Alla inlägg under april 2013

Av Ulf - 17 april 2013 22:40


Regi: Eduardo Sánchez

Manus: Eduardo Sánchez & Jamie Nash

Medverkande: Gretchen Lodge, Alexandra Holden, Johnny Lewis mfl.

Produktionsbolag: Amber Entertainment & Haxan Films

År: 2011

Längd: 99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1707392/


En film som jag nämner väldigt ofta i bloggen är The Blair Witch Project (1999). Den må inte ha varit den första found footage-filmen, men den skapade en trend som idag är så uttjatad att jag kastar ifrån mig dvd-fodralet i avsmak om det står något i stil med "År X försvann person Y och Z spårlöst. Tre år senare hittades deras kamera." Varför tar jag upp det här? Jo, nämligen för att Eduardo Sánchez var ena halvan av duon som gjorde The Blair Witch Project. Hans mål med Lovely Molly var att ge den realistiskt filmade skräckfilmen en välbehövlig injektion. Det visar sig att gammal är äldst och att Sánchez verkligen kan det här med att använda en DV-kamera.

 

Lovely Molly tar sin början med att det nygifta paret Molly och Tim flyttar in i Mollys gamla föräldrahem. Snart börjar märkliga saker hända och Molly börjar återuppleva minnen hon helst av allt skulle låta förbli begravda. Det låter som en typisk film med hemsökta hus? Ja, jag var inte särskilt imponerad till en början och undrade om Sánchez bara tänkte haka på vågen med hemsökta hus och skakiga kameror. Snart stod det klart att Sánchez faktiskt vill berätta en historia och inte bara komma med billiga bu-effekter. Det genretypiska kameraarbetet (eller brist därpå) får snart stryka på foten för en förvisso handhållen men inte åksjukeframkallande DV-kamera. Det som verkligen skiljer Lovely Molly från patrasket är dock först och främst karaktärspsykologi och bra skådespel.

 

Gretchen Lodge gör en rent ut sagt skitbra rollprestation som Molly. Hon spelar rollen med en ambivalens som gör att man aldrig vet om det är karaktären som håller på att bli galen eller om huset verkligen är hemsökt. Mot filmens andra halva satt jag som på nålar av hennes skådespel. De övriga skådespelarna är också bra, men det här är helt klart Lodges film. Hon har också ett bra manus att arbeta med. Historien som Sánchez och Nash har kokat ihop är riktigt obehaglig på sina ställen och ber aldrig om ursäkt för sig själv. Den visar med all tydlighet den skräck och det äckel som omger filmens tema (vilket jag inte vill säga alltför mycket om).

 

Lovely Molly tappar tyvärr toppbetyget av det något ojämna tempot och slutscenen som bara är riktigt, riktigt onödig och förstör mycket av tolkningsföreträdet som tittaren haft filmen igenom. Om ni kan leva med det är Lovely Molly en skräckpärla som fått oförtjänt lite uppmärksamhet.

 

Betyg: 4 skruvmejslar i bakhuvudet av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 16 april 2013 21:41


Regi: John Irvin

Manus: Gary DeVore & Norman Wexler

Medverkande: Arnold Schwarzenegger, Kathryn Harrold, Robert Davi mfl.

Produktionsbolag: De Laurentiis Entertainment Group (DEG)/Famous Films/International Film Corporation

År: 1986

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0091828/

 

Hur den här rullen hade kunnat undgå mig är ett mysterium. Jag och min b-filmsfantast till polare har nog sett alla Arnolds filmer tillsammans en gång eller en annan. Raw Deal hade helt gått under vår radar. Trevlig överraskning en sömnig kväll i april alltså!

