Alla inlägg den 29 september 2013

Av Ulf - 29 september 2013 20:45



Efter att ha spenderat hela dagarna i biosalonger sedan i torsdags var det idag skönt att kunna koppla av lite med bara tre besök till Kino. Hur mycket jag än älskar film måste en del hushållsarbete och förberedande arbete för arbetsveckan ändå göras. Därför planerade jag för någon vecka sedan in två "vilodagar" från festivalen där jag har sett två av filmerna i förväg (idag) och båda filmerna för imorgon. På tisdag missar jag dessutom min enda feature på festivalen, Love Eternal. Hur som helst blev det ju tre biobesök idag också. För recensioner av Byzantium (3+ Gemma Aterton, you will be mine, oh yes, you will be mine av 5 möjliga) samt Hammer Of The Gods (2 och var är den förbaskade hammaren? av 5 möjliga) rekommenderar jag att ni följer länkarna i respektive titlar.  


Jag borde ha litat på min magkänsla idag dock. En dag som denna suger det med egenpåtagna uppdrag som man är för stolt för att släppa. Idag var nämligen första gången sedan jag började gå på FFF för en herrans massa år sedan som jag mest av allt hade lite småtrist. Den kandensiska science fiction-rullen Mars et Avril (2012) inledde dagen. Science fiction på franska. Jag borde vetat bättre.

 

 

Mars et Avril handlar om den åldrande jazzmusikern Jacob Obus som spelar på instrument modellerade efter kvinnors kroppar (ja...). En dag träffar både han och hans instrumentbyggare på fotografen Avril, vilka båda blir störtförälskade i. Sen är det något med en expedition till Mars som kan pågå under tiden eller inte också. Släng in lite fjanterier om sfärernas musik och du har Mars et Avril.

 

Jag... jag vet inte. Ja, det här är en väldigt snygg film rent estetiskt. Det var också det enda positiva folk verkade ha att säga om den efter vi gått ut från salongen. Historien är förvirrad, pretentiös och försöker vara så mycket smartare än den egentligen är. Jag antar att man på något vis skulle bli lika betagen av Avril som de båda herrarna i filmen blev. Jag har känt många tjejer som Avril, hell, jag har till och med dejtat tjejer som Avril. Med risk för att förlämpa någon så står Avrils karaktär som en perfekt representant för problemet med den här filmen - fejkat djup. Det här är egentligen en film om en psykiskt labil groupie som vill ligga med gamla jazzmusiker. Det är precis lika kul som det låter. 1 konstpretto av 5 möjliga.

 

 

Efter att ha power walkat bort min irritation över att ha förlorat en och en halv timme av mitt liv var det dags för koreansk katastroffilm. Okej, det här bör väl vara tämligen lättuggat och underhållande, tänkte jag. För andra gången under dag fyra önskade jag snart att jag hade en skämskudde.       


The Tower (2012) skildrar vad som händer när en brand bryter ut i ett nybyggt lägenhetskomplex. Vi får följa händelserna från brandmännens, säkerhetschefen och några av arbetarnas perspektiv. Snart står det dock klart att tornet måste demoleras innan det rasar över närliggande byggnader och... torn.

 

Om jag hade kommit in i filmen efter en timme utan att ha sett uppbyggnaden skulle jag trott att det här vore en parodi på amerikanska katastrofrullar. Alla klyschorna är här och det verkar inte precis som man använder dem ironiskt. Hjälten som måste jobba istället för att vara med sitt barn på självaste julafton? Check. Irriterande unge man helst ville kasta ut genom valfritt fönster? Check. Heroiska offerscener ala "leave-me-here-to-die-sarge"? Check. Stråkmusiken som spelar i det oändliga? Check. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Att man sen lånat en hel del väldigt ikoniska bilder från de där halvkända raserade tornen i New York lämnar bara en fadd smak i munnen. Produktionsvärdena och de scener som trots allt är spännande räddar filmen från en etta... knappt. 2- seriöst, till och med att det är en flygfarkost som startar branden? Subtilt av 5 möjliga.

 

 

Med två skräpfilmer under bältet satte jag mitt hopp till kvällens sista visning för min del, Chastity Bites (2013). Filmen har en väldigt kul grundpremiss i att den ökända Elizabeth Bathory i hemlighet blir kurator specialiserad på sexualfrågor i allmänhet och avhållsamhet i synnerhet på en amerikansk high school. För den som inte känner till Bathory är hon lite av den kvinnliga motsvarigheten till Dracula - tjejen gillar blod helt enkelt. För att Elizabeth ska kunna behålla sin eviga ungdom måste det dock vara blod från kvinnliga oskulder. Då är amerikansk avhållsamhetspolitik en bra policy att stötta.

 

Leah (tänk en tonårig Lisa Simpson) tycker inte det här med påtvingad avhållsamhet är en särskilt bra idé och vägrar gå med i Elizabeths studiecirkel. Snart börjar hon dessutom märka att folk försvinner runt Elizabeth och till hennes fasa vill hennes bästa vän, Katharine, gå med i gruppen.

