Alla inlägg under april 2014

Av Ulf - 12 april 2014 22:41

 

 

Regi: John Stockwell

Manus: James Robert Johnston & Bennett Yellin

Medverkande: Gina CaranoCam Gigandet, Ismael Cruz Cordova mfl.

Produktionsbolag: Movie Package Company (MPC)/MICA Entertainment/Pimienta mfl.

År: 2014

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/Puerto Rico

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2101570/

 

Ava och Derek är på bröllopsresa på en soldränkt ö i Karibiska havet när olyckan är framme. Under en utflykt till ett område på ön med spektakulära linbanor faller Derek handlöst ner i den täta regnskogen och skadar sig svårt. Ambulansen är snabbt på plats, men när Ava inte kan hitta sin make på sjukhuset ambulanspersonal sa att de skulle till börjar hon ana oråd. Vad öns gangsters inte vet är att man inte ska mucka med Ava...

 

Ta en extra titt på postern ovan. Det där är filmbranschens nya actionhjältinna. Även om Gina Carano har några filmer under bältet nu är det här första gången (mig veterligen) som hon headlinar en film. Carano, för er som inte känner till henne sedan innan, var pionjär inom MMA för kvinnor och vann den första sanktionerade matchen för damer någonsin. Hon rankas som en av de främsta kvinnliga fightersen genom tiderna och jäklar vad det syns i actionscenerna! Med ett utseende att dö för (vilket hon ofta blev hånad för som "pretty girl" under sin MMA-karriär... innan hon tryckte ner handen i halsen på sina motståndare) och en genuin fightingbakgrund som ser fantastiskt bra ut på film spår jag att Carano inom fem år har etablerat sig som den kvinnliga actionskådisen nummer ett i väst. Trist bara att In The Blood inte är en särskilt bra film.

 

Det finns något ganska stötande med hela manuset till In The Blood. Alla på den lilla ön är korrupta och ser turister som vandrande dollartecken. Det blir nästan parodiskt då och då. Dessutom blir vissa saker så totalt undanskuffade under mattan i berättartekniken så man undrar om storyboardsen hamnade i oordning eller nåt. Regin är även den lite sisådär. Om man kollar in John Stockwells meritlista på IMDB hittar man bland annat den lika klyschiga Turistas (2006) om onda brasilianare som slår till mot amerikanska turister. Vad är ditt problem med Latin- och Sydamerika, Stockwell? En annan irriterande sak är det ständiga överanvändandet av Danny Trejo som "titta, där är den läbbige mexikanen!". Trejo har två scener i In The Blood och får ändå top billing tillsammans med Carano och Cam Gigandent. 

 

Fightingscenerna räddar filmen från magplask, men jag hoppas verkligen att Carano får bättre manus att jobba med. Som skådespelerska är hon helt okej för actionfacket, men det hon lever på är sina fightingscener. Jag kommer följa hennes vidare skådespelarkarriär med spänning!

 

Betyg: 2 korrupta poliser av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 11 april 2014 20:58


 

Regi: Manuel Carballo

Manus: Hatem Khraiche

Medverkande: Kris Holden-RiedEmily Hampshire, Shawn Doyle mfl.

Produktionsbolag: Ramaco Media I & Castelao Pictures

År: 2013

Längd: 98 min

Land: Kanada/Spanien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2093270/

 

I en alternativ verklighet drabbades världen 1981 av en sjukdom som gjorde folk till zombies. Tio år senare kom det andra stora utbrottet av sjukdomen och innebar döden för drygt 100 miljoner människor. Till sist lyckades läkarna arbeta fram en bromsmedicin som effektivt hindrar sjukdomen från att utvecklas om man får behandling inom några timmar efter infektion. Nackdelen är att medicinen måste tas varje dag för återstoden av deras liv. Dessa människor, kallade för The Returned, behandlas med misstro och rädsla. Därför gömmer de ofta sin sjukdomsstatus från samhället. När medicinförråden börjar sina försöker läkaren Kate desperat hitta tillräckligt med doser för sin make, samtidigt som allmänheten börjar bli allt mer högljudda i sina fördömanden av The Returned.

