Alla inlägg under maj 2013

Av Ulf - 15 maj 2013 10:37

 


Regi: Newt Arnold

Manus: Sheldon Lettich/Christopher Cosby/Mel Friedman

Medverkande: Jean-Claude Van Damme, Donald Gibb, Bolo Yeung mfl.

Produktionsbolag: Cannon International

År: 1988

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0092675/

 

Min odyssé genom det sena 80- och tidiga 90-talets kampsportsrullar går vidare. Det finns något speciellt med filmerna i brytningen mellan de nämnda decennierna. 80-talet har aldrig varit så mycket 80-tal som åren 1988 - 1989, samtidigt som man ändå kan se hur 90-talet försöker hitta sin egen röst. Resultatet är antingen mycket bra filmer eller otroligt kitschiga filmer. Bloodsport tillhör föga förvånande den sistnämnda kategorin.

 

Löst baserad på kampsportaren Frank Dux liv handlar Bloodsport om en hemlig kampsportsturnering (vilka det verkar gå tio på dussinet av i actionfilmsvärlden), Kumite, dit Dux åker för att visa att han är världens främste kampsportare. Ja, det är hela premissen. Merparten av filmen är träningsmontage och brutala fightingscener och för actionfans är det bra underhållning. Bloodsport har dock flera områden som höjer den från träsket av kitschiga kampsportsrullar till riktigt höga höjder. Vi har barnskådespelare som knappt kan få ur sig en replik, Jean-Claude Van Damme i början av sin karriär och ännu sämre på engelska än man brukar höra honom vara, en ung Forest Whitaker i en biroll, sliskig synthpop på soundtracket och sist, men inte minst på något sätt - Bolo Yeung.

 

Bolo Yeung har ett utseende bara en blind mor kan älska. Han spelar alltid skurk och har du sett ett dussin kampsportsfilmer har du också någon gång stött på honom. Yeungs mest kända roller är som en av huvudskurkarna i Bruce Lees sista kompletta film, Enter the Dragon (1973), och som huvudantagonisten i just den här filmen. Yeung har som vanligt bara några få repliker, men det han inte säger med munnen säger han med ansiktsuttryck och kroppsspråk. Ni vet det där gamla talesättet om någon man inte vill möta i en mörk gränd? Bolo Yeung hade varit en mardröm att möta även i en väldigt solig gränd.

 

Sen var det hela historien med sanningshalten i Frank Dux påståenden om sitt liv. När man läser Dux biografi får man sig mer än ett gott skratt. Organisationen som skulle ha anordnat Kumite fanns faktiskt på riktigt... det var bara det att deras företagsadress var den samma som Franks hus. Men Dux kunde visa upp en segerpokal! Det var bara det att man kunde spåra pokalen tillbaka till en lokal affär. Alla som ifrågasätter Franks påståenden är dock med i en konspiration mot honom... bara så ni vet.

 

Med ovanstående i åtanke blir Bloodsport bara än mer underhållande. Det blir som historierna som den "tuffaste" killen i klassen skulle berätta på rasterna. Ni vet, han som kunde karate, kung fu, judo, jiu-jutsu, dödsgreppet, kalsonggreppet och älgboxning men som inte kunde visa det eftersom hans mästare hade förbjudit det. Bra action, löjlig premiss och kalkonmässigt skådespel - Bloodsport är en kitschrulle som håller stilen!

 

Betyg: 4 dansande Bolo-bröstmuskler av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 13 maj 2013 19:15

 

Regi: Michael Herz & Lloyd Kaufman

Manus: Joe Ritter

Medverkande: Mitch Cohen, Mark Torgl, Andree Maranda mfl.

Produktionsbolag: Troma Entertainment

År: 1984

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0090190/

 

Troma är det lilla oberoende filmbolaget som under Lloyd Kaufmans ledning och galenskap gjort sig kända för överdrivet våldsamma skräck-, splatter- och satirfilmer. Just The Toxic Avenger blev Tromas kassako nummer ett. Den har hitintills gett upphov till tre uppföljare, en tecknad serie, en serietidning och en serie actionfigurer. Enligt Kaufman planeras även en remake. Så vad tusan handlar då The Toxic Avenger om? Tja, postern beskriver det rätt bra faktiskt.

