Alla inlägg under mars 2013

Av Ulf - 17 mars 2013 09:56




Damn fine cup of coffee: Mardrömsvisioner

 

Rättelse angående förra delen: Man lär sig något nytt varje dag. Jag har i många år trott att David Lynchs första film, Six Figures Getting Sick (1966), kom ut 1968. När jag researchade den här delen av Damn fine cup of coffee märkte jag att så inte var fallet. Rätt ska vara rätt. Alla kortfilmer som nämns i den här artikeln finns i sin helhet på YouTube för den som är intresserad. Merparten av informationen i artikeln kommer från den ypperliga dvd-samlingen The Short Films Of David Lynch (2002).

 


Vid mitten av 1960-talet var David Lynch en av många kämpande konstnärer på Philadelphias experimentella undergroundscen. Idén till vad som skulle bli Lynchs första film, Six Figures Getting Sick, kom när han målade en tavla i skolans ataljé. En vindpust fick materialet på duken att rinna och Lynch har enligt egen utsago sagt att det var ögonblicket då han fick en obeskrivlig lust att se sin tavla röra sig. Skolan hade en årlig konsttävling där David ställde ut sitt drygt fyra minuter långa verk. Kortfilmen består av en loopad sekvens där sex animerade figurer (i vissa intervjuer benämner Lynch filmen som som Six Men Getting Six och inte Figures) spyr i färglada kaskader. Ljudspåret är även det en loop med en genomträngande siren.

 

 

"Killar, nästa gång skiter vi i tacokvällen."

 

Six Figures vann tävlingen, men eftersom den kostat 200 dollar att göra tänkte Lynch inte göra fler filmer. Det var helt enkelt för dyrt för hans och hustrun Peggys skrala budget. En konstsamlare, H. Barton Wasserman, blev dock så fascinerad av Six Figures att han ville att David skulle skapa något liknande till hans privata samling. Wasserman gav Lynch 1 000 dollar i budget och David insåg att med den typen av pengar och obegränsat med tid så kunde han göra något bättre än sitt förstlingsverk.

 

Till en början skulle filmen vara i Six Figures stil med en rörlig duk på åtta gånger tio meter. När Lynch hade filmat de animerade sekvenserna och skulle framkalla filmen fick han en chock - allt var suddigt. Där hade Lynchs karriär kunnat sluta innan den ens börjat, men Wasserman gav Lynch tillåtelse att använda resterande budget till att göra vad han ville med. Så föddes The Alphabet (1968).

 

David hade redan tidigare arbetat med sin fru i den inofficiella Lynch-kortfilmen Absurd Encounter With Fear (1967), men av okänd anledning plockade Lynch bort sitt namn från filmen. Den två minuter långa märkliga... saken skildrar en ung man som kommer gående över en äng, mot en kvinna som uppenbart är livrädd. Mannen stannar bakom henne och börjar dra fram blommor ur sitt skrev (den du, Anders Glenmark!). I och med att Lynch har plockat bort sitt namn från filmen räknas den oftast inte in i den officiella filmografin. Arbetet tillsammans med sin hustru skulle dock bli återkommande genom Lynchs tidiga karriär och inte minst i nämnda The Alphabet.

 

 

The Attack Of The M&M:s


The Alphabet baserades på en mardröm som Peggy Lynchs brorsdotter hade haft, där hon tvingades repetera alfabetet om och om igen. Medan Six Figures främst var en konstinstallation kan man här skönja början till Lynchs stil. The Alphabet är verkligen en mardröm i all sin groteska skönhet. Den fyra minuter långa filmen blandar animation och live action för att skapa en väldigt speciell stämning. Jag rekommenderar den inte till folk med insomnia.  


Efter The Alphabet insåg Lynch att han inte kunde betala allt ur egen ficka om han ville göra längre produktioner. Han fick höra talas om det då relativt nystartade American Film Institute (AFI) och ansökte om pengar till sin nästa produktion på vinst och förlust. Till sin förvåning fick han ett stipendium och kunde göra sin mest ambitiösa film dittills, The Grandmother (1970).

 

 

"Are you my grandmother?" "YES!"

