Alla inlägg under oktober 2013

+1

Av Ulf - 17 oktober 2013 22:30

 



Regi: Dennis Iliadis

Manus: Bill Gullo

Medverkande: Rhys Wakefield, Logan Miller, Ashley Hinshaw mfl.

Produktionsbolag: Process Films & Process Productions

År: 2013

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2395385/


David må vara på världens fetaste fest, men han kunde inte ha det värre. Dumpad av sin flickvän som råkar vara där med sin nye snubbe. Kvällen tar dock en intressant vändning när huset och den omgivande trädgården av oförklarlig anledning delas upp i olika tidszoner - med en kopia av varje festdeltagare i varje zon...

 

Konceptuell science fiction blandat med high school-film är inte något man ser varje dag. Det låter som en spännande kombination och storyn med tidszoner är också intressant. Bill Gullos manus lyckas dock inte riktigt ta tillvara på konceptet. Framförallt är det karaktärernas fel. Gullos karaktärer är inte så mycket dåligt skrivna som de är ganska ointressanta. Med high school-dramat som tar upp en rejäl del av filmens speltid finns det heller inte tid för karaktärsutveckling.

 

Skådespelarna är inte någon höjdare de heller. Rhys Wakefield har ett gnälligt uttryck i huvudrollen som David och Ashley Hinshaw kan inte riktigt ge sin karaktär den motivation hon behöver för att vara den bitch hon är större delen av filmen.

 

Trots hårda ord kan jag inte totalsåga +1. Den har en originell premiss som den dessvärre slösar bort genom slarvigt manus. I rätt händer hade det här kunnat bli riktigt bra. Nu blir det godkänd underhållning, men inte så mycket mer. Plustecknet får filmen främst för det riktigt uppfuckade slutet. Snacka om attack of the clones!

 

Betyg: 2+ men många vackra, nakna människor av båda könen i alla fall av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 14 oktober 2013 16:11

 

 

Regi: James Wan

Manus: Chad & Carey Hayes

Medverkande: Patrick Wilson, Vera Farmiga, Ron Livingston mfl.

Produktionsbolag: The Safran Company & Evergreen Media Group

År: 2013

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1457767/

 

Carolyn och Roger Perron flyttar med sina barn in i en gammal villa i Rhode Island. Snart börjar diverse mystiska saker att hända och paret börjar motvilligt tro att huset är besatt. Ed och Lorraine Warren, specialister på det paranormala, bjuds in för att... har jag inte sett den här filmen redan? Jo, det är The Amityville Horror (1979)... igen.

 

Baserad på "sanna" händelser (även om rapporter om Ed och Lorraine Warren pekar på att de med stor sannolikhet var bluffmakare) är The Conjuring ännu en återberättning av en historia som jag sett åtskilliga gånger redan. Den stora skillnanden mellan The Conjuring och föregångarna är att den här gången berättas historien bra. James Wan är en duktig regissör när han får jobba med rätt material och med det här manuset har bröderna Hayes äntligen skrivit något som funkar i genren. Jag får dock ge bröderna Hayes en liten brasklapp för den väldigt korthuggna avslutningen, men annat än det blir deras manus väldigt spännande och tätt i Wans händer. Det har framförallt med uppbyggnad att göra.

 

Det är enkelt att göra en kass skräckfilm, men det som verkligen skrämmer oss måste ha karaktärer som vi bryr oss om. Annars blir de helt enkelt kanonmat att bara skjutas (huggas/dränkas/elektrifieras etc.) ihjäl. Manuset lyckas på ett bra sätt visa på den lyckliga familjen, och dess komponenter, som sakta men säkert slits sönder av saker de inte kan kontrollera. Patrick Wilson och Vera Farmiga är bra i huvudrollerna, fotot är oftast snyggt (och 70-talsblekt) och effekterna fungerar allt som oftast mycket bra. Det är bara ett problem - det är så förbaskat välbekant!

 

Med ett mycket gott hantverk och en historia som berättas förr (om än sämre) blir en betygssättning av The Conjuring svår att genomföra. Om jag inte hade sett de tidigare versionerna, oavsett namn, hade jag säkert kunnat släppa att det här i grund och botten är en remake, men nu ligger det och gnager i bakhuvudet. The Conjuring kom tyvärr 35 år för sent. The Amityville Horror har på gott och ont blivit en del av populärkulturen. Om du lyckats undvika den kan du plocka bort minustecknet i betyget. För en luttrad skräckfilmsräv som undertecknad är det fortfarande en bra film, om än med brist på originalitet. Och nej, det är inte "den mest skrämmande filmen någonsin". Om ett år kommer kidsen ha sett en ny "mest skrämmande film någonsin."