 

Okej, var börjar jag? Det är tragiskt att den här typen av film fortfarande kan ses som något kontroversiellt i vissa delar av västvärlden när den inte så mycket krossar könsroller som bekräftar dessa. Den första halvan av filmen vänder nästan ut och in på sig själv för att visa Leah som en självständig, tuff tjej som skiter i vad alla andra tycker. Gott så, tänkte jag. Sen kommer vändpunkten. Utan att avslöja för mycket av handlingens utveckling genomgår Leah en "snyggofiering". Ni vet, den lite nördiga tjejen med glasögon och lite för stora kläder som ingen kan se är apsnygg förrän hon gör en Clark Kent och plockar av sig glasögonen! Wow! När hon dessutom gör detta glömmer hon helt plötsligt bort sina egna värderingar, utnyttjar en kille för sex (alla killar är ju alla villiga, det vet vi) och finner plötsligt sin inre asskicker inte genom egna handlingar utan en försäkring hon skaffar sig genom att ha sex med en baktanke (no pun intended). Jag blir bara så trött. Det här är urvattnad Veronica Mars möter Buffy av usel klass. När den inte ens har särskilt rolig dialog eller bra skådespelare blir betyget 1 säkert välmenande film men som missar poängen av 5 möjliga.

 

Imorgon ser jag A Field In England hemma, kollar in finalen av Breaking Bad och tar en paus från bloggandet tills på tisdag.

ANNONS
Av Ulf - 29 september 2013 10:45

 

FFF 2013 dag 3: Hårdkokta damer, vacker apokalyps och perversa superhjältar


 

Marathon. Det var vad FFF-lördagen innebar för undertecknad. Trots att jag sett en av filmerna som visades idag i förväg blev fem filmer under dag 3 nästan lite för mycket. Jag är dock väldigt glad över att jag bet i det sura trötthetsäpplet (eller, jag drack en energidryck med smak av grönt äpple) och tog det sena kvällspasset i salongen. Annars hade jag kanske missat världens roligaste superhjältefilm.

 

Eftersom jag skickade ut förfrågningar om screeners till diverse bolag ganska sent så har några filmskapare inte hunnit svara på mina mejl innan festivalen drog igång. Idag blev det två oplanerade screeners hemma och min trötta kropp tackar och bockar. Eller, det gjorde den inte, den sträckte ut sig på soffan, suckade förnöjt och började dagen med att njuta av den hårdkokta westernrullen Sweet Vengeance (2013).

 

 

Sweet Vengeance, eller Sweetwater som den heter på IMDB, är en klassisk westernhistoria med coola män i hatt och här Calamity Jane-liknande hjältinna. Att påstå att jag gillar bra westerns är en underdrift. Jag skrev min mastersuppsats om den amerikanska monomyten i 1900-talets superhjälteserier (monomyt: tänk ensam, stark hjälte) och i den traditionen ingår definitivt westernmyten i ett historiskt perspektiv. Sweet Vengeance har alla de klassiska beståndsdelarna för en bra western, men faller något platt i och med att hjältinnan inte utvecklas fullt ut. Istället är det den gode sheriffen, spelad av en fantastisk Ed Harris, och den onde predikanten (Jason Isaacs) som stjäl showen. Det är lite synd att vad som kunde ha blivit en feministisk westernpärla inte riktigt når hela vägen fram med vad jag tror är dess ambition, utan blir en standardmässig, om än väldigt välspelad, hämndhistoria. Trots det älskar jag ju som sagt genren och de fina skådespelarprestationerna ger Sweet Vengeance ändå 3+ innovativa kolonoskopier av 5 möjliga.

 

Jag stannade hemma även för visningen av I Declare War (2013) som recenserats tidigare här på Skitfinkultur. Länken går till min recension där jag gav filmen 2+ rödfärgsgranater av 5 möjliga. Däremot hoppade jag på cykeln och drog mig till Stadshallen för visningen av en av filmerna jag sett fram emot mest på festivalen, rollspelskomedin Zero Charisma (2013).

 

 


 

Scott bor tillsammans med sin mormor och spenderar i princip varje vaken stund med att arbeta på sitt eget rollspel. Vi snackar rollspel av den gamla skolan här alltså, med tärningar, figurer, papper och penna. Som enväldig spelledare blir Scott väldigt upprörd när en av spelarna ställer in sin medverkan för en sådan trivialitet som att han håller på att förlora sin fru. När Scott hittar en ny spelare i Miles börjar han dock förlora kontroll över det som betyder mest för honom i livet - spelet. 

 

Som gammal roll- och figurspelare med medlemskap i Sverok är Zero Charisma en film som klippt och skuren för mig. Alla som har spelat rollspel har träffat på den där killen som kanske tar spelet lite för seriöst för sitt eget bästa och låter det kontrollera hans liv. Det är snubben som aldrig kan prata om något annat än drakar, demoner eller kobolds. Manusförfattaren Andrew Matthews har lyckats fånga den här typen av person perfekt, från klädstil och musiksmak till attityd gentemot världen. Sam Edison gör också en väldigt bra roll som den alltigenom otrevlige Scott. Med ett riktigt roligt manus med diskussioner om allt ifrån masturbation till Wonder Woman till vilket rymdskepp som egentligen är snabbast (plus för den subtila hinten till Star Trek: Voyager-avsnittet Threshold). Ibland blir den dock lite för mörk för sitt eget bästa och det är kanske inte en film du bör se om du redan känner dig lite nere. Därmed inte sagt att filmen är dålig, men jag tror den hade mått bra av en lite mer lättsam ton. 4 spelledare i behov av lite mer diversifierade intressen av 5 möjliga.