 

Det här är precis vad Arnold-fansen förväntar sig: Arnold sparkar röv, spränger saker i luften och levererar mer eller mindre logiska one-liners. Hans alter ego i filmen, Mark Kaminsky, är en FBI-agent som fått säga upp sig på grund av ett rättsfall där han omöjligt kunde vinna. Istället lever han ett stilla liv med sin fru i en småstad där han också arbetar som sheriff. När hans gamle chefs son blir dödad av en av Chicagos maffiafamiljer dras dock Mark in i hetluften igen när hans vän vill att han infiltrerar syndikatet.

 

Arnold är lika usel som alltid och saker flyger i luften. Det som inte riktigt funkar är det onödigt komplicerade manuset med två olika maffiafamiljer, den lokala polisen och FBI på en och samma gång. Det visar sig mycket riktigt att det här blir lite för mycket för manusförfattarna att hantera. Filmen börjar i princip med att Arnold fejkar sin död för att kunna infiltrera en av maffiafamiljerna. Det glömde han att berätta för sin deprimerade och alkoholiserade fru. Jaja, hon var väl inte så viktig för honom eller så. Actionsekvenserna är däremot förvånansvärt bra med riktigt brutal fighting på sina ställen. Soundtracket doftar så mycket 80-tal att man nästan kan känna benvärmarna runt anklarna och här finns scener som är rent ofrivilligt komiskt guld. Ett exempel är det enda exemplet jag kan komma på där Arnold spelar full.

 

För diggare av b-filmer, Arnold eller båda - Raw Deal är en högtidsstund.

 

Bäst: One-linerhöjdaren: "You shouldn't drink and bake."

 

Sämst: Det förvirrande manuset

 

Betyg: 4- fulla österrikiska bodybuilders av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 14 april 2013 00:00


Regi: Breck Eisner

Manus: Scott Kosar & Ray Wright (baserat på George A. Romeros manus från 1973)

Medverkande: Timothy Olyphant, Radha Mitchell, Joe Anderson mfl.

Produktionsbolag: Overture Films/Participant Media/Imagenation Abu Dhabi FZ

År: 2010

Längd: 101 min

Land: USA/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0455407/

 

Zombiefarfar själv, George A. Romero, står inte bara bakom den välbekanta Trilogy of the Dead (1968 - 1985) utan även en lång rad andra skräckrullar. The Crazies (1973) var en ny variant på zombieapokalypsen där den amerikanska militären av misstag släpper ut ett förädlat virus i en småstad. Viruset gör den som kommer i kontakt med det paranoid, aggressiv och leder till sist till döden. Det här är en ganska rak remake av 70-talets original och på det hela taget ganska bra.

 

Ett problem med zombierullar i allmänhet är att det går så förbaskat snabbt för viruset att spridas. Det finns oftast ingen riktig inkubationstid utan plötsligt är en stor del av befolkningen levande döda som vill käka upp dig. The Crazies tar fördel av att man får följa hela sjukdomsförloppet med de olika symptomen. Det gör att den också känns mer verklighetstrogen än många andra genrefilmer på samma tema. Det är bara lite tråkigt att den inte tar hela steget ut.

 

The Crazies, både i original och remake, hade kunnat vara början till något större. Vi har å ena sidan den amerikanska småstadsidyllen, å andra sidan en korrupt statsmakt som gör allt för att begrava sanningen. Vad jag skulle vilja se är framförallt utveckling av militärens roll i det hela. Det blir inte särskilt mycket av den vara, utan militären står först och främst som de huvudsakliga antagonisterna - dock utan ordentlig motivation för sina ganska extrema grymheter. Det här är en av få skräckrullar de senaste åren som skulle må bra av en direkt uppföljare som vidareutvecklar och problematiserar. The Crazies fungerar bra som en förstafilm i en trilogi eller liknande. Eftersom den gick relativt bra både på bio i USA och på dvd-marknaden kanske det inte är helt omöjligt att det bli så heller! Jag måste också ge ett plus för fotot som ligger långt över standard för den här typen av genrefilm. Att börja zombierullar med en Johnny Cash-låt är också alltid helrätt i min bok.