 

Betyg: 4- gjordes om, gjordes rätt, gjordes för sent av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 12 oktober 2013 20:23

 


Regi: Nat Faxon & Jim Rash

Manus: Nat Faxon & Jim Rash

Medverkande: Steve Carell, Liam James, Sam Rockwell mfl.

Produktionsbolag: Sycamore Pictures/The Walsh Company/OddLot Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1727388/

 

Allt Duncan ville göra på sommarlovet var att åka till sin pappa. Istället är han nu fast i ett strandhus med sin mamma, hennes nye pojkvän och dennes mardröm till tonårsdotter. När Duncan träffar vattenparksföreståndaren Owen verkar dock sommaren kunna bli något bättre - inte minst eftersom grannen också har en snygg dotter.

 

Jag brukar ha stora problem med Steve Carell. Det finns vissa undantag till mitt ogillande, exempelvis Little Miss Sunshine (2006) där hans roll är en av höjdpunkterna. Carell kan skådespela när han får rätt manus och i The Way Way Back har han fått en roll som ett riktigt ärkesvin. Filmens första repliker är mellan Trent (Carell) och Duncan där Trent ber Duncan gradera sig själv på en skala 1 - 10. När Duncan till sist tvingas säga en siffra ler Trent lite och säger "För mig är du en klar trea". Detta är alltså första scenen och han blir bara svinigare och svinigare ju längre filmen går. Carell gör rollen perfekt och jag hoppas att han tar fler liknande roller i framtiden!

 

Även de andra skådespelarna, i synnerhet Liam James som Duncan, är mycket bra. Manuset, skrivet av två av männen bakom den fantastiska The Decendants (2011), ger också James väldigt mycket att jobba med. Jag skulle inte bli förvånad att se James nominerad till lite större priser till våren. Akademin och andra prisutdelare brukar gilla unga stjärnskott som spelar socialt bortkomna.

 

Manuset blir The Way Way Backs svaga punkt. Även om karaktärerna är riktigt bra skrivna finns här för lite originalitet för att det riktigt ska lyfta. Jag har tappat räkningen på hur många coming-of-age-filmer jag sett under åren, men om sanningen ska fram kommer jag inte ihåg särskilt många av dem. De flyter ihop. Förutom hos mästaren på sådana här filmer, John Hughes, är det ungefär samma saker som upprepas. Det som gör att The Way Way Back ändå är bättre än genomsnittet är skådespelarinsatserna och då framförallt Carell. Förvänta dig dock inget speciellt. 

 

Betyg: 3 vattenrutschkanemyter av 5 möjliga

Av Ulf - 10 oktober 2013 14:00

 

 

Titel: Sandmannen

Författare: Lars Kepler (Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril)

År: 2012

Sidor: 518

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-013467-9

 

Den finlandssvenske kriminalkommissarien Jonna Linna återvänder till ett nygammalt fall. För 13 år sedan var han med och satte dit Sveriges värste seriemördare genom tiderna, Jurek Walter. Sedan dess har Walter suttit som enda fånge på en säkerhetsenhet. När ett av Walters förmodade offer hittas, svårt medtagen, vandrande på en järnvägsbro söder om Stockholm inser Linna att Walter kanske inte agerade ensam. Någon måste bryta ner Walters försvarsmurar för att få reda på var han höll sina offer - innan det är för sent.

 

Lars Keplers böcker har en benägenhet att falla rakt i famnen på mig. Det var bokstavligen fallet den här gången då boken trillade ut ur ett biblioteksskåp på jobbet. Även om jag blev besviken på förra delen om kriminalkommissarie Jonna Linna, Eldvittnet (2011), måste jag erkänna att Kepler har ett sätt att berätta på som gör att man fastnar, vare sig man vill eller inte. Tack och lov har författarparet bakom pseudonymen också arbetat bort några av seriens mest irriterande inslag i Sandmannen.

 

Jag har i mina recensioner av de tidigare delarna varit inne på hur jag stört mig på Linnas karaktär och att han är lite för bra för sitt eget bästa. Visst, han är fortfarande superpolisen nummer ett även i Sandmannen, men han är inte lika rättrådigt irriterande. Samtidigt har Kepler tonat ner de tröttsamma beskrivningarna av seriens andra huvudkaraktär, Saga Bauer, som Jonnas kvinnliga motsvarighet - vacker som en älva, tuff som få och utan några större brister. I Sandmannen får hon desto mer utrymme och utvecklas till en bättre karaktär.

