Alla inlägg under augusti 2014

Av Ulf - 15 augusti 2014 15:32

 


Regi: Jonathan Glazer

Manus: Walter Campbell  & Jonathan Glazer (baserat på Michel Fabers roman)

Medverkande: Scarlett Johansson, Jeremy McWilliams, Lynsey Taylor Mackay mfl.

Produktionsbolag: Silver Reel/Scottish Screen/UK Film Council mfl.

År: 2013

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/USA/Schweiz

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1441395/

 

Att försöka skriva en synopsis på Under The Skin är fullständigt överflödigt. Här finns nämligen ingen handling att tala om. Scarlett Johansson spelar en mystisk kvinna, troligen av utomjordiskt ursprung, som åker runt i Glasgow och förför män för att sen döda dem och stjäla deras hud. Varför hon gör detta? Ingen vet.

 

Under The Skin är en bra representant för den värsta typen av skräp som art house film-genren trycker ur sig. En film får mer än gärna vara märklig, surrealistisk eller helt enkelt konstig, det är inte det som stör mig. Vad som stör mig är avsaknaden av ens beståndsdelarna till en välberättad historia. Karaktäriseringen är obefintlig, det verkar inte finnas något manus (och ändå baserades det på en bok?!) och när filmen inte ens lyckas hålla en konsekvent stämning blir det här riktigt trist. När det kommer en liten, liten öppning till karaktärsutveckling fram mot sista akten slås denna dörr igen lika fort som den öppnas på glänt.

 

Den enda anledningen till att det inte blir en nolla i betyg är att filmen trots allt är snyggt gjord. Det gör det inte till en bra film på något sätt, men den gör inte ont att titta på rent estetiskt. Annars är det här 108 tomma minuter utan mål eller mening. Då hjälper det inte hur naken Scarlett Johansson än är i den.

 

Betyg: 1 prettoskithögar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 13 augusti 2014 19:41


In Memoriam: Lauren Bacall (1924 - 2014)  

 

Den här bloggen börjar likna dödsannonserna. Ännu en legendar har gått ur tiden. Lauren Bacall var förvisso till åren kommen, men hon kommer alltid vara 19 för mig. Det var som 19-åring hon slog igenom i Hollywood i den fantastiska To Have & Have Not (1944), mot sin framtida make Humphrey Bogart. 

 

Bacall var en naturkraft på skärmen. Tillsammans med Bogart gjorde hon flertalet klassiska filmroller i exempelvis The Big Sleep (1946), Dark Passage (1947) och Key Largo (1948). Just filmparet Bogart och Bacall blev ett kvalitetsmärke. Om dessa två spelade tillsammans i en film visste man oftast att den var bra. Efter Bogarts död 1957 visade Bacall dock att hon knappast var beroende av sin namnkunnige make för att göra fantastiska roller även om hon vid minst två tillfällen gick i "pension" från filmen. För mig kommer hon dock alltid vara Marie "Slim" Browning i To Have & Have Not, kvinnan med rösten och alltid en dräpande replik på lager. Nedan länkas kanske den mest kända av hennes scener med Bogie. Den är känd av en anledning. Bacall visar att man utan att visa någon hud kan vara sexig som fanken och samtidigt fullständigt äga ett rum med sin mäktiga persona. Detta från en ung kvinna som inte ens var ut ur tonåren vid tillfället. De gör inte dem som Bacall längre helt enkelt.

 

ANNONS
Av Ulf - 12 augusti 2014 18:22

 

In Memoriam: Robin Williams (1951 - 2014)

 

Rösten ekar från min 14-tums-tv: Goooooooooood morning, Vietnaaaaaaaam! Jag sitter uppkurad i soffan under ett täcke, sjuk och hör en röst säga "nano nano" från vardagsrummets dubbelt så stora skärm. Mitt 13-åriga jag önskar jag hade en lärare som Robin Williams i Dead Poets' Society. Mitt 16-åriga jag önskar jag hade en lärare som Robin Williams i Good Will Hunting. Några år senare önskar jag att jag hade samma talang som Williams i One Hour Photo. Alla minnen av en stor underhållare. Likt alla stora underhållare gjorde han även bottennapp, men det är inte dessa jag vill minnas idag. Idag vill jag minnas en man som fick mig att skratta och ifrågasätta när jag behövde skratta och ifrågasätta. Det är för repliker som dessa jag minns honom:

 

"We don't read and write poetry because it's cute. We read and write poetry because we are members of the human race. And the human race is filled with passion. And medicine, law, business, engineering, these are noble pursuits and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for."