 

The Crazies är väl inget direkt mästerverk på något sätt, men för den som gillar genren kan jag ändå rekommendera den. Varför inte köra en dubbel och se Romeros original från 1973 på samma gång?

 

Betyg: 3 men så använder man väl inte en högaffel heller, you silly man! av 5 möjliga


Av Ulf - 13 april 2013 14:05


Författare: Isaac Asimov

År: 1989 (svensk utgåva 1993)

Sidor: 447

Förlag: Bantam Books (svenskt förlag: Natur & Kultur)

ISBN: 0-553-40069-X

 

"There's nothing like satisfying your personal pleasure and call it a noble contribution to the general welfare. It excuses everything. I've done it myself, so have you, so has everyone."


När Jorden inte klarar av att hysa fler innevånare flyttar delar av mänskligheten ut i solsystemet i stora kolonier. Dessa byggs oftast så att de kan flytta på sig själva och/eller ta en omloppsbana kring en annan himlakropp. När en av dessa kolonier, Rotor, av en slump upptäcker att Jorden har en stjärna som bara ligger två ljusår däirfrån beslutar de sig för att detta ska hållas hemligt. Med hjälp av ny teknik lyckas Rotor ta sig till den nyupptäckta stjärnan, en röd dvärg dubbad till Nemesis. Förvånande nog hittar man en beboelig men öde planet i omlopp kring Nemesis, men man hittar också något annat - något som kan betyda slutet för liv på Jorden.

 

Isaac Asimov är en av de klassiska science fiction-författarna som jag för en gångs skull inte tycker är överskattad. Annars blir det ofta som så att jag blir tjatad på att läsa något av en författare och tänker att "ja, den var väl okej, men inget speciellt." Vad Asimov lyckas med i nio fall av tio är att ha en fingertoppskänsla och balans när det gäller att blanda teknik, personporträtt och koncept. Det är också därför som jag blev ganska besviken på Nemesis. Här finns ett spännande koncept, karaktärer som är helt okej och tekniken verkar (utan att jag med min humanistiska bakgrund riktigt kan bedöma den) logisk och teoretiskt fungerande. Däremot saknas balansen.

 

Emellanåt är Nemesis lika bra som Asimovs texter vanligtvis är. Den omtalade balansen mellan de tre stora beståndsdelarna blir däremot skev till förmån för ganska torra personporträtt och teknik. Det jag framförallt beundrar med Asimov, hans förmåga att utveckla spännande koncept, stannar egentligen av nästan direkt efter att man som läsare fått reda på att Jorden har en grannstjärna. Konflikterna mellan kolonierna och Jorden nämns ofta men utvecklas inte särskilt mycket, inte ens när det gäller kolonisatörernas tämligen rasistiska syn på "jordborna". Den största missen är däremot avsaknaden av en riktig avslutning. Asimov bygger upp och bygger upp men det hela slutar i en axelryckning. Det gör också att boken känns ganska seg på sina ställen.

 

För riktigt stora fans av Asmiov kan det här vara något att kolla upp. Själv kan jag på rak arm lista tio böcker av honom som jag hellre skulle läst om. Synd på bra koncept.

 

Betyg: 2 and it keeps going, and going, and going av 5 möjliga


Av Ulf - 11 april 2013 19:47


Förutom att vara ansvarig för ett av de mest pinsamma utbrotten som fångats på film är Meat Loaf också mannen som gav alla anti-Adonis-grabbar något att hänga upp sina drömmar på. Om vi ska vara helt krassa nu så är Meat Loaf inte en vacker man att titta på. Vad han däremot har är en karisma som man skulle kunna lösa energikrisen med. Kombinerat med en röst att dö för är Meat Loaf en av mina favoritsångare någonsin. Han har aldrig varit coolare än i nedanstående video. Så när kilona läggs på och jag skakar bedrövat på huvudet åt mig själv i spegeln drar jag igång den här videon och tänker: Så länge jag inte väger mer än Meat Loaf och har en tiondel av hans karisma så fixar det sig.

