Everything Trek del 5: The Orignal Series 1.17 - 1.20

1.17 The Squire Of Gothos

Sändes: 12/1 1967

Stardate: 2124.5

Manus: Paul Schneider

Regi: Don McDougall

Platser: Omni Beta VI (omnämnd som koloni 900 ljusår från Jorden), Gothos (obebolig planet)

Betyg: 2+/5

När Enterprise upptäcker en planet i vad som betecknas som en "stjärnöken" (ett område i galaxen utan några stjärnor alls) försvinner Kirk från skeppets brygga. Det visar sig att han och Sulu har transporterats till planetens yta som  utställningsobjekt för en excentrisk herre som har mänskligheten som specialintresse. Observationerna han gjort av Jorden är dock daterade till 1600 - talet och mannen, som presenterar sig som Trelane, härskaren av Gothos, är framförallt väldigt intresserad av Jordens krigiska förflutna...

The Squire Of Gothos är ett typiskt mellanavsnitt i franchisen. Det har inga utflippade specialeffekter, en relativt sammanhållen historia och okej skådespel. Den största behållningen är William Campbell som Trelane. Hans barnsliga fascination för Jordens kultur är ganska smittande och berättelsens upplösning känns tämligen logisk om vi tar med detta i beräkningarna. Som avsnitt betraktat har det dock inte särskilt mycket som utmärker det, men helt klart godkänt.

Och han har en rätt cool rock - måhända en barock?

1.18 Arena

Sändes: 19/1 1967

Stardate: 3045.6

Manus: Gene L. Coon (efter Fredric Browns novell)

Regi: Joseph Pevny

Platser: Cestus III (ökenplanet i Gornimperiet där Federationen ovetandes om ägarförhållandena byggt en bas), Okänd planet (ökenplanet med stora mineralfyndigheter)

Betyg: 4-/5

Federationens utpost på Cestus III förstörs av en okänd fiende och Enterprise sätter iväg efter skeppet som utförde attacken. Jakten får ett plötsligt slut när båda skeppen ovetandes flyger in i territorium kontrollerat av den högt utvecklade rasen The Metron. Förskräckta över båda rasernas destruktivitet beslutar sig The Metron för att konflikten ska avgöras i envig mellan skeppens kaptener, Kirk på ena sidan och en varelse kallad för Gorn på den andra.

Arena kan vara det avsnitt av originalserien som är mest känt för icke-fans. Den huvudsakliga anledningen är just den så kallade Gornen. Designen på varelsen har upptagits i populärkulturen som en slags kärleksfull hyllning till 60-talets kitschiga science fiction och gör fortfarande gästspel här och där. Senast jag såg den var i en scen i The Big Bang Theory. Och ja, designen är fruktansvärt charmig på ett plastigt och billigt sätt. De många actionscenerna mellan Kirk och Gornen blir ofrivillig slapstick, inte minst eftersom skådespelaren i dräkten knappt kunde se något. Det gör dennes reaktionstid när han blir träffad av de för Star Trek ikoniska frigolitstenarna till stor humor.

Jag skrev om Shore Leave i den här seriens förra del att det fanns avsnitt av originalserien där kitschen gör dem riktigt roliga. Arena är ett exempel på detta. Manuset är baserat på en helt okej idé och när alla medverkande försöker sitt bästa för att göra avsnittet relativt seriöst funkar det också som mycket bra underhållning. Det är också ett av avsnitten som filmades vid Vasquez Rocks - en bergsformation i öknen utanför Los Angeles som fått stå som värd för många, många science fiction-serier och filmer. Arena må inte vara ett av de allra bästa avsnitten i serien, men det är oumbärligt som populärkulturell referenspunkt. Dessutom är det jäkligt kul.

Jag försökte hitta en screenshot av Kirk där han ser Gornen för första gången, men hittade ingen. Till och med Shatner gör en WTF-min, trots han visste vad som skulle komma.

1.19 Tomorrow Is Yesterday

Sändes: 26/1 1967

Stardate: 3113.2

Manus: D.C Fontana

Regi: Michael O'Herilhy

Platser: Starbase 9 (omnämnd), Jorden anno sent 1960-tal, Sigma-14 (omnämnd som ett matriarkat)

Betyg: 3/5

På grund av en olycka kastas Enterpise tillbaka i tid och rum till Jorden, sent 1960-tal. När de plockas upp av den amerikanska militärens radar leder detta till att de måste stråla ombord piloten från ett jetflygplan. Spock har en idé om hur Enterprise ska kunna ta sig tillbaka till sin egen tid, men två problem uppstår: Vad ska de göra med piloten och vad ska de göra med de foton och film av skeppet som piloten redan hunnit skicka till sina överordnade?

