Alla inlägg under juni 2014

Av Ulf - 8 juni 2014 12:07

 

 

Regi: Lukas Moodysson

Manus: Lukas Moodysson (baserat på Coco Moodyssons seriealbum Aldrig godnatt)

Medverkande: Mira Barkhammar, Mira Grosin, Liv LeMoyne mfl.

Produktionsbolag: Film i Väst & Memfis Film

År: 2013

Längd: 102 min

Land: Sverige/Danmark

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2364975/


Bobo och Klara är två 13-åriga tjejer med ett brinnande intresse för punk. Trots att deras skolkamrater informerar dem så ofta de kan om att punken är död bestämmer sig Bobo och Klara för att starta ett band. Texterna är det inget problem med, med hits som "Hata sport!", men det musikaliska är det sämre med. När Bobo och Klara märker att skolans mest utstötta tjej, Hedvig, är en duktig gitarrist bestämmer de sig för att få henne att gå med i bandet.

 

Lukas Moodysson har haft en brokig karriär sedan sitt genombrott med Fucking Åmål (1998). Framförallt är jag lite väldigt kluven till hans filmer efter Lilja 4-ever (2002). Med Vi är bäst! återvänder Moodysson dock till vad han gör allra bäst - skildra unga människor som just människor och inte som stereotyper. Med de debuterande aktriserna Barkhammar, Grosin och LeMoyne visar Moodysson dessutom på vilken fantastiskt duktig regissör han är när det kommer till att plocka fram naturliga prestationer från sina skådespelare. Kort sagt tror jag helt och fullständigt på tjejerna i de ofta riktiga roliga replikbytena.

 

Att filmen utspelar sig 1982 är ett genidrag i sig själv. Punken hade börjat tappa mark till både den nya metalvågen och det faktum att new wave fick enorm genomslagskraft i och med MTV. Bobo och Klaras punkideal känns därför än mer rebelliskt i en tid då många unga valde att lägga punken bakom sig. Igenkänningsfaktorn för undertecknad är också hög. Just i 12 - 13-årsåldern började även jag lyssna på Ebba Grön och KSMB, började drömma om att spela i band och diskuterade gärna länge och entusiastiskt om saker som jag egentligen hade dålig koll på.

 

Det som dock står ut som Vi är bäst! främsta förtjänst är dock skildringen av vänskap i åldern mellan barn och ungdom. Det är något som är ytterst svårt att skildra utan att det blir rosenskimrande nostalgiskt och förljuget. Moodysson lyckas dock i sedvanlig ordning baka in tillräckligt mycket svärta för att manuset (baserat på hans frus seriealbum) ska kännas trovärdigt. Det enda som drar ner betyget något är att jag önskade att filmen vore längre. Lite mer av allt, ett mer sammanhållet slut, men ändock den bästa film som Moodysson gjort på mer än tio år.

 

Betyg: 4 hata Västerås av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 6 juni 2014 20:47

 


 

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson (inspirerat av Stefan Zweigs skrifter)

Medverkande: Ralph Fiennes, F. Murray Abraham, Tony Revolori mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Indian Paintbrush/Studio Babelsberg mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2278388/

 

The Grand Budapest Hotel var en gång ett av Centraleuropas mest exklusiva hotell. Det var definitivt det mest exklusiva i republiken Zubrowska, även om både landet och hotellet sett bättre dagar. Hit åker en ung författare för att hämta inspiration. Snart stöter han på hotellets ägare, Zero. Fascinerad av den gamle mannen lyssnar han när ägaren berättar om hur han började i hotellbranschen under vägledning av den legendariske conciergen M. Gustave.

 

Ny film av Wes Anderson brukar betyda högtidsstund för mig. Det senaste jag såg av honom var den fantastiska Moonrise Kingdom (2012) vars enda lilla skönhetsfläck (se recensionen) jag förlikat mig med. Det är nu i min mening en av de bästa filmerna hitintills under 10-talet. Det är möjligt att jag kommer tycka samma sak om The Grand Budapest Hotel om ett år eller två, men jag betvivlar det. Missförstå mig inte, det här är en bra och rolig film, men inte riktigt i samma klass som Andersons senaste verk.