 

Här finns teman och stilgrepp som däremot inte funkar så bra också. Bland annat är huvudskurken, Jurek Walter, en väldigt platt antagonist. Han verkar som hin håle själv när de andra karaktärerna pratar om honom, men de kapitel han själv är med i blir mest en axelryckning. Likaså verkar Kepler ha fått dille på att ha med någon form av övernaturligt inslag i sina böcker. Förra gången var det medier, den här gången verkar Walter besitta någon suggestionskraft som är så stark att folk som går in till honom är tvugna att använda öronproppar. Den här detaljen glöms bort i senare skeenden i boken, men varje gång det kommer upp kunde jag bara sucka.

 

Sandmannen är trots sina brister en spännande kriminalroman som är svår att lägga ifrån sig. Kepler är i princip den enda svenska deckarförfattare jag läser och det lär jag fortsätta med. Även om det inte är stor litteratur på något sätt är det lättuggad underhållning. Sånt kan man inte få för mycket av.

 

Betyg: 3+ inte Gaimans Sandman av 5 möjliga

Av Ulf - 6 oktober 2013 14:33

 


FFF 2013: Vinnare, statistik och avslutning


Innan visningen av The Congress igår hölls även avslutningsceremonin med tillhörande prisutdelningar. Fantastisk Filmfestival är en av deltävlingarna i filmpriset Méliès d'Or, där varje år ett pris för bästa långfilm och ett för bästa kortfilm utdelas. Syftet med Méliès d'Or är att främja europeisk film och framhäva dess kvalitet och originalitet. Priset som delas ut på de enskilda festivalerna kallas för Méliès d'Argent och följande filmer var nominerade i Lund i år:

 

Långfilm

 

Dark Touch (Frankrike/Irland/Sverige, 2013)

Love Eternal (Irland, 2013)

The Machine (Storbritannien, 2013)

Chimères (Schweiz, 2013)

A Field In England (Storbritannien, 2013)

Stalled (Storbritannien, 2013)

 

Kortfilm

 

Memorium (Frankrike, 2012)

M.O (Tjeckien, 2012)

Our Name Is Michael Morgan (Storbritannien, 2012)

Sub (Spanien, 2012)

The Girl With The Mechanical Maiden (Irland, 2012)

The Life Of Death (Holland, 2012)

 

Juryn för Méliès d'Argent bestod av Alexander Dunerfors, chefredaktör på MovieZine.se (hej, ge mig jobb lite snabbt?), Julia Jarl, festivalchef för BUFF Filmfestival i Malmö samt Henrik Möller, blivande legendarisk filmmakare från Malmö. De tre eminenta jurymedlemmarna gav kortfilmspriset till den tjeckiska M.O och långfilmspriset till brittiska Stalled.

 

FFF har även sitt eget pris, Sirenen, som inte har restriktionerna att de nominerade filmerna måste vara från Europa. Juryn för denna internationella tävling bestod av Brontis Jodorowsky, skådespelare och son till berömde filmskaparen Alejandro Jodorowsky, Shannon Lark, amerikansk filmskapare och förgrundsfigur för filmfestivalen Viscera, samt Maria Reinup, estländsk filmskapare och festivalchef för Hapsaalu skräck- och fantasyfestival samt programchef för Black Night Film Festival. Juryn hade följande filmer att välja mellan:

 

Big Bad Wolves (Israel, 2013)

The Battery (USA, 2012)

Borgman (Holland, 2013)

Doomsdays (USA, 2013)

Mars et Avril (Kanada, 2012)

Cheap Thrills (USA, 2013)

Talaash (Indien, 2012)

 

Av dessa filmer gick Sirenen till holländska Borgman och min personliga favorit av de nominerade, Big Bad Wolves, fick ett hedersomnämnande.

 

Alla filmer på festivalen betygssätts också av publiken för att räkna ut vilken film som var mest omtyckt av besökarna. You're Next (2011) knep priset för bästa långfilm och Death Of A Shadow (2012) tog hem kortfilmspriset.

 

 

 

Skitfint pris

 

Skitfinkultur vill ju inte vara sämre än de två jurypanelerna och har därför inrättat (så sent som idag) sitt eget pris för filmerna på FFF, ett så kallat Skitfint pris. Troligtvis kommer jag inte få tag i några vinnare för att meddela saken, men det är mitt lilla sätt att visa uppskattning för film som jag tycker borde prisas av en eller annan anledning. Priserna för 2013 års festival grundar sig på de filmer jag sett. Jag missade tre långfilmer under årets festival och desto fler kortfilmer. Alltså är allt jag sett nominerat.