I senare inkarnation av Star Trek är tidsresor nästan vardagsmat. Ofta är dessa väldigt intressanta avsnitt som utforskar alternativ vägar som historien skulle kunna ha tagit. Ibland försöker de vara för smarta för sitt eget bästa och krånglar in sig i logiska fällor. Tomorrow Is Yesterday är det första av dessa tidsreseavsnitt och ett helt okej sådant. D.C Fontana tar dock inte riktigt ut svängarna i manuset och det känns aldrig som att tidslinjen är hotad på riktigt. I senare avsnitt skulle tidsresorna nästan uteslutande ske av en bisarr olycka som tvingade besättningen att komma på en idé för att ta sig tillbaka. Detta är ofta höjdpunkterna med avsnitten. I Tomorrow Is Yesterday tas en väldigt lat utväg som drar ner avsnittet något. Som det första tidsreseavsnittet fungerar det, och det måste ha varit en rätt fräck sak att se 1967, men efter att ha sett åtskilliga skepp och kaptener resa i tiden i franchisen känns det här lite småtrist på sina ställen.

 Smell my finger!

1.20 Court Martial

Sändes: 2/2 1967

Stardate: 2947.3

Manus: Don M. Mankiewicz

Regi: Marc Daniels

Platser: Starbase 11 (belägen på en bergig planet med lila himmel och minst tre månar, varav en med ringsystem), Martian Colonies (omnämnda), Alpha III (omnämnd)

Betyg: 4/5

Enterprise dockar ovanför Starbase 11 för reparationer från en jonstorm där en besättningsman dött. Kirk gör ett utlåtande till de juridiska rådgivarna på basen att han följde reglementet när han sköt ut den kapsel som besättningsmannen befann sig i. Datorn visar dock något helt annat och Kirk finner sig snart inför en militärdomstol för att utröna om han begått både mened och vållande till annans död.

Ah, smarta rättegångsdraman, how I love you! Court Martial är ett klassiskt rättegångsdrama som hade kunnat utspela sig i nutid likväl som i en futuristisk kontext. Ett bra manus, bra regi, bra skådespel... nåja. Shatner gör bra ifrån sig och likaså hans advokat (spelad av Elisha Cook). Sen finns här också några biroller som är bland de mest överdrivna jag sett på länge, men det får man ta. Avsnittet ställer också intressanta frågor om maskiner är så pass ofelbara att de bör står över mänsklig bedömning i viktiga frågor eller inte. Innehåller också en del riktigt bra dialog. Rekommenderas.

Kirk: "She's a very good lawyer."
Bones: "Obviously."

Igår gick två inspirationskällor ur tiden. Konstnären, filmskaparen och en av vår tids stora surrealister H.R Giger avled i sviterna efter ett fall i sitt hem. Här i Sverige, bara några timmar senare, basunerade kvällspressen ut att dokumentärfilmaren och journalisten Malik Bendjelloul lämnat oss.

Varför bryr vi oss om att personer vi aldrig träffat avlidit? Är det ens "okej" att sörja eller känna sig särskilt nedstämd? Nätets kommentarsfält fylls av tackord för arbetet de gjort och gett oss, publiken, att uppskatta, men där och där sticker en kommentar upp som ifrågasätter denna nedstämdhet. Själv tror jag att det handlar om konstens kraft. Det må vara film, musik, bildkonst eller vad för något som helst - om det på något sätt har berört och stannat kvar hos oss kommer det alltid kännas som en liten, liten del av oss själva försvinner när upphovspersonen gör det. 

De flesta barn av 80-tal har någon gång blivit skrämda av Gigers design till Alien (1979). Den slemdrypande xenomorfen var Gigers mest kända skapelse, men min fascination för hans design föddes på riktigt i och med det något obskyra datorspelet Dark Seed (1992). Spelet gav mig både mardrömmar och blodad tand att leta vidare efter mer Giger hade gjort. Han är kort sagt en av de konstnärer som haft störst inflytande på mig.

Malik Bendjelloul blev världskänd i och med hans ypperliga dokumentär Searching For Sugar Man (2012). Han var även flitig medarbetare i SVT:s kulturprogram Kobra och det var först där som jag lärde känna hans speciella stil att berätta. I min recension av Searching For Sugar Man skrev jag: "Om du har haft en dålig dag, en dålig månad, ett dåligt år eller ett dåligt liv - se Searching For Sugar Man. Den som inte har ett leende från öra till öra när sluttexterna rullar har inget hjärta." Den värme och medmänsklighet som Bendjelloul skildrade i sina filmer och reportage gör just det där som jag eftersöker - berör.

Så är det okej att sörja någon man aldrig har mött annat än via deras konst? Visst är det okej. Deras berättelser och konst berörde både mig och många andra. Det är också det som är trösten när sådant här händer - vi kanske har förlorat källan till denna glädje, men flodfårorna och bäckarna är kvar.