 

The Grandmother kan räknas som starten på Lynchs historieberättande. Nu rörde det sig inte bara om konstinstallationer längre utan ett narrativ, om än ett mycket märkligt sådant, kan skönjas. Ett någorlunda konkret manus var en förutsättning för att få finansiering från AFI så Lynch knåpade ihop en historia om en pojkes hemska hemförhållanden. För att kunna hantera sina föräldrars övergrepp bestämmer sig pojken för att skaffa sig en farmor. Hur gör man det? Tja, i Lynchs värld så odlar man fram henne i en säng. En historia som i andra regissörers händer skulle kunna blivit en söt coming-of-age-film blir i Lynchs diton ännu en mardröm - den här gången om familjerelationer. Betydligt längre än Lynchs tidigare filmer klockar The Grandmother in på dryga halvtimmen.

 

Efter The Grandmother påbörjade Lynch filmen som skulle bli hans stora genombrott - Eraserhead (1977). Det skulle visa sig bli en dyrköpt historia som jag tänker skriva desto mer om i nästa del av Damn fine cup of coffee. Under åren 1970 - 1977 gjorde Lynch bara en kortfilm eftersom alla pengar gick till produktionen av Eraserhead. En vän till Lynch hade fått i uppdrag att utvärdera två olika typer av film för AFI:s räkning. Lynch frågade sin vän om det spelade någon roll vad som filmades med filmen, vilket det inte gjorde. Under loppet av en dag skrev och filmade Lynch då kortfilmen The Amputee (1974).

 

 

Ännu ett offer för arbetslinjen

 

The Amputee visar en dubbelamputerad kvinna som skriver ett brev. Hennes berättarröst läser upp brevet medan hon skriver det. Samtidigt ska en inkompetent läkare byta hennes bandage. Det är allt. Föga förvånande egentligen då filmen gjordes som ett screen test. Det viktigaste för framtida Lynch-produktioner är att Catherine Coulson spelar huvudrollen. Hon skulle senare gestalta en av de mest minnesvärda bikaraktärerna i Twin Peaks (1990 - 1991) som The Log Lady. Idén till just The Log Lady föddes redan här, något man definitivt kan höra i sättet som Coulson levererar sina repliker.

 

Så är då Lynchs tidiga konstfilmsprojekt något att se? Både ja och nej, skulle jag säga. De rena konstinstallationerna, så som Six Figures och Absurd Encounter With Fear har förvisso ett bildspråk som är intressant, men jag vet inte om jag skulle klassa dem som särskilt bra. Inte heller The Amputee är något att hänga i julgranen, men i och med projektets natur är det inte heller så konstigt. Däremot rekommenderar jag fans av Lynch och/eller konstfilm att ta sig en titt på The Alphabet och The Grandmother. Den förstnämnda visar upp det som tidningar älskar att dubba för "Lynchstämning" i sin renaste form. Den är grymt obehaglig och pekar samtidigt framåt mot Lynchs senare användande av drömtematik. The Grandmother visar för första gången Lynch som en riktig historieberättare. Även om den i sina stunder kan vara relativt seg innehåller även den stildrag som verkligen är typiska för Lynch.

 

I nästa del ska vi ta oss en titt på filmen som tog sju år av sorger och bedrövelser att göra, men som också blev David Lynchs biljett till Hollywood - Eraserhead

ANNONS
Av Ulf - 16 mars 2013 14:09

 

 

Regi: Aaron Norris

Manus: Ron Swanson & Galen Thompson

Skådespelare: Chuck Norris, Terry Kiser, Megan Paul mfl.

Produktionsbolag: LOT Productions & Nu Image Films

År: 1996

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0116341/


John McKenna är en legend i en småstad som ligger mitt i det vidsträckta skogsområdet Tanglewood. Enligt legenden ska John ha räddats av skogens andar när hans försök att komma hem till sin fru i tid med hennes medicin ledde till hans död. Nu kan han, enligt stadens åldrige sagoberättare, förvandla sig till både en björn, en örn och en varg - krafter som kommer väl till pass när en ondskefull affärsmagnat vill hugga ner Tanglewood.


Vissa filmer måste man bara se när man hör storyn. Chuck Norris förvandlar sig till olika djur och slåss mot stereotypa miljöbovar? Det kan bara bli kitschguld. Tyvärr är Norris på sin höjd med i tio minuter i den här filmen. Resten handlar om en grupp ungdomar som dras in i konflikten om Tanglewood och deras inbördes vänskapsrelationer. Det är väldigt, väldigt mycket after school-special över Forest Warrior.


