Alla inlägg under juli 2013

Av Ulf - 16 juli 2013 22:28


Som boende i Lund finns det två livsviktiga utlopp för filmintresse som inte SF vill plocka upp - Folkets Bio och Fantastisk Film Festival. FFF är en dryg veckas glädje i höstmörkret och Folkets Bio kör kvalitetsfilm året runt. Det är för lite. Missförstå mig inte, jag gnäller absolut inte på FFF eller Folkets Bio, tvärtom, men jag vill ha mer! I och med Lunds humorfestivals framgångar de senaste åren är det definitivt inte omöjligt att etablera en ny festival i staden. Men vem ska göra det? Tja... varför inte Skitfinkultur?


Detta är mitt blygsamma försök att få ut en idé till folk boende i Lund med omnejd: Vi startar en festival! Hur gör man det? Jag har ärligt talat ingen aning. Det kommer troligen bli fruktansvärt mycket jobb, utan riktig monetär kompensation, men ska vi verkligen fortsätta gnälla på att Lund mer och mer spelar andrafiol till Malmö när det gäller kulturliv i Skåne eller ska vi göra något åt saken?


För att sprida glädjen under året föreslår jag en festival under våren. Nästa vår? Troligen inte. Våren därpå? Om intresse finns satsar vi på det. Våren 2015 alltså är det som gäller. Vem vill med? Kommentera, sprid, diskutera! 

ANNONS
Av Ulf - 13 juli 2013 19:58


 

Regi: Tomohiko Ito

Manus: Reki Kawahara (baserat på Kawaharas manga med samma namn)

Medverkande: Yoshitsugu Matsuoka, Haruka Tomatsu, Ayana Taketatsu mfl.

Produktionsbolag: ASCII Mediaworks/Aniplex/A-1 Pictures mfl.

År: 2012

Längd: 550 min (25 x 22 min)

Land: Japan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2250192/

 

För en herrans massa år sedan såg jag allt jag kom över från det stora animationslandet i öst. Anime och manga var något som var relativt få förunnat i Sverige. Tyvärr blev den ganska elitistiska hållning som detta obskyra intresse medförde en käpp i hjulen för kvalitetskontroll. Det finns en massa bra manga och anime, men ofta var det jag såg upprepningar av samma gamla teman och konventioner. Till sist tröttnade jag och har sedan dess bara ytterst sällan grottat ner mig i en ny animeserie. På en lista som jag hittade på IMDB tipsades jag om Sword Art Online som en av de mest innovativa science fiction-serier som kommit de senaste åren. Att den visade sig vara animerad var bara en slump. Jag var rädd för att historien skulle upprepa sig - en intressant idé som drunknar i animekonventioner. Tack och lov visade det sig att jag hade fel.

 

SAO utspelar sig med start 2022 då speltekniken kommit så pass långt att spelarna nu erbjuds så kallade "full dive mmos" - onlinespel med sann virtual reality. Spelarna kopplar upp sig med en VR-hjälm och släpps lös i spelvärlden. När ett nytt mmo, Sword Art Online, ska lanseras är förväntningarna enorma. En av spelarna, Kirito, är bekant med världen sedan innan då han hjälpt till vid spelets betatester. Efter någon timme i spelvärlden visar det sig dock att alla har gått i en grym fälla - de 10 000 spelarna kan inte logga ut. Om någon försöker ta av dem VR-hjälmen i verkligheten skickar den en elektrisk puls som steker spelarens hjärna. Spelets producent förklarar att det enda sättet att logga ut är att klara spelet. Det är bara en sak... om du dör i spelet dör du på riktigt. Kirito inser att han som betatestare är i en unik position att bli den som kan faktiskt kan göra skillnad i en spelvärld där ett felsteg kan betyda ond bråd död.

