Regi: Takashi Shimizu

Manus: Craig Rosenberg

Medverkande: Ryan Kwanten, Amy Smart, Leslie Bibb mfl.

Produktionsbolag: Ozla Pictures/Ozla Productions/Vertigo Entertainment

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1975159/

Flight 7500 lyfter från Los Angeles på väg mot Tokyo. De första timmarna passerar utan annan dramatik än smågnabbandes mellan gifta par, men plötsligt får en affärsman vad som verkar vara en hjärtattack och dör knall och fall. Det blir startskottet till en rad oförklarliga händelser i ett plan som inte har någonstans att nödlanda...

Det har gjorts en hel del sådana här filmer: ett färdmedel av något slag förhindrar en grupp människor från att ta sig därifrån. Det kan vara allt ifrån skenande tåg, ubåtar som inte kan komma upp till ytan eller, som i det här fallet, flygplan. Det är klart att det är ett enkelt och effektivt sätt att spela på vår rädsla för att förlora kontrollen genom att låta våra egna skapelser vända sig mot oss, medvetet eller inte, men ofta funkar det också väldigt bra. Klaustrofobi är nog helt enkelt en primal rädsla som vi alla mer eller mindre delar.

Takashi Shimizu återvänder till sin förkärlek för spökerier som vi tidigare har kunnat se i bland annat Ju-On (2000). Shimizu har genom nämnda filmserie visat en bra förståelse för att kombinera skräckscener med mer karaktärsdrivna diton, vilket har gjort honom till i min mening en av de bättre regissörerna i den nya japanska skräckvågen. I 7500 visar Shimizu återigen att han har god hand med sina skådespelare, men jag saknade den skärpa i skräckscenerna som fanns i exempelvis just Ju-On.

Craig Rosenberg har inte gjort några större intryck på mig med sina manus tidigare och även om det här är hans bästa story till dags dato är det inget superbt arbete här heller. Det börjar helt okej, med karaktärer som verkar trovärdiga (förutom den extremt stereotypa gothtjejen spelad av den alltid underbart vackra Scout Taylor-Compton) och okej dialog. Sen börjar de logiska luckorna visa sig här och där och manusets "twist" är tämligen förutsägbar - inte minst när man kollar vad Rosenberg jobbat med sedan innan...

7500 är en okej skräckrulle som duger för en genomtittning. Den gjorde inga större intryck på mig, men som ren underhållning fungerar den för stunden, till och med lite bättre än genomsnittet.

Betyg: 3- I've had it with these motherfucking ghosts on this motherfucking plane! av 5 möjliga