Författare: Stephen King

År: 1981 (svensk utgåva 1982)

Sidor: 342

Förlag: Viking Press (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-0472-5

"He would have died for them, if that had been required. He had never wanted to kill anybody. He had been struck by something, possibly destiny, or fate, or only a degenerative nerve disease called rabies. Free will was not a factor."

Cujo, en närmre hundra kilo tung sanktbernhardshund, är tioårige Brett Cambers bäste vän. När Cujo en dag jagar efter en kanin fastnar han med nosen i öppningen till en underjordisk grotta. Grottan är hem till hundratals rabiessmittade fladdermöss. Samtidigt, i en annan del av Castle Rock, utspelar sig ett familjedrama mellan herr och fru Trenton - ett drama som på olika villovägar skickar Donna Trenton med son till familjen Cambers verkstad där en viss hund med röda ögon vaktar...

Jag tror det nästan är oundvikligt att växa upp utan att bli åtminstone jagad av en hund. När hundar för tillfället glömmer bort sina otaliga generationer av domesticering och går tillbaka till ett vargliknande stadie är det lätt att känna skräcken krypa längs ryggraden. Själv blev jag ordentligt hundbiten två gånger under min uppväxt, men tack och lov inte av större hundar och definitivt inte av hundar med rabies.

Det föll sig som så att för några månader sedan läste jag en artikel om ett utbrott av rabies i Indien. Vi har i västvärlden, i alla fall de senaste 50 åren, gärna förminskat sjukdomen, men för den som inte är insatt i vad den gör med en levande varelse rekommenderar jag att läsa på innan ni läser Cujo. Boken blir mycket mer effektiv i sin skräck på så vis.

Cujo är en märklig bok i Kings bibliografi. Många av Kings kritiker menar att han alltid skriver för utsvävande och låter ordbehandlaren löpa fritt utan att återkoppla händelserna till sin huvudstory. I de flesta fall är det att göra det för lätt för sig i sin kritik, men det finns en poäng med den gällande Cujo. Som många kanske redan vet hade King stora problem med spriten under så gott som hela 80-talet. I perioder var han så långt under isen att han skrev på ren rutin. Cujo är den enda bok som King själv säger att han inte har något minne alls av att skriva. För att vara skriven av en stupfull författare är det en fantastiskt bra bok, men den tidigare nämnda kritiken med att låta ordbehandlaren leva sitt eget liv är väldigt tydlig här.

Cujo är egentligen två berättelser, båda bra på sitt sätt, som inte riktigt passar ihop i skarvarna. Å ena sidan har vi ett familjedrama hos familjen Trenton som bitvis fungerar bra, bitvis pladdrigt. Å andra sidan har vi historien om just hunden, Cujo. Det är den sistnämnda historien som är den klart bästa och en King mer i fas med sig själv hade kunnat utöka denna och låta Trentonhistorien vara en vag bakgrund. Nu känns det som historierna skiljs åt på tok för mycket innan de förs samman under de sista 50 sidorna. Dessa är däremot väldigt bra och spännande. Framförallt är styckena berättade från hundens perspektiv läsvärda.

Till syvende och sist är Cujo en bok som skulle mått bra av en genomarbetning av en nykter King. Den fungerar, men i jämförelse med vilka andra böcker King skrev under sitt lite för glada 80-tal är den ganska medioker.

Betyg: 2+ nervsjukdomar av 5 möjliga