 

Det här med farlig virutal reality har gjorts många gånger förr. Fördelen som SAO har över de flesta av dessa historier är att manuset är skrivet av någon som helt klart vet ett och annat om spel i allmänhet och mmos i synnerhet. Har du spenderat tid med något mmo kommer du känna igen många av problemen som karaktärerna ställs inför. Hur ska jag ställa mig till rollspelandet i spelet? Ska jag spela en karaktär som gör de val jag skulle göra i verkliga livet eller bryr jag mig helt enkelt inte? Ska jag spela solo eller gå med i ett guild? Vad ska min inriktning vara? Hur ställer jag mig till PvP respektive PvE? Tänk dig nu att de här besluten måste tas med verkliga och påtagliga konsekvenser. Skulle du göra samma sak om ditt eget liv faktiskt låg i vågskålen? Det är ett koncept som verkligen ger intressanta frågeställningar!

 

Manus, musik och röstskådespelare är alla riktigt bra, men det finns en del skönhetsfläckar. Karaktärsdesignen är inget att hänga i julgranen, seriens andra halva är tyvärr inte riktigt lika bra som den första och sen var det det där med klyschorna. Ja, SAO innehåller allt ifrån skolflickor med bröst som trotsar gravitationen till tentakelmonster, men i nio fall av tio håller serien sig på rätt sida om en ganska tvivelaktig gräns. Jag tror att det beror på att karaktärerna är så pass välskrivna (i de flesta fall) att de inte behöver alla de där för fantasy/sci-fi-animegenrerna så typiska attributen. Då är andra säsongens (från avsnitt 15 och framåt) sekundära kärlekshistoria ett större problem. Jag antar att det kan bero på vissa kulturella skillnader som gör att jag inte tycker den känns helt okej, men i det stora hela antar jag att jag kan bortse från den.

 

SAO är en av de bättre animeserier jag sett på många år. Den gör mig sugen på att leta upp flera serier med science fiction-teman från Japan. Bara det är ett gott betyg. Om du gillar anime och/eller mmos rekommenderas SAO varmt.

 

Betyg: 4 men vanliga mmos suger fortfarande av 5 möjliga

 

 


ANNONS
Av Ulf - 12 juli 2013 22:26

 

Damn fine cup of coffee del 13: And all the angels have gone away...

 

Efter framgångarna med både Twin Peaks (1990 - 1991) och Wild At Heart (1990) bestämde sig Lynch för att återvända till den mystiska lilla småstaden på den kanadensiska gränsen. Resultatet blev den ömsom hyllade, ömsom sågade, Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Filmen beskriver både mordet på Teresa Banks (ett år innan tv-serien) och Laura Palmers sista vecka i livet. Många av scenerna har vi fått berättade för oss under seriens gång och det är väl egentligen det som jag själv har lite att invända emot när det gäller den här prologen. En prequel blir sällan eller aldrig spännande eller har ett drivet berättande just på grund av att vi vet vad som ska hända. Nu är det inte så illa som många genom åren har påpekat. Exempelvis vandrade den alltid nyckfulla publiken i Cannes ut under pressvisningen. Visst kan jag förstå en viss besvikelse i och med att serien aldrig fick något konklusivt slut, men som film betraktat är ändå Fire Walk With Me bland de bättre prequels jag sett.

 

Sheryl Lee gör sitt livs roll som Laura Palmer och får äntligen mer tid att utveckla en karaktär som vi egentligen bara sett i flashbacks och fått berättade för oss om. Det finns en scen tidigt i serien när James Hurley, Lauras pojkvän, säger att han tror att Laura ville dö. Lee tar tillvara på den sinnesstämningen och pendlar hela tiden mellan att desperat klamra sig fast vid livet och att vara fruktansvärt självdestruktiv. Framförallt är slutscenen med Lee helt magisk. Änglarna har inte helt lämnat hennes liv trots allt.

