Alla inlägg under december 2013

Av Ulf - 19 december 2013 21:53

 

Mitt stora intresse utöver film och litteratur (och spel, musik och andra kulturyttringar) är kampsport. Det är ett intresse som går bra att kombinera med framförallt mitt filmintresse och som ni kanske har märkt på bloggen gör jag också detta både gärna och ofta. En annan sak som ni säkert lagt märke till är mitt relativt svala intresse för amerikansk kampsportsfilm. Nej, istället är det Asien som gäller, och det är väl inte så konstigt om man tänker på var de flesta traditionella obeväpnade kamparterna kommer ifrån. Tony Jaa är en av de klarast lysande stjärnorna på den asiatiska actionscenen och har så varit ett bra tag nu. Jaa har spelat i en rad uppmärksammade kampsportsfilmer och kommer bli ett stort namn även utanför genrekretsarna. Det enda han har emot sig är sin extremt pipiga röst, men om han håller tyst och sparkar röv, som i nedanstående scen, är han en riktig jäkla guldklimp! Nedanstående scen är också ytterst imponerande rent filmtekniskt. Kolla kamerarörelserna! Ja, det där är en steady cam i hela den långa sekvensen. En tagning, clean and done. Det är imponerande.

 

Scen: Fiktivt våld är kul!

 

ANNONS
Av Ulf - 18 december 2013 15:42


Regi: Isaac Florentine

Manus: David N. White

Medverkande: Scott AdkinsVithaya Pansringarm, Kane Kosugi mfl.

Produktionsbolag: Millennium Films & Swingin' Productions

År: 2013

Längd: 95 min

Land: Thailand/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2458106/

 

Den amerikanske ninjutsumästaren Casey är tillbaka... tydligen. Jag vet inte, jag har inte sett film nummer ett. Boendes i Japan där han är huvudinstruktör på Koga dojo kunde inte livet vara bättre. Det ändras snabbt när hans fru blir mördad av någon som uppenbart har träning i ninjutsu. Nu är Casey ute efter hämnd!

 

Ibland behövs det inte så mycket för att göra en helt okej rulle. Storyn i Shadow Of A Tear är precis lika klyschig som den låter och ibland räcker det. Jag skaffade den här filmen främst för titelns skull (kom igen, Shadow Of A Tear?! Hur kan det vara något annat än kitsch?) och den var precis vad jag förväntade mig rent filmmässigt. Om man bryter upp SOAT i delar finns här dock riktigt bra actionscener här och där. Troligen har det att göra med att filmen är producerad i Asien och inte följer de ganska träiga amerikanska actiontraditionerna. Det är innovativ fighting som är lika delar bujutsu som ninjutsu och det är riktigt kul att titta på.

 

Skådespelarmässigt ligger SOAT på den nivå man hade kunnat förvänta sig. Det är inga Oscarsvinnare vi har att göra med här direkt, men de är inte så pass usla att man skrattar åt deras försök att ge ett mycket typiskt manus någon form av själ och identitet. För diggare av kampsportsfilm, kampsport eller actionfilm rent generellt kan SOAT vara värd att kolla upp. Det är knappast något mästerverk, inte heller inom sin egen genre, men den duger mer än väl för stunden.

 

Betyg: 3 varför verkar alla filmninjas vara amerikaner i exil? av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 14 december 2013 22:06

 


Regi: James Wan

Manus: Leigh Whannell

Medverkande: Patrick WilsonRose Byrne, Ty Simpkins mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Entertainment One/FilmDistrict mfl.

År: 2013

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2226417/

 

Det var visserligen ett tag sedan jag såg första delen i James Wans nya kassako, men jag vill minnas att den var helt okej. Därför var det en glad överraskning när Insidious: Chapter 2 plingade till i dropboxen. Efter 106 minuters clusterfuck är jag inte så säker att jag kommer bli lika glad när del tre oundvikligen kommer. Hur kan jag veta det? Tja, nummer två slutar med en cliffhanger, och när en film kostar fem miljoner dollar att göra och drar in 40 miljoner första helgen krävs det ingen marknadsföringsexpert för att luska ut att det kommer en uppföljare till.

 

Insidious: Chapter 2 tar vid där ettan slutade. Familjen Lambert, fortfarande hemsökta av diverse spöken och jävelskap, tar sin tillflykt till pappa Joshs mor. Givetvis tar de mer än tandborstarna med sig i flytten och snart är spökerierna igång igen.

