Alla inlägg under januari 2014

Av Ulf - 13 januari 2014 21:08


 

Regi: Jean-Marc Vallée

Manus: Craig Borten & Melisa Wallack

Skådespelare: Matthew McConaughey, Jared Leto, Jennifer Garner mfl.

Produktionsbolag: Voltage Pictures & Truth Entertainment

År: 2013

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0790636/


Från att ha varit en kvinnokarl och rodeoentusiast tvingas Ron ändra sitt liv efter att ha blivit diagnosticerad med HIV. Läkarna ger Ron 30 dagar att leva - något som Ron inte alls tänker godta. När den amerikanska tillsynsnämnden för läkemedel, FDA, drar benen efter sig med att godkänna nya och förbättrade bromsmediciner tar Ron saken i egna händer. Han tänker förse sig själv, och alla som kan betala en månadsavgift, fri medicin från Mexico.

 

Dallas Buyers Club är en mycket drabbande film. Historien, som baseras på sanna händelser, tar sin början 1985 då HIV fortfarande sågs som "bögpesten". För homofoben Ron blir det ett jobbigt uppvaknande när han inser att hans vänner inte vill umgås med honom längre, dels för att han är HIV-positiv och dels för att han kanske skulle vara homosexuell. Matthew McConaughey spelar huvudrollen och gör en fantastisk prestation! Utöver den säregna blandningen av känslighet och att vara ett komplett rövhål visar McConaughey upp en makalös förvandling rent fysiskt. För att spela en hårt utmärglad HIV-patient har McConaughey tappat närmre 25 kilo och resultatet är att man knappt känner igen honom. Stort fysiskt uppoffrande, roll som aktivist och biopic? Även om han inte hade vunnit en Golden Globe för rollen så sent som igår luktar det Oscarsnominering lång väg.

 

En annan skådespelare som kammade hem en gyllene glob igår var Jared Leto för sin roll som den transsexuelle Rayon. Även Leto är lysande, men den här filmen tillhör McConaughey. Dessvärre får vi dras med Jennifer Garner i den kvinnliga huvudrollen. Jag har aldrig gillat Garner och hennes rollprestation här får mig knappast att ändra åsikt.

 

Borten & Wallack har skrivit ett bra manus med god karaktärsutveckling. Framförallt är jag imponerad över hur de väljer att porträttera Ron, från en till början ganska jobbig och sluskig typ till en förkämpe för människor han från en början avskydde. Det jag har lite emot Dallas Buyers Club och manusetär att berättartekniken inte riktigt fungerar fullt ut. Filmen är omkring 20 minuter för lång för att hålla fullt ut. För den som är intresserad av nutidshistoria är dock Dallas Buyers Club en bra film. Framförallt är den en viktig film. Vi får aldrig glömma hur de HIV-positiva behandlades. Det är vår förbannade skyldighet.

 

Betyg: 4 transor från Texas av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 12 januari 2014 14:27


 

Regi: Chris Buck & Jennifer Lee

Manus: Jennifer Lee (baserat på H.C Andersens saga Snedronningen)

Skådespelare: Kristen Bell, Idina Menzel, Jonathan Groff mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures

År: 2013

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2294629/

 

Baserad på H.C Andersens saga Snödrottningen handlar Frozen om systrarna Anna och Elsa. Anna är en obotlig optimist med aptit på livet, medan Elsa håller sig för sig själv i sina kammare efter en olycka. När systrarna var yngre höll nämligen Anna på att dö av Elsas ismagi - en händelse som Anna inte kommer ihåg något av. När Elsa kröns till drottning hamnar syskonen i bråk med varandra och Elsa flyr sitt rike, men inte förrän hon av misstag lyckats frysa hela landet till is. Det är upp till Anna att hitta sin syster och förmå henne att tina upp landet igen.

 

Förra årets stora Disneyproduktion tillhör tyvärr inte en av deras bättre. Att Disney gillar H.C Andersen är väldigt tydligt om man ser till alla hans sagor de antingen adapterat rakt av eller tagit influenser ifrån. Snödrottningen är en av Andersens mest ansedda sagor rent litterärt, men är av någon anledning inte lika känd som många av danskens andra historier. Så mycket som Disney saliverar över alla historier med prinsessor (de är ju så enkla att marknadsföra...) är det ett under att man inte gjort den här filmen tidigare. Här finns en bra historia, bra kvinnliga karaktärer och chans att sätta en egen prägel på narrativet. Vad gör man? Man... sjunger.