 

Medan filmens andra del främst visar oss saker vi vet ska hända är den första halvan mer speciell. Den första halvtimmen spenderas nämligen med två FBI-agenter vi inte fått stifta bekantskap med i serien, spelade av Kiefer Sutherland och Chris Isaak. Isaak är väl ingen lysande skådespelare, men gör sitt jobb och det är kul att Lynch plockade med honom. En annan musiker som bara har en enskild, men ack så viktig, scen är självaste David Bowie. Även om det är kul med Bowie, Isaak och Sutherland förlorar filmen på Kyle MacLachlans mycket sparsmakade roll som Dale Cooper. MacLachlan var rädd för att enbart bli förknippad med sin paradroll, men gick till sist med på att reprisera den i några få scener.

 


"I loved you in Stand By Me, man!"

 

 

Värre är det då med avsaknaden av Lara Flynn Boyle i den för historien mycket betydande rollen som Donna Hayward, Lauras bästa vän. Boyle kunde inte arbeta runt sitt redan späckade schema för en så pass stor roll så Lynch fick ge Moira Kelly jobbet istället. Kelly är visserligen ingen dålig skådespelerska överhuvudtaget, men det blir väldigt märkligt när en karaktär plötsligt spelas av någon annan. De flesta andra skådespelare återvände för åtminstone en cameo, men som är fallet med så många av Lynchs produktioner blev den färdiga filmen mycket kortare än vad regissören tänkt. Många biroller försvann helt enkelt i klippningen. Till skillnad från merparten av fallen där detta hänt Lynchs filmer finns det filmade materialet kvar, i säkert förvar hos det franska produktionsbolag som sitter på rättigheterna. Det rör sig om nästan tre timmar (!) färdigredigerat material och är verkligen alla samlares heliga Graal. Det har gjorts åtskilliga försök att få loss rättigheterna till en specialutgåva av filmen, men ingen uppgörelse är i sikte.

 



Huvudtrion samlad. Från vänster till höger: Lee, Lynch, Kelly


 

Oavsett vad man tycker om Fire Walk With Me blev det en rejäl kommersiell flopp. Merparten av fansen hade förväntat sig en upplösning till sista avsnittets cliffhanger men fick istället en prequel. I en del bortklippt material finns det förklaringar om vad som händer med vissa av karaktärerna efter seriens avslutning. Frågan är om vi någonsin får se scenerna eller bara läsa oss till dem?

 

Jag skulle ändå rekommendera Fire Walk With Me till alla som gillade serien. Här finns mer av Lynchs speciella galenskap, en del riktigt bra scener och en tydligare koppling mellan seriens olika teman, vilket gör den intressant för dem som gillar att pussla ihop hur David Lynchs filmer egentligen funkar. Framförallt är här ordentliga kopplingar mellan vad "personerna" i The Black Lodge kan och inte kan göra. Om ni inte har en aning om vad föregående mening betyder klandrar jag er inte - det är det inte alltför många som har.

 

Därmed sänker vi ridån för den hitintills främsta perioden i David Lynchs skapande. Det skulle dröja fem år innan Lynch återvände till filmproduktion på stor skala. Det var en annan David Lynch vi fick möta då. Mörkret var plötsligt inte bara i bakgrunden utan hans filmer blev verkligen nattsvarta. Följ med i nästa del när vi tacklar Lost Highway (1997).   

 

 

Av Ulf - 11 juli 2013 13:51

 


Regi: Frank Henenlotter

Manus: Frank Henenlotter

Medverkande: Kevin Van Hentenryck, Annie Ross, Judy Grafe mfl.

Produktionsbolag: Shapiro-Glickenhaus Entertainment

År: 1990

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099108/


De som läser bloggen då och då vet att jag inte skyggar för de märkligaste, mest blodiga och mest stötande filmer som släppts. Betänk det när jag säger att Basket Case 2 är en av de konstigaste filmer jag sett.