För att vara rättvis finns här guldkorn som fick mig att gapflabba. Exempelvis blockerar Norris en motorsåg med handen, vi får se en riktigt skämshemsk dansscen på den lokala baren och när ungdomarna hittar en björnunge som enligt alla darwinistiska lagar skulle ha dött några tusen gånger är det ibland riktigt kul. Ärligt talat, den där björnungen är värdelös på att vara en björn. Terry Kiser gör också en ganska rolig skurkroll med sin extremt teatraliska ondska.


Här finns som synes ganska många bra beståndsdelar, men dessa kan inte rädda rullen när den i långa stunder är mördande tråkig. Plus blir det dock för att låta Aaron Norris regissera sin bror igen. Jag tror ingen annan orkar.


Bäst: Chuck Norris är en björn. Kom igen, vad kan vara bättre?

Sämst: Behöver mer Chuck Norris


Betyg: 2 Walker forest rangers av 5 möjliga



ANNONS
Av Ulf - 14 mars 2013 18:39


En film som jag tjatar om i tid och otid här på bloggen är The Rocky Horror Picture Show (1975). Det är min favoritmusikal alla kategorier. Första gången jag såg den var jag helt oförberedd på den flod av galenskap, filmreferenser, transvestism, rockmusik, Meat Loaf, Tim Curry, gyllene badbyxor och tyska professorer som skulle skölja över mig. Jag älskade filmen samtidigt som jag undrade vad fan jag precis hade sett. Sedan dess har Rocky Horror gått varm i dvd-spelaren, jag har åkt till Danmark för att få vara med vid en "traditionell" biografvisning av filmen, sett scenmusikalen två gånger och ändå, så sent som idag, lyssnade jag på soundtracket och tyckte att det fortfarande var grymt bra. Jag borde ha tröttnat, men det har jag inte.


Nedanstående scen representerar Rocky Horror väldigt bra. Den utspelar sig efter att det unga paret, Brad och Janet, fått punktering på sin bil mitt i en hemsk höststorm. De tar sig till närmsta hus där de möts av dansande festbesökare som plötsligt kollapsar. Sedan händer detta:


Scen: Just a sweet transvestive!

 

 

 

Av Ulf - 12 mars 2013 21:12

 


Regi: Stuart Hazeldine

Manus: Stuart Hazeldine

Skådespelare: Luke Mably, Jimi Mistry, Chukwudi Iwuji mfl.

Produktionsbolag: Hazeldine Films & Bedlam Productions

År: 2009

Längd: 101 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1258197/


Åtta kandidater är kvar till toppjobbet samtliga kämpat för att få. Det sista steget på rekryteringsprocessen är en skriftlig examination med mycket strikta regler. När kandidaterna lämnas för att göra provet märker de snart att det enda de fått är ett blankt papper och en penna. Men vad är frågan de ska besvara?


Jag är svag för den här typen av filmer som bygger på ett enkelt koncept som utvecklas till en komplex, nästan deckarliknande, gåta. Exam är ett bra exempel på att det går att göra riktigt häftig film med små medel. Även om det är en snygg film kan jag inte tänka mig att den kostat särskilt mycket att göra. Allt som används är ett rum, en korridor och nio skådespelare. Då hänger allt på manuset.


Efter ett tag inser tittaren att Exam utspelar sig i en alternativ verklighet eller kanske en nära framtid. Det är ingen spoiler, utan något man inser ganska snabbt när snacket i rummet börjar kretsa kring en mycket otäck pandemi. Jag brukar älska allt som har med science fiction att göra, men här blir det tyvärr manusets svagaste kort. Det hade inte behövts och när sci-fi-delen är en förutsättning för det något röriga slutet hade jag önskat att man skippat det helt.


Skådespelarna är överlag väldigt bra, med Luke Malby i den mest framträdande rollen som en fullblodsnarcissist som kunnat vara brorsa till Jason Bateman. Regin av Hazeldine (även manusförfattare och producent) är bra utan att glänsa, men är absolut inget som stör helheten. Jag rekommenderar Exam till alla som uppskattar en smart thriller där fokus ligger på dialog och gruppdynamik istället för action.