 

Best Short Film: Death Of A Shadow

Best Visual Effects: The Machine

Best Original Song Or Cover: Mind The Gap - Looking for the magic (You're Next)

Best Original Score: Big Bad Wolves (Haim Frank Ilfman)

Best Art Direction: Rurouni Kenshin

Best Editing: Rurouni Kenshin

Best Cinematography: The Congress

Best Adapted Screenplay: The Congress (Stanislaw Lem, "The Futurological Congress" adapted by Ari Folman)

Best Original Screenplay: OXV: The Manual (Darren Paul Fisher)

Best Directing: Big Bad Wolves (Aharon Keshales & Navot Papushado)

Best Supporting Actress: Much Ado About Nothing(Amy Acker)

Best Leading Actress: The Congress (Robin Wright)

Best Supporting Actor: Big Bad Wolves (Tzahi Grad)

Best Leading Actor: Borgman (Jan Bijovet)
Best Picture: The Congress

 

 

Betygsstatistik

 

5

 

The Congress

The World's End

OXV: The Manual

Hentai Kamen

Big Bad Wolves

 

4

 

The Human Race

The Machine

Zero Charisma

The Battery

Rurouni Kenshin

Doomsdays

Fresh Meat

Borgman

We Are What We Are

You're Next

 

3

 

Hell Baby

Sweet Vengeance

Tulpa

Byzantium

May I Kill U?

Cheap Thrills

Much Ado About Nothing

Sharknado

 

2

 

I Declare War

The Tower

Hammer Of The Gods

Stalled

Chimères

 

 

1

 

Mars et Avril

Chastity Bites

A Field In England

 

 

0

 

Dark Touch

 


 




FIN!  

Av Ulf - 6 oktober 2013 14:00

 


FFF 2013 dag 10: Halvtrista vampyrer, gråtande recensenter och en festivalgeneral i hajfena


Det har varit tio dagar fylld av film, underbara människor och på tok för lite sömn. Till sist kom sista festivaldagen och även om min kropp tackade och bockade vill jag egentligen bara fortsätta. Fantastisk Filmfestival är något av det finaste som vi har att erbjuda i filmväg i Sverige. Jag har varit på de "stora" festivalerna i Stockholm och Göteborg, men FFF är fortfarande min favoritfestival i landet. Anledningen är lika enkel som imponerande - det finns inget annat ställe som publiken är lika engagerad och inget annat ställe där man kan komma filmskaparna lika nära. Som genrefilmfestival fyller dessutom FFF ett viktigt hål i gränslandet mellan fin- och fulkultur. FFF är helt enkelt skitfin kultur. Det är kanske därför jag trivs så bra som jag gör där? 

 

Dagens inlägg kommer delas upp i två. Om ni bara är intresserade av vem som vann vad rekommenderar jag nästa inlägg. För er som vill läsa om mer cool film - läs vidare.

 

 

Dagen skulle ha börjat med en screener av den japanska kampsportrullen Bushido Man (2013). Det projektet fick dessvärre läggas ner efter en halvtimme då filen jag fått från bolaget började skrika i högtalarna. Det lilla jag hann se var dock bra, så det kommer med största sannolikhet en recension på nämnda film vid ett senare tillfälle.

 

Dagens första film blev istället den schweiziska vampyrfilmen Chimères (2013). Fotografen Alex och hans flickvän Livia är på semester i Rumänien. Efter en blöt utekväll blir Alex påkörd av en bil och förs svårt skadad till det lokala sjukhuset. Efter att ha återhämtat sig nog för att åka hem till Schweiz börjar Alex uppleva märkliga saker. Han börjar bli ljuskänslig, hans tänder börjar växa och han har en oförklarlig dragning till mänskligt blod...

 

Chimères tar en ganska originell vändning på hela vampyrlegenden genom att låta Alex smittas genom en blodtransfusion. Det gör att hans vampyrsida växer fram successivt och det är här filmen också har sina bästa scener. Dessvärre utvecklas filmen till en ganska standardiserad vampyrrulle efter hand och det blir aldrig riktigt intressant. Huvudanledningen är att jag inte känner något för karaktärerna. De är bara där. För diggare av genren kan det vara värt att kolla in. Själv är jag ganska mätt på vampyrer just nu. 2 men han glittrar i alla fall inte i solljus av 5 möjliga.