 

Att zombiegenren överösts av mer eller mindre genomtänkta inslag de senaste tio åren har nog inte undgått någon. Flertalet produktioner liknar varandra både till tematik och berättarstil, men då och då kommer något som känns relativt fräscht. Förra året bjöd både på Warm Bodies (2013) och den här, mindre kända, spansk/kanadensiska rullen. The Returned fokuserar främst på efterdyningarna av sjukdomen och dess effekt på samhället, vilket känns som ett spännande grepp. Dessvärre tappar den också i viss mån i tempo och berättarteknik mot mitten av historien. Helst av allt skulle jag sett att Hatem Khraiche gått hela vägen med sin parallell till HIV och AIDS. Den är ganska tydlig som den är (bromsmediciner, sjukdomen upptäcktes i början av 80-talet, folks inställning till de sjuka är allt annat än fördomsfri etc.), men den faller mer och mer i skymundan ju längre filmen går. Överlag är manusets mer politiska och övergripande delar mycket mer intressanta än förhållandet mellan Kate och hennes man, Alex.

 

Regin måste premieras. Manuel Carballo är bara i början av sin regikarriär, men har redan ett öga för detaljer och bildkomposition. Han är dessutom en utpräglad genreregissör, så jag kommer följa hans karriär med intresse. Det enda han behöver jobba lite på är skådespelarregin. Vissa av manusets sämre repliker levereras ganska stelt av skådespelarna, och Carballo borde helt enkelt gått in och bett om omskrivning av dessa repliker. Det märks ibland att engelska inte är Hatem Khraiches modersmål om vi säger så.

 

The Returned är ingen mästerlig film, men den är annorlunda för en genre där allt blivit mer och mer likriktat (no pun intended). Om du gillar genren är den väl värd att se.

 

Betyg: 3+ fast Stephen King vill ha tillbaka sitt slut av 5 möjliga

 

 


ANNONS
Av Ulf - 9 april 2014 22:00

 


Regi: Kevin Dunn

Manus: R. Chett Hoffman & Michael Notarile

Medverkande: Mark Calaway, Bryan Danielson, Brock Lesnar mfl.

Produktionsbolag: WWE

År: 2014

Längd: 235 min (med pre-show 365 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3058844/

 

 

Under tiden som jag skrev och redigerade följande inlägg fick jag reda på att Ultimate Warrior, en av de riktigt stora wrestlarna från sent 80- och tidigt 90-tal gått ur tiden. Det kommer en tribute längre fram.

 

 

Wrestlemania, the grandest stage of all. Det har gått närmre 30 år sedan Vince McMahon satte ihop världens största wrestlingspektakel. Om det hade misslyckats hade troligen WWE (då WWF) också följt med i fallet. Med fixstjärnor som Hulk Hogan och Rowdy Roddy Piper blandade med stora namn från övriga underhållningsvärlden (exempelvis Mr. T och Cyndi Lauper) gick McMahons satsning hem och blev starten på det årligen återkommande evenemanget. Söndagens extravaganza hölls i New Orleans inför drygt 75 000 fans på plats och miljontals världen över. Med ett jubileum som förpliktigar levererade också Wrestlemania XXX på de allra flesta plan.

 

Hulk Hogan återvände till sina rötter i WWE för att agera värd för galan. Även om han aldrig lär brottas igen (då får han nog kolla ut en rullstol) har Hogan fortfarande samma lysande karisma som gjorde honom till den störste i branschen. För icke-wrestlingfans kan jag snabbt nämna att Hogan må vara den störste stjärnan från WWE:s glansdagar på 80-talet, men det var knappast för brottningsskickligheten utan mer för hans sätt att kunna få igång en publik. Hogan öppnade galan tillsammans med de två andra superstjärnorna som bolaget haft - The Rock och Stone Cold Steve Austin. Ett bra öppningssegment, även om jag är riktigt trött på att The Rock ska gå omkring i ringen, nicka och lyssna på publiken i fem minuter innan han börjar prata.

 

Match 1: Daniel Bryan vs. Triple H


Här börjar jag spoila ordentligt, så om du planerat se galan, sluta läs nu. Bakgrunden till den första matchen var att Daniel Byran, firad publikfavorit, under åtta månaders tid hade blivit utsatt för diverse skumma beslut av WWE:s ledning, däribland Triple H tillsammans med frugan Stephanie McMahon (ja, dotter till Vince). Öppningsmatchen hade en plats i kvällens avslutande fajt om världsmästartiteln i potten. Jag var något tveksam till matchen, inte minst eftersom Triple H har sedan han tog över en del av det dagliga arbetet med företaget (på riktigt alltså) satt in sig själv i stora matcher närhelst han verkar vilja det. Det här var ändå en av kvällens bästa matcher. Bryan gick segrande ur striden, men attackerades av sin motståndare efter matchen för att han inte skulle vara i trim för världsmästarbataljen. Matchbetyg: 4/5

 

 

 

 

 What do you get if you cross Game of Thrones with Liberace? The Game!

