Alla inlägg under september 2013

Av Ulf - 7 september 2013 14:08


Regi: Zal Batmanglij

Manus: Zal Batmanglij & Brit Marling

Medverkande: Brit Marling, Alexander Skarsgård, Ellen Page mfl.

Produktionsbolag: Scott Free Productions

År: 2013

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1869716/


The East, en grupp miljöaktivister och/eller ekoterrorister, hamnar på många storföretags radar när de genomför spektakulära hämndaktioner mot privata intressen som inte tar sitt ansvar för miljöförstöringen de orsakar. Sarah, en före detta FBI-agent, rekryteras av ett privatägt säkerhetsföretag för att infiltrera gruppen. Snart upptäcker dock Sarah att det här med lojaliteter är något ganska flytande.

 

Jag hade inte hört talas om den här filmen innan den landade i min Dropbox. Den hade helt smugit sig under min radar trots bra skådespelare som Ellen Page och Alexander Skarsgård och ett intressant ämne. Zal Batmanglij & Brit Marling har skrivit en intressant historia som jag ändå känner kunde ha blivit så mycket mer. Problemet med The East är att för varje intressant grepp den tar så missar den att utveckla i princip alla. Ekoterrorism är i sig ett mycket intressant ämne - framförallt i vår tid av Snowdens, Mannings och BP-skandaler (we're sorry...), men The East missar i viss mån att problematisera ämnet tillräckligt. Å ena sidan vill de flesta normalt funtade människor att miljöbovar ska ställas till svars, å andra sidan är det frågan hur långt vi vill och kan gå för att få det att hända? När The East presenterar det här moraliska dilemmat blir det på sin höjd lite skarpa ord och sen sitter alla snällt i båten.

 

Skarsgård spelar gruppens ledare och gör som vanligt en bra roll. Jag tror faktiskt inte jag sett honom göra en dålig skådespelarprestation någonsin, även om jag inte gillar allt han är med i. Ellen Page, denna underbara skådespelerska, har inte jättemycket att jobba med i den här rullen, men även hon gör sällan eller aldrig en dålig roll. Huvudrollen innehas av Brit Marling, ena halvan av författarduon bakom manuset. Hon är helt okej, men jag hade önskat att hon och Page hade bytt plats. Jag tror att en redan välspelad film då skulle blivit ännu bättre på nämnda område.

 

The East ligger hela tiden och balanserar mellan att vara något bra till att vara något riktigt bra. Problemen med bristande ifrågasättande gällande manusets moraliska aspekter och en ojämn berättarstruktur gör dock att jag "bara" kan ge den en stark trea. För er som är intresserade av ämnet kan jag ändå rekommendera den. För er som är intresserade av film rent generellt finns här också saker att titta på, så som utsökt foto och den mycket kompetenta regin.

 

Betyg: 3+ att som regissör ha "Batman" i sitt efternamn förpliktigar av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 5 september 2013 16:00


 

Regi: Marc Forster

Manus: Matthew Michael Carnahan/Drew Goddard/Damon Lindelof (baserat på Max Brooks roman)

Medverkande: Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment/Apparatus Productions/GK Films mfl.

År: 2013

Längd: 116 min (recenserad version: unrated version: 123 min)

Land: USA/Malta

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0816711/


För ungefär ett och ett halvt år sedan öste jag beröm över Max Brooks bok World War Z: An Oral History Of The Zombie War. Ungefär samtidigt började jag också läsa skräckrapporter om filmatiseringen. Manuset skrevs om flertalet gånger, varav den sista gången när produktionen redan var halvvägs. Resultatet har blivit en av filmerna med störst bortslösad potential jag någonsin sett.

 

I boken reser Max Brooks alter ego runt i världen som resande reporter för att samla historier från zombiekriget och de som överlevde. Uppdelningen i kortare kapitel och anekdoter gav boken en verklig global prägel som jag saknat i de flesta andra zombieskildringar. Dessutom lyckades Brooks skapa levande karaktärer som jag som läsare kände för. Det enda av detta som är kvar i filmatiseringen är namnet och en mycket svag tematisk koppling. Annars är det här zombieapokalyps 1A - fast så mycket värre.

 

Brad Pitt innehar huvudrollen som FN-tjänstemannen Gerry Lane som måste kuska världen runt för att hitta var zombieviruset startade. Pitt gör väl inte sin bästa roll på långa vägar, men skådespelarinsatserna är den här filmens minsta problem. Men även när det gäller skådespelare och casting kan vi se hur fruktansvärt sönderhackad World War Z är. Matthew Fox är väl kanske inte en skådis på a-listan, men att ha honom i en roll som helikopterpilot utan namn i två scener är bra väldigt konstigt. Det är för mycket tid på skärmen för att vara en cameo, men för lite för att det ska vara en riktig roll. Mycket riktigt hade Fox karaktär en mycket större roll i en tidigare version av manuset. Suck...