Betyg: 4 mindfucks av 5 möjliga

Av Ulf - 9 mars 2013 22:31



Regi: Marcus Dunstan

Manus: Marcus Dunstan & Patrick Melton

Skådespelare: Josh Stewart, Andrea Roth, Juan Fernández mfl.

Produktionsbolag: Fortress Features & Imaginarium Entertainment Group

År: 2009

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0844479/


Byggarbetaren Arkin är egentligen inte en dålig kille, men när hans fru är i trubbel med lånehajar måste han fixa pengar på mindre lagliga sätt. Arkin planerar att stjäla juveler från en familj han nyligen arbetat för. Vad han inte räknat med är att han inte på något sätt är ensam i huset när han brutit sig in...


Det sägs att allt går att sälja med mördande reklam, men det går också med passiv exponering antar jag. The Collector är en vad jag kallar för "reahögsfilm". De senaste åren har jag sett en kopia av den här rullen i varenda realåda i södra Sveriges filmbutiker. Till sist blev det också så att jag skaffade den. Jag vet inte om de gjort enormt många kopior av The Collector eller om den floppat totalt hos uthyrarna, men hur som helst måste jag säga att jag faktiskt gillade den.


Det bra först. Det här är det närmsta jag sett en modern amerikansk giallofilm. Det är en blandning mellan suspens och brutalt våld med karaktärer man bryr sig om. Marcus Dunstan har verkligen lyckats just med spänningen i många av scenerna, oftast helt utan dialog. Josh Stewart bär filmen föredömligt som den ofrivillige protagonisten Arkin. Slutligen är det väldigt trevligt att få höra ett soundtrack som innehåller både Depeche Mode, Einstürzende Neubauten och Bauhaus. Bra där.


Problemet med The Collector är att den vill för mycket. Den vill så gärna vara bryggan mellan dagens och gårdagens skräckfilm att den ibland trillar platt på näsan. Det märks inte minst på fotot som i ena sekunden kan vara riktigt snyggt och andra stunder se ut som en full apa fått tag på en kamera. Likaså vet Dunstan och Melton inte hur de ska avsluta sitt manus riktigt. Jag hade helt klart föredragit ett definitivt slut, men D&M kunde inte hålla sig från en väldigt typisk cliffhanger. Här och där lyser också logiska luckor upp filmen som en nödraket.


Trots min kritik är The Collector en sevärd rulle för den som gillar hemskheter och rödfärg. Ge den en chans!


Betyg: 3+ fast något motiv står inte att finna av 5 möjliga


Av Ulf - 8 mars 2013 22:20


 

Regi: Martin Donovan

Manus: Martin Donovan

Skådespelare: Martin Donovan, David Morse, Olivia Williams mfl.

Produktionsbolag: DViant Films/This Is That Productions/Optix Digital Pictures

År: 2011

Längd: 87 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1555058/


Pjäsförfattaren Robert Longfellow var en gång en lovande ny talang, men när hans senaste uppsättningar blivit fiaskon återvänder han hem till barndomshemmet i Los Angeles för att samla tankarna. Hans gamle barndomskamrat, Gus, bor fortfarande hemma och har gång på gång hamnat i trubbel med lagen. En kväll bjuder Gus in sig själv på en öl - en kväll som Robert sent ska glömma.


Jag såg den här filmen för David Morse. Morse är en ständigt underskattad skådespelare som borde få fler och bättre roller. Han är bra även i Collaborator som den obehaglige Gus. Dessvärre är de andra beståndsdelarna av Martin Donovans manus inte lika bra. Eller Donovans regi. Eller Donovan i huvudrollen. Det här är ett skrytprojekt som heter duga och sådana brukar sällan bli bra. Såvida man inte är en riktigt duktig skådespelare bör man hålla tassarna borta från att försöka regissera sig själv; i alla fall i en seriös dramaroll. Donovan är ingen lysande skådespelare.


Skådespelarinsatserna, förutom Morse, är dock Collaborators minsta problem. Manuset är genomtråkigt. Utan att avslöja för mycket är mer än halva filmen ett gisslandrama utan någon som helst suspens. Jag vaggades aldrig in i någon osäkerhet om hur det skulle sluta och det gör också att mitt intresse falnade ganska snabbt. Samtidigt är Robert en sådan genomdryg karaktär att jag mest ville att Gus skulle skjuta honom. Jag kan inte känna någon som helst sympati för "det plågade geniet" som har en framgångsrik fru, två barn och ändå rör till precis allting på grund av sin egen stolthet. Väx upp, för fan!