 

 

Match 2: The Shield vs. Kane & The New Age Outlaws

 

I sällskap med flertalet riktigt bra matcher var det här något av en besvikelse. Efter bara tre minuter stod The Shield som segrare. Klarast lysande stjärna var definitivt Shields Roman Reigns som går från klarhet till klarhet. Att jag inte kommer ihåg mer av matchen än just Reigns är ett tecken på att den inte var något vidare. Matchbetyg: 2/5

 

 

Match 3: The André The Giant Memorial Battle Royale

 

Att säga att mottagandet av årets upplaga av Royal Rumble var svalt är knappast att överdriva. Nämnda årliga gala är vanligtvis en av WWE:s mest populära och sätter tonen för Wrestlemania genom att ge vinnaren av den avslutande matchen en chans att utmana mästaren under bolagets flaggskepp till evenemang. När WWE tappade bollen helt i år och lät den återvändande Batista vinna är det inte konstigt att WWE valde att lägga in en Battle Royale-match på programmet. I motsats till matchen på Royal Rumble, där en ny deltagare släpps in i ringen med några minuters mellanrum, hölls den här matchen under de vanligare (och mindre tidsödande) reglerna där alla startar i ringen samtidigt. Målet, att kasta sina motståndare över topprepet och vara själv kvar i ringen, blir oftast sekundärt i den här typen av matcher. En tråkig Battle Royale är bland det tristaste man kan titta på. Nu var Wrestlemania XXX:s upplaga ganska okej ändå. Det gavs tillfällen till flera spektakulära individuella prestationer, inte minst en från Kofi Kingston, och avslutningen var riktigt bra. Antonio Cesaro, som många spått som en av de stora stjärnorna i WWE framöver, tog hem segern. Matchbetyg: 3/5

 

 

Match 4: John Cena vs. Bray Wyatt

 

Windham Lawrence Rotunda, mer känd under sitt ringnamn Bray Wyatt, var anledningen till att jag började titta på WWE igen efter några månaders uppehåll. Han må inte vara världens mest atletiske brottare, men vad han har är en karaktär som verkligen fungerar fullt ut. Rotundas alter ego är något av en sektledare från Louisianas träskmarker. Rotunda spelar rollen helt fantastiskt och hans improvisationsförmåga är imponerande. Man vet aldrig var man har honom - från svavelosande retorik med bibliska förtecken kan han helt plötsligt brista ut i sång mitt under matcherna. Han är helt klart bland det mest intressanta som satt sin fot i en ring de senaste tio åren. Fast på andra sidan i hans match på Wrestlemania stod John Cena...

 

För er som inte tittar på WWE kan John Cena sammanfattas med att han är en Hulk Hogan för 2000-talet, dock utan den karisma som Hulk har. Fruktansvärt tråkig och förutsägbar i sin brottning är han också avskydd av stora delar av den vuxna publiken. Ungarna älskar honom dock och som sådan är han dels en positiv förebild (hans ledord är "hustle, loyalty and respect") och givetvis säljer WWE tonvis med tröjor och annat med Cena på. Alla ungar vill ju ha sin hjälte på tröjan. Nåväl, vad inte många verkar kunna erkänna är att när Cena pushas till att göra något annat än det han gör vecka ut och vecka in är han riktigt bra på att bära en match och spela sin roll. I matchen på Wrestlemania 30 lyckades Cena och Wyatt bjuda på en sjuhelvetes show som för mig var kvällens match. Från Wyatts entré ackompanjerad av Mark Crozers ledmotiv (spelat live av bandet iförda medicinmankläder) till hans publikkontakt och sätt att få Cena att slåss mot hjärnspöken - det här var i det närmsta en perfekt match. Eller... ja, om Wyatt hade vunnit den hade det blivit en klassiker. Nu, som så många gånger förr, vann Cena, barnen jublade och de vuxna suckade. Matchbetyg: 5-/5

