Författare: Per Thörn

År: 2013

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-980734-4-7

Så här i Bokmässetider brukar det dimpa ner lite fler recensionsexemplar än vanligt, vilket givetvis är skoj. Skitfinkulturs gamle favorit, Apart Förlag AB, kommer i dagarna ut med inte mindre än tre nya böcker, varav dagens recensionsobjekt är förlagets första helt egna produktion. Per Thörn, känd som poet, ljudkonstnär och performanceartist, har låtit 24 svenska serietecknare illustrera hans korta novelletter på temat ordning av olika slag. Samhällsordning, ordning i leden, ordning för ordningens skull - allt avhandlas hos Thörn.

Förvisso har de allra flesta av berättelserna ett tema som handlar om brott och straff, men jag skulle snarare se Ordningen upprätthålls alltid mer som ett konceptalbum än den "deckare" som baksidestexten beskriver den som. Den röda tråden är främst konceptuell och inte narrativ. Alla berättelser börjar med frasen "Jag heter X och jag är död.". Efter detta uttalande får vi följa karaktärens väg mot döden, inte sällan beroende på dåliga val och beslut. 

Ordningen upprätthålls alltid är, som de flesta antologier, ojämn på sina ställen. Vissa historier går rakt in i hjärtat på mig, så som Polisen med patos, Den långsamma döden  och Bombmannen. Andra historier går mig mer obemärkt förbi. Jag kan däremot inte komma på att det finns en historia som sticker ut som rent utav dålig. Därmed är också albumet jämnare än många andra antologier jag läst.

Rent tecknarmässigt är det ett riktigt smart drag att låta 24 serietecknare visa upp sina talanger i vitt skilda stilar. Om jag skulle välja ut några favoriter skulle det vara Dennis Gustafssons detaljerade bild av tidigt 1900-tal i Människojägaren och Fanny M. Bystedts väldigt avskalade men samtidigt uttrycksfulla stil i Attentatskvinnan. Den berättelse vars teckningar fullständigt knockade mig var dock Allan Haverholms Kassaskåpssprängaren. Haverholms bilder av (vad jag antar är) 1930-talets Paris och Chicago vill jag ha inramade på min vägg!

Så är då Ordningen upprätthålls alltid värd dina pengar? Ja, det måste jag absolut säga! Den är som sagt lite ojämn här och där, men slutresultatet är ett album jag kommer återvända till - inte minst för Thörns skarpsinniga observationer och cyniska humor. Om ni läste min recension tidigare idag där jag bland annat diskuterade antiintellektualism så kan jag glatt meddela att Thörn är en representant för antitesen. Ordningen upprätthålls alltid lyckas nämligen med något av det finaste man kan lyckas med: att fungera på flera olika plan, vara mångbottnad men samtidigt enkel att ta till sig.

Betyg: 4+ ordningssamma ordvrängande ordkonstnärer av 5 möjliga

Svensk titel: Du sköna nya värld

Författare: Aldous Huxley

År: 1931 (svensk utgåva i recension: 2003)

Sidor: 237

Förlag: Chatto & Windus (svenskt förlag: Lind & Co.)

ISBN: 978-91-89538-58-0

Det är intressant hur vissa saker kan påverka en utan att man tänker på det. Kort sagt, jag hade nog inte läst om Brave New World om det inte vore för Civilization V (2010) och det spelets senaste inkarnation i expansionen just med titeln Brave New World. Jag vet inte hur många gånger jag sett titelskärmen de senaste månaderna, men det är klart att det måste sätta spår någonstans. Så varför hela den här utläggningen? Jo, för att det helt enkelt är en enkel och oskyldig form av ett centralt begrepp i Aldous Huxleys dystopiska utopi – genom att utsättas för idéer och tankeströmningar plockar vi gärna upp dessa idéer hur märkliga de än kan tyckas vara. I mitt fall rörde det sig endast om att få suggestionen att läsa om en bok jag tycker om, hos Huxley uttrycks samma princip som en lyckans tyranni. Var glad eller var inte här alls.