Everything Trek del 4: The Orignal Series 1.13 - 1.16

1.13 The Conscience Of The King

Sändes: 8/12 1966

Stardate: 2817.6

Manus: Barry Trivers

Regi: Gerd Oswald

Platser: Tarsus IV (koloni, omnämnd som James T. Kirks hemplanet under tonåren), Benezia (omnämnd som koloni), Signia Minor (koloni med växt- och djurliv. Lila himmel), Planet Q (omnämnd som koloni)

Betyg: 4+/5

En vetenskapsman lurar Enterprise till Planet Q genom att säga att han gjort en banbrytande upptäckt som kan lösa svältproblemen på olika planeter. När Kirk möter upp med forskaren, och tillika gamle vännen, Dr. Thomas Leighton, visar det sig att han ville ha dit dem för att bekräfta en teori han har. En kringresande teatergrupp har gjort ett antal föreställningar på Planet Q och mannen som leder dem är kusligt lik guvernör Kodos - mannen som en gång tog beslutet att ha ihjäl 4 000 kolonisatörer på Tarsus IV för att rädda resten från svält. Kirk och Leighton tillhör de få överlevande från massakern och således bland de enda som kan identifiera Kodos.

Även om tidigare avsnitt (exempelvis Dagger Of The Mind) hade alluderat till Shakespeares pjäser var det först i och med det här avsnittet som manusförfattarna började sin tradition att flitigt använda bardens verk i såväl handling som repliker. Det finns hela böcker skrivna om kopplingen mellan Shakespeare och Star Trek, men jag ska bespara er dessa analyser. Låt det helt enkelt vara sagt att Shakespeare förblev en stor inspirationskälla för många manusförfattare till både serierna och filmerna. De två draman av Shakespeare som framförallt får en behandling i The Conscience Of The King är Hamlet (varifrån avsnittets titel kommer ifrån) och i viss mån även Macbeth.

The Conscience Of The King är ett mycket bra avsnitt som är både välspelat och spännande. Det tar upp ett tema som tyvärr är alltför ofta aktuellt - vad ska man göra med krigsförbrytare? Förtjänar de en rättegång? Shatners skådespel, med all rätt ofta kritiserat, fungerar mycket bra och det är egentligen bara en bihandling som drar ner betyget - Kirks "romans" med Kodos 19-åriga dotter. Det känns väldigt, väldigt gubbsjukt.

Avsnittet blev tyvärr också det sista producerade (dock inte sända) avsnittet med Grace Lee Whitney i serien. Whitney, som spelade Yeoman Rand, sparkades från serien av okänd anledning. I sin självbiografi avslöjade hon senare att hon blivit attackerad av en seriens producenter som försökte våldta henne. När hon försvarade sig skrevs hon helt sonika ut ur serien. Ja... Whitney återkom dock i sin roll i senare filmer, men så kunde det gå till med arbetstryggheten på 60-talet.

For God's sake, Jim! She's 19!

1.14 Balance Of Terror

Sändes: 15/12 1966

Stardate: 1709.1

Manus: Paul Schneider

Regi: Vincent McEveety

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad zon mellan Romulans och resten av galaxen), Romulus (omnämnd som huvudplaneten i Romulanska imperiet), Remus (omnämnd som Romulus tvillingplanet)

Betyg: 5/5

En bröllopsceremoni ombord på Enterprise avbryts plötsligt då flertalet utposter längs med den demilitariserade zonen mellan Federationen och Romulanska imperiet försvinner från radar. Zonen, etablerad drygt ett sekel tidigare efter kriget mellan Jorden och Romulus, har fungerat som en avgränsning för hur mycket de båda makterna får växa i endera riktning. Nu tycks romulanerna ha brutit mot fredsavtalet. När Enterprise anländer till gränsen upptäcker de snart att skeppet ansvarigt för attackerna på utposterna har förmågan att försvinna och bli de facto osynligt. När kommunikation upprättas får alla en chock - det visar sig att romulanerna ser ut precis som en viss vetenskapsofficer med spetsiga öron...

Balance Of Terror är ett av originalseriens absolut bästa avsnitt. Paul Schneider har skrivit ett mycket spännande manus som hämtar inspiration både från gamla u-båtsfilmer (eller "Sänka skepp" som jag kom att tänka på) och vår egen verklighet. Avsnittets titel är föga förvånande en referens till den världspolitiska spänning som rådde under 60-talet där Federationen får stå som symbol för USA och Romulanska imperiet som symbol för Sovjetunionen. Medan de flesta samtida populärkulturella tolkningar av Kalla kriget utmålar den ena eller andra sidan som Satan själv tar Star Trek en mer balanserad linje. Den stridströtte romulanske kaptenen uttrycker både beundran för Kirk och ifrågasätter om deras uppdrag faktiskt är av godo. Det faktum att det första kriget mellan planeterna sägs att enbart ha utkämpats via långdistansmissiler (således väldigt kliniskt och utan att se krigsoffren) ger en kuslig parallell till vad som kunde ha skett om Kalla kriget hade blivit varmt - i ett krig där man inte ser lidandet på andra sidan är det lätt att demonisera sin motståndare.