 

 

 

Jag har hatt, boxarlindor och hawaiiskjorta, måste skaffa mig en lampa också

 

 

Match 5: The Undertaker vs. Brock Lesnar

 

I 21 raka Wrestlemanias har The Undertaker avgått med segern. Sviten, helt enkelt kallad för "The Streak", har troligen varit det som drivit Mark Calaway att återuppliva sin karaktär år efter år. De senaste åren har han bara brottats just på Wrestlemania. Calaway har varit en drivande faktor i WWE på och bakom scenen sedan tidigt 90-tal och det av en huvudsaklig anledning - hans karaktär har funkat så jäkla bra i alla år! The Undertaker har haft många former, men det som förenar dem alla är hans förmåga att komma tillbaka från "dödens rand". 

 

Brock Lesnar är brottarunderbarnet som gjorde sig ett namn i WWE, hoppade av till UFC och blev världsmästare (i sin viktklass i MMA då, inget annat) och kom tillbaka för gästspel i WWE för något år sedan. Uppbyggd som "The Beast" gör han verkligen skäl för sitt smeknamn. Att han har varit legitim världsmästare i världens just nu största kampsport gör att han verkligen är trovärdig i sin roll som killen som kan klå alla.

 

Det var alltså The Beast vs. The Streak på Wrestlemania XXX och vilket jäkla antiklimax det blev. Undertaker, som de senaste åren gjort fantastiska matcher på galan trots att han börjar bli till åren, var en skugga av sitt forna jag. Det var långsamt, segt och Calaway klarade inte alls av att föra matchen. Lesnar försökte förgäves få nerv i kampen, men det gick inte. Sen kom den stora chocken. Undertaker förlorade. En 21 år lång segersvit bröts. Uttrycket på fansens ansikten sa allt. Det här kunde liksom inte hända. Visst, wrestling är scriptat och uppgjort, det vet alla, men vilken käftsmäll! Calaway, uppenbart tagen, tog lång tid på sig för att ta sig ur ringen. Rapporter skvallrar om att han fått en rejäl hjärnskakning under matchen och togs till sjukhus. Var det sista gången vi såg Undertaker på Wrestlemania? Tja, vad har han nu att komma tillbaka till när The Streak är bruten? Som match betraktat var det här knappt godkänt, men avslutningen flyttar upp den ett steg på skalan. Matchbetyg: 3/5

 

 

 

Fans reagerar på Undertakers förlust

 

 

Match 6: Vickie Guerrero Divas Championship Invitational

 

Vad kan man säga om WWE:s kvinnliga division? Den är pinsamt dålig. Förutom mästarinnan, AJ Lee, och en handfull andra (Natalya och Tamina Snuka är de jag kommer på) verkar de kvinnliga wrestlarna främst anställas för sitt utseende. Kunnandet är sekundärt. När de gjort sig av med kvinnor som kan brottas, såsom Beth Phoenix och Mickie James, och fokuserar flertalet storylines på riktigt dammig sexism brukar jag oftast snabbspola förbi tjejmatcherna. Hur som helst, upplägget här var 14 brottare i ringen, den första som fick ett fall eller submission vann titeln. Några snygga spots, AJ Lee och Natalya gjorde bra ifrån sig, inget att skriva hem om. AJ Lee försvarade sin titel i en match där publiken fortfarande var i chock efter Undertakers förlust. Matchbetyg: 2/5

 

 

Match 7: Daniel Bryan vs. Randy Orton vs. Batista (WWE World Heavyweight Championship)

 

Daniel Bryan gjorde entré till kvällens sista match och såg knappt ut att kunna gå efter första matchens efterspel. Mästaren, Randy Orton, och Royal Rumble-segraren Batista försökte sitt bästa att tråka ihjäl publiken med stil, men Bryan lyckades föra matchen och berätta en historia. Givetvis lade sig Triple H och frugan i igen, men mot alla odds lyckades Bryan slutligen ta hem titeln och avsluta Wrestlemania XXX på en en high note. Rent brottningsmässigt var kvällens sista match okej, men det som gjorde matchen så mycket bättre var just sättet som Bryan sålde sin "skada" på. En underdoghistoria med lyckligt slut, precis som vi vill ha det. Matchbetyg: 4/5