 

Filmen tar sin början där originalet slutade, med Duane och hans cellblobb till tvilling Belial (subtilt namn för övrigt) fast på sjukhuset efter sitt spektakulära svandyk från sitt motellrum. Snart nog blir tvillingarna hjälpta från sjukhuset av en äldre dam och hennes barnbarn. Det visar sig att damen, Ruth, driver ett hemligt hem för "speciella" personer som Belial och Duane. Ett år senare bor tvillingarna fortfarande hos Ruth, men en sensationslysten journalist är dem på spåren.

 

Ja, var börjar jag? Jag tror vi måste prata om sexscenerna. Eller borde jag skriva det inom citattecken? Om ni längtat efter att se två tumörliknande blobs med mänskliga ansikten go at it så är det här filmen för er. Likaså, om ni undrat hur det ser ut när en kvinna gravid i 108:e månaden tar av sig kläderna behöver ni inte leta längre. Basket Case 2 är filmen som mycket möjligt kan göra dig asexuell för resten av livet.

 

Det som gör Basket Case 2 så jäkla konstig är däremot inte de enskilda bisarra scenerna utan att den på något märkligt sätt ändå hänger ihop som story. Vilken idiot som helst kan göra en film där scener utan sammanhang eller poäng staplas på varandra  men det krävs ett stört geni för att få samma scener att bilda en historia. Frank Henenlotter har hämtat en hel del inspiration från Freaks (1932), men tar det hela ett steg längre. Är det en bättre film än Freaks? Knappast, men den är bra mycket märkligare, och det säger inte lite! Framförallt kan den stå för sig själv som en förvånansvärt bra uppföljare fylld med total galenskap. Det är inget mästerverk, men definitivt något av det märkligaste som går att se.

 

Betyg: 3 mardrömmar i latex av 5 möjliga

Av Ulf - 9 juli 2013 15:15



Regi: Frank Henenlotter

Manus: Frank Henenlotter

Medverkande: Kevin Van Hentenryck, Terri Susan Smith, Beverly Bonner mfl.

Produktionsbolag: Basket Case Productions

År: 1982

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083624/

 

Duane Bradley besöker New York för första gången. Han är dock inte där för att se Frihetsgudinnan eller andra sevärdheter utan har ett uppdrag. Som vilken annan normal ung man som helst tar han med sig sin korg vart han än går. Korgen är hem till hans bror. Ja... ni läste rätt. Korgbrodern är dock inte snäll...


Basket Case har en grundidé som är lika knäpp som det färdiga resultatet. Listad som komedi/skräck på de flesta ställen lyckas filmen med konststycket att få tittaren att ifrågasätta om det är medveten eller omedveten komedi som åsyftas. Det är också den distinktionen som gör en kitschig rulle underhållande eller inte. Om man helt klart kan se att det är en parodi eller stilstudie man tittar på går mycket av charmen förlorad. Basket Case är så överdriven i alla aspekter att när man efteråt tänker på den inte kan undgå att se den som en renodlad skräckkomedi, men under tiden man ser den väcks tvivlet om huruvida det är meningen eller inte. Därför är den också väldigt underhållande.

 

Allt i Basket Case är uselt. Skådespelarna spelar över på gränsen till din lokala teaterförening, den minimalistiska musiken är mest ett irritationsmoment och manuset är skrattretande dåligt. Men det som tar priset med råge är brorsan i korgen själv. Ett fulare filmmonster har nog inte skapats! När det dessutom rör sig med hjälp av hälften plastiga dockor och hälften leranimation blir varje scen med cellklumpen en högtidsstund.

 

Kontrasten mellan den löjliga handlingen och de mycket våldsamma skräckscenerna gör Basket Case till en smärre klassiker i kitschfilmshistorien. Jag hade lika kul åt den nu som jag hade när jag var 14.

 

Betyg: 4 do you have the time, to listen to me whine av 5 möjliga


Av Ulf - 7 juli 2013 20:24



Regi: Bryan Ortiz/Bryan Ramirez/Kerry Valderrama

Manus: Bryan Ortiz/Kerry Valderrama/Scott Marcano mfl.