 

Som vanligt har Anderson lyckats samla en hel busslast med talangfulla skådespelare. Rollistan är så fruktansvärt imponerande att man knappt kan introduceras för en ny birollskaraktär utan att det är någon riktigt, riktigt bra som står för tolkningen. Utöver Ralph Fiennes i huvudrollen har vi bland andra F. Murray Abraham, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Jude Law, Bill Murray, Edward Norton, Saoirse Ronan och Tilda Swinton i rollerna. Vet ni vad alla dessa har gemensamt? Antingen har de varit nominerade till och/eller vunnit en Oscar. Rollistan är som sagt helt galen.

 

Det mesta av handlingen kretsar dock kring Ralph Fiennes och nykomlingen (i sammanhanget) Tony Revoloris karaktärer. Fiennes gör rollen som M. Gustave perfekt och har en grym komisk timing. Revolori, som spelar ägaren Zero som ung, gör också en bra roll, men får stå åt sidan för Fiennes enmansshow ganska ofta. Fiennes är en säker kandidat till ytterligare en Oscarsnominering.

 

Tekniskt sett är The Grand Budapest Hotel utsökt med mycket vackert foto, Andersons vanliga fingertoppskänsla när det gäller regin samt ett fläckfritt arbete med ljuddesign. Ljuddesign och mixning är oftast något vi främst tänker på när det handlar om action, science fiction eller skräck. Att jag gång på gång slogs av att ljuddesignen var så jäkla bra i den här filmen talar därför sitt tydliga språk.

 

Med alla dessa lovord, varför inte en femma? Även om Anderson gör väldigt bra ifrån sig i registolen haltar hans manus här och där. Framförallt är avsaknaden av en central konflikt något som drar ner filmen ett snäpp. Här finns gott om konflikter, det är inte det, utan det finns snarare för många konflikter. Huvudhistorien rör förvecklingarna kring ett stort arv och om Anderson hade valt att endast fokusera på detta hade filmen känts mycket tajtare. Som den är nu är den dock bitvis fantastiskt rolig, mycket välspelad och vacker. Det där lilla som knyter ihop hela rasket till en enhet lyser däremot i viss mån med sin frånvaro.

 

Betyg: 4 lobby boys av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 5 juni 2014 16:28

 

Originaltitel: The Walking Dead: What We Become

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2009 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-980734-6-1

 

Strävan mot att få den något excentriske forskaren Eugene till Washington går vidare. Rick plågas av mardrömmar om sin döda fru och har fortfarande svårigheter att acceptera den betydelse som den telefonlur han bär med sig har för honom. När Rick inser att gruppen befinner sig nära hans gamla hemstad ser han sin chans att skaffa vapen till gruppen. Med nycklarna till sitt gamla jobb på polisstationen ger sig Rick, Carl och Abraham iväg. Men någon från Ricks förflutna väntar på dem i staden och spänningarna mellan Rick och Abraham dras till sin spets.

 

En ny volym av The Walking Dead och ännu en femma. Det börjar nästan bli slentrian att sätta detta högsta av betyg på Kirkmans serieepos, men att göra något annat skulle vara att ljuga. Som i de senaste samlingsvolymerna kan man i del 10 skönja ett klart tema - utveckling och anpassningsförmåga. Jenny Jägerfeld skriver i sitt förord om olika copingstrategier och berättar om de två huvudsakliga områdena - problemfokuserad coping och känslofokuserad coping. Det är bland annat detta som gör The Walking Dead till en så jäkla bra serie; karaktärer reagerar som folk skulle gjort i traumatiska situationer. Det är klart att man ofta i viss mån låter dessa strategier blandas med varandra för att kunna överleva. Det är inte bara traumatiska situationer det gäller utan även i vårt vardagliga liv. Vissa letar efter att identifiera problem och lösa dem, andra vill klara av samma situationer genom att förstå dem.