 

 

 

Daniel Bryan visar att han visst kan lyfta två bälten på samma gång

 

 

Wrestlemania XXX som helhet är bättre än sina beståndsdelar. Det som verkligen stack ut i årets upplaga av brottarfesten var produktionen. Kevin Dunn har lyckats sätta samman en riktigt häftig show med några av de coolaste entréerna jag sett på många år. Framförallt Bray Wyatts entré var fantastisk, men även Triple H:s och Undertakers var fullkomligt fantastiska. Framförallt lyckades Wrestlemania XXX med det som de bästa upplagorna lyckas med - kännas som att alla (nåja, nästan i alla fall) inblandade gör sitt allra yttersta för att det ska bli en så bra show som möjligt. Jag är lite tveksam till matchföljden dock. Att chocka publiken med Undertakers förlust för att sen ladda om för titelmatch en kvart senare kändes lite sådär. Kvällens andra match var dessutom så pass kort att man lika gärna hade kunnat stryka den. Men, till syvende och sist, WWE lyckas återigen göra årets bästa gala. Det är bara att gratulera.

 

Betyg: 4 brutna sviter av 5 möjliga

Av Ulf - 7 april 2014 09:11


Svensk titel: Benrangel

Författare: Stephen King

År: 1998 (svensk utgåva 1999)

Sidor: 492

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 91-7133-562-5

 

“Grief is like a drunken house guest, always coming back for one more goodbye hug.”

 

Även om Mike Noonan inte ligger på de allra högsta placeringarna på försäljningslistorna har han lyckats skapa sig en god tillvaro som författare till spänningsromaner. När hans fru, Johanna, dör av en plötslig hjärnblödning kastas dock Mike in i ett skrivkrampsliknande tillstånd där han får ångest bara av att öppna en ordbehandlare. För att rensa tankarna beger han sig till sitt sommarställe - ett mysigt litet hus kallat Sara Laughs. När Mike räddar en liten flicka från att bli överkörd och dras in i en infekterad vårdnadstvist börjar märkliga saker hända på Sara Laughs. Någon vill säga något till Mike och tänker inte låta döden vara i vägen...

 

Bag Of Bones markerar för mig Kings riktiga återkomst efter merparten av 90-talets böcker av mycket varierande kvalitet. Tematiskt är det förvisso en tämligen typisk bok av skräckförfattaren, men King lyckas här skapa både väldigt sympatiska som hemska karaktärer. Vår protagonist, Mike Noonan, är likt många av Kings hjältar författare. Skriv om vad du kan och allt det där. Det som utmärker Noonan från merparten av Kings författarhjältar är den nästan bedövande sorg som King lyckas uttrycka genom honom. Sorgen ligger som en mörk matta över Bag Of Bones - när man tror att den till sist har gått ut genom dörren återvänder den för att omfamna en igen. Sorgen lättar något i och med att Noonan dras in i ovan nämnda vårdnadstvist, inte minst genom de komplicerade känslor han hyser för den lilla flickans unga mor, Mattie. Det hade lätt kunnat bli plumpt med en begynnande romans mellan en författare på 40+ och en 21-årig kvinna, men King lyckas undvika de flesta fallgroparna.

 

Narrativet väver också in en tredje kvinna, Sara Laughs, vars gamla hus Mike bor i. Sara var en hyllad folkmusiker under tidigt 1900-tal som försvann utan ett spår. Det här spåret i romanen är tyvärr det svagaste. Här finns en hel del riktigt bra saker att ta av, framförallt från karaktären Sara, men mysteriets upplösning känns något framhastat och är inte alls i samma klass som resten av boken.

 

Den svagare upplösningen är dock ingen anledning att inte läsa Bag Of Bones. Det är en studie i sorg och det småstadsliv som King gjort sig känd för att beskriva. Boken är satt i Maine (var annars?), men inte i de vanliga King-städerna Derry (nåja, de första femtio sidorna), Castle Rock eller Haven utan i ett samhälle så litet att det bara fått namn från sin plats i vägnätet, TR-90. TR-90 är bara en Log Lady kort från Twin Peaks i sin beskrivning och är en skräckblandad förtjusning att upptäcka. Samhället, karaktärerna och farorna med att gräva i lokala legender gör att Bag Of Bones är en högtidsstund för King-fantaster och en bra bok att börja med för dem som aldrig läst något av honom också.