 

Disney, vi måste prata. Från att bolagets filmer innehöll några av de bästa låtarna som skrivits till musikaler (oavsett format) i exempelvis The Lion King (1994) eller Beauty & The Beast (1991), har det gått käpprätt åt helvete de senaste 15 åren. Inte ens The Princess & The Frog (2009) lyckades med mer än två, tre riktigt bra sångnummer, trots att den utspelade sig i historisk New Orleans-miljö. Det är nästan lite imponerande. Frozen fortsätter den nedåtgående trenden med att i princip inte ha en enda låt som sätter sig eller ens har klara musikaliska teman. Allt är bara en enda sörja. När låtarna uppgår till 24 minuter av filmens speltid blir det ofta väldigt tråkigt. Framförallt är det tråkigt för Jennifer Lees manus eftersom Lees dialog ofta är riktigt bra och rolig. Karaktärerna är bra, dialogen välskriven, men Lee sätter inte en riktig personlig prägel på historien. 

 

Frozen hade hoppat upp ett snäpp på betygsskalan om det inte vore för den väldigt undermåliga musiken och det faktum att Lee hade kunnat göra mer av historien. Jag skyller inte så mycket på Lee som på beslutet att lägga in alla sångnummer. Med 24 extraminuter hade Lee kunnat utveckla historien. Ni brukade göra det genom er musik, Disney. Det är dags att hitta tillbaka till det konceptet nu.

 

Betyg: 2+ snart i en leksaksaffär nära dig av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 10 januari 2014 22:23

 

 

Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler

Skådespelare: Michael B. Jordan, Melonie Diaz, Octavia Spencer mfl.

Produktionsbolag: Forest Whitaker's Significant Productions & OG Project

År: 2013

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2334649/

 

På nyårsdagen 2009 sköts den unge familjefadern Oscar Grant ihjäl av polis under ett tvivelaktigt omhändertagande vid Fruitvale Station. Det här är historien om Oscars sista dag i livet, den 31/12 2008. Vi får följa en ung man som kämpar med vad som är rätt och fel och som försöker hitta sin plats i tillvaron efter sina ungdomssynder.

 

Fruitvale Station är manusförfattare och regissör Ryan Cooglers första långfilm. Om förstlingsverk säger något om en filmskapare i längden kan man diskutera, men om Coogler fortsätter på det här spåret har han en ljus framtid i branschen. Coogler tar en infekterad historia och sätter ett mänskligt ansikte på den. Mordet på Oscar Grant (det klassades som ett mord i rätten) ledde till upplopp och kravaller i hela Los Angeles-området. Det är inte många år sedan det inträffade och det krävs mod att göra en film om de här händelserna. I jämförelse väntar jag exempelvis fortfarande på en bra filmatisering av vad som hände under de stora upploppen efter frikännandet av polismännen som misshandlade Rodney King 1992.

 

Michael B. Jordan är riktigt bra i huvudrollen och han har god hjälp av bland andra Octavia Spencer i rollen som Grants mor. Cooglers manus är också det riktigt bra och framförallt nyanserat. Grant framställs inte som ett helgon, och det var han troligen inte heller, utan som en komplex ung man som försöker göra det rätta samtidigt som han lockas av sitt gamla livs snabba affärer med droger. Det som skulle behöva lite mer arbete är Cooglers regi som inte riktigt är där än. Det är dock saker som kommer med mer erfarenhet och detta är som sagt Cooglers första längre film. Som sådan är det ett rörande porträtt och en varning för polisbrutalitet. Det är alltid viktigt.

 

Betyg: 4 klantarslen till poliser av 5 möjliga

Av Ulf - 9 januari 2014 21:22

 


Regi: Paul Greengrass

Manus: Billy Ray (baserat på Richard Philips & Stephan Taltys bok A Captain's Duty)

Skådespelare: Tom Hanks, Barkhad Abdi, Barkhad Abdirahman mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Michael De Luca Productions/Trigger Street Productions

År: 2013

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1535109/

 

Baserat på den sanna historien om hur kapten Richard Philips med besättning på fraktfartyget MV Maersk Alabama hamnar i trubbel när de seglar utanför Afrikas horn. Ökänt som det mest pirattäta vattnet i världen de senaste 20 åren tvingas Philips och de andra in i en mycket spänd situation med somaliska pirater, under ledning av den unge fiskaren Muse - ett ledarskap som snabbt börjar knaka i fogarna...