 

Av egen erfarenhet verkar det som vi ändå har en dominant sida av dessa två extremer. Det är därför som tiden som Rick och Abraham spenderar tillsammans i Att vara eller inte vara blir så pass spännande. Här har vi två utpräglade problemlösare som alltid ställts inför ett "uppdrag" i sina vardagliga liv innan katastrofen. Rick arbetade inom polisväsendet, en organisation som alltid kräver problemlösning på omedelbara förändringar från dag till dag. Abraham arbetade inom militären, en organisation som traditionellt sett lever för mottot att uppdraget är allt. Abraham gick vilse i sin tillvaro när hans liv som en problemlösande kugge i ett stort maskineri gick om intet. Rick går vilse i och med att hans fru dör. Hans nya uppdrag, att skydda gruppen (och framförallt sin familj) har misslyckats. Polariseringen mellan dessa problemfokuserade herrar och mötet med den känslofokuserade överlevaren Morgan blir därför total. Vad jag tror att Kirkman håller på att utveckla med sin serie, fullständigt medvetet givetvis, är att visa på hur en av dessa sidor inte är nog för att klara sig i en lång krissituation. Du måste helt enkelt vara anpassningsbar och skapa en ny vardag mitt i kaoset.

 

Ovanstående gör Att vara eller inte vara till en av de absolut bästa volymerna av The Walking Dead hitintills. På ytan är det som bekant en zombieserie, men jag tror jag sällan eller aldrig har stött på någon som tar denna sättning och använder den som fond för utforskande av mänsklighet såsom Kirkman gör. Lysande!

 

Betyg: 5 hemfarare av 5 möjliga


Av Ulf - 4 juni 2014 16:09

 


Regi: Matt Wolf

Manus: Matt Wolf & John Savage

Medverkande: Jena Malone, Ben WhishawAlden Ehrenreich mfl.

Produktionsbolag: Cinereach

År: 2013

Längd: 78 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2196055/

 

Begreppet "tonåring" existerade inte som vi känner till det innan tidigt 1900-tal. Matt Wolf och John Savage berättar historien om en demografis framväxt, från införandet av barnarbeteslagar till de stora ungdomsorganisationerna såsom Scouterna och Hitler Jugend fram till och med andra världskrigets slut. Till sin hjälp har de arkivbilder från händelserna de skildrar och dagboksanteckningar från pojkarna och flickorna som växte upp under tidsperioden.

 

Det är märkligt att jag inte tänkt på det förr. Gruppen "tonåringar" kan inte ha funnits i samma utsträckning så som den är klart definierad idag förrän industrialismens riktiga genomslag. I ett bondesamhälle var barnen tvungna att hjälpa till på gården, i ett industrisamhälle, med allt vad det innebar, blev barnarbeteslagarna nödvändiga ganska omgående då skador och dödsfall i arbetet var vardagsmat. Wolf och Savage (vilket namnpar!) visar på hur samhällets förändrade villkor ledde till framväxten av ett nytt "stadie" i livet och de problem detta medförde. Unga, som aldrig hade haft någon ordentlig fritid, bildade omgående gäng och ägnade sig åt kriminalitet i större utsträckning än man någonsin kunde befarat. Inte heller det så konstigt. Om du inte har något att göra, inget jobb och ingen skola att gå till så måste man hitta på något annat. Därav tillkom flertalet utbildningsreformer i både Europa och USA och de stora ungdomsorganisationerna bildades. Samtidigt skildrar Wolf och Savage hur cyniskt dessa organisationer användes för att fostra framförallt unga män in i soldatrollen. I USA var det Scouterna, i Tyskland först en motsvarighet till dessa och sedermera Hitler Jugend.

 

Det är egentligen inte förrän i filmens sista tredjedel man kan börja skönja en tonårskultur utan reell inblandning från vuxenvärlden annat än den alltid rådande kommersen. Tonåringarna blev snabbt en ny grupp köpare och industrin följde efter. Det är också här som Teenage tar slut - när det börjar bli riktigt intressant. De desillusionerade ungdomarna som trott på de stora organisationernas syften hittade nya uttryck, framförallt genom musiken. Wolf och Savage tar upp framförallt swingen och dess inflytande, men som tittare ville jag ha en mer matig genomgång av de olika stilsvängningarna under 1900-talet. Inflytandet från rocken, punken och hårdrocken får endast ett snabbt ihopklippt bildmontage. Filmen känns helt enkelt inte komplett.