Romulanerna skulle återvända i flertalet avsnitt, både i originalserien och senare serier. Redan här får vi veta att de troligen är ättlingar till personer som flytt från Vulcan då innevånarna där mer och mer drog mot kall logik som livsstil. Romulanerna påminner mer om vår världs romare. Det finns de uppenbara detaljerna, så som titlarna "centurion" och "praetor", men likheterna går djupare än så. Den romulanske kaptenen uttrycker bland annat en livsåskådning som påminner om den romerska pietas - plikten framför allt. Senare inkarnationer av romulanerna skulle visa på en utveckling av dessa likheter. Dessa djupt fascinerande karaktärer har kommit att bli några av franchisens mest använda och det var alltså i det här avsnittet det började. Balance Of Terror är ett måste för alla fans och lägger grunden till en del av den återkommande mythosen i franchisen. Lysande.

I likhet med romarna har de även fula hjälmar

1.15. Shore Leave

 
Sändes: 29/12 1966

Stardate: 3025.3

Manus: Theodore Sturgeon

Regi: Robert Sparr

Platser: Ej namngiven planet i Omnicron Delta-systemet (lummig grönska, inget djurliv), Rigel II (omämnd som koloni)

Betyg: 1/5

De långa passen ombord på Enterprise och det faktum att man ofta varit nära döden gör att besättningen är i desperat behov av lite rekreation och vila. En tidigare outforskad planet i Omnicron Delta-systemet tycks vara den ideala platsen för sådan avkoppling. När Bones och Sulu undersöker planeten börjar dock märkliga saker att hända. Plötsligt dyker en stor vit kanin upp ur ingenstans... och sen blir det riktigt knäppt.

Efter det fantastiska Balance Of Terror känns Shore Leave som en riktig käftsmäll. Det som avsnittet ännu märkligare är att det skrevs av en klassisk science fiction-författare, Theodore Sturgeon. Sturgeon, kanske mest känd för sin existensiella höjdare More Than Human (1953), har på 45 minuter lyckats få med i princip varenda etnisk klyscha du kan tänka dig, blandat med ett soundtrack som låter som det är till ett annat avsnitt. Seriöst, musiken i det här avsnittet är så felredigerad att jag började undra om så inte var fallet. De sista fem minuterna av avsnittet räddar det från en nolla i betyg, men det är också allt. Dåligt spelat, uselt skrivet och ett bevis på att LSD och screenplays inte är en bra blandning. Det finns kitschiga avsnitt av Star Trek som är riktigt roliga. Det här är inte ett av dem.

Nej, Bones, det är en fullkomligt realistisk reaktion på en kille i kanindräkt

1.16. The Galileo Seven

Sändes: 1/5 1967

Stardate: 2821.5

Manus: Oliver Crawford & S.Bar-David

Regi: Robert Gist

Platser: Makus III (omnämnd som koloni), New Paris Colony (omnämnd som koloni med pestutbrott), Murasaki 312 (grönskimrande kvasar), Taurus II (outforskad planet i Murasaki 312, hemvist för jättelika humanoider), Hansen's Planet (omämnd)

Betyg: 3/5

Enterprise skyttel Galileo skickas på uppdrag för att undersöka kvasaren Murasaki 312. Snart påverkar kvasaren instrumenten ombord och Galileo kraschlandar på planeten Taurus II. Medan Kirk och resten ombord på Enterprise letar efter skytteln får de samtidigt kämpa mot klockan. Uppdraget, som hade en tidsram på fem dagar, måste klaras av innan skeppet är tvunget att styra mot Makus III för leverans av medicinska förnödenheter. Samtidigt, på Taurus II, får Spock en första smak på hur det är att vara befälhavare i en krissituation - något som inte alla är särskilt glada över.

På grund av budgetbegränsningar dröjde det till det här avsnittet innan man hade råd att bygga en modell av en skyttel. I och med modellens färdigställande öppnades också nya berättarvägar upp för manusförfattarna. Som avsnitt att presentera skyttlarna på är The Galileo Seven helt okej. Framförallt scenerna på Taurus II, där Spocks ständigt logiska val både förenklar och försvårar arbetet, är bra. Jag hade dock helst sett att man lämnat den pinsamt dåligt designade utomjordiska rasen med "jättar" utanför avsnittet. Inte nog med att de inte tillför något till handlingen annat än att ha ihjäl två statister, de kan vara de fulaste designade varelserna i hela serien. Det säger inte lite. Nåja, The Galileo Seven är i övrigt ett bra avsnitt även om det känns lite som utfyllnad.

Pimp my ride - galactic edition

Regi: Atom Egoyan

Manus: Paul Harris Boardman & Scott Derrickson (baserat på Mara Leveritts bok)

Medverkande: Reese Witherspoon, Colin Firth, Alessandro Nivola mfl.