Som ni märker är Collaborator inte en bra film. Här finns glimtar av något bra, David Morse är som alltid sevärd, men det här är knappast en film jag kommer komma ihåg om några veckor.


Betyg: 2- plågade genier som kör sakta genom staden på natten av 5 möjliga


Av Ulf - 7 mars 2013 21:42


Regi: Michael Hoffman

Manus: Ethan & Joel Coen

Skådespelare: Colin Firth, Cameron Diaz, Alan Rickman mfl.

Produktionsbolag: Crime Scene Pictures & Michael Lobell Productions

År: 2012

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0404978/


Konstkuratorn Harry Deane hatar verkligen sin chef, den vedervärdige mediemogulen Lionel Shahbandar. Som hämnd för ett arbetsliv fullt av skit bestämmer sig Deane för att lura chefen att köpa en Monetförfalskning för tolv miljarder pund. Planen inbegriper en amerikansk kvinnlig rodeostjärna, en pensionerad major och dessvärre ett lejon.


Bröderna Coen är märkliga filmskapare. Ibland slår de till med fantastiska filmer, exempelvis The Big Lebowski (1998) och No Country For Old Men (2007), men varvar lika ofta med sömnpiller. De senaste tio åren har, med undantag för den sistnämnda, inte varit Coens bästa. Det är därför extra kul att Gambit är riktigt jävla bra. Bröderna Coen har skrivit ett fruktansvärt roligt manus som ständigt överraskar och roar. Manuset är av klassisk "heistfilmstyp" som påminner om 60- och 70-talens förvecklingskomedier. Jag har verkligen saknat den här typen av filmer och Coen levererar en film som förtjänar bli en modern komediklassiker.


Filmen bärs upp av en mycket välspelande ensemble med Colin Firth i huvudrollen, en Cameron Diaz som aldrig varit bättre och en underbar Alan Rickman i en skurkroll - rollerna han byggt sin karriär på. Michael Hoffman sitter i regissörsstolen och har jobbat fram en komisk tajming som fick mig att gapskratta flertalet gånger. Humorn bygger både på klassiska dialogskämt med mycket brittisk touch och off-beat-skämt med... tja, kroppsfunktioner. Blandningen blir väldigt bra och säregen.


Jag kan inte nog rekommendera Gambit. Det är en smärre skandal att den här filmen inte har svensk biopremiär förrän i maj när den går att beställa på dvd från England. Filmen har fått genomgående usla recensioner, men lyssna inte på belackarna - om du gillar brittisk humor med en air av 60-tal är det här en högtidsstund!


Betyg: 5 blev världens kritiker kollektivt idioter över en natt? av 5 möjliga


Av Ulf - 5 mars 2013 22:08


Det är egentligen underligt att det inte hänt förrän nu. Vikingalegender och historier har en klar målgrupp i dagens tv-utbud. Alla som gillar Game Of Thrones (2011) bör gilla Vikings, tänkte jag när fick reda på att den här serien var i produktion. Mina farhågor var att piloten skulle visa på en urvattnad version av de spännande händelserna som hjälpte till att forma vår del av världen. Tack och lov hade jag fel.


Teamet bakom serien är inga duvungar precis. Framförallt finns det många med erfarenhet från andra historiska dramaserier, såsom skaparen av The Tudors (2007 - 2010) och folk som arbetat med serier som Breaking Bad (2008 - 2013) , The Walking Dead (2010) , The X-Files (1993 - 2002) och The Borgias (2011) för att nämna några. Kort sagt finns det en jäkla massa talang här! När serien dessutom är välresearchad och snygg som få är det här något att hålla ögonen på.


Storyn kretsar kring Ragnar Lodbrok, en av de mer kända vikingakungarna, och hans liv. Manusförfattarna har kunnat ta sig en del kreativa friheter då vedertagna historiska källor om Lodbrok saknas, men serien känns genuin. Intressant är också hur mytologi vävs in i narrativet på ett ganska naturligt och snyggt sätt.


En längre titt på serien kommer i min framtida podcast (som nu tänker ta upp både litteratur och tv... svårt att begränsa mig). Fram tills dess kan ni säkert hitta en feed på nätet. Det här är årets tv-överraskning hitintills!  

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2
3
4 5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se