Best Documentary, Short

 

Innocente

Kings Point

Mondays At Racine

Open Heart

Redemption

 

Best Documentary, Feature

 

5 Broken Cameras

The Gatekeepers

How To Survive A Plague

The Invisible War

Searching For Sugar Man

 

Best Short Film, Animated

 

Adam & Dog

Fresh Guacamole

Head Over Heels

Maggie Simpson In "The Longest Daycare"

Paperman

 

Best Short Film, Live Action

 

Asad

Buzkashi Boys

Curfew

Death Of A Shadow

Henry

 

Av Ulf - 9 januari 2013 22:00

 

 

Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Skådespelare: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio mfl.

Produktionsbolag: Brown 26 Productions/Double Feature Films/Super Cool Man Shoe Too mfl.

År: 2012

Längd: 165 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1853728/


Texas, 1858: Dr. King Schultz ger ett par slavhandlare ett "erbjudande" de inte kan tacka nej till och tar över "ägandeskapet" över slaven Django. Schultz behöver Djangos hjälp för att jaga rätt på tre män som har ett pris på sitt huvud. När han upptäcker att Django har fallenhet för prisjägarbranschen erbjuder han ett partnerskap. Django har dock något han måste göra - han måste hitta sin fru, även hon såld som slav.


Som jag har återkommit till otaliga gånger i den här bloggen så älskar jag bra westerns. Jag var lite orolig när Tarantino skulle ta sig an genren och nu, nästan tre timmar senare, har jag förvisso en del invändningar men är överlag positivt inställd till det långa eposet. De bra sakerna först. Tarantino briljerar där han brukar briljera - dialog och regi. Dialogen är rapp och ofta förbannat rolig. Regin är även den lika bra som alltid och vissa av skådespelarinsatserna är superba. Christoph Waltz, Oscarsvinnare för Tarantinos Inglorious Basterds (2009), är minst lika bra här i rollen som Dr. Schultz. Jag måste bara peka på karaktärens namn. Kan du vara mer övertydlig, Tarantino? Hur som helst är Waltz en säker Oscarskandidat även den här gången (vi får se imorgon då nomineringarna kommer!). Waltz har god draghjälp av Leonardo DiCaprio som en riktigt elak jävel. DiCaprio ser måhända fortfarande lite väl valpig ut för att spela tuffare roller, men hans talang överväger utseendet. Huvudrollsinnehavaren, Jamie Foxx, är helt okej, men den helt klart svagaste av den ledande skådespelartrion.


Så långt det bra, men dessvärre håller inte Django Unchained fullt ut. För det första är manuset för grunt för att fungera i 165 minuter. Man hade med lätthet kunnat klippa bort åtminstone en halvtimme utan att filmen skulle bli lidande på något sätt. Vissa delar av historien är mycket bättre berättande än andra. Det ger en ganska ojämn film med första akten som riktigt bra medan andra akten börjar segt som sirap. Vidare måste jag anmärka på användandet av musik. Det börjar riktigt bra. Tarantino har lånat lite saker från Morricone, har lite nyskriven musik som passar väl in och jag började fundera på att införskaffa soundtracket. Sen händer det - blaxploitationfunk och rap. Det är ett sånt fruktansvärt stilbrott att jag som tittare togs rakt ut ur filmen och undrade vad fan det var som hände. Bestäm dig, Tarantino: antingen gör du en komplett stilövning som tangerar alla punkter eller så gör du ett mischmasch som Kill Bill (2003) som jag bara kan ignorera.


Django Unchained är sevärd trots sin längd och ojämnhet. Det är en skakig fyra, men ändock en fyra. Imorgon blir det Oscarsnomineringar, boys and gals!