Produktionsbolag: Worldview Entertainment

År: 2013

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0804463/

West Memphis, Arkansas, och i förlängningen hela landet, skakades av ett brutalt trippelmord på unga pojkar under våren 1993. De tre misstänkta, Damien Echols, Jessie Misskelley Jr. och Jason Baldwin fick utstå vad som blivit känt som ett av de värsta rättsövergreppen i amerikansk historia. Det här är historien om deras första av många rättegångar och personerna som kämpade mot ett system fast beslutna att döma dem.

En av mina starkaste filmupplevelser de senaste åren är när jag såg samtliga delar av Paradise Lost-trilogin (1996 - 2011) i rad. Maken till rättshaveri och dåligt polisarbete var som hämtat ur ett överdrivet rättegångsdrama. Det är det som är Devil's Knots problem också - verkligheten är i det här fallet så märklig och överdriven att folk som inte är medvetna om fallet inte skulle tagit filmen på allvar om man skildrat alla konstigheter. För mig som sett dokumentärserien verkade Devil's Knot bli en ganska tam historia, men Boardman & Derrickson räddar sitt manus genom att fokusera på vad dokumentärfilmarna inte gjorde - den oberoende utredningen.

Colin Firth gör rollen som Ron Lax, en privatdetektiv som tog sig an fallet pro bono. Firth är som alltid bra och tillåter regissör Egoyan att bygga filmen runt hans karaktär istället för det perspektiv som dokumentärerna haft. Det gör att Devil's Knot ändå har en relativt färsk infallsvinkel på brottet och utredningen. Just Egoyans regi är en annan anledning att se den här filmen. En regissör som både varit Oscarsnominerad och fått hyllningar och nomineringar i Cannes är någon som sällan tar sig an den här typen av film.

Till syvende och sist, trots att jag inte alls delar de skarpa kritikeromdömen som filmen fått i övrigt, känns The Devil's Knot som en film som kom några år för sent. Förhoppningsvis kan den fungera som en inkörsport till de fantastiska, men mycket tyngre, dokumentärfilmerna om fallet. Historien om The West Memphis Three är en historia som bör återberättas som en varning. Moderna häxjakter kan dyka upp där man minst anar det.

Betyg: 3 och jag slås fortfarande av hur lika jag och Damien var i den åldern av 5 möjliga

Regi: George Clooney

Manus: George Clooney & Grant Heslov (baserat på Robert M. Edsels & Bret Witters bok)

Medverkande: George Clooney, Matt Damon, Bill Murray mfl.

Produktionsbolag: Smokehouse Pictures & Studio Babelsberg

År: 2014

Längd: 118 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2177771/

1943 bildades en underavdelning i den amerikanska armén vars uppgift var att säkra de konstskatter som nazisterna stulit från hela Europa. Konstexperter kallades in och fick genomgå grundläggande militär träning för att sen söka igenom de delar av Europa som de allierade hade befriat. Det här är deras historia.

Finns det något som gör att jag känner hopplöshet är när konst och kultur förstörs. Från talibanernas bombande av Buddhastatyer till Saddam Husseins skändning av det historiska Babylon känns förstörandet av dessa bedrifter som en dubbel förlämpning mot de folk som skapade dem. Inte nog med att de ofta förföljs och dödas utan när man förvanskar och förstör kulturella yttringar blir det ett förnekande av att de någonsin existerat. Det är också därför jag sett fram emot The Monuments Men sedan jag såg trailern. Halvdana recensioner till trots var jag ändå vagt förväntansfull när jag satte igång filmen. Dessvärre är The Monuments Men snudd på en skitfilm.

Det borde inte ha gått så här illa. George Clooney har visat att han är en mycket kompetent regissör med tidigare verk. När han dessutom har hjälp av skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Cate Blanchett och Jean Dujardin känns det som att The Monuments Men hade kunnat bli en modern klassiker. Men manuset, herregud, manuset... En i grunden fascinerande historia har blivit en splittrad och uselt berättad soppa. Det finns ett visst försök att skapa en central konflikt, men denna rinner ut i sanden både en och två gånger.

I grund och botten är The Monuments Men ett nobelt försök att berätta om ett krigsoffer det sällan talas om, men blir ett spektakulärt misslyckande som endast räddas från bottenbetyg tack vare några enstaka bra rollprestationer och roliga scener.

Betyg: 2- konstvetare av 5 möjliga

Regi: Phil Lord & Christopher Miller

Manus: Phil Lord & Christopher Miller

Medverkande: Chris Pratt, Elizabeth Banks, Will Arnett mfl.