 

 

Efter en snabblunch var det dags för min enda officiella intervju på festivalen. Navot Papushado, en av regissörerna bakom den fantastiska thrillern Big Bad Wolves (2013), visade sig vara en mycket trevlig man som jag gärna skulle pratat väldigt mycket mer med. Det kommer jag också göra via nätet för att slutföra den ganska korta intervjun. Den kommer förhoppningsvis att publiceras i sin helhet nästa vecka.

 

En snabb cykeltur förde mig till Filmstaden för en av filmerna jag sett fram emot mest på festivalen; Joss Whedons tolkning av William Shakespeares Much Ado About Nothing (2012). Jag har varit stort fan av Whedon sedan Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och har peppat som en galning inför den här rullen sedan jag hörde att Whedon återförenar kärleksparet från Angel (1999 - 2004), Amy Acker och Alexis Denisof. Och ja, Acker och Denisof har verkligen kemi mellan sig även i den här produktionen. Scenerna dem emellan är filmens absoluta höjdpunkt, men jag är inte så säker på resten av rullen. 

 

Much Ado About Nothing är en av Shakespeares mest spelade komedier och jag förstår varför. Den är enkel att adaptera och sätta i vilken kontext som helst, den är tillräckligt lättsam för att inte skrämma bort folk som annars är allergiska mot barden och tidigare filmatiseringar har visat att den passar ypperligt på film. Problemet med Whedons tolkning är att han knappt gör en tolkning. Handlingen är förlagd till Los Angeles och nutid, men med nästan oförändrad dialog och tolkningar av rollerna blir det en förvisso väldigt trogen men ack så opersonlig version. Om vi bortser från Acker och Denisof är skådespelarna inget att hänga i julgranen och av någon anledning har Whedon valt att filma i svartvitt. Inget ont om svartvitt, men i en film som Much Ado About Nothing tillför det inget, utan ger bara en urtvättad stil som inte passar den rappa dialogen och storyn.

 

Jag förstår varför Whedon ville göra den här filmen efter att ha gjort specialeffektstunga The Avengers (2012), men Much Ado About Nothing blir nog en fotnot i regissörens CV. Eftersom det trots allt är en bra historia och Acker och Denisof är grymt bra är jag ändå beredd att ge den 3 sidoprojekt av 5 möjliga. Se istället Kenneth Branaghs version från 1993. Den är bättre på nästan alla plan... trots att den har Keanu Reeves i rollistan.

 

 

Att som science fiction-nörd påstå att den polske författaren Stanislaw Lem är överskattad är som att svära i kyrkan. Mest känd är han för sin bok (och sedermera film) Solaris (1961), men Lem har en diger bibliografi. The Congress (2013) är löst baserad på Lems roman The Futurological Congress (1971), men har genomgått en rejäl förvandling i adaptionen.


 

The Congress handlar om hur Robin Wright, en gång erkänd skådespelerska med en lysande framtid framför sig, kontaktas av sin agent med ett erbjudande. Filmbranschen håller på att genomgå en förändring där bolag köper rättigheterna till en skådespelares kropp och uttryck för att sen på digital väg kunna sätta in dem i vilka filmer de vill. En scanningsprocess genomförs, den riktiga skådisen får skriva på ett kontrakt om att aldrig skådespela igen och bolagen slipper bångstyriga aktörer. Robin är en av de första som erbjuds processen, vilket gör hennes alter ego till en stjärna igen. Robin själv tar hand om sin familj bäst hon kan och bjuds efter 20 års trogen tjänst in till en kongress där nästa steg i underhållningsbranschen ska avslöjas...

 

Robin Wright spelar sig själv i The Congress och har mycket riktigt gjort diverse märkliga beslut i sin karriär, som efter rollen i Forrest Gump (1994) pekade spikrakt uppåt. Jag vågar påstå att hon gör sitt livs roll i den här filmen. Tillsammans med regissören och manusförfattaren Ari Folman (Waltz with Bashir, 2008) lyckas Wright förmedla en sådan sårbarhet och verkar så äkta i alla sina känslor att jag mot slutet av filmen bölade som ett barn. The Congress har verkligen allt. Det är en spännande historia om identitet, vår besatthet av ungdom och vårt behov av eskapism. Samtidigt är det en rejäl känga till Hollywood-systemet och ett porträtt av en medelålders kvinna som inte längre har något att förlora... eller tror att hon inte har det. Visuellt magnifik med en blandning mellan live action och animation (scenerna på kongressen i fråga är animerade) är The Congress den bästa film jag sett hitintills i år. Om den får en större distribution på de svenska biograferna kommer jag se den igen. Om den bara släpps på dvd/blu-ray kommer jag köpa den så fort den kommer. 5 sällsamma och vackra visioner om framtiden av 5 möjliga.