 

Melvin är en liten och tanig städare på ett gym där han ständigt lyckas hamna i vägen för klubbens innegäng. Efter ett särdeles elakt practical joke faller/hoppar Melvin ut genom ett fönster och hamnar lägligt (?) i en tunna full med radioaktivt avfall. På bästa superhjältemanér får Melvin superkrafter av giftet. Han blir visserligen fruktansvärt deformerad också, men med sin nyvunna styrka bestämmer sig Melvin för att söka hämnd på världens onda människor - gärna så våldsamt som möjligt.

 

Det här är så klassisk Troma som man kan komma. Löjligt? Ja. Dålig smak? Ja. Roligt? Ibland. Det är det som är både Tromas storhet och nackdel. När det funkar så är det precis så kitschroligt som man vill att det ska vara. När det däremot är dåligt är det riktigt jäkla dåligt. Det är klart att The Toxic Avenger är en satir både över träningshets och 80-talet i stort, men vissa scener blir bara plumpa. Det ligger hela tiden mellan roligt och riktigt usel buskis. Det känns ibland som Kaufman och grabbarna prickar av de heliga korna på en lista. Trots att skräck- och splatterfilm ofta har varit föremål för ilskna Hem & Skola-möten har nämnda genre oftast ett fåtal "regler"; barn, djur och äldre hamnar sällan eller aldrig i trubbel. The Toxic Avenger går till extremer för att just se till att det händer. När skämten ändå går hem åtminstone hälften av tiden så måste jag nog ändå säga att rullen är värd din tid. Om du har svårt för blod, äckelskap eller är allmänt lättstött - titta inte på en film från Troma. Så enkelt är det. Vi andra kan ha rätt kul åt The Toxic Avenger även om det finns bättre splatterkomedier, inte minst från Troma själva.

 

Betyg: 3- fingrar i fritösen av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - 12 maj 2013 19:47


Regi: Paul Verhoeven

Manus: Edward Neumeier & Michael Miner

Medverkande: Peter Weller, Nancy Allen, Ronny Cox

Produktionsbolag: Orion Pictures Corporation

År: 1987

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0093870/

 

Eftersom Paul Verhoevens moderna science fiction-klassiker får en remake nästa år (med Joel Kinnaman i huvudrollen av alla människor) tog jag en titt tillbaka på en av mina barndomshjältar. RoboCop var lite som ett Kinderägg - tre önskningar i en. Han var polis (coolt), robot (coolare) och kunde snurra sin pistol som västernhjältarna gjorde (coolast). Men hur har den snart 30 år gamla rullen åldrats? Ganska väl, måste jag säga.

 

Paul Verhoeven är främst känd för sina cyniska framtidsvisioner som exempelvis denna och Starship Troopers (1997). Det mest skrämmande med hans visioner är att de blir mer och mer trovärdiga, om än inte i lika extrema former. RoboCop utspelar sig i ett framtida Detroit där brottsligheten är skyhög. När polisen Murphy blir skjuten under ett uppdrag blir han ofrivillig testperson för storföretaget OCP och deras satsning på en cyborgpolis. Murphy undergår invecklade operationer och får sitt minne raderat och ersatt med en programmerbar dator. Vad OCP:s höjdare inte vet är att vissa minnen undgick raderingsprocessen...

 

Jag vet inte riktigt hur man säljer in en sådan här idé till ett filmbolag, men jag är glad att manusförfattarna lyckades. RoboCop är på ytan en ganska standardiserad actionrulle om än med en riktigt häftig huvudperson. När man skrapar lite på ytan hittar man dock det som Verhoeven gjort sig mest känd för - samhällskritik och då främst riktad mot militarisering, kapitalism och privatisering. Samma tema går igen i hans senare filmer, inte minst i tidigare nämnda Starship Troopers. Det faktum att vi lever i vad som verkar vara privatiseringarnas guldålder har inte gjort RoboCop daterad utan snarare än mer aktuell idag än när det begav sig. Det är också därför jag är orolig för remaken nästa år. Kommer man överhuvudtaget att beröra de underliggande teman som filmen har utan låta det stanna vid nostalgisk action? Den som lever får se.