Av Ulf - 10 augusti 2014 16:49


Regi: Vincent Grashaw

Manus: Vincent Grashaw & Mark Penney

Medverkande: P.J BoudousquéJames C. Burns, Chris Petrovski mfl.

Produktionsbolag: Flying Pig Productions/Skipping Stone Entertainment/Gare Farrand Entertainment

År: 2013

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2198956/


Efter att ha varit inblandad i ett slagsmål som slutade med hans flickväns död skickas Brad till ett boot camp-liknande ungdomshem. Snabbt inser han att hemmet är mer av ett fångläger och att personalen kommer göra allt för att bryta ner honom. När en av hans kamrater förlorar sitt ben efter en svår misshandel på hemmet beslutar sig Brad för att han måste göra något - inte bara för sin egen skull utan för resten av ungdomarna också. I vägen står dock både personalen och lägrets chef, en pensionerad marinkårsöverste.

 

Coldwater fick väldigt fina recensioner när den kom, men verkade glömmas bort lika fort som turnén på de amerikanska filmfestivalerna var över. Det har tagit ett drygt år för filmen att hitta ut på dvd-marknaden, men när det slutligen damp ner i min Dropbox tänkte jag ta mig en titt. Ämnet är ett intressant sådant. Som filmen säger så har det inträffat dussintals dödsfall på läger av den här typen sedan mitten av 80-talet. Samtidigt finns det inga regelverk eller ordentlig tillsyn av verksamheterna. Det är en lång väg från LVU-hem om vi säger så.

 

P.J Boudousqué gör en bra prestation i huvudrollen och filmen är välspelad rakt igenom. James C. Burns är den i rollistan som troligen är mest namnkunnig och hans porträtt av den väldigt obehaglige överste Frank Reichert är tillsammans med Boudousqués roll filmens skådespelmässiga höjdpunkt. Trots ett intressant ämne och bra skådespelarinsatser finns det något som stör mig med Coldwater. Jag tror att det främst handlar om filmens tämligen "säkra" sätt att berätta historien på. Manuset går från A till B utan några större överraskningar eller för den sakens skull karaktärsutveckling. Vi vet redan från början att Brad hamnat snett på grund av diverse saker men att han egentligen inte är en särskilt dålig kille. Och i slutet vet vi... precis samma sak. Det finns ingen utveckling eller lärdom här. När Brads vän från hemmakvarteret kommer till lägret vet tittaren exakt vad som kommer hända i och med sättet hans karaktär presenterats på.

 

Coldwater är ingen dålig film precis, men den är inte tillräckligt tung för ämnet den vill behandla. Det jag tar med mig från rullen är att Boudousqué ser ut som en kopia av Ryan Gosling som ung och kan nog få en ljus framtid i branschen om han spelar sina kort rätt.

 

Betyg: 3 språngmarscher på brutet ben av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 9 augusti 2014 12:24

 


Svensk titel: Den förskräckliga apan och andra berättelser

Författare: Stephen King

År: 1985 (svensk utgåva 1986)

Sidor: 597

Förlag: Putnam (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1134-9

 

"Sooner or later the question comes up in every medical student’s career. How much shock-trauma can the patient stand? Different instructors answer the question in different ways, but cut to its base level, the answer is always another question: How badly does the patient want to survive?"