 

IC2 hade kunnat vara en uppvisning i hur mycket material man kan få in i en 106 minuter lång film men ändå få den att kännas tämligen oengagerande. Whannell presenterar så många trådar i sitt manus som aldrig binds ihop och tematiska grepp försvinner ut någonstans för att köpa mjölk och kommer inte tillbaka. Det här med haunted house-genren är svårt. Det funkade bra i The Conjuring (2013), men precis som jag skrev i recensionen av nämnda film behöver James Wan rätt manus att jobba med för att han ska kunna vara mer än en medelmåttig regissör. Det är väldigt tydligt att Whannells förvirrade manus ligger Wan i fatet och det hela blir mindre av en krypande spökhistoria och mer av en åktur i ett kitschigt spökhus på det lokala tivolit. Hantverket är fortfarande helt okej, men det räcker inte till mer än knappt godkänt. Börja göra lite andra filmer nu, Wan. Den här genren måste få vila.

 

Betyg: 2 och sen lite poppsykologi på det av 5 möjliga

Av Ulf - 13 december 2013 19:44

 

"Tänk er att Dirty Harry vandrar in i en koreansk hämndthriller... skriven av Bröderna Grimm."



Quentin Tarantino har kallat hans alster för årets bästa film. Under årets Fantastisk Filmfestival fick jag tillfälle att prata med en av upphovsmännen bakom filmen med detta imponerande epitet. Efter kraschade telefoner, datorbyten och pusslande med ljudfiler kan jag äntligen återge större delen av intervjun med Navot Papushado. Tillsammans med Aharon Keshales röner han just nu stora framgångar på världens filmfestivaler med hämnddramat Big Bad Wolves.

 

Det verkar som att Israels första riktiga genrefilmsregissörer har hittat ett vinnande koncept. Jag träffar Navot i ett provisoriskt pressrum i Lunds stadshall och slås genast av hur han direkt verkar fylla rummet med sin entusiasm när det gäller film. Det är väldigt tydligt att Navot först och främst älskar sitt hantverk och att han tagit med sig denna passion och kärlek in i sitt skapande.

 

Skitfinkultur: Skulle du vilja berätta lite om dig själv och hur du kom in på banan som regissör?

 

Navot: Faktum är att jag egentligen skulle bli lärare i historia. Det var det jag började plugga till på universitetet. Jag var också väldigt intresserad av filmkonst i stort och tysk film från mellankrigstiden och andra världskriget i synnerhet.

 

S: Som Leni Riefenstahl?

 

N: Ja, bland annat Riefenstahl, men framförallt de renodlade propagandafilmerna. Det var lite därför som jag började studera historia. Jag var inställd på att bli akademiker och ville kombinera detta med mitt stora filmintresse. Min far skötte projektorn på en liten biograf när jag växte upp, så jag såg väldigt mycket film på bio gratis. Jag gjorde dock aldrig kopplingen mellan min uppväxt, mitt intresse för historia och mitt filmintresse. Jag hade inga planer på att göra film själv, men en dag hände det liksom bara. Jag var lite uttråkad av mina kurser i historia och jag älskade verkligen kurserna jag läste i filmvetenskap. Jag hade en jättebra föreläsare i filmvetenskap, så jag frågade honom och fakulteten om jag kunde byta huvudämne. Efter att ha skrivit ett långt brev om varför jag ville göra detta fick jag också min vilja igenom. Det kändes lite konstigt att skriva ett brev till en professor där man försökte förklara sin passion utan att gå till överdrift, men det gick vägen.

 

En annan anledning till att jag ville byta inriktning var Aharon, min medregissör. Han var en av mina lärare och vi hade blivit vänner. Han är väldigt ung för att vara professor. Han är 37 och när jag träffade honom var han redan en av Israels ledande filmkritiker. Vi växte upp med samma typ av filmer och regissörer. Vi älskade Back To The Future, Indiana Jones och allt annat som exempelvis Lucas, Spielberg, Carpenter, Craven och De Palma gjorde. Vi tillhörde den första generationen i Israel som hade tillgång till två tv-kanaler. Med den nya kanalen kom många av de populära amerikanska tv-serierna som vi bara hade kunnat läsa om tidigare. Sen kom MTV och öppnade en helt ny värld för oss gällande filmberättande till musik. Man kan säga att vi tillhörde Israels Generation X.

 

S: Så ni kom in ganska sent i brytpunkten mellan Generation X och nästa våg?