Betyg: 4+ skogshuggarsamhällen av 5 möjliga

Av Ulf - 5 april 2014 18:09


 

 

Regi: Jerome Sable

Manus: Jerome Sable

Medverkande: Minnie Driver, Meat Loaf, Allie MacDonald mfl.

Produktionsbolag: Serendipity Point Films/XYZ Films/Citizen Jones mfl.

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2190838/

 

Efter att deras mor mördas på kvällen av urpremiären av en musikal som skulle blivit hennes biljett till Broadway växer hennes två barn, Camilla och Buddy, upp med en föreståndare på ett sommarläger för teaterintresserade barn. Tio år senare tänker lägret sätta upp samma föreställning som blev moderns sista bestämmer sig Camilla för att provspela för huvudrollen. Men någon har inte glömt vad som hände för tio år sedan...

 

Skräck och musikal kan gå riktigt bra ihop. Två exempel är de fantastiska The Rocky Horror Picture Show (1975) och Little Shop Of Horrors (1986). Den gemensamma nämnaren är total galenskap och catchiga låtar. När dessutom en av skådespelarna från den förstnämnda filmen, Meat Loaf, gör en roll i Stage Fright trodde jag att den kanske skulle fungera okej i alla fall. Och ja, filmen har en del repliker och scener som är riktigt kul, men helheten är riktigt usel.

 

Musiken är inget att skriva hem om och redan där har musikalaspekten gått förlorad. Nu blir sånginsatserna märkbart krystade och jag längtade mest efter de få scener som faktiskt funkar - de med den fruktansvärt överspelande och kitschiga mördaren, komplett i kabukimask! Slasherscenerna gör det mesta rätt faktiskt och är den enda anledningen till att den här rullen hankar sig fast vid en etta i betyg. Det tråkiga är att här finns ett upplägg till en riktigt rolig musikal. Vem kan låta bli att älska en galen hårdrockare som använder knivar som capoklämmor och som hatar dåliga musikaler?

 

Skådespelarna är... tja... där. Meat Loaf har inte särskilt mycket att göra i rullen och när han väl är med sjunger han oftast inte ens. Resterande skådespelare tar mest upp plats. Tar man upp mer plats än Meat Loaf så har man problem. Vad Oscarsnominerade Minnie Driver gör i en liten biroll har jag ingen aning om. Kanske dags att skaffa ny agent?

 

Betyg: 1+ skulle varit en renodlad slasher av 5 möjliga


Av Ulf - 3 april 2014 14:27

 


Regi: Noam Murro

Manus: Zack Snyder & Kurt Johnstad (baserat på Frank Millers seriealbum Xerxes)

Medverkande: Sullivan Stapleton, Eva Green, Lena Headay mfl.

Produktionsbolag: Cruel & Unusual Films/Atmosphere Entertainment MM/Nimar Studios mfl.

År: 2014

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1253863/

 

Efter segern över Leonidas och hans 300 spartaner drar Xerxes armé vidare mot de andra grekiska stadsstaterna. Athen är det främsta priset i kampanjen, men Athens flotta, under ledning av den fruktade Themistocles, tänker inte ge upp utan strid. Nöden har ingen lag och tvingar Athen in i en allians med sin forna fiende Sparta för att möta persernas framstormning.

 

Okej, jag erkänner villigt att 300 (2006) har sin charm som popcornunderhållning. Den är givetvis ingen bra film, har en löjlig underton om de onda perserna som hotar vår västerländska civlisation (läs: kriget mot terrorismen) och innehåller flertalet usla rollprestationer, men den är helt enkelt kul för vad den är. 300: Rise Of An Empire tar samma form och lyckas göra den tråkig. Det är en bedrift i sig själv. Medan 300 visste att den ville vara testosteronstinn action utan särskilt mycket hjärna försöker uppföljaren sig på att väva in politiska diskussioner och eviga tal i handlingen. Med tanke på att Zack Snyder inte kan skriva dialog ens under pistolhot och Frank Miller tappade greppet totalt någon gång under 90-talet blir det sövande tråkigt.