Medverkande: Malcolm McDowell, Robert Englund, Lou Diamond Phillips mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2013

Längd: 108 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2449810/


Det här med skräckantologier på film är något som tyvärr i princip dött ut sedan storhetsperioden för subgenren under 1980-talet. Under nämnda decennium gjorde flertalet kända regissörer och manusförfattare egna antologier av kortare skräckhistorier som vävdes samman av en ramberättelse. George A. Romero, John Carpenter, Tobe Hooper, Steven Spielberg, Joe Dante och John Landis är bara några av regissörerna som intresserade sig för genren och medverkade till den på ett eller annat vis. Den senaste riktigt bra skräckantologin jag såg var den i mina ögon fruktansvärt underskattade Trick R' Treat (2007) och därför har jag varit riktigt sugen på något i samma stil ganska länge nu. Sanitarium är dessvärre en samling riktigt tråkiga historier som inte skulle haft något existensberättigande om det inte vore för de goda skådespelarinsatserna.

 

Sanitarium består av tre historier som var och en berättar om patienter på ett mentalsjukhus och anledningen till varför de är där. Malcolm McDowell spelar vår guide och berättare, Dr. Stenson, och presenterar den första historien själv. Den excentriske konstnären Gustav (John Glover) ska ordna vernissage för sitt nya mästerverk bestående av lerdockor. Snart upplever Gustav snart att dockorna talar till honom och vill att han ska skydda dem från alla som vill flytta dem. En  urtypisk skräckhistoria som lyfts av John Glovers skådespel och en relativt bra twist mot slutet. Inget att skriva hem om dock.

 

Samlingens andra historia handlar om den unge Steven som upplever hur en mystisk man klädd i svart börjar förfölja honom. Samtidigt försöker Steven att undvika sin våldsamme fars vrede. Av de tre historierna är mittenhistorien helt klart den svagaste. Den har en del potential, men då den samtidigt är den kortaste av historierna får denna aldrig chans att utvecklas. Då är antologins tredje historia mer intressant. Lou Diamond Phillips spelar en man som bott i en bunker i drygt 640 dagar då han är övertygad om att världen har gått under 21:e december 2012. Plötsligt börjar han höra knackande ljud utanför bunkern. Det är en variation på den klassiska "världens kortaste skräckhistoria": "The last man on Earth sat in his house. Suddenly, there was a knock on the door..." Lou Diamond Phillips gör en riktigt bra roll och när man väger in manuset till historien är det den enda av de tre delarna som funkar rakt igenom.

 

De flesta skräckantologier brukar ha sina starkare och svagare stunder, men Sanitarium är bland de sämre jag sett rakt igenom. Det är framförallt manusbiten som är problemet. Kortare historier är ett sätt för oprövade manusförfattare och/eller regissörer att göra sig ett namn och visa sin egen stil. Sanitarium är helt tom på överraskningar och spelar allt så pass säkert att eventuellt obehag och skräck uteblir. Det är bara den sista historien som kommer undan med hedern i behåll, men man kan inte bygga en godkänd film av en okej tredjedel.

 

Betyg: 1 tråkig historia? nej, tre av 5 möjliga

Av Ulf - 5 juli 2013 23:45


Det här med humor är svårt. Den enes komediklassiker är den andres hatobjekt och det är inte många filmer eller tv-serier de flesta kan enas om är riktigt jävla roliga. This Is Spinal Tap (1984) är dock en film som alla jag sett den med verkligen har uppskattat och skrattat rejält till. Alla utom en. Det var en ytterst bisarr upplevelse att se den här fejkdokumentären om ett metalband på dekis med någon som den absolut inte gick hem hos. Men, med det lysande undantaget, har alla gillat den. Det är inte så konstigt: metalstereotyper är sjukt roliga. Det fattade även filmindustrin och levererade en rad mer eller mindre lyckade metalkomedier under 80- och 90-talen. Det här är däremot den bästa av dem alla, inte minst för nedan länkande klassiska scen.