 

N: Ja, man kan säga att vi hela tiden försökte hinna ifatt den amerikanska populärkulturen. Det hände så mycket på den fronten för oss och resten av Israel de där åren. Vi var den första generationen som till stor del influerades av populärkultur från väst, amerikansk film och populärkultur. Jag och Aharon älskade samma filmer - jag tror till och med att vi båda har The Good, The Bad & The Ugly som favoritfilm. Jag antar att vi såg den i en ålder där vi blev väldigt imponerade av den typen av historier. För mig har alltid westerns och krigsfilmer, exempelvis Where Eagles Dare, Kelly's Heroes och The Dirty Dozen, varit stora inspirationskällor. Jag och Aharon växte upp i samma miljö och vi ville göra den här typen av film. Inte nödvändigtvis med stor budget, men filmer som hade samma känsla, filmer som är underhållande. Universitetet uppmuntrade knappast detta. De ville att vi skulle göra film som skulle gå bra på festivaler som Cannes, Berlin och Venedig. Aharon var den ende som uppmuntrade mig att gå min egen väg. Det mest ironiska är att när jag väl gjorde en independentskräckfilm plockades den upp av just Cannes. Det var mycket Aharons förtjänst, så vi började jobba allt närmre och gjorde Rabies tillsammans.


S: Er andra film tillsammans, Big Bad Wolves, verkar ha gått ännu bättre. Den vann fem priser på motsvarigheten till Oscarsgalan i Israel. Tror du det finns någon chans att den kan bli nominerad till Bästa utländska film på den amerikanska galan? (red. anm: Den här intervjun gjordes i dagarna när nomineringarna skulle tillkännages).

 

N: När vi läste nomineringarna igår visste vi redan att vi inte skulle vara med. I Israel måste din film vara nominerad till Bästa film på den inhemska galan för att hållas i åtanke för att bli officiellt Oscarsbidrag. Vi blev nominerade i alla klasser förutom just den. Filmen som blev nominerad till Oscarsjuryn vann sex priser, vi vann fem. Det kändes väldigt konstigt att vara nominerad i alla klasser utom den viktigaste. Många tidningar i Israel ifrågasatte detta. Det enkla svaret är att Israel troligen inte är redo att skicka en genrefilm till Oscarsgalan. Filmen som nominerades istället handlade, som merparten av israelisk film, om ockupationen och konflikten mellan Israel och Palestina. Det var kanske en mer politiskt korrekt film att skicka, men man måste ändå medge att det var ett stort kliv framåt för genrefilm i Israel. Tills för två år sedan hade vi de facto ingen genrefilm i Israel - nu vinner en sådan film fem nationella filmpriser! Något håller på att hända med den israeliska filmmarknaden. Big Bad Wolves toppar både kritiker- och försäljningslistorna och har gjort det den senaste månaden - inte bara för inhemska filmer utan för alla filmer. Det är enormt! En genrefilm på första plats i Israel!


S: Ser du en ljus framtid för den här typen av film i Israel rent generellt?

 

Det känns lite som marknaden har vuxit upp. Folk sa att "ja, okej, det gick bra för Rabies internationellt. Den vann några priser, men den är ju inte seriös! Det är en genrefilm." Vi tar den här typen av film seriöst. När vi dessutom fick distribution i USA av Magnolia och fortsatte vinna priser med Big Bad Wolves började folk bli intresserade på riktigt. Vi gjorde omkring 70 festivalvisningar av Rabies; med Big Bad Wolves är det nästan tre gånger så många. Men, som sagt, vi tar den här typen av film på allvar. Det är hardcorepubliken, publiken som betalar biljetterna och vill se filmen på duk, som vi gör de här filmerna för - nördarna. Folk som är beredda att betala 100 dollar för en samlarfigur är samma typ av människor som gärna betalar 15 dollar för en biobiljett. Resten av vår publik kanske laddar ner filmerna på nätet, det spelar ingen större roll så länge vi har hardcorepubliken. Big Bad Wolves är ingen blockbuster, det är den för våldsam för, men den går väldigt bra. Den är inte för alla, vi förstår att exempelvis publiken i Israel inte vill se våld på bio i så stor utsträckning eftersom de lever med det nära inpå dagligen, men för en genrefilm går den riktigt bra. Om vi säger så här - våra producenter kommer troligen köpa en ny yacht.