 

RoboCop håller således fortfarande. Det är action med hjärna och hjärta som vi inte ser så mycket liknande av idag. Skådespelarna är okej, men att säga något annat än att det är manus, regi och specialeffekter som spelar huvudrollerna vore att ljuga. Jag önskar verkligen att Verhoeven återvänder till science fiction-facket snart. Han är vad jag brukar kalla för "den tänkande människans James Cameron".

 

Betyg: 4 direktiv av 5 möjliga


Av Ulf - 10 maj 2013 20:29


 

Regi: J.J Abrams

Manus: Roberto Orci/Alex Kurtzman/Damon Lindelof

Medverkande: Chris Pine, Zachary Quinto, Benedict Cumberbatch mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Skydance Productions/Bad Robot

År: 2013

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1408101/


Den känner mig, läser min blogg eller ens har sett tillräckligt många bilder av mig vet att Star Trek är något som ligger mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat. Gene Roddenberrys framtidsvision om ett samhälle där utforskning och vetenskap i princip har utrotat fattigdom och sociala klyftor är en guldgruva både när det gäller intressanta tankeexperiment, mer actionbetonade äventyr och den där speciella känslan som bara Star Trek kan förmedla. Sen har vi J.J Abrams som sin vana trogen lyckas ta en bra historia, påbörja den otroligt bra (eller med sin första film i den här franchisen åtminstone bra) och sen lyckas spola ner den i toaletten. Seriöst, fuck you, J.J Abrams! Eller inte bara Abrams - fan ta Abrams, Orci, Kurtzman och Lindelof!

 

Star Trek: Into Darkness tar sin början med ett uppdrag som går lite väl vilt till för Kirk och hans besättning. Resultatet blir att Kirk ifråntas kommandot för Enterprise. Samtidigt, i London, sprängs en topphemlig forskningsinstallation i luften av en terrorist. När terroristen, känd som Khan, flyr till klingonernas hemvärld får Kirk åter axla mantlen för att få fast honom. Men allt är inte vad det verkar...

 

Har du sett andra filmen i den gamla serien? Tänk dig då att man tar allt som var bra med den, skriver en ny ramberättelse och hoppas att folk ska svälja det... för tredje gången! Redan den sista (?) filmen med besättningen från Star Trek: The Next Generation (1987 - 1994), Star Trek: Nemesis (2002), återanvände manusförfattarna huvudhandlingen från nämnda film. Det funkade okej då, inte minst eftersom karaktärerna var inarbetade och alla visste att det här troligen skulle bli svanesången för besättningens filmäventyr. Man utvecklade även storyn till viss mån och Nemesis blev en acceptabel installation i franchisen. J.J. Abrams har sagt i intervjuer att han blev intresserad av rebooten av franchisen eftersom han tyckte att det universum Star Trek utspelade sig i var så rikt på berättelser som inte hade berättats än. Varför då göra samma jävla sak en jävla gång till?!

 

Jag borde skriva en djupare analys eller liknande på den här filmen, men jag ids verkligen inte. Det enda som räddar den från ettan i betyg är Zachary Quintos lysande roll som Spock och det faktum att en liten, liten scen kan öppna för att vi kanske kan lägga den här alternativa tidslinjen bakom oss och återvända till det riktiga universumet för Star Trek även om det med största sannolikhet inte kommer bli så. Jag lämnade biosalongen med en riktigt dålig smak i munnen av alla "smarta referenser" till vår egen världs politik och en viktig fråga:

 

VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG, ABRAMS?

 

Betyg: 2- lycka till, Star Wars-fans... snart är det er tur av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - 9 maj 2013 22:46

 

 

Regi: Norman Jewison

Manus: William Harrison

Medverkande: James Caan, Maud Adams, John Houseman mfl.