 

Artist: Meat Loaf

Låt: Dead Ringer For Love

Album: Dead Ringer

År: 1981

 

   

Av Ulf - 9 april 2013 22:48


Regi: Gareth Evans

Manus: Gareth Evans & Daiwanne Ralie

Medverkande:  Iko Uwais, Sisca JessicaAlex Abbad mfl

Produktionsbolag: Pt. Merantau Films

År: 2009

Längd: 106 min

Land: Indonesien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1368116/


Förra året recenserade jag den fantastiska indonesiska actionrullen Serbuan Maut (The Raid - Redemption, 2011) där jag fullständigt gick i spinn över bland annat kampsystemet Pencak Silat och hur fruktansvärt snyggt det var. Trots att jag älskade filmen tog det nästan ett år innan jag införskaffade mig Merantau - den andliga föregångaren till tidigare nämnda film. Det är samma team bakom med Gareth Evans i spetsen och Iko Uwais i huvudrollen. Serbuan Maut var väl inte en alltför originell film när det kommer till manus, men säg den actionrulle som är det? Den klarade sig gott och väl på ett vansinnigt tempo och slagsmål på film när det är som bäst. Merantau är i samma skola, men med en lite annan twist.

 

Merantau handlar om den unge Yuda som ska genomföra en resa, en så kallad merantau, till Jakarta för att hitta sin plats i livet. Det tar inte många dagar innan Yuda hamnar mitt i en traffickinghärva som han tänker nysta upp medelst rövsparkande. Det är som sagt inte Shakespeare det här, men det fungerar gott och väl för vad det är. Actionscenerna är otroligt välregisserade och flyter lika fint som i Serbuan Maut. Skillnaden ligger i tempo och intensitet. Merantau tar sin tid för att bygga upp sina fightingscener, nästan som en standoff i en gammal westernfilm. När det funkar blir det riktigt häftigt, men samtidigt kan det göra att filmens tempo dras ned något. Likadant är det med historieberättandet. Merantau är mer karaktärsbaserad än sin uppföljare, men det funkar sådär när karaktärerna inte utforskas särskilt väl.

 

Missförstå mig inte, Merantau är en jäkligt bra actionfilm som slår det mesta som Hollywood gör, men den är inte i samma klass som Serbuan Maut. Med tanke på att jag kallade den för decenniets bästa actionfilm kanske det inte är så konstigt... Nu ser jag fram emot nummer tre i filmserien som kretsar kring Pencak Silat. Det är fortfarande actionfilmens fräschaste trumfkort och ni som gillar fiktiva sparkar bör defintivt kolla upp de här rullarna!

 

Betyg: 4 vad är det med indonesiska småskurkar och namnet Johnny? av 5 möjliga

 

 



Av Ulf - 7 april 2013 17:22


Regi: Ciaran Foy

Manus: Ciaran Foy

Medverkande:  Aneurin Barnard, James Cosmo, Wunmi Mosaku mfl.

Produktionsbolag: Blinder Films & Sigma Films

År: 2012

Längd: 84 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1641975/


Tommy Cowley lider av allvarlig torgskräck sedan hans fru blev attackerad av ett gäng pojkar och han inte kunde hjälpa henne. Då hans hustru dessutom dör i efterföljderna av attacken och Tommy lämnas ensam med deras nyfödda dotter blir inte saker och ting lättare - speciellt inte eftersom pojkarna inte vill lämna honom ifred...

 

När jag ser att en film har finansierats av Irish Film Board brukar jag införskaffa den. Irländarnas motsvarighet till SFI har oftast en mycket bra fingertoppskänsla när det gäller vilka genrefilmer de ska stötta med pengar. Citadel böjar också väldigt, väldigt bra med en krypande stämning och Foys mycket obehagliga manus som hämtar skräck ur vardagshändelser. Faktum är att han baserade manuset på en händelse när han själv blev attackerad av ett gäng pojkar. Den sociala utsattheten på Irland är betydande i vissa delar av landet och Foy väver in detta skickligt i sin film. Det här är något så ovanligt som en modern skräckfilm med försök till socialt patos. Det ser man inte varje dag.