S: Varför tror du att det går så bra för just Big Bad Wolves? Även om det är en bra film finns det ju många bra filmer som folk av diverse anledningar inte får höra talas om.


N: Vi är skyldiga genrefilmsfestivalerna enormt mycket. Festivaler som den här, Tribeca, Fantasia och Fright Fest är festivaler där du som filmskapare får träffa dina fans personligen. Det är fansen som i sin tur skriver om filmen, tweetar om den, skriver på Facebook om den, berättar för sina vänner och pushar filmen framåt. Fansen på de här festivalerna är de mest passionerade och högljudda fans som finns och det är mycket för deras skull som vi åker världen runt med våra filmer. Det är villkorslös kärlek - om vi gör en film i stilen ni vill se kommer ni älska oss för det. Vi kommer å andra sidan älska er för att ni går och ser våra filmer. Genrefilm har ofta svårt att få stor budget och kan ha brister lite här och där, men ni förlåter både det och oss. Det är en gemensam kärlek för historieberättande det handlar om. Ta till exempel zombiegenren som exempel. Om en zombiefilm har några nya idéer att komma med måste det inte vara den absolut bästa film rent tekniskt som världen skådat - det faktum att vi gjort en film för en specialpublik kommer alltid ge oss extrapoäng. Det handlar alltid om att göra dina filmer för någon. Du gör inte dina filmer för folk i kostym som kliar sig i skägget och säger: "Det här är viktigt. Det här måste vi visa. Folk måste se det här och prata om det." Nej! Vi gör film för att vi vill få besökarna att skrika, skratta, gråta och prata om den - och sen se den igen för det var så jäkla kul! Så när vi pitchade idén för Big Bad Wolves till studion tog vi saker från allt vi älskade och sa: "Tänk er att Dirty Harry vandrar in i en koreansk hämndthriller... skriven av Bröderna Grimm."

 

 


Big Bad Wolves har ännu inte fått ordentlig svensk biografdistribution. Köp DVD:n online och stöd en riktigt intressant filmskapare.


Av Ulf - 11 december 2013 19:45

 


Svensk titel: Klanernas uppbrott + Stormen vaknar (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1993 (svensk utgåva 1997/1998)

Sidor: 912

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-209-7


"It seems to me that kings - and queens - can be fools when they forget what they are and act like who they are, but they're worse when they only remember what they are and forget who."

 

Aielfolket har brutit upp från Det trefaldiga landet och vandrar tillsammans med Rand al'Thor, Draken återfödd, mot länderna bortom bergen. Samtidigt beslutar sig Nynaeve och Elayne för att fortsätta sitt uppdrag även om Vita tornet har tagits i besittning av Elaida, en kvinna som inte har mycket till övers för någon av dem. De politiska intrigerna blir alltmer infekterade i och med att mörkrets hantlangare, De Förlorade, nästlar sig in i maktens finrum. Om det inte vore nog med det måste Rand även kämpa mot en man som hotar att splittra Aielfolket och ödelägga hans chanser för att samla manskap och makt till den slutgiltiga striden. Rand måste lära sig både vara kung och general. Samtidigt är det inte alla som kommer komma ut ur krigen med livet i behåll...

 

Det känns som det tagit mig en evighet att ta mig igenom The Fires Of Heavens drygt 900 sidor och när jag tittar på senaste bokrecensionens datum bekräftas detta faktum. Visserligen har jag läst en massa annat (jobbrelaterat) vid sidan av, men två månader är inte okej för att ta sig igenom en bok. Det finns dock en anledning - hon heter Nynaeve al'Meara.

 

Jag vet inte om Robert Jordan började hata karaktären intensivt under arbetet med The Fires Of Heaven, men jag kan nästan inte se någon annan förklaring. Från att ha varit en tuff kvinnlig karaktär med båda fötterna på jorden utvecklas hon i den här boken till ett mellanting mellan obstinat tonåring och gammal nucka. Hur det går ihop? Det gör det inte. Nynaeve karaktär är så illa skriven i den här boken att jag suckade varje gång det kom ett kapitel med henne som huvudperson - och det finns många kapitel med Nynaeve och tråkighetsmoster nummer ett i serien, Elayne, i den här delen av serien. Av någon anledning bestämde sig Jordan för att lämna händelserna som inträffar Perrin helt utanför The Fires Of Heaven. De tidigare tre bihandlingarna har blivit två, men med den mest intressanta bortplockad, och Nynaeves och Elaynes bihistoria så pass tråkig som den är, blir det Rands handling som får dra det tunga lasset. Det är helt klart en fungerande bihistoria som verkligen lyfter mot slutet av boken, men det räcker inte till för att komma upp i de tidigare böckernas kvalitet.