 

När jag rullat hem och tagit en tupplur plingade det till i dropboxen. Min förfrågan om en screener till kvällens The Battery (2012) kunde inte komma mer lägligt. Med en middag modell tyngre under bältet kändes det skönt att få andra gången under dagen kunna inta soffan och ladda batterierna inför kvällen.

 

The Battery utspelar sig tre månader efter zombieapokalypsen. Baseballspelarna Ben och Mickey driver planlöst runt i New England för att överleva för dagen när de en dag får ett meddelande på sina walkie-talkies. Det visar sig att det trots allt finns andra överlevare, men att Ben och Mickey knappast är välkomna.

 

Zombiegenren på film har gått på tomgång rätt länge nu. Ett dödligt virus förvandlar 99% av världens befolkning till levande döda (med eller utan att man blivit tuggad på) och en liten, men beslutsam, grupp överlevande bestämmer sig för att möta de omöjliga oddsen. Stop me if you've heard it. Till en början är The Battery inte särskilt annorlunda från den beskrivna formeln. Den har förvisso ett snyggare foto, men utöver det var jag rädd för att det skulle bli mycket av samma gamla vanliga kör. Tack och lov visar The Battery upp prov på riktigt bra manusskrivande, god karaktärsutveckling och det nämnda snygga fotot. Jeremy Gardner (även manus och regi) och Adam Cronheim är jättebra i huvudrollerna och om det inte vore för det ibland lite väl långsamma tempot i scenuppbyggnad skulle det vara en klar femma. Missförstå mig inte; vissa av scenerna tjänar verkligen på långsam uppbyggnad, men här och där saktar filmen ner tempot lite väl mycket, vilket gör att berättarstrukturen blir något lidande. Rekommenderas ändå varmt till alla diggare av genren eller för den delen alla som gillar en bra road movie. Slutet är dessutom äckligt mäktigt. 4 batter's up av 5 möjliga.

 


 

Jag kom däremot iväg för visningen av Hentai Kamen: Forbidden Superhero (2013). Baserad på mangan med samma namn får vi följa gymnasieeleven Kyosuke och hans, hrm, "uppvaknande" när han förstår att hans nedärvda perversioner kan förvandla honom till en superhjälte om han drar ett par trosor över huvudet. Samtidigt som Kyosuke försöker acceptera sin nya roll som pervers superhjälte försöker han imponera på Aiko, den nya tjejen i klassen. Aiko har dock bara ögon för en viss trosbeklädd superhjälte...

 

Det här är precis lika knäppt som det låter och jag fullkomligt älskar det! En parodi på allt vad superhjältar heter, världens mest bisarra fightingscener och ett persongalleri som är totalt over the top! Det som gör att filmen fungerar så pass bra som den gör är att trots det märkliga ämnet så är berättarstrukturen fortfarande solid. När man hör om en skum film från Japan brukar det i nio fall av tio vara skumt rakt igenom och därmed också svårtillgängligt. Så är inte fallet med Hentai Kamen. Det är det roligaste jag sett i år och med tanke på en biosalong som tjöt av skratt var jag nog inte den ende som tyckte det. Se! 5 perversa specialattacker av 5 möjliga.

 

 

 


Efter den komiska urladdningen som var Hentai Kamen försökte jag samla mig för den väldigt sena visningen av den italienska giallorullen Tulpa (2012). Lisa arbetar hos en börsmäklare vars ekonomi börjar svaja betänkligt. För att koppla av efter sitt stressiga arbete går hon ofta till en hemlig sexklubb där alla medlemmar är anonyma för varandra. Men plötsligt börjar en efter en av Lisas partners på klubben dyka upp i tidningarna som mordoffer...

 

Tulpa går i samma anda som 1970-talets giallorullar med ond bråd död, en massa sex, bra soundtrack och snygg ljussättning. Dessvärre är det en "halv" film. Suspensscenerna är ofta riktigt, riktigt bra, men de omgärdande scenerna i ramberättelsen är så taffligt spelade att de väckte en hel del skratt hos publiken. Det gör att filmen också blir svår att ta på allvar. Slutet är dessutom riktigt förutsägbart. Det är inte Dario Argento precis. Trots det har Tulpa en stämning som gör att jag inte kan ogilla den helt. Inte för alla, men kanske något för genrefansen att kolla in. 3- buddhistiska sexdemoner av 5 möjliga.

 

Idag kollar jag in kandensisk existensiell science fiction, asiatisk action och avrundar med skräckkomedi. Hepp.

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5
6
7 8
9
10
11 12
13
14 15
16
17
18
19
20 21
22
23
24 25 26 27 28 29
30
<<< September 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se