Betyg: 4- lååååååååååååånga westerns av 5 möjliga

Av Ulf - 8 januari 2013 22:21


Damn fine cup of coffee: Innan filmen

 

Så vad inspirerar en man som ofta kallas för den märkligaste regissör som slagit på bred front i Hollywood? Var kommer han ifrån? Vad påverkade honom? Det finns olika teorier om hur mycket man ska tillskriva en författares/regissörs/skådespelares etc. uppväxt och miljö när det kommer till dennes arbete. Vissa menar att arbetet ska stå för sig själv, medan andra menar att ovanstående är av yttersta vikt. Personligen lutar jag åt den sistnämnda åsikten. Det är, i alla fall för mig, svårt att göra en djupare analys av något om man inte tänker på vem som gjort ett verk och vad som influerat honom eller henne.

 

David Keith Lynch föddes 20:e januari 1946 i Missoula, Montana. Hans uppväxtår präglades av flertalet flyttar över hela USA, då hans far, Donald, arbetade för Jordbruksdepartementet. Hans mor, Edwina, hade en relativt traditionell hemmafruroll även om hon även gav privatlektioner i engelska från familjens olika hem. Trots alla byten av skola och umgänge hade David lätt för att skaffa nya vänner och tyckte om att röra sig mellan olika delar av landet. Vad han däremot inte gillade var skolan i sig:

 

"I found the world completely and totally fantastic as a child. Of course, I had the usual fears, like going to school… For me, back then, school was a crime against young people. It destroyed the seeds of liberty. The teachers didn't encourage knowledge or a positive attitude."


Även om David ofta uttryckt att han hade en lycklig barndom är det två händelser som ständigt återkommer i artiklar och intervjuer. Efter att ha sett filmen Wait Til The Sun Shines, Nellie (1952) som sexåring utvecklade David en allvarlig torgskräck som har följt honom från och till under livet. Det är intressant när man tänker på att Lynchs filmer oftast utspelar sig i små, avgränsade utrymmen så som hus eller lägenheter, eller alternativt stora vidder. Det finns oftast inget mellanting i hans bildspråk, vilket kan vara nyttigt att ha i åtanke när ni läser om bildspråk i de olika filmerna jag tänkte ta upp.

 

Den andra händelsen är djupt sammankopplad med bilden Lynch ger av småstäder och livet i allmänhet:

 

"[my youth] was a dream world, those droning airplanes, blue skies, picket fences, green grass, cherry trees. Middle America as it was supposed to be. But then on the cherry tree would be this pitch oozing out, some of it black, some of it yellow, and there were millions and millions of red ants racing all over the sticky pitch, all over the tree. So you see, there's this beautiful world and you just look a little bit closer and it's all red ants."


Även om ni aldrig sett något av David Lynch kommer det här bli väldigt tydligt om ni fortsätter läsa inläggen i det här projektet - det mörka och äckliga under en polerad, drömlik yta. Samma tolkning av verkligheten understöddes något senare i livet när David och hans flickvän, Peggy Reavy, bodde i ett av Philadelphias värsta slumområden medan David försökte slå igenom som konstnär.

 

"I saw so many things in Philadelphia I couldn't believe ... I saw a grown woman grab her breasts and speak like a baby, complaining her nipples hurt. This kind of thing will set you back"


Davids konstintresse började redan i tidig ålder, inspirerat av målare han bodde i samma områden som när familjen flyttade runt. Trots att Lynch inte trodde att han skulle kunna försörja sig på sitt målande påbörjade han en konstutbildning på School of the Museum of Fine Arts i Boston efter high school. Det tog dock inte många månader innan han hoppade av sin utbildning - inte minst för att hans mentor använde hans rum för att träffa sin älskarinna. Konstdrömmarna fanns fortfarande där och David for till Österrike för att tillsammans med en vän studera under expressionisten Oskar Kokoschka. När de båda kom till Kokoschkas hem fick de reda på att han lämnat staden och inte kunde hittas. Efter en rundresa i Europa åkte Lynch tillbaka till USA och påbörjade en ny utbildning, denna gång på Pennsylvania Academy of the Fine Arts i Philadelphia.

