Ghostbusters III - vill vi ens ha den?

Det är några veckor sedan sen en liten, men betydande, del av min barndom gick ur tiden. Harold Ramis var för en hel generation barn Dr. Egon Spengler, Ghostbusters egna geni. Ramis porträtt av Spengler var en pusselbit i min inställning till studier och kunskap. Det var coolt att plugga! När jag i vuxen ålder sett om filmerna om spökjägarna framstår Spengler som en av de mer nedtonade karaktärerna. Det var kanske därför jag gillade honom - omgiven av total galenskap behöll han oftast lugnet. Att han sen dessutom var en samlare (säg det jag inte samlat på) gjorde att jag identifierade mig med den glasögonprydde akademikern. Jag hade till och med planer på att börja samla på "svampar, mögel och sporer" och min femåriga logik insåg inte att det kanske inte var något man gjorde utanför laboratoriemiljö, om ens då.

Igår såg jag om de båda Ghostbusters-filmerna för en liten nostalgitripp. Jag måste säga att de fortfarande håller väldigt bra. Det är klart att nummer ett är snäppet bättre, men tvåan är inte alls så långt ifrån ettans storhet som man kan tro om man läser recensioner. Anledningen att filmerna håller är framförallt Ramis och Dan Aykroyds manus. Säregen och torr humor blandas med bra, ibland lysande, skådespelarinsatser. Rick Moranis är min absoluta favorit av skådisarna. Moranis spelar den arketypiske nörden med allt vad det innebar på 80-talet. När han i första filmen blir besatt av en demonisk entitet får han verkligen spela ut sitt komiska register. Moranis repriserade sin roll i film nummer två, men försvann från rampljuset några år därpå när hans fru dog. Hans rollfigur i första Ghostbusters kommer dock alltid få mig att skratta - speciellt hans spel mot Sigourney Weaver.

Det har länge ryktats om att gänget skulle samlas för en tredje film. Den som satt käppar i hjulet för en sådan är framförallt Bill Murray. Anledningarna har varit många, men de som återkommer är att Murray inte gillar uppföljare och att han tycker att gänget är för gammalt. Med Reitman nu ur tiden och Moranis pensionerad vore det kanske bäst att man lät bli. Den senaste informationen om filmen är att den ska fokusera på ett nytt gäng spökjägare och bara ha med de gamla skådisarna i cameos. När Ivan Reitman, regissör till både del ett och två, dessutom så sent som förra veckan avsade sig regissörsrollen kan det här bli riktigt illa. Reitman klarade av att föra ett tämligen löjligt tema (kom igen, om ni bara hörde "spökjägare" vad skulle ni seriöst tänka?) och göra något riktigt bra av det. Jag kan inte komma på någon självklar ersättare till honom som hade klarat av det lika bra. Det senaste budet är att filmen släpps tidigt nästa år. Å andra sidan har det varit tal om en tredje film sedan slutet av 90-talet, så det kan säkert ändras en eller tio gånger till.

Jag kan förstå tankegångarna. Fansen vill per default ha mer och de flesta av skådespelarna från filmerna har varit utanför rampljuset ett bra tag. Samtidigt är de flesta som växte upp med filmerna i 30 - 40-årsåldern nu. Vi är en köpstark grupp, i många fall har vi hunnit yngla av oss både en och två gånger. Det finns en marknad. Kommer jag se en eventuell tredje film? Ja, men inte för att se cameos av forna hjältar eller en ny "hipp och självmedveten" take på historien. Jag kommer se den för de minuter som kommer ägnas åt Ray Parker Jr.s ledmotiv pumpandes ur de bästa högtalare för film som kan uppbringas. Jag kommer se den för utyckningsbilens Ecto-1:s saftblandarljud och jag kommer se den för spökena. Kommer den vara bra? Nej, troligen inte. Jag kommer gå in med noll och inga förväntningar. Om de rör ljudmixen däremot... då kommer vi ha ett problem.