Produktionsbolag: Algonquin

År: 1975

Längd: 125 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0073631/


I en inte alltför avlägsen framtid har världens nationalstater rasat samman och storföretagen har tagit deras plats. Varje större stad tillhör ett av fem departement som samtliga kontrolleras av nämnda företag. Varje storstad har också ett lag i den våldsamma och populära sporten Rollerball. Sportens absoluta stjärna är Houstons Jonathan E, en veteran med sina tio säsonger som lever för spelet. När lagets ägare vill att Jonathan ska gå i pension sätter han sig på tvären - något som kommer få ödesdigra konsekvenser.

 

Rollerball tillhör den typen av film som helt enkelt inte görs längre. Det är överdrivet och våldsamt, ja, men vågar samtidigt ta sig själv på allvar nog att faktiskt berätta något. Om remaken av Rollerball (2002) visade något var att man inte kan göra en film av det här slaget på 2000-talet utan att försöka slänga in ironi eller överspel. Det är en av de sämsta remakes jag sett om jag ska vara ärlig. Hur som helst är originalet stöpt i en dystopisk mall som tyvärr känns än mer aktuell idag än när det begav sig. Eller vad vet jag? Jag var inte född 1975, men en god gissning är att storföretagen har ett ännu tajtare grepp om världen nu än för knappt 40 år sedan. I alla fall märks det inte minst gällande företagskult.

 

Rollerball visar upp ett kapitalistiskt fascistsamhälle där vinst och lydnad är allt. Det är säkerligen inte tillfällighet att matcherna ses av de allvarsamma ägarna i en privat loge, inte helt olikt den man ser gamla sovjetiska ledare bevista i andra filmer från kalla krigs-eran. James Caan gör en bra huvudroll som Jonathan E och Maud Adams är lika underskön som hon alltid var under 70-talet.

 

Valet av musik är också det intressant. Först och främst har Norman Jewison valt klassiska stycken, inte minst av Bach, och det ger filmen en mycket speciell känsla. Hur det än må vara med musik, skådespel och samhällskritik är dock de riktiga höjdpunkterna i Rollerball givetvis actionscenerna. Det går fort, är brutalt och innehåller stunts som är helt fantastiska. Faktum är att Rollerball var den första större film som gav stuntmännen individuell credit i sluttexterna. De förtjänade det.

 

Så varför inte högsta betyg? Tja, ibland blir filmen en smula seg och de konstnärliga ambitionerna dras lite väl långt. Det är ganska typiskt för 70-talets rullar, även de mer actionbetonade, men för dem som vill se en bra actionrulle med lite mer hjärna än vanligt och schyssta stunts är Rollerball ett givet val.

 

Betyg: 4 dropkicks på rullskridskor av möjliga

 

Av Ulf - 8 maj 2013 18:06

 

Tack för mardrömmarna, Ray

 

Igår gick Ray Harryhausen ur tiden, 92 år gammal. Han är ett av de där namnen som aldrig riktigt blev någon som gemene man kände till, men alla som har något djupare intresse av film (i synnerhet äventyrs- och skräckfilm) har någon relation till. Harryhausen skapade några av de mest inflytelserika specialeffekterna filmvärlden har skådat och lyckades ge tusentals barn mardrömmar.

 

Mina egna mardrömmar om Harryhausens skapelser tog sin början när jag som åttaåring såg Jason and the Argonauts (1963) på någon kabelkanal jag absolut inte skulle titta på. Filmen är en adaption av de klassiska grekiska myterna om Jason och hans jakt på Det gyllene skinnet. Harryhausen använde sig av sin egen version av stop motion-teknik, kallad Dynamation, för att få sagomonstren att röra på sig. Mest känd är filmen för scenen där Jason strider mot en grupp skelettsoldater. Harryhausens paradoxalt nog samtidigt ryckiga och mjuka animation ger skeletten en realism och samtidigt en utomvärldslighet som gjorde att benranglen (speciellt deras skrik) hemsökte mina drömmar i flera veckor efter jag sett filmen.

 

Harryhausens tekniska expertis blev grunden för specialeffekterna i väldigt många filmer från 60-talet fram tills att datoranimation tog över arbetet nästan helt omkring sekelskiftet. Utan Harryhausen hade vi inte haft effekterna i Star Wars (1977), Raiders Of The Lost Ark (1981) eller Aliens (1986) för att nämna några. Hans egen karriär som specialeffektsmakare slutade redan 1981 med Clash of the Titansmen hans insatser för filmhistorien är och förblir odödliga. Så tack, Ray, för allt du visade mig, skrämde mig med och lät mig förundras av. Världen är ett lite tråkigare ställe utan dig.

 

Av Ulf - 8 maj 2013 11:25


Svensk titel: Valeres horn + Tomans huvud (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1990 (svensk utgåva 1994/1995)

Sidor: 681

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-027-7

 

"Death is lighter than a feather, duty heavier than a mountain."


Efter händelserna i del 1 har Rand al'Thor fått reda på att han är Draken återfödd - mannen som enligt profetiorna både ska frälsa och förgöra världen. Draken, den mytomspunne och fruktade krigaren, är något Rand inte alls vill vara, inte minst eftersom han är dömd till att förr eller senare förlora förståndet. När Valeres horn (en artefakt som behövs vid Sista striden) stjäls av fienden sätter Rand och hans vänner efter tjuvarna. Rands motiv är inte så mycket att hitta hornet utan att få tillbaka vad som låg i samma kista - en dolk som är magiskt bunden till hans vän Mat, som också kommer dö utan den. Samtidigt anländer Egwene och Nynaeve, Rands barndomsvänner, till Tar Valon för att påbörja sin träning som Aes Sedaier.

 

Robert Jordan skrev del 1 och 2 i sin serie samtidigt och det märks. The Great Hunt är en av böckerna i serien som börjar mest naturligt, utan en långrandig prolog om vad som hänt sedan sist. Här finns en prolog (är det krav på det inom fantasygenren?), men denna hålls kort och ger nyttig insikt om vad som komma skall.  Överlag känns The Great Hunt som en väldigt välgenomtänkt installation i sagan. De tre, i viss mån fyra, parallellhandlingarna knyts ihop på ett imponerande sätt under de femtio sista sidorna. Det är det här jag gillar med Jordans värld - den är så fruktansvärt genomtänkt! Det märks inte minst på de "syner" som karaktären Min har. Hennes visioner är alltid väldigt gåtfulla, men när deras innebörd avslöjas (ibland flera böcker senare) förefaller de fullkomligt logiska och planerade. Jag vet inte om Jordan hade planerat så långt som det verkar att han har, men i vilket fall som helst är det imponerande; antingen hade han en förmåga till att göra plot outlines som inte var av denna värld eller var han också en mycket skicklig författare. Det ena behöver visserligen inte utesluta det andra.

 

Om handlingen är väldigt välplanerad så verkar det tyvärr som att Jordan inte riktigt vet vad han ska göra av alla sina karaktärer ibland. En bikaraktärs förräderi och "botgöring" kommer på fem sidor mot slutet efter vi följt hen genom större delen av boken. Likaså blir Rands ständiga tvivlande om hur han ska ställa sig till profetiorna ganska tröttsamt efter några hundra sidor.

 

Huvudtemat för boken är citatet som jag började min recension med - vem som helst kan dö, men det kräver sin man eller kvinna för att göra sin plikt, speciellt när den tar emot. På så vis blir The Great Hunt även något av en bildungsroman i fantasysättning. De unga männen och kvinnorna som började resan i The Eye Of The World (1990) får lära sig att vuxenlivet innebär att behöva offra delar av sin egen vilja för att kunna fungera i ett samhälle. Återigen slår Jordan mig som en författare som tar en välkänd sagomodell, ont mot gott, och använder den till att utforska så mycket mer. Framförallt imponerad är jag av stridsscenerna. Jordan, själv Vietnamveteran, beskriver stridsscenerna utan att romantisera. Det är hårt, skitigt och blodigt. De goda vinner inte alltid på sin gudagivna moraliska rätt utan kan lika gärna falla.

