Alla inlägg den 18 februari 2014

Av Ulf - 18 februari 2014 18:28

 


 

Regi: Joshua Oppenheimer & anonym medregissör

Manus: Joshua Oppenheimer

Medverkande: Anwar CongoHerman Koto, Syamsul Arifin mfl.

Produktionsbolag: Final Cut for Real/Piraya Film A/S/Novaya Zemlya mfl.

År: 2012

Längd: 115 min (recenserad kopia, förlängd version: 159 min)

Land: Danmark/Norge/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2375605/

 

Under åren 1965 - 1966 mördades mellan 500 000 - 2 500 000 kommunister eller påstådda sympatisörer i Indonesien. Anwar Congo var en av bödlarna och var själv personligt ansvarig för drygt 1 000 avrättningar. Idag är han fortfarande sedd som lite av en nationalhjälte hos Indonesiens styrande. Dokumentärfilmaren Joshua Oppenheimer och hans anonyme medregissör (anonym av fortsatt rädsla för dödspatrullerna) intervjuar Congo och hans bundsförvanter och frågar hur de kan vara stolta över det som de gjorde. Resultatet blir att Congo beslutar sig för att filmatisera hur det gick till. Oppenheimer dokumenterar processen med filmen och försöker hitta ett spår av dåligt samvete i Congo.

 

Vissa dokumentärer gör ont att se. The Act Of Killing är så avskyvärd att jag var tvungen att gå ut och ta luft för att orka fortsätta. Congos totala brist på empati och medkänsla med sina offer gör att man hela tiden sitter med en klump i magen. Vad då? menar Congo. Mitt samvete krävde att de skulle dö. Anledningen var kommunisternas misslyckade statskupp ett år tidigare, men retoriken känns igen från andra folkmord. Kommunisterna var inte människor, ordvalet om deras död var att de skulle "utrotas". Congo kom på flera mer "humana" sätt att ha ihjäl folk på, bland annat genom en in i detalj beskriven garrottering. Han berättar lugnt och sakligt om tortyr, övergrepp och allsköns hemskheter utan att röra en min. Om något är han stolt över vad han gjort. Filmrekonstruktionen bödlarna utför är så bisarr i sin extrema amatörism samtidigt som de har fullt stöd från regeringen med både pengar och små biroller från ministrar. Congo själv tycker att det är en utmärkt familjefilm de gör...

 

Oppenheimers film ger samtidigt en intressant inblick i det moderna Indonesien. När han efter en visning i Berlin fick frågan om att detta inte var som att låta gamla SS-officerare göra en semi-dokumentär om Förintelsen svarade Oppenheimer att de skyldiga fortfarande är vid makten i Indonesien. Nivån på korruptionen är total och när högt statsanställda menar på att paramilitära organisationer behövs i samhället undrar man om Indonesien ligger på samma planet som resten av världens länder. Gangsteridealet hyllas och är något som ska eftersträvas, eller som en statsanställd säger i filmen: "Bara man vet hur man ska använda sig av dem är de till stor nytta." Dessa paramilitära organisationer är enorma i sin storlek. Den största organisationen, Pancasila Youth, har omkring 3 miljoner medlemmar. Dessa ses som samhällspelare samtidigt som deras ledare i en intervju nostalgiskt sitter och tänker tillbaka på när han kunde våldta vem han ville - helst 14-åriga flickor. Jag upprepar, de här männen styr landet.

 

Kommer då Oppenheimer till något slags avslut? Får han Congo att erkänna vad han gjorde var fel? Både ja och nej och jag vill inte avslöja något. Vad som däremot står klart när eftertexterna rullar är att attityden gentemot avvikande politiska åsikter i Indonesien är en total seger för propagandamaskineriet. Goebbles hade varit stolt...

 

Betyg: 5 klumpar i magen av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4
5
6 7 8
9
10 11 12 13
14
15 16
17 18
19
20
21
22 23
24 25
26
27 28
<<< Februari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards