Alla inlägg den 4 maj 2013

Av Ulf - 4 maj 2013 19:40

 

 

Regi: Ken Burns/Sarah Burns/David McMahon

Manus: Ken Burns/Sarah Burns/David McMahon

Medverkande: Yusef Salaam, Antron McCray, Raymond Santana mfl.

Produktionsbolag: Florentine Films

År: 2013

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2380247/

 

"I want us to remember what happened that day, and be horrified by ourselves. Because it really is a mirror on our society. And rather than tying it up in a bow and thinking that there is something we can take away from it and we'll be better people, I think what we really need to realise is that we're not good people - and we're often not."

 

Den 19:e april 1989 blev joggaren Trisha Meili brutalt överfallen och våldtagen i Central Park, New York. Polisen tog snabbt in fem unga killar för förhör och lyckades få dem att erkänna brottet. Problemet var bara att det inte fanns någon teknisk bevisning som band dem till platsen, DNA-profilen polisen säkrat från brottsplatsen stämde inte överens med någon av dem och under rättegången kom det fram att pojkarnas erkännande hade getts under mycket hård press. Det här är historien om de fem ungdomar som media dubbade till The Central Park Five.

 

För drygt ett år sedan plågade jag mig igenom Paradise Lost-trilogin (1996 - 2011) vilket fortfarande är en av de främsta dokumentärsviter jag sett. Jag hade på känn att The Central Park Five skulle vara i samma linje och jag hade inte fel. Dessvärre gör den allt som ovanstående trio filmer gör fast hela tiden lite sämre. Missförstå mig inte, den här filmen porträtterar även den en mycket stor orättvisa, men Burns & co snuddar bara vid ett flertal infallsvinklar som skulle gjort The Central Park Five än mer intressant. Ett exempel, som jag gång efter gång blir förvånad över att ingen gjort en ordentlig film om, är spänningarna mellan olika etniska grupper (de anklagade är samtliga afroamerikaner eller latinos) i de amerikanska storstäderna i slutet på 80- och början av 90-talen. Filmmakarna berör ämnet flera gånger, men sätter ändå inte fokus på vad som helt uppenbart är rasprofilering från polisens sida. Jag väntar fortfarande på regissören modig nog att berätta en historia om upploppen i Los Angeles. Det är helt klart att det fortfarande är ett öppet sår som man kanske helst inte vill peta i, men med tanke på att det bara tog fem år för en film att göras om World Trade Center-bombningarna tycker jag man borde kunna tala lite mer öppet om stämningen i USA för cirka 25 år sedan. Men vad vet jag? Jag är inte amerikan.

 

Ett annat problem med The Central Park Five är att man inte kunnat få några uttalanden från lagens representanter. Det krävs nästan i en film som den här. Bilden blir annars ganska ensidig. Även om man inte kan försvara vad man gjort kanske man kan förklara och be om ursäkt? Det är dock inget som de inblandade har varit intresserade av, trots att de dömda ungdomarna sedermera blivit frikända. Det krävs en speciell sorts idiotisk envishet att argumentera emot i ett fall där matematiken ger oddsen 1 på 6 miljarder att pojkarna skulle vara skyldiga... Dessvärre blir filmen också lidande av det. The Central Park Five är trots min kritik en intressant dokumentär som dock skulle kunnat vara ännu bättre. Nu bleknar den i Paradise Lost-triologins skugga.

 

Betyg: 3+ karriärister hos åklagarämbetet av 5 möjliga

 

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4 5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se