 

The Great Hunt är inte riktigt lika bra som del ett, främst på grund av tidigare nämnda karaktärsutveckling, men är fortfarande en mycket bra bok och en anledning till att fortsätta läsa serien.

 

Betyg: 4+ drakbanér av 5 möjliga

 


Av Ulf - 7 maj 2013 21:38


 

Regi: Scott Stewart

Manus: Scott Stewart

Medverkande: Keri Russell, Josh Hamilton, Dakota Goyo mfl.

Produktionsbolag: Alliance Films & Blumhouse Productions

År: 2013

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2387433/

 

Ännu ett år, ännu en utomjordingshistoria? De storhövdade grå utomjordingarna (passande nog främst kallade för "Greys") är ett återkommande tema i science fiction-genren och har varit det sedan H.G Wells först beskrev dem i sin artikel The Man of the Year Million (1893, länken leder till en evolutionär analys av artikeln jämförd med Darwins teorier). Under 1980- och 1990-talens våg av science fiction-serier, böcker och filmer hittar vi de små gynnarna överallt. Kanske störst genomslagskraft fick den bild som Whitley Strieber gav av dem i sin bok Communion: A True Story (1987) och givetvis hur megahit-serien The X-Files (1993 - 2002) visade dem. Vissa kallar dem för vår tids tomtar och troll, andra beskyller de som sett dem för att vara foliehattar och ytterligare andra försöker bevisa att de finns här. Personligen har jag svårt att tro att en ras skulle färdas några miljoner ljusår för att ge oss rektoskopier, men det är bara jag. 

 

Hur det än må vara med våra grå vattenskallar har det gjorts en uppsjö filmer om dem. Dark Skies är den senaste större produktionen på temat och trots att jag sett historien några dussin gånger måste jag säga att den här filmen gör den väldigt bra. Scott Stewart har försökt, och i viss mån lyckats, med att ge oss ett Spielberg-universum i miniatyr. Ni vet typen av film jag talar om: familj i förorten, två barn varav en tonåring som håller på att växa upp, konflikt mellan de vuxna i huset och en halvt om halvt romantiserad bild om hur det var att växa upp. Steven Spielberg var mästare på att göra sådana familjer trovärdiga under sin karriär på 70-talet. Mot denna bakgrund utspelar sig något dramatiskt och/eller övernaturligt. Spielberg brukade spendera ungefär 40 minuter av filmen med att visa familjen i sin normala miljö, och det är här som Stewart misslyckas något - Dark Skies är alldeles för snabbt berättad.

 

Regin är helt okej, inte minst i skräckscenerna, men det måste vara någon lag på att om man jobbat med skitfilmerna i Paranormal Activity-franchisen (2007 - när folk slutar betala för samma film) så måste man ha med scener där någon stirrar på flimriga bilder tagna med säkerhetskameror. Stewart tar i alla fall revansch från sin förra film som regissör, Priest, 2011 års sämsta film. I och med att Stewart främst jobbat med specialeffekter är även de väldigt bra. Framförallt är utomjordingarna jäkligt äckligt designade.

 

Skådespelarna är varierande med en bra Keri Russell (var har hon varit de senaste åren?) i huvudrollen, en överspelande Josh Hamilton som hennes man och två duktiga barnskådisar. Dessutom bör alla filmer med J.K Simmons berömmas bara för det.

 

Sammanfattningsvis är Dark Skies en bra version av en historia jag sett alldeles för många gånger. Det psykologiska djup som går att hitta hos exempelvis tidigare nämnda Spielbergs Close Encounters Of The Third Kind  (1977) finns dock inte här. Jag hade hoppats på något nytt, en twist på historien, men fick nöja mig med god underhållning. Gott så.

 

Betyg: 3+ Mr. Sandman bring me a... AAAAAAAHHHH! av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4 5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se