 

Det hos World War Z som gör mig uppriktigt förbannad är föga förvånande istället manuset. De tre manusförfattarna (och två script doctors...) hade en chans att göra den ultimata zombiefilmen - något som var helt olikt allt annat som kommit i genren. Istället fegade man ur, gjorde en standardrulle, slängde lite pengar på den och mycket riktigt rullade också vinsten in. Om det här hade varit en independentfilm från en ny och oprövad regissör hade jag inte sagt något, men att den här skiten kommer från etablerade producenter är bara fegt och cyniskt. Det värsta är att både filmpublik och kritiker käkade upp skitmackan med hull och hår.

 

Om World War Z åtminstone hade varit underhållande som film hade allt ovanstående varit förlåtet. Det finns många, många filmatiseringar som går långt ifrån originalmaterialet och gör roliga, intressanta och ibland till och med bättre, tolkningar. World War Z är inget av detta. Den är dum, cyniskt beräknande och en riktig, riktig skitfilm. Undvik.

 

Betyg: 1 kan inte The Walking Dead börja nu igen? av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 4 september 2013 19:45

 


Svensk titel: Skuggan växer + Tornets fall(2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1992(svensk utgåva 1996/1997)

Sidor: 1001

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-121-2

 

"'I will let you know when I'm angry, my wife,' he promised. She gave him a slanted look , as if she was not sure how to take that. You won't ever come to understand them, Cousin Jaim, but you won't care."


Tecknen på att Rand al'Thor faktiskt är Draken återfödd blir allt tydligare och svårare att förneka, något som både enar och splittrar folkslag och länder. Rand måste resa till den ogästvänliga Aielöknen för att försöka övertyga de tolv klaner som lever där att han även är deras "frälsare och förgörare" - Han som kommer med gryningen. Samtidigt måste Perrin återvända till Two Rivers för att bistå mot en allt stridare ström attacker från mörkrets makter. Oroligheterna i Vita tornet börjar dessutom dras till sin spets och hela världen tycks hålla andan inför vad som komma skall.

 

Fjärde delen av Robert Jordans serie om Rand al'Thor och de andra är en volym av uppbrott och nystarter. Aldrig förr har karaktärerna varit så pass långt ifrån varandra, varken geografiskt eller relationsmässigt. Mat försöker desperat hålla fast vid sitt gamla, sorglösa sätt att leva på medan Rand känner sitt tunga väga än tyngre på sina axlar. Dessa två karaktärer placeras tillsammans med Egwene, männens barndomsvän men nu i princip fullfjädrad Aes Sedai. Jordan lyckas på ett mycket skickligt sätt väva in dessa tre karaktärer i en bihistoria samtidigt som han gör klyftan mellan dem allt vidare. Egwene slits dessutom mellan sin lojalitet till Vita tornet och till Aielfolkets motsvarighet, De Visa, som kan lära henne att kontrollera sina drömmar. Bra saker.

 

Perrins bihistoria är den klart mest intressanta av de tre som boken bjuder på. Återvändandet till Two Rivers går i djupaste svart, men precis när man inte tror att det kan bli värre bryter Jordan av med en ljusglimt. Perrin är helt klart den av de manliga huvudkaraktärerna som är bäst skriven. Han har inte Rands allvarsamma tyngd eller Mats glada lynne utan ligger någonstans i mitten. Det gör honom också till en mer nyanserad karaktär än de båda andra. Bokens höjdpunkter är ofta Perrins försök att förstå det motsatta könet och de vinster han som karaktär till sist gör när han beslutar sig för att det ändå aldrig kommer att hända. Det ger upphov till många komiska, och för den delen väldigt känslosamma, repliker.

 

Medan förra delen i serien främst fokuserade på de kvinnliga karaktärerna får de i viss mån stå undan för männen i Shadow. Beslutet att splittra grupperna fungerar dock mycket bättre gällande de manliga karaktärerna än de kvinnliga. Jordans kvinnliga trio behöver alla sina delar för att fungera som bäst. Nu blir det en intressant karaktär (Nynaeve), en okej karaktär (Egwene) och en urbota tråkig karaktär (Elayne) som inte fungerar särskilt bra på egen hand. Det känns som att Nynaeves karaktär måste släpa mähäet Elayne med sig genom större delen av deras bihandling vilket också gör att boken missar högsta betyg. Liksom de tre kvinnliga huvudkaraktärerna kan man nämligen betygssätta de olika bihandlingarna med fantastisk (Perrin), bra (Rand, Egwene & Mat) samt splittrad och ganska trist (Nynaeve & Elayne).

