Alla inlägg under oktober 2013

Av Ulf - 3 oktober 2013 15:06

 

FFF 2013 dag 7: Slackers, kannibaler och sömnarbete

 

För en knapp vecka sedan skrev jag att FFF inte låg på latsidan när det gällde bra kortfilm även det här året. Snarare är det nog jag som legat på latsidan när det gäller just kortfilmerna. Förutom första dagens sniglar i rymden har jag tyvärr inte sett något som jag tyckt riktigt mycket om heller. Det rådde den brittiska Sleepworking (2012) bot på igår.

 

I en nära framtid erbjuder ett företag en väg ut ur den skuldfälla många plågas av - ge oss din kropp under de timmar du sover och vi får dig att genom implantat genomföra enklare arbetsuppgifter som inte stör din sömn. Du kan nu jobba 18 timmar om dygnet utan problem. Fast... "inga problem" visar sig snart vara en ganska lös definition för sömnarbetaren Alice.

 

Förutom ett lite väl hastigt slut gillade jag verkligen Sleepworking och hoppas att den plockas upp till fullängdsfilm av något bolag. Idén och designen är verkligen spännande! Jag vill också slå ett slag för den Oscarsnomninerade kortfilmen Death Of A Shadow (2012) som visas innan Talaash (2012) imorgon. Mycket vacker, sällsam och väl värd att se på duk. Själv kommer jag befinna mig i Stadshallen vid tidpunkten för att se den med största sannolikhet extrainsatta creature featuren Sharknado (2013). Hur som helst bjöd gårdagen också på två långfilmer för min del. Dagens första film, May I Kill U? (2012, 3+ opassande badrutiner av 5 möjliga) recenserade jag i förväg så kvällen började med min nya favoritslackerrulle, Doomsdays (2013).

 

 

Doomsdays låter oss följa Bruho och Dirty Fred (för övrigt bärlik festivalbossen Johan Barrander) på deras vandring genom de amerikanska förorterna på jakt efter... ja, vad är de på jakt efter? Inget särskilt faktiskt. Bruho är helt övertygad om att världen står inför en stundande apokalyps på grund av att oljan håller på att ta slut. Fred däremot tycker att om världen ändå ska ta slut kan man lika bra passa på att ha så kul man kan under tiden. De båda anammar en livsstil som går ut på att bryta sig in i sommarhus, ta vad de vill och behöver för att sen dra vidare - när Bruho inte måste mörda varenda bil han ser det vill säga.

 

Jag gick in till Doomsdays helt oförberedd på vad jag skulle få se. Det här är en slags On the Road (1957) för 2010-talet, men i motsats till Jack (eller "Hack" som jag brukar kalla honom) Kerouacs osympatiska rövhål till huvudkaraktär vill jag veta vad som händer med Bruho och Fred. Det hade kunnat falla helt pladask och blivit en serie osammanhängande scener, men Eddie Mullins (även regi) manus är så förbaskat roligt skrivet att jag inte kunde värja mig. Den enda smolken i bägaren är att det ibland bli lite för långsamt och småmuserande för sitt eget bästa, men Doomsdays är en mycket sevärd film! 4+ preapokalyptiska vandringar av 5 möjliga.

 

 

Kvällen avslutades med den nya zeeländska kannibalsplatterkomedin Fresh Meat (2012). Rina återvänder hem från sin internatskola bara för att hamna i ett gisslandrama när ett gäng förrymda brottslingar bryter sig in i deras hus. Frågan är bara om de borde valt ett annat hem att bryta sig in i. Familjen har nämligen något de vill berätta för Rina: de har återuppväckt en obskyr maorisk religion som kräver kannibalism och människooffer.

 

Jag såg bilden på Temuera Morrisons (Rinas far, Hemi) galna anlete i festivalkatalogen och blev såld direkt. De få filmer jag sett med inslag från maorikulturen har samtliga variant riktigt skruvade eller bra. Fresh Meat blev ingen besvikelse. Den är totalt bindgalen från ruta ett och jag fullkomligt älskar det! Speciellt kemin mellan Hanna Tevita (Rina) och Kate Elliott (brottslingarnas ledare, Gigi) är ofta fruktansvärt roligt när Rina slits mellan sina lustar för Gigi, att vara fånge till den samma och dessutom försöka hantera att hennes familj har blivit kannibaler. Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen och filmens bisarra men lättsamma ton hamnar lite på skam mot den sista kvarten. Vägen dit är däremot riktigt bra! 4- på tok för tjocka taiwanesiska transvestiter av 5 möjliga.

 

Ikväll tittar jag på holländsk thriller, fransk/irisk/svensk skräck och amerikansk dramathriller. Hepp!


ANNONS
Av Ulf - 2 oktober 2013 17:15

 

 

FFF 2013 dag 5 & 6: Vila, svamptrippar och dysfunktionella familjer

 

Efter att ha varit på FFF fyra dagar i rad och sett allt jag kunde se var det ganska skönt att kunna lägga in en vilodag i måndags. Festivalen körde endast två filmer under just måndag och den ena av dem, Rurouni Kenshin (2012, 4+ felvända svärd av 5 möjliga) hade jag redan recenserat. Måndagens andra feature var Ben Wheatleys A Field In England (2013).

 

 

Ett par soldater deserterar från armén under 1600-talets engelska inbördeskrig. Snart stöter de på två män som påstår att fältet de går på har en skatt nedgräven i sig. De båda soldaterna tvingas gräva efter skatten, allt medans deras psykiska hälsa blir allt sämre på grund av en måltid med psykadeliska svampar. 

 

Ja... vad säger man? För mig har film alltid varit ett berättande medium först och först sekundärt ett bildkonstnärligt dito. Därför har jag jättesvårt för film som har en helt okej grundstory och snyggt foto men som dränker detta i bildkonstnärliga amibtioner som gör berättandekonsten lidande. Det är precis det som Wheatley gör med A Field In England. Det värsta är att Wheatley har en bra film här någonstans men den går förlorad tillsammans med svampsoppan. 1 magisk svampsoppa av 5 möjliga.


Då var tisdagens föreställning av You're Next (2011) mycket roligare. Familjen Davison samlas för första gången på många år för att fira föräldrarnas bröllopsdag. Spänningarna mellan syskonen är tydliga, men alla kommer på andra tankar när de av någon anledning attackeras av tre tungt beväpnade män maskerade med djurmasker. Mördarna, vem de än är, kommer dock snart få lära sig att någon i huset vet hur man slår tillbaka.

 

 

You're Next följer i en lång rad filmer på liknande tema de senaste åren. Det verkar som om home invasion har blivit en subgenre inom skräckfacket, men det de flesta filmer av det här slaget misslyckas med är att skapa karaktärer som vi bryr oss om. You're Next tar sin tid med uppbyggnaden och låter oss följa karaktärerna en god halvtimme (eller en tredjedel av filmen) innan helvetet brakar löst. Det gör att den också är mycket bättre än merparten av sina genrekompisar. Överraskande välspelad, spännande och på sina ställen även rolig var You're Next en glad överraskning på tisdagskvällen. 4 överlevnadsexperter av 5 möjliga.

 


För att ni också ska få låten fast i skallen bjuder jag nedan på det mest framträdande spåret på soundtracket till You're Next. Det är ni värda.

 



Ikväll ser jag de två sena föreställningarna och försöker få koll på det enorma diskberg som samlats under veckan.

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30 31
<<< Oktober 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se