 

 

The Congress föregicks av prisutdelning av olika slags. Jag tänker skriva mer om det i nästa inlägg, så var lugna. Innan festivalens sista film, We Are What We Are(2013), var det dock dags för den nya traditionen på festivalen - general Johan Barrander gör något galet. Förra året var det karaoke till filmen Manborg (2011) och som en annan Benjamin Syrsa fortsatte Barrander sin sånginsats i år. Den här gången iklädd hajfena gjorde han en uppskattad tolkning av Quints Sharknado. Med tanke på hur många kameror det fanns i publiken kommer detta spektakel säkert ut på YouTube i dagarna. Jag blev ju lite besviken att det inte var Hentai Kamen (2013) som tolkades, men vid närmre eftertanke borde jag kanske vara tacksam.

 

Festivalen avslutades som sagt med Jim Mickles re-make av den mexikanska kannibalfilmen med samma namn. En hårt ansatt far måste fortsätta familjens tradition med att varje år kidnappa och äta upp en människa. Samtidigt är hans båda döttrar tveksamma till om de vill fortsätta vara en del av ritualen.

 

Välspelad och med ett mycket vackert foto är det här en re-make som överträffar originalet. Konstaterande att "vi gör som vi alltid har gjort" blir väldigt effektivt i och med att familjen (nåja, döttrarna i alla fall) anses normal i övrigt. Barnen går i skolan, växer förvisso upp i en strikt kristen miljö, men har inga saker för sig som gör att tankarna går till Leatherface och kompani. Den nedtonade stilen hos karaktärerna gör också skräckelementet så mycket starkare. För er som inte är äckelmagade rekommenderas We Are What We Are. 4 matiga soppor av 5 möjliga.

 

Sista dagens kortfilmer var överlag bra. Den spanska Death Chase (2012) var en förvånansvärt välgjord miniwestern med allt en sådan bör innehålla. En man beger sig ut på jakt efter sin frus mördare men får mer än bara revolvermän på halsen. Mycket intressant och bra för oss som gillar westerns.

 

Den brittiska Our Name Is Michael Morgan (2012) var en väldigt brittisk take på vad som händer när en försäljare upptäcker att någon som utger sig för att vara honom har klampat in i hans territorium. Fast... vad säljer företaget egentligen? Ganska kul utan att vara något extremt minnesvärt.

 

Med det avslutas mina korta recensioner från Fantastisk Filmfestival 2013. Glöm inte att kolla in nästa inlägg för vinnarna, både juryns och mina egna, och avslutande tankar om FFF 2013!

Av Ulf - 5 oktober 2013 10:49

 

FFF 2013 dag 9: Tornados med tänder, briljant thriller och otåliga toalettköer

 

Jag knackade tydligen inte tillräckligt hårt i träet eller strödde inte tillräckligt mycket salt bakom ryggen. Festivalsjukan, den som alltid drabbar mig under filmfestivaler, slog till med full kraft igår. Därför stannade jag hemma och såg extrainsatta Sharknado (2013) från soffan.

 

 

Sharknado är en av åtskilliga mördarhajfilmer som fullkomligen käkat upp (höhö) marknaden de senaste åren. Det som Sharknado gör annorlunda än merparten av sina konkurrenter är att den inte bara försöker vara flams och trams utan även presentera åtminstone godtagbara karaktärer. Ian Ziering (mest känd från Beverly Hills 90210) spelar surfingmästaren Fin. Fin och hans vänner hamnar mitt i den värsta stormen i mannaminne och för att göra saken än värre har ovädret lockat hundratals hajar till strandbrynet. Nu måste Fin nå sin exfru och sina barn, samtidigt som han och polarna duckar för hajar - både från vattnet och från luften.

 

Sharknado är kul. Det finns nog ingen som såg den här filmen och förväntade sig ett mästerverk, men underhållande är den. Det faktum att den försöker att tona ner galenskaperna fram tills att hajarna börjar regna från skyn gör att den inte blir lika utstuderat löjlig som exempelvis den tidigare recenserade Sharktopus (2010). Underhållning utan större tuggmotstånd (seriöst, vaknade jag i Göteborg idag?!) att se en regnig söndag. 3 flygande biologiska dödsmaskiner av 5 möjliga.

 

 

Om Sharknado var ren underhållning var den israeliska thrillern Big Bad Wolves (2013) nästan plågsamt bra. En serie bestialiska mord på småflickor leder en polis till att misshandla en misstänkt gärningsman. När detta filmas och läggs ut på nätet finner sig polismannen, Miki, snart utan ett jobb. Tillsammans med ett av mordoffrens far, Gidi, sluter Miki en ohelig allians att fortsätta "förhöret" av den huvudmisstänkte mannen. Frågan är bara vem som är mest psykopatisk av dem?