 

En sak som Jordan ska ha beröm för är beslutet att ha ihjäl en av de mest tongivande karaktärerna i serien. Hen hade förvisso till stor mån spelat ut sin ursprungliga roll, men det känns ändå i maggropen när hen offrar sig för Rands skull och gör det yttersta offret. När jag som tonåring läste den här boken för första gången hade jag aldrig varit med om att en så pass viktig karaktär i en fantasyroman dog och inte återuppstod (Gandalf Jesus...) och det har bra effekt än idag. Jag hoppas att karaktären inte kommer tillbaka senare i serien. Jag har som sagt inte läst de sista böckerna i serien än.

 

The Fires Of Heaven är inte en bra bok, men om man vill fortsätta med serien måste man ta sig igenom den. Jag vet att det blir bättre snart, så gör inte som så många andra och sluta med den här delen. Ni har mycket skoj senare i serien att se fram emot.

 

Betyg: 2 ordbajsande delar av 5 möjliga

Av Ulf - 8 december 2013 21:43



Regi: Jordan Vogt-Roberts

Manus: Chris Galletta

Medverkande: Nick Robinson, Gabriel Basso, Moises Arias mfl.

Produktionsbolag: Big Beach Films & Low Spark Films

År: 2013

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2179116/

 

Det är december och den slaskiga skånska vintern har Lund i ett järngrepp. Vad kunde då vara bättre än en film om sommar, uppväxt och ung kärlek? The Kings Of Summer har också fått mycket fina recensioner, och även om jag kanske inte håller med kritikerkåren fullt ut så är den åtminstone ett värmande löfte om att det finns ett liv även efter vintern.

 

Joe och Patrick står inte ut med sina hemförhållanden. Efter att ha gått vilse i skogen en blöt festnatt hittar Joe vad han anser är en optimal plats för de två att bygga ett hus. Med den entusiasm som bara 15-åringar kan uppbringa har de, tillsammans med sin nyfunne vän Biaggio, snart också byggt sig ett ruckel som de känner sig stolta över. Nu återstår bara sista steget - att bryta upp hemifrån.

 

The Kings Of Summer har ett stort problem - den sekundära konflikten i manuset mellan Joe och Patrick. Det Patrick gör, eller låter göras, hade i en 15-årings ögon varit ett oförlåtligt svek. Det kanske är jag som projicerar min egen tonårstid (eller, ja, det är klart jag gör!) men jag hade i den åldern inte kunnat vara the bigger man. Mellan de två står Biaggio, som är filmens comic relief. Moises Arias är stundtals väldigt rolig i rollen som verkligen är ett porträtt av en excentriker.

 

Nåja, om den sekundära konflikten är något haltande är huvudkonflikten, den mellan Joe och hans far, desto mer intressant. Joes far, Frank, är verkligen ett bittert ärkesvin, men han har oftast en poäng med sina uttalanden, hur elaka de än är. Nick Offerman gör rollen väldigt bra och de scener han delar med Nick Robinson (Joe) är filmens höjdpunkter. Överlag är det mesta i den här filmen bra utan att glänsa. Det enda som sticker ut som något lite bättre än det övriga är det vackra fotot. Manuset skulle nog behöva sig en genomgång till, inte bara på grund av den tidigare nämnda konflikten mellan Joe och Patrick, men det fungerar ganska okej ändå. The Kings Of Summer kanske inte är någon film jag kommer ihåg om ett år, men just nu var det precis vad jag behövde i form av grönska och liv på tv-skärmen.

 

Betyg: 3+ dick move, Patrick, dick move av 5 möjliga


Av Ulf - 6 december 2013 23:00

 


Regi: Gonzalo López-Gallego

Manus: Chris & Eddie Borey

Medverkande: Sharlto CopleyJoseph Morgan, Erin Richards mfl.

Produktionsbolag: Atlas Independent/852 Films/Speranza13 Media

År: 2013

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2071550/

 

Hur hårt du än festat har du troligen aldrig vaknat upp i en massgrav med minnesförlust. Det är just det som händer mannen som senare identifieras som "Jonah". Efter att ha blivit räddad från graven och ha stött på en grupp personer även de utan minnen måste Jonah försöka lista ut vad som egentligen hänt - och varför är datumet 18/4 inringat med rödpenna i alla kalendrar?