Produktionsbolag: Village Roadshow Pictures/LEGO Systems A/S/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Australien/Danmark

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1490017/

Mogulen Lord Business vet vad han vill - allt ska vara perfekt, varken mer eller mindre. Innevånarna i hans Legoland måste följa instruktioner till punkt och pricka för att det dagliga livet ska fungera. När Emmet, en högst oansenlig byggarbetare, stöter på den mystiska Wyldstyle upptäcker han att det finns andra Legoländer där en motståndsgrupp mot Lord Business planer på att göra allt "perfekt" har startats. Emmet hyllas som den som ska fullfölja profetian och vara den avgörande medlemmen i deras kamp. Problemet är bara att Emmet inte har någon aning om hur man gör någonting utan att följa instruktionerna...

Jag såg postern och avfärdade The Lego Movie som skamlös reklam för att enbart sälja mer Lego. Jag ignorerade de ganska goda recensionerna från filmkritiker. Hur kunde en film om en enskild produkt vara bra? Igår såg jag filmen och jag har inte skrattat så mycket på väldigt länge. The Lego Movie är en pil rakt i nostalgihjärtat på rätt sätt.

Ja, temat är lika klyschigt som det är tidlöst, men styrkan i The Lego Movie ligger i tempot och dialogen. Det känns som att manusförfattarna hämtat inspiration ifrån den fantastiska Panique Au Village (2009) när det gäller just tempot. Det saktar aldrig ner utan är fullt ös från första början. På något märkligt sätt fungerar det lika bra som i nämnda franska film. Det borde bli påfrestande, men med en detaljrikedom, lekfullhet och grymt rolig dialog blir man verkligen barn på nytt av The Lego Movie. Eftersom Lego har licenser till allt och alla franchiser som finns kan de också använda sig av en herrans massa olika karaktärer som de slänger in för ett snabbt skratt eller två. Undantaget är Batman som spelar en bärande roll i filmen. Ja, Batman är med i den här filmen. Det är exempelvis också Superman, Dumbledore, Gandalf, Han Solo, Wonder Woman, C3PO och en jäkla massa andra. 

Min absoluta favorit måste ändå vara 1980-something space guy. Hans entusiasm för att bygga rymdskepp påminner mig inte så lite om mig själv. Jag har aldrig slutat bygga rymdskepp. Nu bygger jag dem i formplast istället för med Lego, men principen är den samma - det är kul att bygga. Det är också det som är filmens budskap: när vi skapar något eget, vår egen tolkning av något, det är då som verkligt kreativa och speciella saker kan hända. Du blir ingen "master builder" om du alltid följer instruktionerna helt enkelt.

Om det är en cynisk ploj för att sälja mer av en populär leksak? Tja, mja, den aspekten finns givetvis där, men i motsats till andra filmer som fokuserar kring en produkt lyckas The Lego Movie underhålla och samtidigt ha ett gott budskap. Därför passar den ypperligt som barnfilm och samtidigt som nostalgitripp för oss vuxna. Om du någonsin byggt med Lego har du något att hämta i The Lego Movie. Det är fantasi i galet tempo med både hjärta och hjärna.

Betyg: 5 ja, jag är lika förvånad som ni av 5 möjliga

Everything Trek del 3: The Original Series 1.9 - 1.12

1.9 Dagger Of The Mind

Sändes: 3/11 1966

Stardate: 2715.1

Manus: S. Bar-David

Regi: Vincent McEveety

Platser: Tantalus V (fångkoloni för psykiskt sjuka kriminella)

Betyg: 3/5

Efter att ha strålat ner förnödenheter till fångkolonin Tantalus V får Enterprise en fripassagerare i retur. Dr. Simon van Gelder, tidigare assistent till fångkolonins överläkare, Adams, verkar ha förlorat förståndet och söker asyl ombord på skeppet. Adams, högt respekterad inom sitt fält, berättar för besättningen att hans tidigare kollega skadades under ett egenpåtaget experiment. Van Gelder hävdar å andra sidan att Adams utfört oetiska experiment både på honom och på fångarna. När Bones insisterar på att något inte står rätt till med hela situationen inleder Kirk en undersökning av fängelset.

Dagger Of The Mind, vars titel inte utan anledning togs från Macbeth, kom under en intressant period gällande forskningsetik i allmänhet och psykologiska experiment i synnerhet. Fem år tidigare hade flertalet uppmärksammade experiment, däribland Milgramexperimentet, startat en debatt om vad som var okej att göra i vetenskapliga undersökningar. Denna debatt återkommer med jämna mellanrum även idag, men nu är det sällan med så spektakulära medel som under 60-talet eller tidigare. Dagger Of The Mind ställer många intressanta frågor om rehabiliteringsmetoder och etik. Gott så, men vad avsnittet inte riktigt lyckas med är att ge en ordentlig ståndpunkt annat att det är fel med onödigt lidande. Här finns utrymme för större svängrum när det gäller många saker, men helt klart ett avsnitt över medel.

"Vad är koden till ditt bankkort?"