Brave New World tar sin början år 2540 i London, eller år 632 e.f (efter Ford). Världen har genom i princip perfekt genteknik eliminerat ålderdom, sjukdom och olycka. Genom att industriellt avla fram barn utan känslomässiga kopplingar till vare sig familj eller någon traditionell familjestruktur kan folk ägna sig åt det viktigaste värdet istället – konsumtion. Om något ändå skulle kännas lite jobbigt finns alltid soma – en drog utan efterhängsna biverkningar som är ren lycka i pillerform. I denna värld av automatik går ändå något fel när Bernard Marx ska gå igenom den industriella processen för att bli en god medborgare. Istället för en samhällets pelare (tillhörande den högsta av samhällsklasserna) blir han mött med misstänksamhet för sina idéer om att lycka kanske inte är allt här i världen…

I den recenserade utgåvans förord skriver Göran Rosenberg att Brave New World har gått om George Orwells 1984 (1949) som den mest skrämmande framtidsvisionen helt enkelt eftersom den idag är mer trolig än Orwells dystopi. Jag skulle vilja mena att om vi hårddrar en framtid baserad på dessa två klassiska böcker kan jag snarare se en syntes mellan Orwells och Huxleys världar. I Orwells värld av totalitarism och tankepolisiära åtgärder råder det ingen tvekan om att vi står inför en dystopi. Det diaboliska som Huxley gör i sin bok är att han visar på ett sätt som människan fråntas till och med sin vilja att välja olycka. Personligen tror jag att om en framtida dystopi av det här slaget någonsin kommer få fotfäste i stora delar av världen så kommer det börja med Orwells vision och så sakteliga gå över i Huxleys. Det värsta är att de är lika jäkla illa.

Orwells värld är mer rakt på sak och mindre tekniskt sofistikerad i sina metoder att kontrollera sina medborgare. Denna brutalitet saknas hos Huxley, men Huxley visar å andra sidan på den totala likgiltighetens diktatur. Varför ska vi bry oss om vi ändå bara kan fly våra tankar med ett piller utan konsekvenser? Orwells värld är lika mycket kroppens fängelse som tankens. Huxleys värld är mer av tankens fängelse än något annat. Om du sköter dig (vilket du gör utan att veta om det) löper du heller ingen risk för kroppslig skada och/eller bestraffning.

Anledningen till jämförelsen mellan dessa två verk är enkel – de utgör tillsammans de två mest klassiska dystopierna och det med rätta. Orwells bok kom ut efter andra världskrigets slut och präglades givetvis av det. Huxley menar själv i sitt reviserade förord till Brave New World att kriget förde hans skräckvision närmre att realiseras än han någonsin kunde förutse. Han är nu övertygad om att ett liknande system kommer realiseras inom några generationers tid och inte de 600 år han tänkte sig när han skrev boken på 1930-talet. Det kanske är lite att ta i, men vissa saker är verkligen träffsäkra hos Huxley. Det råder exempelvis, enligt mig och andra, en utbredd antiintellektualism i västvärlden idag. Kunskap är inte längre något man behöver – det kan man ju googla sig fram till! Och om du tänker för mycket på saker och ting kommer du bara må dåligt ändå. Fast… om det verkligen vore sant, varför är vi då storkonsumenter av psykofarmaka och ser den psykiska ohälsan gå allt lägre ner i åldrarna? Jag menar inte att intellektualism är det enda svaret på problemet (det behövs definitivt en större samhällelig empati att gå hand i hand med intellektualismen), men man kan fråga sig varför vi började må sämre när vi gjorde oss av med saker som krävde att vi som människor utvecklade oss själva till att ta emot och bearbeta information, inte bara registrera den.

I dagens samhälleliga kontext ställer Huxleys bok fortfarande frågor om vad som gör en människa. Om vi fråntas vår fria vilja eller väljer bort den själv, är vi då människor i annat än biologisk mening? Det är en viktig och skrämmande fråga att ställa i en värld av genetikframsteg, kloning och en allt större vilja att kontrollera informationen vi konsumerar. Huxley har tyvärr inte blivit omodern.

Betyg: 5 klassiker som tyvärr håller av 5 möjliga