 

Den största behållningen utöver Perrins historia är beskrivningen av Aielfolkets samhälle och historia. Här finns flertalet paralleller till vår egen värld som varierar från de väldigt tydliga (ett ökenfolk med tolv stammar väntar på en frälsare) till de lite mer subtila (exempelvis hur Aielfolket gått från en icke-våldsprincip inte helt olikt buddhism till en krigarkultur inte helt olikt utbrytargrupper i vår egen värld). Aielsamhället är ett fascinerande porträtt av ett fiktivt folk vars problem och historia lika gärna hade kunnat existera i vår värld. Om du kommit så här långt i serien är The Shadow Rising därför bara ännu ett gott skäl att fortsätta läsa!

 

Betyg: 4+ drömvandrare av 5 möjliga

 


Av Ulf - 3 september 2013 17:30

 


Regi: Scott Sanders

Manus: Scott Sanders/Michael Jai White/Byron Minns

Medverkande: Michael Jai White, Arsenio Hall, Nicole Ari Parker mfl.

Produktionsbolag: Ars Nova/Suckapunch Films/Funk Factory Films

År: 2009

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1190536/

 

Black Dynamite, tidigare CIA-agent och så cool att isbjörnar får frostskador av honom, lockas tillbaka till tjänsten när hans bror skjuts ihjäl under en knarkuppgörelse. Det är dags för stadens gator att återigen få känna på svart dynamit!

 

För den som inte känner till blaxploitation-genren kan Black Diamond säkert te sig som en ytterst märklig film. Blaxploitation-genren föddes under tidigt 1970-tal som en reaktion på hur USA:s svarta skådespelare behandlades på film. Det fanns i princip inga svarta hjältar och även om en svart karaktär skulle vara "god" brukade hon eller han dö någonstans under historiens lopp. En rad filmskapare ville ändra på detta och i och med premiären av Shaft (1971) fick genren sitt stora kommersiella genombrott. Som med allt annat som kunde dra in pengar på bio såg Hollywood dollartecken och marknaden överöstes snart av liknande filmer varav de flesta var usla som ren berättarkonst men underbara i rent kitschvärde. Black Diamond är en kärleksfull hyllning till genren samtidigt som det är en fruktansvärt rolig parodi.

 

Det här med att parodiera en hel genre är knappast något nytt. Exempelvis bjuder varje filmår på en ny installation i Scary Movie-franchisen där fantastiskt nog man lyckas göra en redan från början usel serie sämre med varje ny film. Skillnaden mellan ovan nämnda filmer och Black Dynamite ligger i fördjupningen av genren den senare parodierar samt hur intelligent manuset är skrivet. Manusförfattarna bakom Black Dynamite verkar verkligen älska blaxploitation-genren och samtidigt ha djuplodande kunskap om den. Det gör att skämten sällan eller aldrig känns billiga och att filmen mer blir en parodi/hyllning till en hel tidsanda istället för bara ett klumpigt sammanklipp av sketcher. Det är så här det skulle kunna ha blivit om Mel Brooks, kungen av kärleksfulla parodier, hade gjort en blaxploitation-rulle.

 

Manuset är som sagt riktigt bra. Allt är givetvis rena klyschor, men filmen presenteras på ett sådant sätt att det nästan skulle kunna vara en genrefilm från 70-talet. Jag vet inte om man använt sig av gammal film från 70-talet eller lagt på filter i postproduktionen (troligen det senare), men resultatet är i alla fall en film som verkligen känns 70-tal, inte bara i tema utan även i det rent visuella. Musiken är självklart en blandning mellan funk och soul som sig bör och skådespelarna är precis så överdrivna i sina uttryck som de flesta blaxploitation-skådespelare var. De valdes oftast inte för sin talang utan för sitt utseende, något som Scott Sanders och castingavdelningen tagit fasta på.

 

Om du letar efter en bra parodi eller har intresse för filmhistoria rekommenderar jag verkligen Black Dynamite. Det är så här en hyllning till 1970-talet ska göras och inte vad tusan det var Quentin Tarantino höll på med i Death Proof (2007).

 

Betyg: 4+ nu ska jag kräva att alla sjunger "Dynamite, dynamite" när jag kommer in i ett rum av 5 möjliga

Av Ulf - 1 september 2013 14:15


Precis som förra året kommer Skitfinkultur frottera sig med gräddan av personerna bakom några av de mest intressanta genrefilmer som kommit under de senaste åren. Igår fick jag klartecken om att min ackrediteringsansökan gått igenom och jag kunde inte vara gladare! Jag kommer även i år göra lite smygnedslag i filmkatalogen redan innan festivalen. Det är ett måste för att jag ska hinna med. Förra festivalen kombinerade jag med ett jobb på 80 %. Den här året ställs min planeringsförmåga på prov då jag arbetar med tre jobb under hösten! Hur som helst kommer det bli riktigt kul! I år ska jag dessutom försöka få till några mer personliga intervjuer och inte bara Q&A-sessioner. Vi får se hur det går med den saken. Väl mött i biomörkret om 25 dagar!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5
6
7 8
9
10
11 12
13
14 15
16
17
18
19
20 21
22
23
24 25 26 27 28 29
30
<<< September 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se