 

Scen: "This amp goes to 11"

 

 

Av Ulf - 4 juli 2013 16:58


Regi: Zack Snyder

Manus: David S. Goyer

Medverkande: Henry Cavill, Amy Adams, Russell Crowe mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures/Syncopy/DC Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 143 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0770828/


Superhjälteexperten David S. Goyer (seriöst, kolla killens CV!), den grymt överskattade Zack Snyder och Christopher Nolan som verkställande producent? Den där blandningen kan det nog bli något intressant av, tänkte jag. Även om jag är storkonsument av superhjältar har just Superman inte varit någon större favorit rent generellt, även om det finns riktigt bra perioder av serien. När de 143 minuterna hade gått hade jag bjudits på både högt och lågt, men till största del funkar Man Of Steel riktigt bra.

 

Planeten Krypton håller på att gå i bitar och Jor-El skickar sin ende son, Kal-El, till Jorden. Väl där visar det sig snart att Jordens sol ger Kal-El, eller Clark som hans adoptivföräldrar döper honom till, superkrafter. Filmen tar sin början på Krypton och skildrar planetens sönderfall och konflikten mellan Jor-El och militärens befälhavare, general Zod. Zod och hans gäng döms till 300 år i en annan dimension, men när Krypton sprängs bryter de sig ut ur sitt fängelse. Samtidigt, många ljusår därifrån, växer Kal-El upp till en ung man som snart ska göra sitt livs upptäckt.

 

Det är inte ofta som jag och min gode vän, Niklas, brukar vara så oense om en film som vi var om den här. Anledningen att jag tar upp det är de extremt blandade recensionerna som Man Of Steel har fått. Personligen tyckte jag att det var ett fräscht återberättande som inte tyngdes ner av vad karaktären "måste" vara. Vissa saker, exempelvis dubbelidentiteten, har skalats bort nästan helt medan andra har tillkommit. Jag välkomnade dessa förändringar - inte minst eftersom de tog bort många av småsakerna jag aldrig riktigt kunnat komma förbi med serien (exempelvis varför alla i Metropolis är blinda som inte kan se att Clark Kent är Superman), men jag kan förstå den andra sidan också. För att kunna göra något nytt måste vissa saker offras och det är inte alltid som Man Of Steel tar rätt beslut. Framförallt finns det inget av den lek- och retfulla spänningen mellan Superman och Lois Lane. Det gör att filmen långa stunder är ganska humorbefriad. Det här är verkligen Man of Steel med ett mycket starkt fokus på de manliga karaktärerna.

 

Henry Cavill är riktigt bra i huvudrollen, men den som snor showen i alla scener han är med i är Russell Crowe som Jor-El. Manuset är helt okej, även om det trots allt känns som en curtain raiser till nästa film (vilken redan är bekräftad). Eftersom det är en reboot är det nästan lag på att man måste ha en ursprungshistoria och även om Goyer löst detta snyggt drar det ändå ner tempot i berättandet. Här finns också några scener som ligger så långt ifrån vad originalkaraktären står för att jag inte riktigt kan svälja dem. Givetvis måste också Jesussymboliken vara med... Superman är 33 år vid tiden av filmen, han är vår "guide" till en bättre värld och ja, det finns även en symbolisk korsfästelse. Jag börjar bli en smula trött på den bilden...

 

Till syvende och sist är det ändå underhållningsvärdet som är det stora med en superhjältefilm. Här funkar Man Of Steel riktigt bra. Den hade kunnat vara lite kortare, fokuserat mer på karaktärsutveckling och relationer, men jag tillhör helt klart lägret som gillade den.

 

Betyg: 4- och Zod är bara helt underbar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4 5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Juli 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se