 

Vad var det med 2013 och båtar? Visserligen har alla år sina trender när det gäller film, men båtar kändes ganska otippat. Jag räknar in Gravity (2013) i den trenden eftersom, som jag påpekade i gårdagens recension av All Is Lost (2013), den filmen delar i mångt om mycket samma tematik - isolation, kamp mot elementen och överlevnad. Nåja, eftersom både Gravity och All Is Lost var fullpoängare hade Captain Philips en hel del att leva upp till. Även om det är en bra film når den inte riktigt hela vägen fram.

 

De bra sakerna först: Tom Hanks är riktigt bra i huvudrollen och gör sin bästa roll på många år. Det är dock inte hans bästa roll i karriären, vilket många andra recensenter tycks påstå. Det är klart att det här blir en Oscarsnominering, men den går exempelvis inte upp mot Hanks tidigare Oscarsvinnande roller i Forrest Gump (1994) och Philadelphia (1993). Det ska dock sägas att hans kemi med kaparnas ledare, spelad av Barkhad Abdi, är riktigt bra. Denna är tillsammans med filmens klippning och riktigt tajta regi höjdpunkten i berättelsen. Greengrass är riktigt duktig på sådana här filmer och som lite av en comeback efter den sorgligt bortglömda Green Zone (2010) är Captain Philips en triumf.

 

Det filmen tappar på är manuset. Filmen är 134 minuter lång och även om Ray gör ansatser att visa på händelserna från somaliernas sida blir det aldrig särskilt nyanserat. När dessutom kritiska röster har höjt från delar av besättningen att det knappast gick till på det sätt som Philips beskriver blir det lite fadd smak i munnen. Det är en sak att få fel gällande detaljer när man bearbetar händelser som skedde för en generation sedan eller ännu längre tillbaks i tiden. Kapningen av MV Maersk Alabama skedde 2009. Borde inte Ray gjort lite mer research? Dessa två aspekter, kombinerat med en lite för långsam berättarteknik, gör att Captain Philips blir den sämre av 2013 års båtfilmer. Den är dock inte dålig för det.

 

Betyg: 4 fast en amerikansk film delvis på somaliska är rätt coolt av 5 möjliga

Av Ulf - 8 januari 2014 23:30

 

 

Regi: J.C Chandor

Manus: J.C Chandor

Skådespelare: Robert Redford

Produktionsbolag: Before The Door Pictures & Washington Square Films

År: 2013

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2017038/

 

En man vaknar upp i sin segelbåt, 17 000 sjömil från närmsta strand, och inser att båten tar in vatten. Det hela utvecklar sig snabbt till en kamp mellan människa och hav där utgången är långt ifrån säker.

 

Det är ytterst ovanligt att hitta en film med enbart en skådespelare. Två eller tre, ja, men inte en ensam man eller kvinna. Det är också det som gör All Is Lost så effektiv. Robert Redford, som inte gjort mycket bra de senaste 15 åren, gör en storslagen roll som vår namnlöse protagonist, som i rollistan bara kallas för "Our Man". Den ångest och isolation som Redford förmedlar är enastående och känns aldrig överdriven.

 

2013 var ett starkt år för manliga huvudroller, men Redford är min favorit än så länge av filmerna jag sett från föregående år. Redford visar på nästan uteslutande fysiskt skådespel och yttrar nog bara omkring tio rader dialog i hela filmen. Istället spelar vinden, havet och ett subtilt soundtrack rollen som ljudlandskap i All Is Lost. Det är ett lysande exempel av filmens budord nummer ett: Show, don't tell.

 

Filmens karaktär kräver också sin regissör och manusförfattare. Utan ett manus och regissör av hög kaliber skulle All Is Lost ha blivit mördande tråkig. Chandors första långfilm, Margin Call (2011), var vass nog i sitt utforskande av finanskrisens skurkar och offer för att förtjäna en Oscarsnominering. All Is Lost är enligt min mening ännu vassare och Chandor går från klarhet till klarhet. Om han fortsätter i den här stilen kommer han bli en av mina favoritfilmskapare. Manuset har jämförts med Gravity (2013) och jag kan förstå jämförelsen. Det här är Gravity med mindre budget och satt på havet istället för i rymden - och den är lika jäkla fascinerande! Se!

 

Betyg: 5 salta sjögossar av 5 möjliga

Av Ulf - 7 januari 2014 12:15

 


Regi: Ron Howard

Manus: Peter Morgan

Skådespelare: Chris Hemsworth, Daniel Brühl, Olivia Wilde mfl.