 

Det kommer nog inte överraska någon när jag säger att Stephen King är en av mina favoritförfattare. Det har blivit mycket King i år, och det kommer nog bli mer. Den här gången var det en bok jag sett fram emot att läsa sedan omslaget skrämde livet ur mig som liten parvel. Av någon anledning har Skeleton Crew varit svår att hitta med det underbart kitschiga apomslaget. Kanske är det bara jag som haft otur, kanske försökte jag inte tillräckligt mycket, men till sist hittade jag inte bara en utan två kopior i en boklåda på en loppis. Skeleton Crew är ännu en av Kings novellsamlingar och som jag skrivit i tidigare recensioner brukar dessa vara av väldigt skiftande kvalitet. Det här är nog den allra jämnaste av de novellsamlingar jag läst av honom och därför också en bra startpunkt för den som vill ge sig i kast med Kings imponerande stora bibliografi. 

 

Samlingen inleds med den kanske mest kända novellen i samlingen, The Mist (1980). För skräckfantaster är det en välkänd titel då det blev en fantastiskt bra filmadaption som King själv tyckte var bättre än hans källmaterial. Jag måste hålla med King om det. The Mist är en bra novell som i korta drag handlar om hur en man och hans son blir instängda i en större matvaruaffär tillsammans med resten av kunderna. Utanför har en tät dimma lagt sig och något lever i den. Framförallt är det slutet på filmen som är vida överlägset novellen, men trots detta är The Mist en bra och spännande öppning på samlingen.

 

Tillsammans med The Mist är mina favoriter i samlingen The Monkey (1980), The Jaunt (1981), The Raft (1982) samt The Reach (1981). Den förstnämnda, föga förvånande den novell som låg till grund för omslaget som skrämde mig som liten, handlar om hur en man återfinner en leksak från sin barndom - en uppvridbar apa som verkar ha den skrämmande egenskapen att varje gång den slår sina cymbaler kommer någon att dö. The Jaunt är en av få noveller på länge som verkligen skrämt mig. Det är inte ofta, men när King skriver science fiction så gör han ofta det jäkligt bra. The Jaunt handlar om en interstellär resa och hur denna skulle påverka människor. Jag vill inte avslöja för mycket, men läs den. Den sista sidan har en riktigt hemsk och bra payoff. The Raft följer fyra collegeungdomar som tänker fira av sommaren genom att simma ut till en badflotte i oktober månad. Väl där inser de att något lever i vattnet och inte vill att de ska komma i land. Den avslutande The Reach är en sällsam spökhistoria om en gammal kvinna som levt hela sitt liv på den lilla ön Goat Island. Faktum är att hon aldrig lämnat ön under sina 95 år. Nu när döden står inför dörren är det dock något som drar henne mot land.

 

Det är klart, här finns en del historier som inte kommer upp i riktigt samma klass som de andra, men på det hela taget är Skeleton Crew en riktigt gedigen samling skräcknoveller. Skippa Cain Rose Up (1968) och The Wedding Gig (1980) och du har en högtidsstund framför dig.

 

Betyg: 4 apskrällen av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 6 augusti 2014 13:01

 


Regi: James DeMonaco

Manus: James DeMonaco

Medverkande: Frank GrilloCarmen Ejogo, Zach Gilford mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Platinum Dunes/Universal Pictures mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2975578/

 

The Purge är en period om tolv timmar varje år då inga brottsliga handlingar är straffbara. Som ett sätt att få ur sig uppdämd ilska, hämnas gamla oförätter eller bara leva ut våldsfantasier har The Purge blivit en nationell högtidsstund i det framtida USA. Det är dock inte alla som hyllar den ny helgdagen - den verkar nämligen främst drabba samhällets fattiga...

 

The Purge (2013) var en om inte fantastisk så i alla fall underhållande film. Absurditeten som filmen försökte skildra i och med att göra alla brott lagliga i tolv timmar fungerade som popcornunderhållning. Filmen lyckades till och med få in ett budskap på slutet. Eftersom filmen var en lågbudgetproduktion som gav investerarna mångfaldigt tillbaka på de satsade pengarna blev det givetvis en snabb uppföljare på spektaklet. Det är därför som The Purge: Anarchy existerar - ingen ansats till att föra historien framåt, problematisera eller dylikt utan endast för kalla, hårda pengar. Det gör också att den lilla udd som föregående film hade i sina bästa stunder inte står att finna i uppföljaren.