 

Hårdkokt, spännande, rolig; Big Bad Wolves är bland det absolut bästa jag sett på årets festival. En mycket välspelad film med många av Israels största skådespelare i rollerna, tät stämning och ett soundtrack att dö för. Som ni märker är jag full av beundran för Big Bad Wolves. En av regissörerna, Navot Papushado, är på plats i Lund och berättade att filmen nyligen vann fem priser motsvarande Guldbaggegalan i Israel. Det här kommer mycket möjligt bli Israels Oscarsbidrag från i år och förhoppningsvis kommer jag få en intervju med herr Papushado senare idag. Mer om filmen då! 5 i de israeliska bergen kan ingen höra dig skrika av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällen avslutades med brittiska zombiekomedin Stalled (2013). En vaktmästare blir instängd på damtoaletten under pågående zombieapokalyps. Hur ska han ta sig ut från världens mest rödfärgade julfest?

 

Efter urladdningen som var Big Bad Wolves var det ganska svårt att ladda om. Samtidigt pågick en avslutningsfest för festivalen så visningen var inte särskilt välbesökt heller. Hur som helst är Stalled en helt okej komedi som gör en take på temat att vara instängd i ett mycket begränsat utrymme, men att det ändå är bättre än alternativet. Ett tämligen roligt manus, skådespelarinsatser som är helt okej, men till syvende och sist inget att skriva hem om. 2+ toalettbåsromantik av 5 möjliga.

 

Kvällens första kortfilm var den ganska typiska, men mycket tekniskt kompetenta, spanska zombierullen Horizon (2012). En mor och dotter färdas genom ett postapokalyptiskt landskap för att nå fram till en gruva där kanske pappan finns. Snygga zombies, typisk story.

 

Då var kvällens andra kortfilm, Sub (2012), mer originell. En afrikansk invandrare i Europa får byråkratiska problem när hennes chip för undertexter inte kan aktiveras. Det är alltså undertexter i dagliga livet vi talar om. Tänk som en teknologisk Babbelfisk (jag förväntar mig att ni förstår den referensen). Intressant idé, men utförandet hade kunnat vara bättre.

 

Ikväll avslutar jag festivalen med vampyrer, animation och Joss Whedon.

Av Ulf - 4 oktober 2013 15:56

 

FFF 2013 dag 8: Smutsiga holländare, pestopirog och vadslagning på hög nivå


Jag har kommit in i en behaglig lunk med lärarjobb, tupplur på soffan och en kväll fullspäckad med film. Jag sörjer lite att det snart är över för det här året, men laddar inför nästa stora grej på bloggen. Vad den är tänker jag inte avslöja, men det kommer krävas en jäkla massa jobb och blir troligen inte klar förrän i december. Nåja, den som lever får se.

 

Gårdagen började med en film som jag funderat på om jag verkligen skulle se. Beskrivningen i festivalkatalogen av den holländska Borgman (2013) var ganska kortfattad i all sin förvirring. Efter att ha sett filmen måste jag dock erkänna att jag troligen inte kan beskriva filmen bättre själv.

 

 

Borgman tar sin början med att en man vaknar upp i sin jordhåla i skogen. Han inser att någon är ute efter honom och flyr därför in mot ett närliggande samhälle. Han är smutsig och vill desperat ha ett bad. Det finns av förklarliga skäl inte någon som vill släppa in en hemlös man som ser ut som han kunde vara en sektledare, men till sist förbarmar sig en trebarnsmor sig över främlingen. Det blir början på en mycket säregen och skrämmande relation mellan Camiel Borgman och hans nya välgörare.

 

Oj, vad jag hörde många arga och elaka ord om den här filmen när jag gick ut från salongen! Den var obegriplig! Den var för långsam! Den var tråkig! Jag håller absolut inte med. Borgman är förvisso en långsam film, men den liknar inte något du sett tidigare. Jag påmindes om min stora favorit, David Lynch, under långa delar av filmen. Jan Bijvoet är underbart obehaglig i huvudrollen och hela filmen har en krypande, suggestiv känsla över sig. Att den skulle vara obegriplig håller jag inte heller med om. Den är utmanande, ja, och jag kommer säkert få se om den innan jag förstår hela handlingsförloppet, men i motsats till de "skumma" filmer jag sågat under veckan har Borgman en handling. Det är en inte en perfekt film (här finns exempelvis att jobba på när det gäller klippning och kameraarbete), men det är definitivt en unik film. 4 smutsiga holländare av 5 möjliga.