Produktionsbolag: Imagine Entertainment/Revolution Films/Working Title Films mfl.

År: 2013

Längd: 123 min

Land: USA/Tyskland/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1979320/

 

Under 1970-talet var världsmästerskapen i formel 1 skådeplatsen för en sällan skådad rivalitet mellan den österrikiske föraren Nikki Lauda och brittiske James Hunt. De båda förarna hade helt olika stilar, levnadssätt och syn på sporten, men båda hade vinnarinstinkt så det räckte och blev över. Rush handlar framförallt om den dramatiska säsongen 1976 då både Lauda och Hunt riskerade allt för att vinna mästerskapet - ibland en hårsmån från döden.

 

Soundtracket till mina söndagar som barn bestod ofta av "ilskna bålgetingar". Det var vad min mamma kallade ljudet av formel 1. Min fars bilintresse smittade aldrig av sig på mig, men man kan inte växa upp med en motorsportintresserad far utan att åtminstone känna till historien bakom Nikki Lauda. Det är en historia om inställning, vinnarmentalitet och offervilja. Det är egentligen ett under att den inte gjorts till film tidigare.

 

Ron Howard, tvåfaldigt Oscarsbelönad för skräpfilmen A Beautiful Mind (2001), har lyckats göra en väldigt spännande historia som fått beröm av Lauda själv för att vara sann till de riktiga händelserna. Howards regi, som jag aldrig varit ett fan av, fungerar väldigt bra i Rush. Detta gäller framförallt skådespelarregin, med riktigt bra prestationer av både Hemsworth och Brühl i huvudrollerna. Den stora elogen går däremot till filmens tekniska team med sanslöst snygg klippning, kameraarbete och teknisk design, exempelvis gällande ljud. Rush är helt enkelt en jäkligt snygg film.

 

Det enda som gör att Rush missar högsta betyg är det där som är så svårt att sätta fingret på - känslomässig investering i karaktärerna. Peter Morgans manus är bra - och det är framförallt imponerande att lyckas göra en biopic som samtidigt är intressant som film och inte enbart för personens skull - men Rush saknar det där lilla extra som lyfter filmen till klassikerstatus. För den som är intresserad av formel 1 är det däremot en riktig höjdare. Vi andra har rätt kul vi också. Nu ska jag tipsa farsgubben!

 

Betyg: 4 ilskna bålgetingar av 5 möjliga 

Av Ulf - 6 januari 2014 13:30

 


Regi: Kimberly Peirce

Manus: Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa (baserat på Stephen Kings roman)

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde mfl.

Produktionsbolag: Misher Films

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1939659/

 

Carrie White är skolans mest utstötta elev, mycket tack vare hennes blyghet och de idéer hennes strängt religiösa mor tutat i henne. När Carrie får sin första menstruation tror hon att hon håller på att förblöda. När de andra flickorna i skolan retar henne för detta väcks något djupt inom Carrie - något som kommer färga skolbalen röd...

 

Carrie är först ut i den våg av remakes av filmatiseringar baserade på Stephen Kings böcker vi har att vänta oss. Om vi ska vara ärliga så håller många filmversioner av klassiska King-romaner mycket låg klass. Problemet är bara att detta inte gäller Carrie. Brian De Palmas version av historien från 1976 tillhör fortfarande en av de bästa King-filmatiseringarna och när vi redan hade en "remake" i The Rage: Carrie 2 (1999) och en tv-film från 2002 undrar jag om en version till var en så bra idé? 

 

Det hade kunnat bli något annorlunda. Nämnda tv-film gör en ansats till att följa romanens struktur på ett mer troget sätt och jag skulle helst sett att Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa fortsatte detta i sin version av romanen. Men, ja, i grund och botten är det här samma historia och om man bortser från tidigare versioner funkar den ändå rätt okej.

 

Det jag var mest spänd på var hur Chloë Grace Moretz, mest känd som den stentuffa Hit-Girl i Kick-Ass (2010) med efterföljare, skulle tackla rollen som Carrie. Rollen ligger väldigt långt ifrån vad jag sett henne i innan och hon gör den helt okej. Hon är ingen Sissy Spacek (1976 års version), men hon gör absolut inte bort sig på något vis. Framförallt är det första gången som Carrie faktiskt spelas av en tonåring och inte en skådespelerska med ålder 20+. Problemet med Mortez tolkning är att hon inte riktigt har samma kemi med Julianne Moore (Carries bindgalna mor) som Spacek hade med den fantastiska Piper Laurie.