 

Om ni tycker det är konstigt att jag inte nämner några karaktärer i min korta synopsis har det en anledning - de är totalt utbytbara. Under denna upplaga av The Purge får vi följa fem personer som på ett eller annat sätt har tvingats ta sig fram på gatorna under de värsta våldsamheterna. Jag såg filmen sent igår och kan inte komma ihåg namnet på en enda av karaktärerna. Okej, nu var jag inte helt rättvis. Jag kan faktiskt komma ihåg att huvudkaraktären hade titeln "sergeant". Om jag kollar i rollistan listas han som... "sergeant". Ja... inte ens huvudkaraktären är särskilt viktig här.

 

Så vad är då viktigt i The Purge: Anarchy? Våld. Massvis med våld. Den som läser Skitfinkultur och har sett vilka filmer jag recenserat vet att jag tycker fiktivt våld kan vara riktigt kul. Det finns dock vissa "regler" man bör hålla sig till för att det ska funka som underhållning. Det bör vara överdrivet (exempelvis slashers), se ut att faktiskt göra ont (hong kong-action) och få dig att reagera och/eller rygga tillbaka. The Purge: Anarchy har inget av dessa element. Visst, det skjuts hej vilt och folk dör till höger och vänster men jag kände mig så fruktansvärt oengagerad att det lika väl hade kunnat vara pappfigurer man skjutit på.

 

The Purge: Anarchy klarar att hålla näsan över vattnet av en enkel anledning - produktionen är inte vedervärdig. Är det ett skäl att se filmen i sig? Nej.

 

Betyg: 1 onödig uppföljare som kommer bli fler av 5 möjliga

Av Ulf - 4 augusti 2014 15:00

 


Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely (baserat på Joe Simon och Jack Kirbys serieförlaga)

Medverkande: Chris Evans, Scarlett JohanssonSebastian Stan mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Perception/Sony Pictures Imageworks

År: 2014

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1843866/

 

Steve Rogers försöker anpassa sig till livet i nutid samtidigt som han fortsätter sitt arbete för SHIELD. De inre slitningarna i organisationen visar sig dock vara mycket mer än bara kontorspolitik. När Nick Fury skjuts ihjäl av en mystisk agent endast känd som "The Winter Soldier" blir det upptakten till att Rogers blir högsta villebråd för sina förra kollegor. Med en sista kraftansträngning lyckas dock Fury lämna över ett datorminne till Rogers och informerar honom om att SHIELD blivit infiltrerat av fiendestyrkor...

 

Captain America: The First Avenger (2011) var en av de allra bästa filmerna i Marvels uppbyggnad till The Avengers (2012). Med sin mix av äventyrsfilm av den gamla skolan blandad med superhjältefilm var den kul, fartfylld och helt enkelt riktigt bra. Dessvärre är inte uppföljaren inte i samma klass.

 

Chris Evans är fortfarande bra i huvudrollen och actionscenerna känns i maggropen. Där föregående film lyckades berätta en historia genom sina actionscener klarar The Winter Soldier inte av att föra handlingen vidare något nämnvärt i nämnda scener. Istället känns det här som två olika filmer. Dialogpartierna drar ner tempot istället för att bygga suspens. Actionscenerna är riktigt spektakulära och dessa räddar också The Winter Soldier. Annat än Evans finns här inte så mycket att hurra för när det gäller skådespelarprestationerna heller. Samuel L. Jackson gör sin vanliga "angry black man", Scarlett Johansson får i princip ingenting att arbeta med och kan därför heller inte göra en särskilt bra roll och Robert Redford är... Robert Redford. Det känns mest som de flög in honom, satte på honom en kostym och fick honom att läsa repliker.

 

Det stora problemet med The Winter Soldier ligger på manusfronten. Ja, superhjältegenren är inte direkt nedlusad av filmer som genuint överraskar i sitt berättande, men en smart manusförfattare slänger in subtila skillnader och ändringar från källmaterialet. The Winter Soldier är förutsägbar från bildruta 1. Det finns verkligen ingenting som överraskar och det gör filmen till en seg historia bortsett från actionscenerna. Jag nämner dessa ofta, men det är för de är värda att nämnas. När det kommer till regelrätta fightingsekvenser slår The Winter Soldier de flesta av tidigare produktioner från Marvel på fingrarna. Det är hårt, brutalt och innovativt. Det är också därför som jag är så fruktansvärt kluven till den här filmen. Med en rejäl redigering av manuset hade det här kunnat komma upp i samma klass som första filmen. Nu blir det mest en Marvel-film i mittfåran. Inte så väldigt bra, inte så dålig.