1.10 The Corbomite Manuever

Sändes: 10/11 1966

Stardate: 1512.2

Manus: Jerry Sohl

Regi: Joseph Sargent

Platser: -

Betyg: 3+/5

I en tidigare outforskad del av Vintergatan stöter Enterprise på en märklig rymdsond som tycks förfölja dem. När sonden börjar påverka besättningen med den strålning den utsöndrar ser Kirk inget annat val än att förstöra den. Snart möts de av ett mycket större skepp, även det till synes gjort av ren enegi, som informerar besättningen om att de olovligen befinner sig på The First Federations territorium och att de har tio minuter att leva...

Det första avsnittet av serien som producerades efter piloterna, men på grund av bolagets vilja att fokusera de tidigare avsnitten mer på planeter lades The Corbomite Manuever först som nummer tio i säsongen. Det gör att vissa anakronismer förekommer, men inget i stil med det tidigare recenserade Where No Man Has Gone Before. Jerry Sohl har skrivit ett riktigt tätt och spännande manus som håller hela vägen fram... tills de sista fem minuterna. Upplösningen känns mest märklig, ditklistrad och inte alls i ton med resten av avsnittet. Det gör också att betyget sänks rejält.

"Okej, vem beställde de gigantiska badbollarna? Jag tittar på dig, Spock!"

1.11 The Menagerie Part 1

Sändes: 17/11 1966

Stardate: 3012.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Marc Daniels

Platser:

* Starbase 11 (större bas belägen på icke-namngiven planet)

* Talos IV (belägen i Talos-systemet som en av elva planeter. Förbjuden att besöka under dödsstraff av hemligstämplad anledning)

* Vega Colony (omnämnd)

* Rigel VII (omnänd som planet med civilisation som Starfleet hamnat i konflikt med)

* Regulus (omämnd)

* Orion Colony (omnämnd som bas för en omoralisk handelsfederation)

 Betyg: 5/5

Enterprise kallas till Starbase 11 av okänd anledning via ett meddelande från skeppets förre kapten, Pike. Det visar sig snart att Pike inte har haft någon möjlighet att skicka något meddelande då han efter en olycka befinner sig på en intensivvårdsavdelning. Innan Kirk hinner agera verkar det som att Spock, som själv tjänstgjorde under Pike, har begått myteri. Med Spock som kapten över Enterprise, en invalidiserad Pike med på färden och Kirk jagandes efter i en skyttel tycks färden gå mot Talos IV - den enda planeten förbjuden för all Starfleet-personal att beträda - under hot om dödsstraff...

The Menagerie Part 1 är ett av originalseriens absolut bästa avsnitt. Det är ett av få avsnitt som Gene Roddenberry skrev helt på egen hand (vanligtvis hade han en medförfattare) och föddes egentligen främst av behov. Produktionen av avsnitt laggade efter, mycket på grund av många för tiden avancerade specialeffektstagningar. Man behövde en buffert för att slippa stressa i produktionen på samma sätt. Roddenberry kläckte då idén att skriva en ramberättelse som utspelar sig i "nutid" där besättningen i mångt om mycket tittar på en inspelning av saker som hände 13 år tidigare. Detta material togs från den icke-använda piloten The Cage. I och med detta fick Roddenberry och hans team två hela avsnitt som bara tog en dryg vecka att producera och stressen minskade. Idén att använda material från The Cage fungerar dock inte bara som ett sätt att spara tid och pengar utan ger illusionen av ett imponerande påkostat avsnitt. Klippning och specialeffekter ligger i regel långt över standarden för TOS och avsnittet innehåller också några riktigt fina skådespelarprestationer, inte minst i samspelet mellan Nimoy och Shatner. Idén att låta Pike komma tillbaka i rollen som Enterprise kapten, om än 13 år tidigare, måste också känts ganska bra för alla inblandade. Sean Kenney hade förlorat sin roll till William Shatner när The Cage inte användes. I och med The Menagerie blir han ändå en minnesvärd karaktär i franchisen, inte minst för sin blinkande rullstol.

The Menagerie Part 1 bygger på seriens mythos med råge, är välspelat och spännande. Det var också det ena av två avsnitt av TOS som vann det prestigefulla Hugo Award för bästa dramatiska presentation. Hugo Award är ungefär science fiction och fantasygenrernas motsvarighet till en Oscar. Så bra är det.

"Yo, dawg, I heard you like blinking lights, so I put blinking lights in your chair so you can blink while driving."

1.12 The Menagerie Part II

Sändes: 24/11 1966

Stardate: 3012.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Robert Butler

Platser: Talos IV (en gång beboelig på ytan, nu hem för en ras underjordiskt boende humanoider med telepatisk förmåga), Rigel VII (beboelig plant, två distinkta civilisationer, människa och mänsklig "varelse" visas)

Betyg: 4/5

Rättegången mot Spock fortsätter samtidigt som Enterprise kommer allt närmre Talos IV och dess mystiska innevånare. Vad vill de åstadkomma och varför kidnappade de Pike för 13 år sedan?