 

 

Kvällens andra film var inte lika utmanande eller skoj. Dark Touch (2013) är en amatörmässig skräckfilm enligt standardmodellen onda-barn-gör-onda-saker-men-är-egentligen-inte-så-onda-utan-mest-ledsna. Niamh är den enda överlevande från en brandkatastrof där resten av hennes familj dog. Några av familjens vänner adopterar Niamh tills vidare, men snart börjar märkliga saker ske även i deras hus.

 

Okej, om ni trots allt tänker se Dark Touch så kommer här en spoiler: Niamh får saker att hända på telekinetisk väg eftersom hon blivit traumatiserad av sina hemförhållanden. Om ni ska göra en film på temat utsatta barn, gör det inte så här, okej? Allt är under kritik i den här filmen; kameraarbete, skådespelarinsatser, manus och produktion. Det var så pass illa att jag inte orkade sitta kvar utan gick och käkade en överpriserad pestopirog på 7-11 istället. Om jag lämnar en biosalong är det riktigt uselt. Tyvärr kan det inte bli annat än bloggens tredje nolla genom tiderna, även om den står som en etta i statistiken. Måste skapa en ny kategori till avskräde av den här typen. 0 skriva-på-näsan-symboler av 5 möjliga.

 

 

Kvällen avslutades med den becksvarta komedin Cheap Thrills(2013). Craig har en allmän skitdag. Inte nog med att han, frugan och deras nyfödde son håller på att bli vräkta från sin lägenhet, utan innan morgonen är över har han dessutom fått sparken från sitt jobb. När han dränker sina sorger på en lokal bar stöter han på Vince, en gammal polare från gymnasietiden. Efter några öl blir Craig och Vince inbjudna till en annan gästs bord, den stenrike Colin och hans troféfru Violet. Colin har en idé för att fira Violets födelsedag. Han vill utmana grabbarna på en serie dueller där vinnaren får betalt...

 

Det blir inte så mycket mörkare komedi är Cheap Thrills. Den fruktansvärda desperation som Craig känner inför sitt ekonomiska öde kontrasterat med Craigs extremt slösaktiga livsstil är nog för att ge ångest bara det. När utmaningarna blir mer och mer utstuderade och våldsamma sätter man skrattet i halsen lika många gånger som det kommer ut. Det är en tämligen enkel idé men väl genomförd. Kopplingen mellan den ekonomiska situationen för mängder av amerikaner just nu och filmens historia gör att den dessutom känns aktuell. Problemet med Cheap Thrills är att manuset kör ett eller två varv för mycket. Till sist går det inte riktigt att höja utmaningsgraden längre utan filmen ebbar ut. Det är dock en sevärd rulle om du gillar svart komedi... och inte är äckelmagad. Här finns några riktigt slemmiga scener som till och med fick mig att svälja en gång eller två extra. 3+ finger foods av 5 möjliga.

 

Om kvällens långfilmer var en blandning mellan högt och lågt var kortfilmerna desto jämnare. Danska The Good Company (2012) var en absurd liten pärla om hur en man dödar sin fru precis innan de ska ha en middagsbjudning för några nära vänner. Hur ska han dölja det faktum att frun ligger död i köket? Holländska (mycket Holland för pengarna!) The Life of Death (2012) är en mycket vacker animerad kortfilm om hur en representation av Döden blir förälskad i en hjort. Problemet är bara att allt han rör vid dör.

 

Två bra kortfilmer till trots så tillhörde kortfilmskvällen helt klart belgisk/schweiziska A Better World (2013). Henry är en väldigt lojal arbetare i ett totalitärt framtida statsskick. Glad över att regimen precis beslutat att förbjuda leenden på allmän plats går Henry och lägger sig en kväll. Snart vaknar han upp av ett förfärligt oväsen. Regimen har fallit, folk firar på gatorna... men vad ska då hända med Henry? A Better World är den bästa kortfilmen jag sett på festivalen hitintills. Som storkonsument av dystopisk science fiction låg den rätt i linje med min smak. Samhällskritisk, rolig och samtidigt känslosam - A Better World bör ses av alla.

 

Ikväll ser jag hajar i tornados, ett israeliskt hämnddrama och avrundar med en zombierulle på en damtoalett. Dessutom en shout out till Henrik Möller som jag pratade kort med igår: Glömde fråga när långfilmen kommer!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30 31
<<< Oktober 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se