 

Problemet med Citadel är att den inte vågar ta steget fullt ut. Mot mitten av filmen inser man redan var det barkar hän. Även om det inte är lika typiskt som säg ett virus eller demonisk besatthet blir upplösningen något av en besvikelse. Foy visar däremot bra skådespelarregi och Aneurin Barnard är riktigt bra i huvudrollen. Hans porträtt av Tommys torgskräck är riktigt drabbande och man kan verkligen känna ångesten genom skärmen. Fotot är klart över medel och musiken bra.

 

Även om Citadel är något av en besvikelse mot slutet är den väl värd en titt för er som vill ha något lite annorlunda i skräckgrenren. Om Foy hade vågat ta ut svängarna helt och göra en skräckfilm om sociala problem fullt ut hade det här kunnat bli en klassiker.

 

Betyg: 3+ alla onda barn har huvtröjor av 5 möjliga


Av Ulf - 6 april 2013 21:19


Regi: Ole Bornedal

Manus: Juliet Snowden & Stiles White (baserad på Leslie Gornsteins tidningsartikel Jinx in a box)

Medverkande:  Jeffrey Dean Morgan, Natasha Calis, Madison Davenport mfl.

Produktionsbolag: Ghost House Pictures & North Box Productions

År: 2012

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0431021/

 

Det här med demoner som besätter folk har alltid fått mig att undra över vad deras motiv egentligen är? Förvisso är det förkrossande för en familj att förlora en medlem, men om vi nu antar att den judeo-kristna världsbilden är korrekt - varför nöja sig med någon slumpmässigt utvald människa? Varför inte besätta någon som har makt och/eller inflytande? Nåja...

 

Ole Bornedal slog igenom med sin ofta bortglömda skräckrulle Nattevagten (1994) vilket också blev hans biljett från Danmark till Hollywood. Väl där lyckades han inte bita sig fast ordentligt, men då och då gör han en skräckfilm som höjer sig åtminstone ett snäpp över massan. The Possession är, om än väldigt typisk, en av de bättre exorcism-rullarna jag sett på senare år. Det säger visserligen inte så mycket eftersom alla exorcism-filmer följer ett mönster lika slaviskt som slasherfilm gör:

 

1. Oskuldsfull person, oftast yngre dotter, blir besatt av demon.

2. Familjen börjar upptäcka att något inte stämmer, men antar att det beror på sjukdom.

3. Den besatta flippar ut och gör något som inte kan förklaras.

4. En exorcist från den aktuella religionen (i detta fall judendom) kallas.

5. De äldre i församlingen varnar "ungtuppen" att det är för farligt och vill inte att han ska utföra en exorcism.

6. Den yngre prästen går emot sin församling, driver ut demonen, the end.

 

Med ett så pass formelmässigt manus behöver man något annat. Slashergenren fixar det ofta med karismatiska skurkar (Freddy Krueger, Jason Vorhees etc.) men det funkar sällan eller aldrig i exorcism-film. Demonen är dold i större delen av filmerna och vad vi istället får är en översminkad yngre tonåring som trillat på en kajalpenna. Så hur kan då en film av den här typen höja sig från resten? Konflikt mellan de andra karaktärerna och bra skådespel. The Possession lyckas med båda de här sakerna.

 

Vad den handlar om? Tja, följ listan ovan och ni har en ganska god synopsis. Det är däremot tillräckligt bra skådespel och regi för att den ändå ska vara underhållande, om än bara för stunden.

 

Betyg: 3 judiska demoner är lite mer hands on än kristna. Pun intended. av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4
5
6 7
8
9
10
11
12
13 14
15
16 17
18
19 20 21
22
23
24 25
26
27 28
29
30
<<< April 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se