Alla inlägg den 17 mars 2013

Av Ulf - 17 mars 2013 09:56




Damn fine cup of coffee: Mardrömsvisioner

 

Rättelse angående förra delen: Man lär sig något nytt varje dag. Jag har i många år trott att David Lynchs första film, Six Figures Getting Sick (1966), kom ut 1968. När jag researchade den här delen av Damn fine cup of coffee märkte jag att så inte var fallet. Rätt ska vara rätt. Alla kortfilmer som nämns i den här artikeln finns i sin helhet på YouTube för den som är intresserad. Merparten av informationen i artikeln kommer från den ypperliga dvd-samlingen The Short Films Of David Lynch (2002).

 


Vid mitten av 1960-talet var David Lynch en av många kämpande konstnärer på Philadelphias experimentella undergroundscen. Idén till vad som skulle bli Lynchs första film, Six Figures Getting Sick, kom när han målade en tavla i skolans ataljé. En vindpust fick materialet på duken att rinna och Lynch har enligt egen utsago sagt att det var ögonblicket då han fick en obeskrivlig lust att se sin tavla röra sig. Skolan hade en årlig konsttävling där David ställde ut sitt drygt fyra minuter långa verk. Kortfilmen består av en loopad sekvens där sex animerade figurer (i vissa intervjuer benämner Lynch filmen som som Six Men Getting Six och inte Figures) spyr i färglada kaskader. Ljudspåret är även det en loop med en genomträngande siren.

 

 

"Killar, nästa gång skiter vi i tacokvällen."

 

Six Figures vann tävlingen, men eftersom den kostat 200 dollar att göra tänkte Lynch inte göra fler filmer. Det var helt enkelt för dyrt för hans och hustrun Peggys skrala budget. En konstsamlare, H. Barton Wasserman, blev dock så fascinerad av Six Figures att han ville att David skulle skapa något liknande till hans privata samling. Wasserman gav Lynch 1 000 dollar i budget och David insåg att med den typen av pengar och obegränsat med tid så kunde han göra något bättre än sitt förstlingsverk.

 

Till en början skulle filmen vara i Six Figures stil med en rörlig duk på åtta gånger tio meter. När Lynch hade filmat de animerade sekvenserna och skulle framkalla filmen fick han en chock - allt var suddigt. Där hade Lynchs karriär kunnat sluta innan den ens börjat, men Wasserman gav Lynch tillåtelse att använda resterande budget till att göra vad han ville med. Så föddes The Alphabet (1968).

 

David hade redan tidigare arbetat med sin fru i den inofficiella Lynch-kortfilmen Absurd Encounter With Fear (1967), men av okänd anledning plockade Lynch bort sitt namn från filmen. Den två minuter långa märkliga... saken skildrar en ung man som kommer gående över en äng, mot en kvinna som uppenbart är livrädd. Mannen stannar bakom henne och börjar dra fram blommor ur sitt skrev (den du, Anders Glenmark!). I och med att Lynch har plockat bort sitt namn från filmen räknas den oftast inte in i den officiella filmografin. Arbetet tillsammans med sin hustru skulle dock bli återkommande genom Lynchs tidiga karriär och inte minst i nämnda The Alphabet.

 

 

The Attack Of The M&M:s


The Alphabet baserades på en mardröm som Peggy Lynchs brorsdotter hade haft, där hon tvingades repetera alfabetet om och om igen. Medan Six Figures främst var en konstinstallation kan man här skönja början till Lynchs stil. The Alphabet är verkligen en mardröm i all sin groteska skönhet. Den fyra minuter långa filmen blandar animation och live action för att skapa en väldigt speciell stämning. Jag rekommenderar den inte till folk med insomnia.  


Efter The Alphabet insåg Lynch att han inte kunde betala allt ur egen ficka om han ville göra längre produktioner. Han fick höra talas om det då relativt nystartade American Film Institute (AFI) och ansökte om pengar till sin nästa produktion på vinst och förlust. Till sin förvåning fick han ett stipendium och kunde göra sin mest ambitiösa film dittills, The Grandmother (1970).

 

 

"Are you my grandmother?" "YES!"

 

The Grandmother kan räknas som starten på Lynchs historieberättande. Nu rörde det sig inte bara om konstinstallationer längre utan ett narrativ, om än ett mycket märkligt sådant, kan skönjas. Ett någorlunda konkret manus var en förutsättning för att få finansiering från AFI så Lynch knåpade ihop en historia om en pojkes hemska hemförhållanden. För att kunna hantera sina föräldrars övergrepp bestämmer sig pojken för att skaffa sig en farmor. Hur gör man det? Tja, i Lynchs värld så odlar man fram henne i en säng. En historia som i andra regissörers händer skulle kunna blivit en söt coming-of-age-film blir i Lynchs diton ännu en mardröm - den här gången om familjerelationer. Betydligt längre än Lynchs tidigare filmer klockar The Grandmother in på dryga halvtimmen.

 

Efter The Grandmother påbörjade Lynch filmen som skulle bli hans stora genombrott - Eraserhead (1977). Det skulle visa sig bli en dyrköpt historia som jag tänker skriva desto mer om i nästa del av Damn fine cup of coffee. Under åren 1970 - 1977 gjorde Lynch bara en kortfilm eftersom alla pengar gick till produktionen av Eraserhead. En vän till Lynch hade fått i uppdrag att utvärdera två olika typer av film för AFI:s räkning. Lynch frågade sin vän om det spelade någon roll vad som filmades med filmen, vilket det inte gjorde. Under loppet av en dag skrev och filmade Lynch då kortfilmen The Amputee (1974).

 

 

Ännu ett offer för arbetslinjen

 

The Amputee visar en dubbelamputerad kvinna som skriver ett brev. Hennes berättarröst läser upp brevet medan hon skriver det. Samtidigt ska en inkompetent läkare byta hennes bandage. Det är allt. Föga förvånande egentligen då filmen gjordes som ett screen test. Det viktigaste för framtida Lynch-produktioner är att Catherine Coulson spelar huvudrollen. Hon skulle senare gestalta en av de mest minnesvärda bikaraktärerna i Twin Peaks (1990 - 1991) som The Log Lady. Idén till just The Log Lady föddes redan här, något man definitivt kan höra i sättet som Coulson levererar sina repliker.

 

Så är då Lynchs tidiga konstfilmsprojekt något att se? Både ja och nej, skulle jag säga. De rena konstinstallationerna, så som Six Figures och Absurd Encounter With Fear har förvisso ett bildspråk som är intressant, men jag vet inte om jag skulle klassa dem som särskilt bra. Inte heller The Amputee är något att hänga i julgranen, men i och med projektets natur är det inte heller så konstigt. Däremot rekommenderar jag fans av Lynch och/eller konstfilm att ta sig en titt på The Alphabet och The Grandmother. Den förstnämnda visar upp det som tidningar älskar att dubba för "Lynchstämning" i sin renaste form. Den är grymt obehaglig och pekar samtidigt framåt mot Lynchs senare användande av drömtematik. The Grandmother visar för första gången Lynch som en riktig historieberättare. Även om den i sina stunder kan vara relativt seg innehåller även den stildrag som verkligen är typiska för Lynch.

 

I nästa del ska vi ta oss en titt på filmen som tog sju år av sorger och bedrövelser att göra, men som också blev David Lynchs biljett till Hollywood - Eraserhead

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2
3
4 5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se