 

Betyg: 3 jo, Nick Fury är död, vi loooovar av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 1 augusti 2014 13:07

 


Regi: Joey Ansah

Manus: Joey Ansah & Christian Howard

Medverkande: Mike Moh, Christian Howard, Akira Koieyama mfl.

Produktionsbolag: Assassin's Fist Limited/Evropa Films/Gloucester Place Films mfl.

År: 2014

Längd: 139 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen11 eller 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3069212/

 

Street Fighter-franchisen har alltid blivit mer eller mindre dåligt behandlad när det kommer till live action-filmatiseringar. Vi har den vedervärdiga Street Fighter (1994) och den i princip lika usla Street Fighter: The Legend Of Chun-Li (2009) som exempel på detta faktum. Den omåttligt populära spelserien lämpar sig kanske inte riktigt till filmatisering så som den är - det är ett fightingspel med minimal story, kom igen - men den mythos som byggts upp i mangas, anime och dylikt har under åren blivit allt mer invecklad och intrikat.

 

För fyra år sedan formligen exploderade Street Fighter: Legacy (2010) på YouTube. Den drygt tre minuter långa videon visade vad de stora studioproduktionerna inte kunnat göra på två filmer - en fight mellan Ken och Ryu som var bra. Capcom, företaget bakom spelen, gav sin välsignelse och manusförfattare Joey Ansah & Christian Howard började fila på vad som skulle bli Street Fighter: Assassin's Fist. Ursprungligen släppt som en webserie har den sedan i maj funnits tillgänglig även som långfilm. 

 

Storyn kretsar kring Ryu och Ken, två kampsportsstuderande under ledning av sensei Goken. De två är de sista utövarna av en stil kallad Ansatsuken (Assassin's Fist). Medan vi får följa de bådas träning får vi också reda på Gokens förflutna och vad som egentligen hände med den bror han vägrar prata om. Det finns nämligen en fara i Ansatsuken - om man inte är försiktig kan stilen ta över hela ditt väsen...

 

Låt mig först säga att det här inte är en film för alla. Du bör vara ett fan av spelserien och/eller intresserad av diverse kampsystem. Mycket av filmen går ut på diverse träningsmontage, sparring och coola tekniker. Det ska inte stickas under stol med. Vad den här filmen har som tidigare filmer som baserats på spelen inte har är däremot karaktärsutveckling. Ansah och Howard värnar verkligen om karaktärerna och låter dem utvecklas under filmens gång. Det här är fjärran från exempelvis 1994 års film som i princip gick ut på att visa upp alla karaktärer från spelserien. Som sig bör i en filmatisering av Street Fighter finns här också de övernaturliga inslagen att ta med i beräknande. En stor del av handlingen ägnas åt Ryu och Kens försök att bemästra "hadou", den inre energi som gör att det är möjligt för dem att i spelet exempelvis kasta eldbollar. Det här hade kunnat bli rejält fjantigt, men behandlas med nästan en mystisistisk vördnad som gör att det funkar inom sin egen kontext.

 

Det är klart att det märks att det här är en lågbudgetrulle främst gjord av glada amatörer. Skådespelet sviktar med jämna mellanrum, framförallt från Howards sida, men överlag känns det som att manusförfattarna har haft en klar vision om vad de ville göra och sen kört fullt ut utan kompromisser. Det gör att Street Fighter: Assassin's Fist inte bara blir en kul film att se utan även en av de absolut bästa adaptionerna från tv-spel till film hitintills. Nu är konkurrensen i den kategorin inte så stor, men det är ändå värt att notera att en independentrulle slår storbolagen på fingrarna gällande nästan allt. Jag ser definitivt fram emot uppföljaren. Den ska skildra turneringen som alla associerar med spelen. Det kan bli hur kul som helst!

 

Betyg: 4 hadoukens av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se