Upplösningen på den fantastiska första delen är inte riktigt lika bra. Medan det första avsnittet var tajt skrivet och förlitade sig på en känsla av förebådande skräck lyckas del 2 inte knyta ihop alla trådar. Bland annat får vi egentligen aldrig reda på varför det var förbjudet under dödsstraff att närma sig Talos IV. En rekommendation för att inte göra det hade definitivt räckt. Manuset måste dock ha inspirerat Kurt Vonnegut till att skriva sin klassiker Slaughterhouse-Five (1969) då här finns många beröringspunkter. 

Del 2 av The Menagerie är fortfarande ett mycket bra avsnitt, fullt med filosofiska museringar om fri vilja och villkoren för människans existens, men är ändå något av en besvikelse. Det säger inte så mycket om det enskilda avsnittet i sig utan mer om att del 1 var så förbaskat bra.

 They are all the brains of the operation. No brawn required.

Regi: José Padilha

Manus: Joshua Zetumer (baserat på Edward Neumeiers & Michael Miners manus från 1987)

Medverkande: Joel Kinnaman, Gary Oldman, Michael Keaton mfl.

Produktionsbolag: Strike Entertainment

År: 2014

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1234721/

Detroit, 2028. Inför den stundande omröstningen om senaten ska tillåta mekaniserade poliser och soldater i amerikanska städer verkar det som att OmniCorp, företaget bakom den amerikanska arméns mekaniska förband, kommer förlora. De behöver en pr-kupp, något som kan övertyga allmänheten om att det vore i deras bästa intresse att riva upp den gamla lagen. När polisdetektiv Alex Murphy blir allvarligt skadad ser OmniCorp sin chans. För att möta motståndarnas argument om att maskiner inte kan känna något och därför inte göra moraliska val tänker de sätta en människa, Alex, i maskinen...

Även om jag verkligen gillar RoboCop (1987) har jag aldrig tillhört skaran som hyllat den som en av 80-talets bästa filmer. Det är en smart satir, men regissör Paul Verhoeven gjorde en bättre satir av skrupellösa regeringsmakter och företag i Starship Troopers (1997). Den har imponerande specialeffekter för sin tid, men de tekniska begränsningarna gör ändå att actionscenerna inte riktigt flyter så bra som de skulle kunna göra. José Padilha har tagit sig an källmaterialet på ett mycket bra sätt och gör en ordentlig remake. Manusförfattare Zetumer har skrivit en film som är lättare på satiren men desto tyngre på de moraliska teman - och det funkar.

Det har gnällts åtskilligt bland science fiction-fansen om både det ena och det andra när det gäller den här remaken, men den ständiga frågan om designen på dräkten är troligen den mest återkommande. När man ser filmen förstår man att designvalet i sig självt är kapitalistisk satir. Zetumer trollade hela nätfanbasen. Det har även gnällts på att satiren inte är lika subtil, men ärligt talat, hur subtil var satiren i originalet? Visst, den var kul, men ungefär lika subtil som att bli slagen i huvudet med en stekpanna. Dessutom är remaken, som tidigare sagt, mer av en moralsaga än det är något annat. Därmed inte sagt att man helt frångått satiren. Denna presenteras framförallt av ett Fox News-liknande "nyhetsprogram" under ledning av Samuel L. Jackson.

Skådespelarmässigt är det hugget som stucket. Joel Kinnaman är bättre är Peter Weller (duckar för nördloskorna), Michael Keaton är sämre än Ronny Cox i skurkrollen och i övrigt är det ganska lika. Remakens bästa rollprestation står däremot Jackie Earle Haley för som den extremt irriterande teknikern från OmniCorp som i princip böjer sig ur led för att jävlas med Murphy. Haley brukar aldrig göra mig besviken och det är dags att han får fler huvudroller.

Actionscenerna tar remaken hem med råge. Det är det här jag ville se som liten parvel - RoboCop sparka (nåja, skjuta) röv utan att begränsas av filmtekniken. Inkluderandet av CCTV-kameror och databaser på ett helt annat sätt än i originalet gör också att RoboCop ibland verkar mer som en maskin än innan samtidigt som han definitivt är mer mänsklig i andra ögonblick. Detta gör att filmens underliggande moral, vad det innebär att vara människa, ha fri vilja och ett gott liv, blir väldigt intressant.

Tempot är, som så ofta i moderna filmer, det enda jag har att klaga på i viss mån. Upptakten är något för långsam och likaså ges inte den sekundära konflikten tillräckligt med speltid. Utöver detta är RoboCop ett exempel på en mycket väl utförd remake. Det är just vad det är - remake. Fundera över det ordet ett tag. Medan många filmer som säger sig vara "remakes" egentligen bara filmar om samma scener utan någon ändring i ton eller syfte lyckas den här filmen helt ändra huvudtema och samtidigt behålla en viss nostalgisk charm. Bra!

Betyg: 4 lyckade nytolkningar av 5 möjliga