 

Däremot ska filmarparet ha beröm för hur de inte enbart fokuserar på den amerikanska tonårskulturen. Med världskrigen som fond visar Teenage på hur det kulturella utbytet över Atlanten tog fart. Amerikanerna tog sin kultur med sig till Europa och i sin tur fick de med sig andra kulturella intryck hem. Lite mer fokus på den här delen skulle dock vara trevligt. Jag skulle helt enkelt vilja se en mycket längre och mer ingående variant av den här dokumentären, gärna som tv-serie. Den tar upp ett mycket intressant skeende i hur livsvilkoren förändrades för de unga i västvärlden och en helt ny definition av en åldersgrupp bildades - en definition vi idag tar för givet. Som första del i ett längre verk fungerar dock Teenage bra. Jag önskar att Wolf och Savage återvänder till ämnet med en del två och/eller ger ut en betydligt förlängd version.

 

Betyg: 3 på min tid, då visste ungdomar hut av 5 möjliga

Av Ulf - 1 juni 2014 14:29

 


Regi: Bryan Singer

Manus: Simon Kinberg (baserat på Chris Claremonts och John Byrnes serie)

Medverkande: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Ian McKellen mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/TSG Entertainment/Donners' Company mfl.

År: 2014

Längd: 131 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1877832/

 

I en framtid där mutanter och människor råkat i fullskaligt krig håller X-Men på att förlora. Regeringen har konstruerat robotar vars enda uppgift är att hitta och döda mutanter. En av medlemmarna i X-Men, Kitty Pryde, har dock förmågan att skicka en persons medvetande tillbaka i tiden. Planen är att skicka tillbaka en av X-Men-medlemmarna tillbaka till dennes kropp år 1973 - året då första steget mot planen på robotbygget tas. Valet faller på Wolverine, men förhållandena mellan mutanterna såg så pass annorlunda ut 1973 att frågan är om han alls kan övertyga dem att samarbeta.

 

Days Of Future Past är filmen jag hoppas att den vedervärdiga X-Men: The Last Stand (2006) skulle ha varit. Det var på tal om att man skulle adaptera Claremonts och Byrnes klassiska historia redan då, men av en eller annan anledning föll planerna i stöpet. Med den här filmen, som måste sägas vara ganska löst baserat på källmaterialet, lyckas man dock öppna för en logisk omskrivning av historien som gör att ovan nämnda skitfilm aldrig hände. Days Of Future Past lyckas dessutom med konststycket att samla i princip alla skådespelare från de gamla filmerna och para ihop dem med sina yngre alter egon från X-Men: First Class (2011). Resultatet blir en galet imponerande rollista. Vi har, bland andra, Patrick Stewart, Ian McKellen, Hugh Jackman, Ellen Page, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence och Peter Dinklage i samma film. Och då nämner jag inte ens cameorollerna... sjukt imponerande.

 

Historien har ett bra tempo och Bryan Singer kan sina mutanter både utan och innan. Singer måste sitta i stolen när det gäller X-Men, så är det bara. Han har en förståelse för de här karaktärerna som bara ett fan kan ha och det känns verkligen att han älskar att göra de här filmerna. Till sin hjälp har han också ett mycket välskrivet manus som gör att tidslinjehoppen känns logiska. Det jag har att invända mot manuset har framförallt med vilket fokus man valt i vissa delar. Jag undrar exempelvis vad Kitty Pryde har gjort för ont. Hon är en populär karaktär i serierna, men i filmatiseringarna får hon alltid väldigt lite tid på skärmen. Likaså känns det som man inte riktigt lyckats med att få framtidsscenerna att kännas lika tunga som de som utspelas 1973. Det är klart att större delen av historiens viktigare delar utspelar sig just 1973, men jag hade önskat åtminstone en kvart mer speltid för mutanternas framtida versioner.

 

Days Of Future Past är trots mina invändningar när det gäller manusvalen en mycket bra superhjältefilm. Överlag ligger filmerna i den här franchisen på en mycket hög nivå. Det är bara den tredje filmen som verkligen inte håller måttet. Med smart manusbearbetning kan man som sagt låtsas som att den filmen aldrig ägde rum. Det är en verklig vinst i sig.

 

Betyg: 4 tidsresenärer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se