 

Som ni märker är det nästan omöjligt att bortse från tidigare versioner trots allt. Även om jag kan se filmen som en egen helhet blir det oundvikligen jämförelser när man kommer ner på detaljnivå. Det som verkligen skiljer originalversionen med denna är dock regin. De Palma har ett öga för framförallt stämningsskapande som Kimberly Peirce inte bemästrat än. Det enda som Carrie år 2013 gör bättre än versionen från 1976 blir logiskt nog effekterna. Se De Palmas version istället.

 

Betyg: 2+ och Tommys öde är fortfarande löjligt av 5 möjliga

 

Av Ulf - 2 januari 2014 12:30

 

 

Regi: Baz Luhrmann

Manus: Baz Luhrmann & Craig Pearce (baserat på F. Scott Fitzgeralds roman)

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Tobey Maguire, Carey Mulligan mfl.

Produktionsbolag: Village Roadshow Pictures/A&E Television Networks/Bazmark Films mfl.

År: 2013

Längd: 143 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1343092/

 

Vad kan man säga om Baz Luhrmann? När jag var 15 älskade jag hans Romeo + Juliet (1996), när jag var 19 hatade jag hans Moulin Rouge! (2001) och när han nu gett sig på ännu en klassiker börjar jag undra om killens ADHD-medicin inte behöver justeras. Jag har sedan min fascination med hans genombrott med Romeo + Juliet sett filmen åtskilliga gånger - inte minst eftersom det är ett bra sätt att få elever att upptäcka Shakespeare. Jag har också börjat ogilla den allt mer. De spärrar som Luhrmann trots allt hade i nämnda filmatisering upplöstes helt i Moulin Rouge! (alltså, filmer med utropstecken i titeln är inte att lita på) och nu, med The Great Gatsby, tror jag att Luhrmann är redo för skrattakademin. Det här är inte en film - det är en dålig LSD-tripp fångad med kamera.

 

The Great Gatsby handlar om hur den unge och ambitiöse börsmäklaren Nick Carraway som försöker slå sig in på New Yorks, under 1920-talet ständigt stigande, börsmarknad. Efter att ha flyttat till ett "litet kyffe" (som är finare än den finaste lägenhet jag haft) på Long Island stöter han snart på sin mytomspunne granne, Jay Gatsby. Gatsby, värd för allsköns fester i sitt slott till hus, verkar leta efter någon eller något och ödet vill att Nick ska bistå honom.

 

The Great Gatsby är en av få amerikanska generationsromaner jag verkligen gillar, så även om det var Luhrmann som häckade i regissörsstolen tänkte jag ge filmen en chans. Det har tagit mig en vecka att ta mig igenom skiten. The Great Gatsby kan vara förra årets sämsta film, alla kategorier. Den är på tok för lång, har vanligtvis duktiga skådespelare som Luhrmann inte kan ge regi åt och framförallt är den så sönderklippt att jag vill skrika. Vem som än satt med den digitala saxen i post-production måste tagga ner åtskilliga hekton. Det finns inte en tagning som är längre än två sekunder utan klipp. Jag blir stressad bara av att se filmen och inte på ett bra sätt! Sen har vi adaptionen av boken...

 

Om man läser Fitzgeralds roman är det svårt att undgå att bli fascinerad av den mystiske Gatsby. I Luhrmanns & Pearces manus vill jag mest hoppa upp och slå honom mellan ögonen. Han är en 32-årig tonåring med impulskontrollsproblem! Fitzgerald utforskade besatthet och lidande, Luhrmann & Pearce förminskar detta till ett bortskämt barn utan tyglar. Blanda detta med parets "vision" av ett 1920-tal där twerking är all the rage och Jay-Z pumpas ur högtalarna och du har en giftig svartsoppa med ett ton skit i.

 

Det finns inget som räddar den här filmen. Den är för lång, löjligt skriven, dåligt spelad, uselt regisserad och en av få filmer jag fått ta flera dagar långa pauser i för att ens orka se. Må Fitzgerald nå ljushastighet där han roterar i sin grav, färdas tillbaka i tiden, ge sig själv lite Antabuse för sin alkoholism, uppfostra dottern Frances till hitgirl och leta upp Luhrmanns släkt! Undvik som pesten!

 

Betyg: 0 rädda filmerna från Luhrmann! av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13 14
15
16 17 18
19
20 21
22
23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Januari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se