 

Actionscenerna fungerar okej när de väl kommer, men även dessa känns sämre än i första filmen. Framförallt har det att göra med att det känns som att manusförfattarna inte har någon aning om hur en båt fungerar. Det gör de stora sjöslagen mer än lite osannolika. Missförstå mig inte, 300 hade tonvis med osannolika saker men jag kände inte att de störde den lilla historia som nu berättades. I uppföljaren känns sjöslagen totalt osannolika och ännu mer som ett tv-spel än första rullen gjorde. Sen har vi den oheliga treenigheten...

 

Den första filmen försökte efterlikna Millers teckningar och gjorde ett ganska gott försök att se seriealbumsmässig ut. 300: Rise Of An Empire överanvänder tre effekter i det oändliga för att skapa "stämning" - glöd som flyger genom luften, korta ögonblick av slow motion och mullrande ljudeffekter till allt. Hela filmen mullrar. Ger du ett tal? Ha muller i bakgrunden. Rider du en häst? Muller. Kastar du ett spjut? Muller. Ljuddesignen är bland det värsta jag hört - någonsin.

 

Det enda som räddar 300: Rise Of An Empire från nollan i betyg är att vissa actionsekvenser trots allt klarar sig undan med hedern i behåll. Så länge de inte håller på och löjlar sig med båtar funkar det okej. Sammantaget är det här dock en vedervärdig film. Räkna med många Razzienomineringar nästa år.

 

Betyg: 1 saknad Gerard Butler av 5 möjliga

 

Av Ulf - 1 april 2014 15:40

 


Regi: Markus Blunder

Manus: Markus Blunder & Stephen T. Barton

Medverkande: Sophie Lowe, Peter Stormare, Gustaf Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: Dreamrunner Pictures & Mountain Film

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA/Österrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2085752/

 

En tonårig flicka växer upp tillsammans med sin bror och mor efter att hennes far skjutits till döds. Familjen bor avskiljt uppe i bergen och när även modern dör inser syskonparet att de måste klara sig själva. Det tar inte många dagar förrän en av männen från en närbelägen by stöter på flickan i skogen och förgriper sig på henne. Utan någon vuxen beskyddare utvecklas den en gång så sorglösa tillvaron i skogen och bergen till en kamp för överlevnad och rädsla för männen från byn.

 

Autumn Blood är en mycket säregen film. I min synopsis ovan verkar det som en tämligen rättfram historia, men Markus Blunders förstlingsverk som långfilmsregissör är en intrikat och fascinerande studie över natur och mänsklighet. Karaktärerna ges aldrig några namn, utan listas i rollistan som "The Girl", "The Boy", "The Mayor" och så vidare. Vi vet helt enkelt väldigt lite detaljer om karaktärerna, men Blunders historiaberättande fyller i allt vi behöver veta. Långa, svepande tagningar över ett Tyrolen som aldrig varit vackrare ramar in Blunders film till något som i princip är ren bildkonst. Manuset bjuder på kanske 20 repliker och handlingen förs istället framåt av musik, bilder, ljud och ljus. Det är minst sagt en imponerande debut av Blunder! Nu har han visserligen mycket lång erfarenhet som både kameraman, men det är första gången jag ser honom som historieberättare.

 

Avsaknaden av repliker ställer också mycket stora krav på skådespelarna. Sophie Lowe (The Girl) var en ny bekantskap för mig trots att hon har en relativt lång karriär bakom sig redan. Lowe gör otroligt bra ifrån sig genom att förmedla all sin smärta och ångest genom minspel, andetag och gråt. Hon säger i princip inte ett ord genom hela filmen, men ändå känns det som vi lär känna henne. Två svenska skådespelare, Gustaf Skarsgård och Peter Stormare, har bärande roller i filmen. Båda gör bra ifrån sig, men det är framförallt en mycket obehaglig Skarsgård som stjäl showen som initiativtagaren till de upprepade våldtäkterna av flickan.

 

Jag är djupt imponerad av Autumn Blood, men den når inte riktigt hela vägen till högsta betyg. Anledningen är att den första halvtimmen drar på lite väl mycket med pittoreska miljöer och naturromantik. Jag inser att det görs för att kontrastera med filmens senare utveckling, men Blunder målar med lite väl övertydliga penseldrag här. Det är dock en mycket sevärd, obehaglig och vacker film på en och samma gång. Jag väntar med spänning på Blunders nästa film!

 

Betyg: 4+ amerikanska mardrömmar utan tyrolerhattar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
<<< April 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se