 

Davids experiment med vad han kallade "rörliga skulpturer" började snart väcka intresse hos diverse filmmakare - inte minst eftersom de såg dessa som alternativa specialeffekter. Sin första kortfilm gjorde Lynch som ett projektarbete just för att visa sina skulpturer. Nu är vi framme vid 1968. I nästa del ska vi titta närmre på just denna kortfilm och den handfull andra som till sist ledde honom fram till hans första långfilm, Eraserhead (1977).

Av Ulf - 6 januari 2013 20:30


Damn fine cup of coffee: The David Lynch Project



När jag var sju år gammal lärde jag mig en hemsk läxa – mord var något som kunde inträffa runt knuten och inte bara i amerikanska actionserier. Det är inte så konstigt att mordet på Helén Nilsson la sig i det kollektiva minnet. Hörby var och är ett litet samhälle där alla hade någon koppling till alla. Alla kände till det, alla hade på något sätt blivit berörda av det. För en något ängslig sjuåring verkade världen plötsligt så mycket mer skrämmande.


Många år senare såg jag David Lynchs och Mark Frosts tv-serie Twin Peaks (1990 - 1991). Även om serien utspelar sig i nordvästra USA istället för i en liten skånsk by fanns det något mycket tilltalande med en FBI-agent som kunde navigera de mörka vatten som staden formligen drunknade under. Specialagent Dale Cooper var killen jag ville vara, killen som kom till en småstad, vände på alla stenar och såg vad som kravlade ut. Eller som min syster sa om min nyfunna fascination med serien: ”Det är inte så konstigt – du bor ju i Twin Peaks!” Ja, jag bodde verkligen i Twin Peaks. Precis som Lynch & Frosts småstadsidyll hade Hörby sina original. De flesta var ofarliga och charmigt excentriska, men ute i skogarna fanns det något mörkare. Det var områden som socialarbetare och hemtjänst ofta krävde poliseskort för att besöka. Om Dale Cooper hade varit där och lyft på stenarna, vem vet vad som hade krupit fram i dagsljuset?


Jag lade namnet ”David Lynch” på minnet. Efter några veckor (detta var pre-Internet) hittade jag filmen Blue Velvet (1986) på det lokala biblioteket. Sen var jag såld på riktigt. Jag ville se allt av Lynch, träffa mannen och i princip bli honom. Så mycket beundrade jag honom och hans sätt att göra film och berätta på. Även om idoldyrkan på den nivån först och främst verkar hända i tonåren har min kärlek till Lynchs filmer inte minskat sedan dess. Däremot har jag en annan distans till dem än vad jag hade förr och det gör att jag känner att jag kan dra igång det här projektet.


I motsats till Franchise Hell har det här projektet inget reellt syfte annat än att gå igenom David Lynchs filmografi, recensera filmerna, tv-serierna, specialerna, soundtracken och allt runt om dem samt komma med personliga reflektioner om varför just Lynchs filmer gjorde att jag ville arbeta inom film och berättande. Det är nämligen så pass viktig Lynch har varit för mig. Berättande har alltid legat mig varmt om hjärtat, men jag kan peka på en punkt där intresset blev till ett försök till karriärsval, då jag försökte börja skriva på allvar. Den punkten var när jag såg Twin Peaks för första gången. Hur det än går med mina drömmar om författande och manusskrivande vet jag åtminstone vart jag kan vända mig för inspiration, flykt från verkligheten eller för den delen ett nytt sätt att se på verkligheten.


Också i motsats till Franchise Hell har det här projektet ingen satt form eller bestämt antal delar. Jag kommer skriva om Lynch tills jag känner det är färdigt, dock med en satt kronologi. Med det sagt bjuder jag in er under sykamorträden, bakom elementet, igenom det röda draperiet, över det schackrutiga golvet och vidare. Vi kommer ha kul.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4 5 6
7
8 9 10 11 12 13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23
24 25 26 27
28
29
30 31
<<< Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se