 

Jag tyckte att Open Grave hade en spännande premiss, men det var när jag felaktigt trodde att filmen skulle handla om Jonahs flykt från dödsfällan ifråga. Sammanlagt spenderas väl cirka fem minuter av filmens speltid i graven och det som hade kunnat bli en intressant konceptfilm blir istället standardutförande 1a. Beslutet att använda minnesförlust som berättarteknik hade funkat mycket bättre med en ensam karaktär än i grupp. Vi har helt enkelt sett det här för många gånger förr. Tvivel om vem man kan lita på, talanger som återupptäcks och så vidare. Det kan göras bra om man bryter upp konceptet och gör något nytt av det, men Open Grave blir sorgligt förutsägbar för den som sett en skräckfilm från de senaste 15 åren eller så.

 

Nåja, även om jag är besviken på manuset måste jag erkänna att det här är gott hantverk. Sharlto Copley är riktigt bra i huvudrollen med sitt härjade uttryck. Det ska bli kul att se om han kan rädda den amerikanska remaken av Oldboy (2013) undan skämskuddeterritoriet, även om jag inte har några större förhoppningar på det. Resten av skådespelarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre, men det som lyfter Open Grave en smula är det snygga fotot. Det påminner mig inte så lite om en mer ödslig version av stilen i 28 Days Later (2002), det vill säga korrekt användande av digitial film för autentisk effekt.

 

Open Grave duger som underhållning om du inte har något bättre för dig, men jag måste säga att jag är ganska besviken på den bortkastade potentialen.

 

Betyg: 2+ är det inte dags att berätta historier ur ett nytt perspektiv nu, skräckgenren? av 5 möjliga

Av Ulf - 4 december 2013 21:46

 


Regi: Eric England

Manus: Eric England

Medverkande: Najarra Townsend, Alice Macdonald, Katie Stegeman mfl.

Produktionsbolag: BoulderLight Pictures & Southern Fried Films

År: 2013

Längd: 78 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2281159/

 

På ett eller annat sätt ställer alltid våra äckliga kroppar till det för oss. Vissa film- och litteraturteoretiker menar på att all skräck kan spåras till rädslan för vår egen kropp i en eller annan mån. Jag tror det är därför som många filmer i den här subgenren, som vi kan kalla för medicinsk skräck, fungerar så pass bra. Contracted är rent objektivt sett inte en lysande film på något plan, men lyckas med det en bra skräckfilm ska göra - skapa en obehagskänsla som inte vill släppa.

 

Filmen handlar om Sam, nyligen utflyttad från sin flickvän och nu tillbaka hos sin mor. Under en blöt utekväll där Sams flickvän inte dyker upp som utlovat får hon nog och hittar en kille att ha ett one night stand med. Dagen efter börjar märkliga saker hända med Sams kropp. Till en början verkar det vara ett extremt fall av PMS, men snart blir det bara värre... och varför letar polisen efter killen hon hade sex med?

 

När en film börjar med att någon har sex med ett lik vet man att det här blir en rulle med massor av kroppsäckel. Inte helt olik Teeth (2007) utforskar Contracted kvinnlig sexualitet genom gamla myter och vandringssägner, men olikt Teeth är den här filmen inte så mycket kvinnokraft som kvinnoförfall. Sams situation är becksvart, även utan vad hon nu dragit på sig från Mr. X. Det gör också att filmens berättarteknik blir lite väl ryckig. Var det inte nog med sjukdom? Måste vi plåga vår protagonist med allt annat också? Men! Sen kommer slutklämmen! Utan att avslöja twisten lyckades Englands manus lura mig och det på ett bra sätt.

 

Skådespelarmässigt är det lite upp och ner, men den viktigaste rollen (Sam) spelas med bravur av Najarra Townsend. Hon lyckas skildra det kroppsliga och psykiska förfallet väldigt väl, även om filmen gärna hade fått ta lite mer tid på sig för att etablera karaktärer och relationer. Speltiden klockar in på 78 minuter, vilket är väldigt kort även för en skräckfilm. Så om du gillar genren eller åtminstone inte dör av äckel gällande kroppsfunktioner rekommenderas Contracted. RFSU kan dessutom använda den som skrämselpropaganda om andan faller på!

 

Betyg: 4- äckliga kroppar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18 19
20
21 22
23
24
25
26 27 28
29
30 31
<<< December 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se